Detta är ett inlägg som varit väldigt efterfrågat men jag har undvikit att sätta mig ner och skriva ner denna historia till varje pris då jag bara vill glömma och lägga detta bakom mig. När en familjevän till mig skickar en bild hon tagit ur tidningen Min Häst där en tjej gjort en insändare och efterlyser Valentin Benazir, Bella, vart hon finns och verkligen vill komma i kontakt med ägarna, mig. Då insåg jag att det är dags att skriva ihop detta inlägg och uträtta många frågetecken som jag dagligen får gällande Bella. Att Bella inte längre lever är inget jag hyschat om, men jag har inte publicerat något inlägg där jag förklarar lite mer detaljerat.

Nu har jag iallafall äntligen samlat kraft till att skriva ner detta en gång för alla.

Allt började förra sommaren, då vi hittade en annons på hästnet som drog våra blickar till sig. Egentligen var inte annonsen iögonfallande i mängden av alla rosettplockare och ponnyer för de högre klasserna. Detta var en ponny på 8 år som tröttnat på att gå på ridskola. Det stod att hon börjat kasta av alla mindre barn och bara fungerade med större ryttare på ryggen. En ponny som tröttnat helt på livet som ridskolehäst.

Vi gjorde en chansning och ringde för att kolla om hon fanns kvar då annonsen legat ute sen i mars och hon fanns konstigt nog kvar. Dagen därpå var vi påväg till Gagnef för provridning. Mina förväntningar var inte så höga då jag trodde det skulle vara en lat ponny som till vilket pris som helst skulle vilja kasta av mig. När jag sitter upp på Bella så trodde jag att det var fel häst jag satt på. Denna ponny var glad, framåt och arbetsvillig. Hon hoppade hur fint som helst och jag vart där och då helt kär. De sa åt oss att vi skulle åka hem och fundera på hur vi ville göra och valet blev inte svårt. Hon besiktades och två dagar senare åkte vi och hämtade hem henne, dagen före midsommarafton. Vi jobbade väldigt mycket utomhus den första månaden då Bella hade tröttnat på att gå i ridhus. Utomhus blev hon helt galen av energi, det var en helt ny häst. Hon hade verkligen fått tillbaka livsglädjen och mådde hur bra som helst.

Efter en månad hade vi lärt känna varandra och jag började ställa högre krav, höjde hindren och jobbade på ordentligt. Allt gick bra men i hoppningen kändes det inte helt hundra. Det gick alltid bra första rundan men när vi skulle ta om det vägrade hon och ville inte alls hoppa. Jag drev såklart på och tänkte att hon bara testade mig. Snäll som hon var så hoppade hon men det var inte med speciellt mycket bjudning. Jag tänkte inte så mycket mer på det utan red på som vanligt.

I slutet av sommaren skulle vi vara med på hoppträning och vi värmer upp i alla gångarter. Jag lägger en 10m volt till höger och hon snubblade till men det var bara en vanlig liten snubbling, inget jag reflekterade över. När vi sedan samlats och pratat om upplägget för dagens pass och sen ska vi köra igång, börjar jag trava och märker jag att Bella är jättehalt. Jag går tillbaka med henne till stallet och hennes vänster fram är både varmt och svullet. Det var där och då mardrömmen började. Vi tog ut veterinärer, hon fick metacam och vila, igångsättning och ännu mer vila. Hon blev inte bra. Hon kunde vara bra länge sen efter en träning eller ett hårdare pass så blev hon halt igen. Ingen visste när hältan skulle komma, hur länge den skulle sitta i och vad det var. Jag hade hela tiden ont i magen och var nervös för att det skulle komma tillbaka. När veterinärerna inte hittar något börjar jag tvivla på mina egna ögon men alla såg det. Jag såg det, mina tränare såg det och mina kompisar såg att hon inte var helt fräsch. Fick höra att det kunde bero på obalans, så jag jobbade mycket backträning, varierat underlag och alla stärkande övningar men kan tänka sig. Hältan kom iallafall tillbaka. Tillslut åker vi iväg till klinik, Mälardalens djurklinik. Hon ser en svag hälta men inget mer än så, inget som går att jobba med trots ridprov och böjprov. Hon var jättehalt dagen innan vi åkte och när vi var på kliniken kan inte ens en veterinär se det. Vi åker hem utan att vara det minsta klokare. Jag börjar googla på fantomsmärta och smärtminne men det står överallt att hästar inte kan ha smärtminne. Veterinären på Mälardalens säger åt oss att vi ska rida fram hältan ordentligt. Att vi ska rida även fast hon är lite halt, hon ska aldrig få stå pga hältan. Vi rider på och hältan kommer fram fast väldigt lite, fortfarande inget som veterinärerna kan jobba med.

