Header
View tracker

Detta inlägget skriver jag dels för min egen skull men även för att jag vill dela med mig till er om hur viktigt det är att stå på sig och våga säga ifrån till saker ni inte tycker är okej. Någonting jag borde gjort för längesen. Sen vill jag även tillägga att detta inlägg är inte riktad till specifika personer/specifik person eller anläggning osv utan jag skriver om hur jag allmänt sedan jag har varit en del av ridsporten har mått och hur vidriga hästmänniskor och ryttare kan vara mot varandra.

Som några vet är mina föräldrar skilda och när jag är hos min pappa så bor jag på en hästgård. Har bott där sedan jag var cirka 6 år gammal kanske? Har inte riktigt koll. Jag har lärt mig större delen av min ridning där och aldrig och lägg märke till aldrig haft denna märkeshets, dåliga självkänsla, upplevt påhopp, blivit nertryckt, smutskastad på eller skitsnackad om som jag har blivit när jag flyttade hästen till andra stall.

Jag började min "karriär" på ekelunds ridskola i Mariefred som faktist har varit den enda ridskola (förutom när jag red hemma på våran) som jag faktist trivits på. Trevlig stämning, ridlärare, hästar och jag hade mycket kompisar som jag kunde dela samma intresse utan att vi blev osams, avundade varandra eller snackade skit/gick bakom ryggen på varandra.

När jag var 10 år flyttade min mamma och jag till Eskilstuna vilket betydde att jag var tvungen att sluta rida på Ekelund och leta en ny ridskola i Eskilstuna. Valet föll på nyby torshälla ridklubb som verkade trevlig och seriös i sin utlärning. Jag trivdes på ridskolan och allt var bra tills jag började rida privatlektioner och följde med min kompis och hennes kompis på min kompis ridlektion och det enda denna vännens vän gjorde var att snacka skit om den här vännen som red. jag tyckte att detta var otroligt obekvämt och jag visste inte vad jag skulle göra i situationen. Tänk er själva, en 10 åring vars kompis äldre kompis börjar snacka skit om min kompis. När man är 10 år blir man osäker i en sådan situation vilket gjorde att jag svarade att jag höll med hennes skitsnack. Den dagen lärde jag mig att det var helt okej på ridskolan att snacka skit, eftersom alla andra gjorde det. I den åldern gör man allt för att passa in.

Jag och min kompis gick i samma klass och när jag var med dom i klassen berättade jag glatt om att hade hästar hos min pappa där jag hade lärt mig rida. Istället för att glädjas för min situation så vände h*n hela klassen emot mig. Jag vart påhoppad för att skryta, ljuga och snacka skit av dessa "kompisar" (vilket dom inte var) som också red. Jag förstod inte varför, vad hade jag gjort dessa människor som gav dom rätten att säga dessa saker till mig? Det pågick under ungefär 1 års tid och under detta året hade dom grundat på att jag red, hade hästar hemma och fick privatlektioner (som uppenbart var betydde att jag försökte vara på en högnivå och skryta/utmärka mig enligt dessa personer) mobbat mig för min hårfärg, utseende, att jag inte sminkade mig, att jag var äcklig, inte kunde rida, skröt, dom gick även till lärarna med påhittade saker jag hade gjort. Jag kände mig under denna period nedtryckt, smutskastad, mobbad, dåligt behandlad men den största frågan var vad hade jag gjort dessa personer för att förtjäna detta? Bara för att jag red/hade egna hästar och dom var fler mot mig så hade dom rätten att hoppa på mig

Jag slutade drastiskt skolan i Eskilstuna och började på en skola i Katrineholm. Pågrund av att jag blivit påhoppad så mycket under hela 4:an så låg jag lågt med min profil och sa inget speciellt/var väldigt tyst. När mina klasskamrater som också red började fråga saker om mig så berättade jag försiktigt att jag red och hade hästar hemma hos min pappa och visade lite bilder/videos. Från och med den dagen var jag klassens mobboffer. Utan att dom ens sett mig rida, sett mina hästar osv så hoppade dom på mig både psykiskt och fysiskt under 1 års tid. Dom slog mig, skrattade åt mig när jag gjorde illa mig, puttade mig, kallade mig öknamn med andledningen att jag red, inte kunde rida bra eller att mina hästar var fula och äckliga. Någonting stack och sticker fortfarande i personers ögon. Antagligen var dom avundsjuka eller bara mådde allmänt dåligt.

