Hojaa vad jag är snurrig i skallen just nu... Jag har suttit framför datorn nästan hela dagen och försökt skicka in texter inom deadline. Huvudet får tänka ganska hårt när man ska skriva om okända ämnen som inte finns jättemycket information om! Jaja, jag har tjänat ihop några kronor ändå så nöjd får man väl va. Tänkte ta en efterlängtad paus nu och sen fortsätta på två nya texter antingen ikväll eller imorgon😉

Annars är det ju alla hjärtans dag, som mig för är en helt vanlig dag i princip. Jag har aldrig haft någon speciell relation med detta ''firandet'' Men som N sa tidigare, ''Idag ska vi vara glada och nöjda''😊 Snart slutar han så det blir att göra middag, börjar bli ashungrig som den lilla gris jag är!🐷 Jag tror nog inte att jag riktigt var förberett på hur mycket man äter som gravid eller hur ofta man är hungrig..! Det är konstant och man blir inte lite hungrig utan man blir sådär akut hungrig så man nästan mår illa..! Nå det är väl olika för alla antar jag. Jag börjar bli lite orolig när det gäller bebis, jag har haft mycket ont på konstiga ställen och mått ganska konstigt på senaste, så jag tror det blir å kontakt barnmorskan o kolla vad hon säger! Håller tummarna i allafall👍

Nåja, hoppas ni alla får en fin fortsättning på dagen/kvällen! Kom ihåg att man kan visa uppskattning när man vill, inte bara på alla hjärtans dag!😘


Likes

Comments


Alla pratar om hur fint det är att vara gravid och hur lycklig man känner sig, och visst det är en underbar och konstig känsla att bära på vetskapen om att det växer en liten mini på insidan av ens egen kropp. Det är ett mirakel som man inte ska ta för givet!
Jag kan dock känna att vissa i min närhet inte respekterar detta- att man faktiskt är gravid och bär på en liten människa. Det är inte lätt och absolut ingen lek när det gäller ett annat liv, men ändå saknas respekten...

Alla människor är olika såväl som att alla graviditeter är olika, ändå är det vissa som envisas med att stadigt jämföra en med alla andra! Ja visst kan man förstå att någon av det motsatta kön inte så enkelt kan sätta sig in i hur situation ser ut, men det gör inte att det är okej att alltid jämföra en graviditet med en annan, oberoende på om det är första eller tredje gången för person i fråga att ha en gravid kvinna i sitt liv!

Själv är jag i vecka 15 och har redan upplevt en del symptomet som kommer och går, men jag känner att jag inte har rätten att yttra mig när det gäller hur jag upplever detta och hur min kropp reagerar, just för att man alltid blir jämfört med någon annan. Jag vågar inte berätta för någon hur jag mår eller känner och hur min kropp förändras och reagerar, för jag blir inte hört... utan jag blir jämfört med andra och berättat för att min röst inte räknas.

Dagligen blir jag pressat av folk som säger sig vill mig väl... men är det då ingen som tänker på barnets välbefinnande? Trots vad folk säger, så är det nämligen det ENDA jag tänker på VARJE dag. Jag sitter med så mycket ångest och oro över saker som inte ens hänt, för jag vill inte göra något som kan skada barnet. Ändå får jag höra att jag inte är kapabel att ta hand om ett barn och jag får höra att jag kommer få ett sjukt barn som inte kommer klara av världen... Finns det någonstans här i världen som detta är okej? Självklart är jag rädd, rädd för hur jag kommer bli som mamma och rädd för att göra fel, men det är väl ändå normalt med en sådan stor förändring i ens liv?

Varje dag berättar min kropp för mig att detta är något nytt och spännande, det är stora förändringar som kommer med enorma påfrestningar. Min kropp anpassar sig varje dag till den lilla som växer sig stor och stark där inne. Varför är det då så svårt att förstå? Visst man är arbetslös, har inget hus och iallafall ingen fancy bil, ens livsshistoria är ingen solskensberättelse och man har sina egna problem att handskas med. Är det så att jag inte förtjänar förståelse då? Eller att jag inte är lika mycket värd som andra tjejer/kvinnor med ordnat liv? Har jag ingen rätt till respekt?

Jag vill inget annat än att kunna njuta av detta, att ett mirakel har skett och att i augusti blir vi föräldrar... men det är så jävla svårt när någon annan försöker sno min rätt att glädjas över våran lilla mirakel. Jag har ingen rätt att må dåligt och därför inget rätt att må bra!