I vintras skulle vi flytta Bella till en lösdrift. Det såg vi som en chansning och vi trodde att det skulle kunna vara bra för Bellas hälta att hela tiden få röra sig i varierad terräng. Det funkade verkligen inte… Valacken i hagen var fruktansvärt elak mot Bella. Han jagade henne, sparkade henne, högg henne och attackerade henne. Bella var livrädd så vi packade ihop och flyttade ännu en gång. Denna gång till mammas kompis stall. Ett jättefint stall där Bella trivdes hur bra som helst. Så fort skadorna som valacken gjort på Bella läkt så började vi sakta sätta igång henne igen. Hältan kom tillbaka, igen. Det funkade inte längre att vi skulle kasta pengar på en häst som jag skulle tävla två säsonger och ena säsongen var redan förstörd. Vi visste inte om vi skulle sälja henne till lättare ridning, sällskapshäst eller avelshäst. Vi tänkte bara åka till klinik en sista gång för att kolla om de verkligen inte kan hitta något.

Vi ville inte ännu en gång komma till kliniken och åka hem utan svar så vi valde att hoppträna dagen innan. Bella hoppade på hur bra som helst med hennes fantastiska teknik.

Precis som vi misstänkte var hon halt dagen därpå. Veterinären tyckte det var jättebra att vi hopptränat dagen innan och han hittade snabbt en hälta som var väldigt tydlig men inte riktigt var hältan kom ifrån. Han bedövade i stort sett hela vänster fram innan veterinären på ett hum visste vart hältan kanske kunde komma ifrån. Tillslut fick vi röntga Bellas ben för att kunna hitta var och vad det var. Sedan fick vi se plåtarna. Artros i leden P1 mot P2 och... strålbenssyndrom. Vi pratade med veterinären och fick veta lite vad som fanns att göra. Vi valde att ge antiinflammatoriskt i bursan vilket gick på försäkringen. Vår veterinär säger till oss att han tror att dessa skador fanns redan då vi köpte Bella men det är inget som går att bevisa. Hur som helst är det väldigt tråkigt att vi mest troligt blev lurade av ridskolan vi köpte henne ifrån. Vi kunde alltså inte häva köpet då de inte gick att bevisa att de sålde en skadad häst till oss. Vi åkte hem och läste på så mycket vi kunde om strålbenssyndrom och vi insåg att det sista lilla hopp vi hade om Bella slocknade. Bella skulle inte kunna bli bra, aldrig någonsin.

Vi får hem journalen från Strömsholm och vi kan verkligen inte tyda vad som står. Mamma ringer till vårt försäkringsbolag och pratar med deras veterinär och han ber oss att skicka journalen till de. När han tittat på den ringer han tillbaka och är jättearg. Vår veterinär har för det första skrivit journalen på engelska, vilket är olagligt. Han har även skrivit egna förkortningar och använt ett språk som inte går att tyda av andra veterinärer. Han krävde att vi skulle behandla Bella med behandlingar försäkringsbolaget inte godkänner innan han skulle kunna döma ut henne. Mamma blev jättearg och ringer och begär en ny journal som är renskriven. Då helt plötsligt går det inte att få tag på vår veterinär… När vi äntligen får hem en ny journal 8 dagar senare får vi veta att Bella skulle stått på box i 10 dagar… Vår veterinär påstår att det finns ett medel som kan göra henne till tävlingshäst igen men när vi kollar upp det är det totalt tävlingsförbud på det då det klassas som doping.

Som om att det inte vore tillräckligt jobbigt att ta farväl av vår älskade häst skulle vi få det tio gånger jobbigare med allt skit runt om. Skulle jag skriva alla fel vår veterinär gjorde skulle det ta en evighet, det räcker med att säga att jag aldrig någonsin kommer åka dit med mina framtida hästar.

Vi fick henne utdömd av vårt försäkringsbolag. Tankarna snurrade om det verkligen inte skulle funka att ha henne som sällskapshäst, men det skulle inte gå. Hon skulle bli en vandringspokal, åka fram och tillbaka i minst tio år till innan hon kanske tas bort pga ålder. Hon skulle kunna hamnat på ett jättemysigt ställe livet ut, men vågar vi chansa?

Vi valde att avsluta hennes liv när det fortfarande var värdigt, när hon inte hade allt för ont.

Nu skulle vi bara välja rätt klinik… Egentligen tycker jag inte om att ta bort hästar på klinik. Jag vill mycket hellre att det kommer ut en veterinär till stallet där hästen trivs och känner sig trygg. Men i detta fallet var det inget att välja på då vi helt enkelt inte kunde ta bort henne hemma.