Under denna tiden hade jag inte ens egen häst och hade redan lärt mig att snacka skit skulle man göra för att bli accepterad av hästmänniskor, alla var avundsjuka på alla, jag var fel. Bara den tanken som jag hade med mig hela tiden, att jag var fel, var den som var jobbigast under denna tid. Ovissheten om vad jag hade gjort dom. Jag bytte skola igen och där trivdes jag ganska okej,

Ett nytt kapitel startades i mitt liv, hästägar livet. Denna tiden som jag har haft egen häst har varit den mest turbulenta, hemska och vidrigaste åren i mitt liv. Min första egna häst var Huldrans Joey en shettisvalack på 3 år som jag skulle köra in. Han var mitt allt och jag tog hand om honom som en diamant. Det var även under denna period som märkeshetsen började. Jag hade under hela Joey's utbildnings period 2 stycken ynka personer som trodde på oss, fanns där, hjälpte till, inte skrattade när jag låg i gruset och framför allt respekterade mitt val av häst och det var Michelle och min mamma. En shettis skulle man inte ha enligt dessa hopp/dressyrmuppar. Dom var elaka, envisa och bitska/lömska. Valet av ras försvårade för oss att få stallplats då människor har sådana fördomar. Under perioden jag hade Joey vart jag anklagad för misshandel på den häst som betydde allt för mig, att jag var för ung för en ponny som han, kunde inte köra/rida och att jag var för lång för honom. Jag visste mycket väl att jag var för lång för honom men han stördes inte av det, så varför skulle jag lyssna på dom? Men på den dåliga självkänsla jag hade så lyssnade jag på alla andra och följde deras fotspår. Även fast jag följde alla dessa regler, människors åsikter och tips så vart jag ändå skitsnackad om, nedtrampad och skrattad åt. Vid den tidpunkten undrade jag ifall jag någonsin skulle räcka till? Fanns det något sätt att anpassa sig till hästvärlden utan att ha en häst som inte var värd 100' och gick SM? Trots alla odds så kunde jag utbilda min egna ponny och jag visade alla att jag kan. Att jag lyckades vid denna tidpunkt var något som skulle betyda något för mig i framtiden utan att jag visste det då. Jag fick tillbaka lite av min självkänsla, tillräckligt för att kunna tycka att jag var duktig.

Joey såldes och jag letade en ny häst. Perioden under mellan Joey och Dwojka måste ha varit den värsta i mitt liv. Jag mådde så sjukt dåligt utan hästar i min vardag och samtidigt så tillät jag mina vänner att sätta sig på mig, bestämma över mig och tala om för mig hur jag ska vara och hur jag ska bete mig .Jag för offer för riktiga bitchar. Dwojka var min räddning! Utan henne vågar jag inte tänka på vad som hade hänt. Dwojka var långt ifrån en perfekt första häst och om jag hade fått göra om det val jag gjorde då skulle jag aldrig ha tagit henne. Men man får tillåta sig själv att göra misstag och det visade sig vara det bästa misstaget jag har gjort i hela mitt liv. Jag stallade upp henne på trolldal utan en tanke på vad jag skulle behöva för att passa in. Jag trodde att äntligen kunde denna mardröm vara över. Första veckan jag hade fått hem henne så gick ilskan på mig som vissa av mina kompisar hade ut över Dwojka. Man piskade i hennes boxfönster, man skrämde henne när jag red i ridhuset, påpekade att hon inte kunde gå i form eller att jag inte hade matchande outfits. Vadå matchande outfits? Vadå gå i form? Var det det jag behövde för att passa in? Jag började sakta men säkert inse att jag var tvungen att va som alla andra för att passa in och bli accepterad. Jag fortsatte kämpa, ramla av, bita i gruset, bli skrattad, förnedrad, snekollad på men trots allt det så gav jag aldrig upp. Jag la ner blod, svett och tårar för att jag skulle visa dom att jag kan. Någonstans där började jag inse att det är inte mig det är fel på. Det är alla andra som det sticker i ögonen på för att jag valde att gå min egen väg. Jag kämpade och kämpade. Tillslut orkade jag inte med påhoppen och anklagelserna så jag flyttade till Forsa där jag står idag. I början kollade jag på allas utryck, blickar och vad dom gjorde för att se om vad dom tyckte om min häst, om jag dög eller helt enkelt vad dom tyckte om mig. Jag insåg tillslut att jag inte behövde vara orolig för vad dom tyckte. Alla skötte sitt, man var trevlig och framförallt man kunde accepterade att alla var olika, ville olika med sin ridning och inte dömde andra för vad dom valde för typ av häst. Det var någonstans här jag började inse att dög som jag var, att jag inte skulle behöva anpassa mig efter alla andra för att bli accepterad. Jag skulle gå min egen väg, sen fick alla andra tycka vad dom ville, för det här var det jag ville punkt slut. Jag fortsätta rida och kämpa, trots stölderna, skitsnacket, påhoppen som jag har fått under detta år så har jag stått på mig.

