Hazel Grace, bokens 16-åriga huvudkaraktär, är en boknörd med en förkärlek för dåliga tv-serier. Hon är också döende i lungcancer och kan inte ta två steg utan en syrgastub som hon rullar runt på en liten stålvagn.
Tre år efter att hon fått sin cancerdiagnos ligger hon fortfarande på rummet med en bok hon läst så många gånger att hon kan varenda rad utantill. Hennes ömma moder anser detta beteende bero på en depression då det är en vanlig bieffekt av cancer, medan Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig - det är vetskapen om att hon ska dö. Hennes mamma tar då beslutet att anmäla Hazel till en stödgrupp för cancersjuka, som enligt Hazel verkar som världens mest deprimerande plats. Kyrkans stödmöten är bara en grupp människor som hela tiden byts ut allt eftersom de som är med går bort eller blir friska (sällan det senare) och dagarna bara innebär väntan mot det oundvikliga.
Efter att ha gått till grupprummet i kyrkans källare ett antal onsdagar så möts hon plötsligt av ett nytt ansikte i salen. En kille i gruppen vid namn Isaac har tagit med sig en vän som är där för att hälsa på och killen väcker genast intresse hos Hazel. Hon möter hans blick och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om. Efter mötet pratar hon med pojken vid namn Augustus Waters, en snygg, charmig kille med humor. Gus har allt, förutom ett ben som skelettcancern tagit ifrån honom. Han börjar genast flirta med Hazel, som dock är lite mer tillbakadragen. Hon vet att hon snart ska dö och vill bespara honom den sorgen. Mellan de båda tonåringarna utvecklas ändå en stark, flirtig vänskap. De förstår och accepterar varandra. Men det tar inte lång tid innan Hazel förälskar sig ”på samma sätt som man faller i sömn: först sakta och sedan helt och hållet”.

Jag tror aldrig jag haft sådana humörsvängningar förut när jag läst en bok, för denna roman väcker verkligen känslor. Jag satt gråtandes på gotlandsfärjan första gången och ligger än idag i min säng med tårar i ögonen när jag bestämmer mig för att läsa om den. Samtidigt kan jag inte låta bli att sitta och skratta åt Isaac och Augustus vänskap, den är fantastisk.
Jag förälskade mig i deras relation redan efter kapitel fyra. Det är en sådan vacker romans att jag knappt vill kalla det just romans. Jag valde tidigare att formulera mig med förklaringen ”En stark, flirtig vänskap” och kanske är det den bästa förklaringen på deras relation. Sättet de övervinner sin rädsla för den mest fruktade sjukdom på denna jord är gripande. För de står ju trots allt så pass unga med ena foten i graven och lever i tron om att de aldrig mer kommer att bli glatt överraskade. Men sedan kommer den där kärleken som får dem att glömma för ett tag, låter dem vara ungdomar i alla fall för en stund och glömma det öde som väntar dem.

Att få se verkligheten om hur livet med cancer kan se ut fick mig att inse hur mycket det kan påverka en person och dennes omgivning. Isaac, bokens tredje huvudkaraktär har friskförklarats från sin ögoncancer och har från början fortfarande ett fungerande öga. Till en början lever han till synes i ett drömförhållande med en flickvän vars kropp han älskar över allt annat. När Isaac drabbas en andra gång förlorar han både sitt andra öga och sin partner. Det är en många metaforer som finns i denna bok, vissa mer tydliga än andra. Jag tror att man måste ha läst ganska mycket i sitt liv för att kunna se de små gömda meningarna John Green vill få fram, men boken uppskattas nog även i okunskap om dessa metaforer.
I helhet skulle jag säga att det Green vill få fram är: Människor behöver människor. Du kan inte klara dig på egen hand, du kommer slukas av dig själv och där med blir din sjukdom svårare att överleva. Innan Hazel kom ut hade hon gett upp hoppet och väntade ut sin död, men när hon väl tar steget ut i livet igen och träffar Augustus så skapas någon slags vilja att vilja leva igen. Hon behöver en annan människa att leva ihop med, kanske till och med att leva för.

Klagomål över boken? Jag har två. Jag skulle ha uppskattat att få läsa mer om hur Hazels liv såg ut innan hon blev sjuk och även hur hon var som person. Även varför Peter Van Houten är en sådan pessimist, trots sina framgångar. Man får reda på en del, men jag tror att jag som läsaren inte skulle tycka lika illa om honom om jag fått en mer utförlig förklaring.
Men jag älskar som sagt boken, en utav mina absoluta favoriter!