Likes

Comments

//reklamlänkar

Åh vad jag längtar tills jag får börja köpa hem bebiskläder och annat välbehövligt!😍 Enda problemet just nu är att jag inte har någonstans å förvara det, eftersom att vi är halvt bostadslösa just nu... Jaja, i allafall här har jag hittat några suuuuuupersöta favoriter som jag helt klart ska klicka hem så fort ekonomin och bostadssituaton tillåter det!♥

Likes

Comments


I måndags hade jag en tid på gynmottagningen för vad jag trodde skulle vara en helt normal undersökning... Istället frågade gubben mig varför jag var där och själv hade jag ju absolut ingen aning eftersom att barnmorskan inte hade sagt nånting. Därför blev vi överraskad med ett spontant ultraljud istället för att jag var tvungen å sära på benen! Själv blev jag chockad som fan och N blev nog lättad😂
Men oj vilken känsla å se lillan för första gången! Det har varit svårt att fatta men nu blev det lite lättare och förstå det hela, att det faktiskt ligger ett litet liv där inne å växer sig stor och stark! Nu känner jag mig säker på mig själv och det var skönt att få bekräftad att allt är bra😊
Jag blev även framflyttade en vecka så jag är i vecka 14(13+6) istället för 13 som vi trodde... det har dock alltid funnits en känsla av att jag var lite längre gången än först beräknad. Så magkänslan har kanske oftast rätt?
Nåja, det vart en fin start på dagen i allafall♥

Nu har jag precis bokat hotell för en helg i Luleå när jag fyller år, det känns välbehövligt att få göra något annat en gång ibland. Förhoppningvis händer det inget som gör att vi inte kan åka... Nå, vi håller tummarna✌ Annars händer inget roligt idag... N jobbar fram tills 5, möjligtvis måste han jobba över och jag har en del småsaker å ta hand om. Lika lugnt och tråkigt som vanligt🐙

Likes

Comments


Det är lördag och sent, ganska otroligt att jag fortfarande är vaken... Vanligtvis är jag så trött så jag däckar direkt arsle möter sängen😂 I detta ögonblick kollar jag en ny netflix-serie, Santa Clarita Diet. Har inga åsikter än ifall den är bra eller inte, men just nu är det brist vad gäller något bra att kolla på! N är hos någon polare och dricker öl, så jag är nog ensam några timmar...

Igår var jag med pappa och grabbarna i Jokkmokk, den stora vintermarknaden som alla får panik över varje år, hahah! Näh, men det var ganska mysigt ändå att få göra något annat än att sitta hemma😊 Graviditeten har dock börjat ta över, mitt bäcken är helt förstörd och med min tur blir det nog bara värre och värre... Ibland har jag väldigt svårt å röra mig, alltså det känns som att själva skelettet försöker trycka muskler/sener/nerver ut av höften och skinkan! Hehe, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara den där smärtan.

Hur som helst! På måndag har vi en tid på gynmottagningen och jag har ingen aning när det gäller vad vi ska göra där🐷 Kommer inte ihåg vad barnmorskan berättade om besöket sist vi var det där... guldfiskminne hära! Nåja jag funderar på att gå till köket och fixa någon macka, äter ju för 10 stycken liksom!

Likes

Comments


Den 15. december klockan 04 på morgonen tog jag ett graviditetstest då min mens redan varit försenad 5-6 dagar. Och jag har ALLTID haft regelbunden mens som kommit exakt när den ska... Men ja, jag tog testet och redan efter några sekunder börja det starka fina plusset dyka upp och jag hade ju en känsla redan innan, men fy vilken chock det var! Det var ju ändå tidigt på morgonen så N låg fortfarande och sov, jag fotade stickan och la den bredvid sängen o sen kröp jag ner bredvid N och somnade om. Det var först vid 08 som han fick veta och jag tror det var en lika stor chock för honom😝 Det enda han kunde säga den första veckan var att han inte riktigt trodde det var sant..

Idag är jag i vecka 13(12+0) och mår ganska bra. Det hemska illamåendet som jag hade från plusset och framöver det lugnade ner sig förra veckan tror jag. Det är hur skönt som helst då jag mådde så fruktansvärt illa, HELA tiden dessutom och hade stora svårigheter med att få i mig nånting. Nu har jag dock börjat känna av bäckenbesvär och ryggsmärtor i ganska stor grad, vilket gör allt lite jobbigare... Förutom det har jag mycket huvudvärk, ljuskänslighet och bortdomnad känsla i mina ben. Det svåraste är nog ändå att få N å förstå vilken påfrestning det är, det är trots allt första gång för båda två! Skulle önska att det fanns ett sätt att få ens partner å verkligen vara med i graviditeten, man känner sig ganska ensam ibland.

Likes

Comments


Hejsan!
Det är ett tag sen jag kikade in här va? Nästan 1 år kan jag tänka mig... Iallafall, jag är ändå glad att jag aldrig raderade denna bloggen då jag efter ett tag nu på blogg.se har bestämt mig för att flytta tillbaka hit igen😄 Jag hoppas med det att jag hittar min motivation som har varit försvunnen sedan ett halvår tillbaka. Jag har så mycket på hjärtat som jag behöver få ut!!

Vi hörs strax, hoppas ni alla får en fin 1:a februari☀️

Likes

Comments


- Det är snart över älskling, du behöver inte ha ont längre❤
Mina sista ord till dig min älskade lilla bus, du var mitt lilla lyckopiller..