Nu när jag och Dwojka går skilda vägar så kommer jag ha med mig allt jag lärt mig under denna period. Jag har gjort valet många har ifrågasatt, att köpa en ny "projekthäst", en 5 årig oinriden valack, som dessutom är C PONNY? Jag som är 169 cm lång har gjort valet att ha en c ponny. Innan jag sa ja till att köpa honom kände jag oron gnaga i mig, vad ska dom tycka? Vad ska dom säga om min längd? Kommer jag bli uthängd som bloggare på sociala medier? Kommer jag få snea blickar? Kommer jag bli accepterad?

Men vet ni vad? Under dessa åren och allt jag har varit med om har jag lärt mig att jag ska stå på mig, gå min egen väg, göra val som passar mig, inte lyssna på alla andra, vara mig själv, acceptera mig själv och framförallt TRO PÅ MIG SJÄLV OCH DET JAG GÖR FÖR DET ÄR DET ENDA SOM FUNKAT HITILLS. Så från och med nu har jag mottot; tyck vad ni vill om mig, tänk vad ni vill och säg vad ni vill för det enda det bevisar är hur mycket det sticker i ögonen på er att jag LYCKAS och inte bryr mig ett skit om vad ni tycker.. Jag har också lärt mig att vara stark, sluta vara så himla naiv och inte acceptera att kompisar sätter sig på mig, förnedrar mig och styr mig. För jag har insett att dom är bara en bunt med avundsjuka, mobbande bitchar som mår så pass dåligt själva att dom måste hacka på mig för att må bra. Jag ska från och med nu bry mig så pass mycket om mig själv att jag ska ha vänner runt omkring mig som ger mig glädje och accepterar mig.

Jag vill även tacka forsa gänget Ewa J, Ewa, Birgitta, Peter, Kerstin, Petra, Klara, Malin, Bettan och Kristina för att ni är världens bästa stallkompisar, så otroligt snälla och hjälpsamma. Ni har bevisat för mig att det finns ordentliga människor i hästvärlden och att man inte behöver tävla elitnivån för att bli accepterad. TACK för alla peppande ord, komplimanger och hjälp som jag har fått av er. Ni är guldvärda. Även Torbjörn och Gisela för att vara stöttande och peppande som stallägare.

Tack Michelle, Maria, Nora, Vilma, Amanda SD, Emma S, Viola för att vara så otroligt bra vänner som alltid finns där no matter what. Ni har hjälpt mig så otroligt mycket. Ni betyder otroligt mycket för mig och jag vet att jag kan lita på er till 100%.

Tack alla tränare och underbara hästar som hjälpt mig så otroligt mycket.

Tack Saga som var den enda som trodde på mig och Dwojka och hjälpte mig att skapa den häst jag har idag.