Jag red ut på en sista ridtur tillsammans med Bella. Jag hade inte suttit på hennes rygg på evigheter och samtidigt som det gjorde så ont så var det så skönt att bara få rida ut i nysnön och säga allt jag vill ha sagt och tacka henne för allt.

Vi valde att åka till Ultuna Djursjukhus och jag minns hur halt det var dagen vi skulle åka. Mamma hade varit och hämtat en hink med grus att kasta ut, ifall vi inte skulle komma uppför en backe. Jag kommer verkligen ihåg hur hårt min tumme var knuten. Inte för att jag hoppades att vi skulle klara backen utan för att jag av hela mitt hjärta hoppades att vi skulle får vända och inte kunna komma iväg den dagen. Vi klarade backen. Jag och mamma sa nästan ingenting till varandra på hela vägen.

När vi kom fram skulle mamma gå in och säga till att vi var där. Jag passade på att smyga in en lyckoängel i Bellas man, med hopp om att ge Bella all tur och lycka i hennes nästa liv. Vi fick lasta ur och gå in och ställa henne i en box. Jag hade med en påse med många kilo äpplen och morötter. Jag stod och bara matade henne, kramade henne och pussade på henne. Veterinären kom ganska snabbt och gav henne lugnande och förberedde inför sista sprutan. Vi gick med henne bort till ett grönt isolerat rum och Bellas steg blev långsammare och långsammare och sprutan med lugnande började verka. Väl inne i det “gröna rummet” fick jag och mamma säga hejdå till Bella för allra sista gången. tårarna forsade men jag försökte verkligen hålla upp den fasad jag byggt upp för att hålla Bella lugn. Jag gav Bella en sista stor kram, luktade i hennes man och pussade henne för sista gången. Jag räckte över grimskaftet till veterinären och det var så svårt att släppa det och kolla på Bella en sista gång.

Jag släppte grimskaftet och gick tillsammans med mamma ut från rummet. Väl där ute släppte allt. Muren jag byggt upp revs i bitar. Tårarna forsade, jag fick svårt att andas och fick hemsk huvudvärk. Det fanns ett gäng minishettisar i en hage intill kliniken som knappt var var högre än snön. Att få klappa på deras mjuka mular fick mig lite lugnare. Vi gick till väntrummet och väntade, tillslut kom veterinären med passet och sa att det är klart nu. Vi fick själva välja om vi ville gå och kolla på henne eller inte och för mig var valet inte svårt. Jag ville verkligen se henne, se så att det verkligen, verkligen var sant. När vi kom in till Bella låg hon hur fint som helst på golvet. Vi ställde upp dörren på glänt då det är något de alltid brukar göra på ålderdomshem när någon dör för att själen ska få flyga till himlen. Där inne tar vi ett allra sista farväl av Bellas “skal”, för det var inte Bella som låg där. Det är så svårt att beskriva känslan men man måste nog uppleva den själv för att förstå. Det var verkligen inte Bella utan bara hennes “hus” för Bella som bodde i huset har redan flyttat. Påväg hem var det en tuff bilresa med ett tomt släp bakom bilen.

Jag är glad att vi valde att åka till Ulltuna då de har kremering precis bredvid djursjukhuset. Bella skulle alltså slippa en lång transport, allt fanns på plats och det kändes väldigt skönt.

Till dig som precis har tagit bort din häst eller ska ta bort din häst så vill jag bara säga att ja, det är ett rent helvete. Det är bland det värsta jag gått igenom i mitt liv. Men jag vet att vi tog helt rätt beslut och det blir bättre! Jag tänker på Bella varje, varje dag och kan knappt prata om henne utan att börja gråta. Men det finns en mening med allt, även om detta är det jobbigaste jag varit med om under hela mitt liv så har jag gått otroligt stark ur detta.

Även om det har varit en enda lång mardröm hela resan med Bella så finns det en mening med det också. Vi köpte Bella och tänkte att hon inte var så dyr, men den rätt billiga ponnyn blev en väldigt, väldigt dyr häst. Vi lärde oss helt klart en läxa, vi ska ALDRIG köpa en häst som vi inte fått rekommenderad från någon av mina tränare.

Idag har jag ingen egen häst, självklart är det en dröm men jag har en del att ta tag i innan denna dröm blir till verklighet. Tills dess har jag en fantastisk medryttarhäst, Leia som jag till hösten förhoppningsvis ska komma iväg på någon dressyrtävling med. Jag kommer även byta ridskola vilket jag kommer berätta mer om närmare. Jag är så nyfiken på vad denna höst har att erbjuda och jag hoppas verkligen att detta blir kanonbra!