Jag ger ’Förr eller senare exploderar jag’ av John Green 4/5 poäng!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Mobilskärmen lyser upp på sängbordet och jag sträcker mig efter den. På skärmen finns en notis om ett sms och jag låser upp mobilen för att se dess innehåll. Smset börjar med ett förlåt och avslutas med ett hejdå, texten däremellan får mig att brista ut i gråt. Smärtan skär inom mig och jag vill fly den smärtan. Jag klarar inte av vetskapen om att jag skadat den person som varit hela min värld. Att man kan älska någon så mycket att det gör ont i båda två, det visste jag ingenting om.
Jag reser mig upp, tar på mig hennes kofta som hon glömt här, tar mig ut ur lägenheten och planerar mina steg mot vattnet nedanför backen. När jag tagit mig dit sätter jag mig ner på klippan och ser ut över havet. Det blåser ordentligt ikväll, vinden drar mig i håret och likaså drar det i vattnet, skapar stora vågor. Jag tittar ner och ser hur vågorna slår mot klippväggen.
Jag släpper fokusen från vattnet och fokuserar istället blicken på stenstranden lite längre bort. Utanför den finns pallkanten, där strömmarna är som starkast. Jag fantiserar ihop hur det skulle kännas att drunkna. Skulle det göra ont? Eller skulle det vara lika harmoniskt som det beskrivs i böcker. Att drunkna är ju bland de minst smärtsamma sätten att dö på, det sägs att personer som varit nära på att drunkna finner ett slags lugn. Det lugnet skulle kännas fantastiskt, att slippa det jag just nu går igenom och bara sluta leva. För vad vore livet utan henne?
Jag reser mig på vingliga ben och tar mig ner för de hala klipporna till stenstranden. Stenarna är vassa och gör ont att kliva på. Men just här och nu spelar det ingen roll, ingenting spelar någon roll längre. Smärtan som uppstår under mina fötter kan inte mätas med smärtan som finns inom mig. Jag tar av mig koftan och viker prydligt ihop den för att sedan lägga den på de fuktiga stenarna. Pyjamasen med små nallebjörnar på lägger jag bredvid och sedan pallrar jag mig ut i det becksvarta vattnet. Det gör så ont, vattnet är så kallt. Det kalla vattnet svider, på samma sätt som när man rör vid kall metall. Tårarna rinner åter längs mina kinder och jag inser först nu att jag skrikit så pass att min hals bränner.
Jag går längre och längre ut tills vattenytan når mig upp till axlarna. Vattnet slänger sig runt mig, beredd att sluka hela min existens. Jag kliver ut och där det innan funnits en stenig botten finns nu bara ett hav utan botten. Vattnet träder mig över huvudet och undervattensströmmarna tar tag i mig. Ett tryck skapas över min bröstkorg och min kropp försöker av ren reflex ta sig upp till ytan för att hämta luft, helt utan framgång. Kroppen kämpar för sitt liv medan mitt sinne skriker efter att det ska ta slut. Min kropp blir slapp och låter sig dras med i strömmarna. Jag låter mina lungor fyllas med det bräckta vattnet och en eld skapas, men jag är medveten om att det snart är över, att mitt hjärta snart kommer ge med sig och sluta slå.
Minnena av oss spelas som film i mitt huvud. Jag ser framför mig den gången då vi supit skallarna av oss för att sedan springa runt på Gotlands låginkomsttagare område Gråbo och kastat stenhårt godis på folk. Jag minns alla gånger när hon lyssnat på mitt meningslösa snack och alla kvällar vi legat i sängen och vikt oss av garv åt något bara vi kan skratta åt. Alla misslyckade Harry Potter maraton och alla kvällar då vi ätit betydligt mer än vad vi borde, så pass att det gjort ont i magen på oss båda. Det är fina minnen.
Att en sådan vänskap skulle sluta såhär, med den ena liggandes på botten, helt ensam.

Jag sitter i skräddarställning i min säng och hulkar. Mina ögonlock är tunga, tårar rinner längs mina kinder. Mobilen ligger krossad på golvet och jag sitter krossad i sängen.
Att förlora sig själv i sorg gör ont, men att någon man älskar har förlorats gör ondare. Men ondast av allt är känslan att man skadat någon man bryr sig om, någon man älskat gränslöst.