Med detta inlägg vill jag säga att ni ska tro på er själva och följa era drömmar. För det önskar jag att jag hade gjort ifrån början.



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

VECKANS BLOGGTIPS V.20

www.nouw.com/jldressage

Veckans bloggtips är en dressyrblogg som drivs av 2 stycken ambitiösa och duktiga b-ponnyryttare påväg mot toppen

Vilka är personerna bakom bloggen?

Nora är en 13 år gammal tjej som förnärvarande har 4 hästar i träning och tävling. Hon har startat nationellt med b ponnyn Gin och satsar nu på större ponny. Hon var 4 bästa b ponnyryttaren kat dresssyr 2014. Irma Jernberg är en 13 årig tjej med framgångar upp till Nationell nivå med sin b-ponny Armagnac som hon tävlar och tränar regelbundet. Hon rider även som Nora sitt sista b-ponny år och kommer även hon troligvis gå upp på större häst.

Vad handlar bloggen om?

I bloggen får man i huvudsak följa deras framgångar på tävlingsbanan, träningar och motgångar. Man får även en bra inblick hur mycket dom lägger åt sidan för att kunna satsa 100% på sina karriärer.

​Varför är detta veckans bloggtips?

​Jag valde denna blogg som veckans bloggtips eftersom jag tycker att dessa tjejer är så otroligt mogna, ansvarsfulla, målmedvetna och ambitiösa i det dom gör. Dom har ett sånt otroligt driv som gör att dom lyckas. Dom tänker utanför boxen i allt dom gör. Nora är även en otroligt trevlig och ödmjuk person som har en trevlig personlighet som hon kommer komma långt med.

You go girls

Likes

Comments

View tracker

Har varit väldigt oaktiv dom senaste dagarna pågrund av mycket som händer utanför bloggen som tyvär tar upp mycket av min energi.

Fredagen förra veckan var sorgens dag då en av mina stallkompisar fick ta bort sin älskade häst. Oturligt hade hästen blivit sparkad så illa att hon bröt benet. Riktigt hemskt och alldeles för tidigt då denna hästen hade så många år kvar.

Vila i frid, SHV Coco chanel "Nessan" 2006-2015 ❤

(Petra, du ska ha en stor eloge för allt jobb du gjort med denna hästen. Att få en häst som aldrig litat på nån till den hästen hon var nu är helt otroligt.)

Jag red inte försen på Söndagen då jag red ut barbacka och galopprejsade och bara hade kul utan några som helst krav. Tror det är det jag ska fokusera på den sista tiden, att bara ha kul utan att ställa krav. Red ett dressyrpass igår med mycket galoppövningar såsom att länga, korta och göra mycket volter. Testade även att göra ett byte vilket gick men måste samla henne mycket mer än vad jag gjorde.

Ja, skolan var det ja. Paniken som uppkom när jag insåg att det bara var 3 veckor kvar till lovet. Nu blir det plugga, plugga, plugga. Ridingen och bloggen får läggas åt sidan.

I helgen var vi hos goda vänner i Eskilstuna och Ingrid drog med mig för att träffa hennes "fullt normala kompisar" haha. Vi hade iallafall sjukt roligt och det vart många goda skratt.

Tänkte fixa en liten "whats in my ryktbag" som Nora så fint kallade det och en "vad har jag för utrustning"s inlägg.

TÄNKTE ÄVEN HA EN FRÅGESTUND SÅ NI FÅR GÄRNA BOMBA MED ALLA MÖJLIGA FRÅGOR I KOMMENTARERNA TILL DETTA INLÄGGET : )