Stor Kram


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Min åsikter

Igår tog Peder Fredricson hem folkets pris “Jerringpriset” vilket är en total glädje för alla ryttare och hela hästsverige. Peder ska då inte få glädjas över sin fantastiska prestation och bragd, en klapp på axeln och ett stort grattis är vad han förtjänar. Istället blir resultatet ifrågasatt och Peder och ridsporten får utstå påhopp kränkningar och riktig mobbing på sociala medier. Jag skäms. Jag skäms över att personer som överhuvudtaget inte är insatta i ridsporten ska kunna bete sig så illa. Vad är det för sportmanship? Inläggen flödar där rubrikerna lyder “avskaffa Jerringpriset, för det är antagligen inte folkets pris längre. Peder fick 273.760 röster. Tvåan Henrik Stenson fick 230.229 röster och trean, Sarah Sjöström, fick 113.297 röster. Han hade 43.000 fler än tvåan Stenson, vilket motsvarar 18,9 procent fler och 160.000 fler röster än Sarah Sjöström. Tydligen ska Jerringpriset gå till den personen med flest medaljer. Jag vet inte hur man definierar en prestation? Hänger det efter svårighetsgrad eller antal vinster? Vinnaren blev framröstad av folket. Jag själv tycker alla nominerade är värdiga vinnare som allihopa har gjort fantastiska prestationer. Det går inte att jämföra de olika sporterna med varandra, för att se vem som är mest värd det. Att någon av de nominerade skulle vara mer värd priset än någon annan, det gör mig så förbannad så det kliar i mig. Sporterna går inte att jämföra med varandra. Det går inte att jämföra ridsporten med någon annan OS-gren. De andra arleterna behöver hålla koll på sig själva och se till att de har förutsättning att kunna prestera på topp. För oss ryttare och för Peder så krävs det både 100% fokus på sig själv men även 110% koll på sin häst. Hästen är ett djur som inte pratar samma språk som oss eller har samma instinkter som oss. Om något går fel, då går det verkligen helt fel. Det finns en hel del som påstår att hästen borde fått priset. För det första tycker jag Peder tydligt berättade i sitt tacktal att detta pris delar han med sin häst “All In” och hela teamet runt honom. Jag kan inte förstå varför “hästen borde ha fått priset”, för när exempelvis Zlatan vinner finns det ingen som ifrågasätter hans vinst trots att han hade ett helt lag bakom sig. Han hade inte kunnat vinna ett pris utan sitt lag och Peder skulle inte kunna vinna utan sin häst. Om du inte är insatt i en sport kan du inte uttala dig om vem som är värd segern. Jag skulle aldrig trycka ner någon av de andra om de vann, så jag förstår verkligen inte vad som ger er rätten att trycka ner Peder, min sport, mitt liv och faktiskt min häst och hennes kapacitet. Sportmanship, har ni hört talas om det? Jag är givetvis extra glad över att Peder vann då, han är riktigt värd det då ha gjorde en fantastisk insats i OS där han var det ENDA felfria ekipaget genom alla omgångar och han representerar även min sport som jag är väldigt stolt över. Detta är ett stort framsteg för ridsporten. Vi både vill och måste få bli accepterade för de atleter vi är. Vem är det som bestämmer att du inte är “Värdig vinsten”? Hela grejen går ut på att hela svenska folket ska få rösta fram vinnaren och nu har vi gjort det.

STORT GRATTIS PEDER OCH ALL IN, ni är så värda detta.

SPORTMANSHIP

Läs och lär (Detta är anpassat för ridsporten men ni kan oavsett sport relatera och tänka till)

“Sportsmanship innebär att man visar respekt för regler och motståndare, inte tillskansar sig fördelar på andras bekostnad samt uppvisar förmåga att behärska sig i både seger och nederlag. Sportsmanship innebär att man aldrig bestraffar hästen/ponnyn för att man själv är besviken över sitt resultat. Sportsmanship innebär att man alltid gratulerar sina medtävlandes prestationer och resultat. Sportsmanship innefattar även ett gott uppförande mot funktionärer och medtävlande. Sportsmanship innebär att man sätter hästens/ponnyns välbefinnande i första hand. Sportsmanship innebär att man själv tar hand om sin häst/ponny efter avslutad ritt (under förutsättning att ingen annan ryttare väntar), inte att man lämnar över den till förälder eller kompis bara för att man t ex vill titta på något annat ekipage eller se hur det går i klassen.”


Bilder från OS i Rio

Kram Tova

Likes

Comments