//Detta är en kort novell jag skrev på två timmar. Den är relativt osammanhängande men jag tycker på något konstigt sätt om den. Den känns rå.
Inget jag utvecklat eller 
kommer att utveckla, men något jag vill dela med mig av här.//

Likes

Comments

Jonna är bokens svävande huvudkaraktär. Hennes bror Johan lämnade ytan för snart ett år sedan och hon svävade med honom ut i rymden, men tappade bort honom. Nu gör hon allt i sin makt för att hitta honom igen, trots att alla säger till henne att gå vidare. Men varför skall hon gå vidare om hon ändå svävar ute i rymden där ingenting rör henne?
Men en dag hittar hon en gul post-it lapp med texten 'Guten tag' skrivet i blyerts. Kanske är det värt att börja leta nere på jorden istället för att virra runt i ett vakuum. Men det enda hon har kvar där nere är Johans gamla noppriga tröja och hans gömda lappar. Kommer hon verkligen kunna landa igen?

Jag läste ut denna bok på två dagar, vilket är rekord om man bortser från 'Som stjärnor i natten'. Jag tyckte väldigt mycket om den här boken och önskar att den hade haft betydligt fler sidor än 207 och 1/2 sida. Jag fastnade verkligen för Jonna och kände med henne, det är svårt att släppa taget om någon som varit en sådan stor del av en själv.
Boken har ett fint språk och miljöerna är mycket fint beskrivna. Hade jag klagat på något så är det dem ständiga parallellerna mellan henne och rymden. Det var fina jämförelser, men det vart väldigt tjatigt efter ett tag. Men det var absolut ingenting som förstörde min upplevelse. Absolut en utav de bättre böcker jag läst. Funderar faktiskt på att läsa Öströms andra undomsroman '​Skuggsommar​'.

Jag skulle nog ge Vakuum 4.5 av 5 tekoppar.

Likes

Comments

Jag antar att det inte är någon nyhet att jag skriver en bok, denna bloggen är ju trots allt delvis till för att lägga ut små bitar ur den. Så jag tänkte för att ni skall få en bättre uppfattning av vad boken handlar om kan ni få läsa baksidan av boken!

Erwin Niemi, bokens 16-åriga huvudkaraktär, är en boknörd med en förkärlek för gulliga kärleksromaner. Han är även asexuell och undviker all typ av fysisk närhet, där med även relationer. Han har hela livet levt i skuggorna och aldrig riktigt tillhört en viss gruppering av människor. Istället har han Alva, en kort - något irriterande person - som pratar på tok för mycket. Men hon är Erwins bästa vän och är alltid vid hans sida, trots att det precis gått skilda vägar i gymnasievalet, Erwin samhällslinjen och Alva ekonomi.

Hans tillvaro vänds dock helt upp- och ner den där första dagen i ettan, för på skolgården står en personen som sticker ut ur mängden, Felix Leander. Felix är den typen av person som inte bryr sig om något annat än hans utseende och status – Erwins motsats. Trots olikheterna byggs en vänskap upp, något som med tiden blir den kärleksfulla relation Erwin fruktat. Men Felix är annorlunda, han är trasig och deprimerad under det hårda skal han byggt upp och Erwin känner något slags behov av att laga honom. Kanske älskar han Felix lite för hårt.

Jag är relativt nöjd. Jag tror i alla fall att det kan fånga någon.

Likes

Comments

Hej,
Ett väldigt mesigt sätt att börja en ny blogg på, men just nu i stunden klockan ett på natten kom jag inte på något mer kreativt.
Jag har valt att starta en ny blogg eftersom att jag vill lägga bloggen om min psykiska ohälsa bakom mig. Jag vill ha en blogg där jag istället kan lägga ut mitt kreativa skrivande. Det skulle inte kännas bra att radera alla inlägg på min förra blogg och göra om den till det jag ska ha denna bloggen till, men att bara fortsätta som att inget hade hänt på 'wakuum' med alla inlägg kvar i arkivet skulle också kännas fel. Därför skapar jag en ny blogg där allt är nytt och fräscht.

Jag är taggad på att få ut mina texter på internet där alla har möjligheten att läsa dem. Jag är varken poet eller en författare, men jag älskar att skriva. Jag går ju trots allt en skrivarkurs nu där jag skall utveckla mitt skrivande och kommer någonstans med det.

För er som inte är mina nära och kära, eller de få främlingar som läste min förra blogg:
Hej, jag är Wilma och jag är sexton år med en dröm om att en dag på en bok publicerad. Det är en stor dröm som är svår att uppnå när man bara är sexton år och inte den skickligaste skribenten. Men jag är enligt många bra på att skriva egna metaforer samt att jämföra saker på ett vackert sätt. Jag är helt enkelt mycket kreativ i mina texter.
Men de är fortfarande relativt osammanhängande, men jag är ju trots allt bara sexton år gammal. Jag har tid att utvecklas.

Så jag hoppas att det finns några litteraturälskare där ute som skulle uppskatta att läsa mina halvbra texter och tycka att det vore intressant att se vad jag tycker om de böcker jag läser.

Likes

Comments