Likes

Comments

​Idag red jag somsagt var till ridhuset på holmen där även västra sörmlands sportryttarförening håller till. Det var bara cirka 30 minuters skrittväg dit och vi hittade på första försöket haha. Dwojka vart väldigt spänd av att vara på ny anläggning och det vart lite stegringar innan hon slutligen kunde lugna ner sig. Väldigt fint och luftigt ridhus. Tyckte det var lagom stort för min häst som är ganska stor i steget och hon fick lagom med plats. Perfekt storlek mellan långsida-långsida då jag kunde hålla om henne på ett bra sätt utan att hon kunde smita undan med bogarna. När vi red i trolldals ridhus kunde jag inte riktigt få med henne runt i volterna eftersom det var för stort för både henne och mig. Väldigt fin anläggning och kommer till 100% rida där igen. Underlaget var ganska löst så vi kunde inte galoppera så mycket så mina planer på galopparbetet sprack. Men jag galopperade på fyrkantspåret istället för på volterna och det gick minst lika bra. Hon har väldigt svårt att korta sig i vänstervarvet och blir gärna väldigt studsig och uppåt istället för att vara framåt och neråt. Men träning ger färdighet... Annars var hon mjuk, fin, sammarbetsvillig och det var lite mera tryck i henne. Hon brukar ganska ofta dö inne på banan så det var häftigt att rida henne när hon hade lite mer power och verkligen jobbade med bakbenen. Hon är värd guld vissa dagar..😍

Orienteringen var utöver förväntan och jag tycker jag gjorde bra ifrån mig. Sprang först en kort runda på cirka 3 km och sen en längre på kanske 5 km. Var super kul.

Tyvär blev det inga bilder ifrån dagens ridning eftersom telefonen dog under framskrittningen.

Nu ska jag gå och lägga mig då jag annars somnar framför datorn, hehe.

//Jennipher

Likes

Comments

Precis som rubriken lyder så öste regnet ner under dagens ridpass medans ponnyn var otroligt övertaggad och gick på tårna. Vi har även några ankor som bor i ån bredvid ridbanan som var riktigt läskiga tyckte Dwojka. Men efter 15 minuters övertalning så kunde hon gå förbi. Under själva ridpasset så red jag barbacka eftersom min sadelgjord är borta och den andra är hemma för tvättning. Jag tränade mycket på ställning i form av serpentinbågar, volter, öppnor, slutor och skänkelvikningar. Hittade även en övning som jag tyckte var superbra som jag postar längre ner i inlägget. Hon var till en början ganska spänd och jag jobbade mest i skritt för att få en avslappnad form. Travade sedan lite korta stunder innan jag gav henne långa tyglar. Efter den korta pausen travade jag ganska mycket innan jag testade galoppen vilket jag nästan direkt kände inte skulle funka då hjärnspökena fortfarande satt i och hon vart bara het/stark och studsig/kort i galoppen. Jobbade mycket trav emot slutet innan jag skrittade av henne ute. Hon har blivit super snäll att rida ut på emot vad hon var förut då hon brukade vända, snurra och tillslut stegra för att hon inte fick som hon ville, *suck* ston.

Imorgon börjar skolan 8.25 och vi har fasta pass hela förmiddagen vilket jag tycker är ganska skönt då man kan sitta på samma ställe hela tiden. Sen har vi något som kallas "arbetsmarknadskunskap" tills lunch. Har ingen aning om vad det är men det lär ju visa sig. Efter lunchen är det orientering fram tills 15.00 då jag och Josephine ska gå ner och hitta på något på stan eftersom bussen inte går försen 16.00. Vi har även bokat ridhuset 1 timme imorgon så det blir premiär ridning i det ridhuset, om vi kommer fram, hehe. Varken jag eller Josephine har ridit den vägen förut så det kan ev sluta med att vi rider vilse haha. Hade iallafall tänkt att jobba mycket på att stärka galoppen med tex galoppökningar, samla galoppen för att sedan öka osv. Ska även jobba mer på skänkelvikningarna och tänka mer på min sits. Har en ful ovana att dra upp hälarna så att jag tippar framåt med överlivet och tappar balansen. Har ett par super bra vikter som jag sätter vid anklarna som får mig att släppa i höfterna och komma ner djupare i sadeln vilket har hjälpt mig mycket med min ovana.

Nu ska jag packa alla grejer inför imorgon, packa lite paket som ska skickas och sedan lägga mig till sängs.

//Jennipher

Superbra övning som ger både ryttare och häst ett test på balans. Man måste hela tiden tänka på hur man sitter, inverkar på hästen.

Likes

Comments