Igår kväll fick vi åka till Gällivare med Bella, hon hade en liten olycka ute i hundgården.. Vi trodde första bara att hennes ben var ur led... men det ändrade sig snabbt efter att hon blev röntgad och undersökt av veterinär. Jag var tvungen å ta det beslutet och jag fick åka hem utan min lilla bus... Så ja...
Jag fick 1 underbart år med henne, jag har uppfostrat henne själv och det var kärlek vid första ögonkast enda sen den dagen hon blev född.. Det känns ändå skönt å veta att hon inte behöver leva ett liv fylld med smärta och begränsningar❤
 

Likes

Comments


Nu sitter jag på tåget från Malmö och destination är Stockholm. Som vanligt tycker jag om att observera alla olika människor- med olika mål här i livet, drömmer som får dem att kliva upp på morgonen och olika värderingar, alla dessa små små saker som gör oss precis till den vi är! Någon ung kille sitter med mobilen och planerar upp saker inför en inspelning, nyckelord i samtalet; London, Björn Borg, Marocko, resa till Norrland för snö och inbokade storyboard-möten... medan en annan äldre man sitter bredvid mig och talar om för någon att högra uppsatta chefer inte förstår att elektronik kostar pengar och att man inte kan göra vinst om man endast tänker på siffror och tal. Inspirerande, roligt och lärorikt att lyssna på dessa olika sidor av karriärs-stegen.
Det är alltid så rogivande och jag känner mig hemma på nått sätt när jag är ute på vift runt vårt avlånga land. Det är jag. Det är en pågående kamp emellan stads-tjejen och häst-tjejen. helst skulle jag vilja att båda får som dom vill... lösningen på det problemet har jag dock ej funnit än.

Tänka sig att jag en gång var livrädd för att åka ner till Skåne för att följa min dröm, endast på bekostnad av små löjliga rädslor som kanske, möjligtvis, med största sannolikhet skulle kunna bli större. Något annat skulle väl aldrig kunna jämföras med Norrland, eller? Och nu... nu sitter jag här på tåget från Malmö med tårar i ögon, för att under min lilla tid här så har jag redan hunnit bli kär i allt det underbara jag haft i min omgivning och tanken om att en dag återvända, den känns inte så långt borta längre. Är jag konstig för att det är lättare för mig att få starka känslor för naturen och dess vackra uppsyn, än vad det är att få starka känslor för människor...? Livet är inte över, utan jag längtar efter att börja nästa kapitel. Jag måste lägga ner min åldersnoja och njuta av det faktum att jag aldrig kommer bli yngre än vad jag är just här och nu! När jag sitter här i min lilla bubbla som endast gör sig närvarande när stads-tjejen trär fram, då hänger inspiration och motivation på, och jag är nog aldrig så kreativ, logisk och mogen som jag är här i min lilla bubbla..

Varför inte leva sitt liv till fullo nu när man ändå har chansen?

Likes

Comments


Torsdag 26.okt.2015, 23:30
Det är som vanligt svårt att somna, jag ligger här och lyssnar, tystnaden är nästan kvävande. De där tankarna som man annars lyckas förtränga, har en tendens att tränga sig på under kvällstimmarna när man minst behöver det! Jag funderar lite över hur jag hamnade här igen, bland tårar och känslor... Det som inte fick ske, skedde utanför min kontroll! Jag känner mig patetisk.

"Du tycker om honom" säger jag till mig själv, "det är ju därför du låter dig själv bli så påverkad av avståndet och osäkerheten!" Jag kanske har rätt, jag kanske tycker om honom och det är därför jag sitter här med en överväldigande känsla av panik och förmågan att förstöra allting... Kroppen börjar värka när jag tänker på det faktum att jag kanske aldrig får hålla hans hand igen, och jag inser att min största rädsla är att förlora honom, så som jag har förlorat så många andra.

Något i mitt huvud säger mig att han inte alls tycker om mig på det sättet eller känner på samma vis. Men jag vet inte längre om jag vågar lyssna på den rösten, som har svikit mig så många gånger förr, hur kan jag lita på något som helst numera? Fast det kanske är sanningen som jag är rädd för, att han inte alls bryr sig... Det är påfrestande att bära på alla denna osäkerheten och känslan av att inte vara värd något. Jag vill bara skrika högt tills all mina känslor lämnar mig tom och kall! Men paniken, den sitter långt inne och får mig att göra saker som jag inte vill göra. Jag skulle bara önska att han kunde berätta för mig hur han känner och hur han tänker, för jag måste veta om jag lägger mitt hjärta i något som inte finns...

För där har du mig, jag investerar hela mitt hjärta i människor jag bryr mig om och även fast avståndet sträcker sig över hela världen, så gör jag alltid allt jag kan för att kämpa- hur mycket det än gör ont! Kanske det är dags att ändra sig...? Men här ligger jag i mitt rum, ensam i sängen och inser att jag tycker om honom, och aldrig förr har jag känt denna starka rädslan över att förlora någon!

Jag vill inte känna såhär igen, jag vill inte känna såhär för någon som inte ser mig.


Likes

Comments