Ni vet dom där spännande stunderna då något i ens liv tar slut och det är dags att ta ett steg mot något nytt, fräscht och spännande. Jag pratar nya kapitel. Ni har säkert alla varit med om det, vissa fler gånger än andra, men jag måste bara konstatera: gud så spännande det är!

Jag började plugga Sport Management för ett år sen ungefär och har säkert känt alla känslor man kan känna i samband med den utbildningen. Det har varit kämpigt, det har gått som en dans på rosor, det har stundtals känts omöjligt men för det mesta har jag känt att jag studerar något jag verkligen är intresserad av och vill jobba med i framtiden. Speciellt under min studieresa i Miami, dit jag åkte med människor som pluggade samma program som jag men på plats, började många bitar falla på plats och jag blev inspirerad enda in i själen.

Nu är det dags för nästa utmaning med plugget. Praktik i tre månader. Jag ska praktisera på sälj- och marknadsavdelningen hos IFK Norrköping herr från och med imorgon. Det ska bli spännande och roligt som fasen, men jag måste ändå medge att jag är nervös och stundtals - som med allt nytt - känner jag mig osäker och tvivlar på att jag kommer fixa det. Men den bättre och dominerande powerbruden i mig vet att jag kommer fixa det här galant och att det kommer bli en rolig utmaning som jag faktiskt behöver precis just nu!


Så håll alla tummar, because little miss T is about to slay!


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Shalom mina vänner. Dags att catcha upp. Mitt minne svek mig lite igår för jag trodde ju att jag hade skrivit om min resa till New York, men faktum är att jag inte ens skrev mer än ett inlägg om min LA-arrival. Så vi får spola tillbaka tiden hela vägen till december, så tar jag allt från början till slut!

Skämtosido. Jag tänkte faktiskt göra lite tillbakablickar, ladda upp mina favorit bilder och försöka berätta utifrån det vad som har pågått.


1. LA and San Fransisco

Min resa till släktingarna på USA:s västkust var rätt så intensiv och händelserik. Fick spendera mycket tid med mina kära kusiner som hade jullov, cyklade mer än någonsin förut i mitt liv - och med världens bästa tävlingscykel som till och med var av vintage-style, hälsade på min kära Venice Dynamics crew vid Muscle Beach, gick ut, äventyrade och träffade nya och intressanta människor.
Juletid i Kalifornien är väldigt trevlig och är man omgiven av släktingar (moster och hennes barn som bor där, samt min gammelmoster som hade rest med sin "man-friend" enda från Finland!!) så känns det helt rätt att fira jul i en hyfsat varm miljö fullt av palmer och stränder.
Var alltså i LA fram till juldagen och därefter tog vi bilen och körde en road trip till San Fransisco, som jag förälskade mig i precis på samma sätt som i Los Angeles en gång i tiden. Där var Golden Gate Bridge en garanterad sevärdhet och vi besökte även Chinatown SFO, en massa mysiga restauranger, Fisherman's Wharf med de godaste fiskrätterna med mer. Vi sov även en natt i Napa Valley också där vi fick smaka på det godaste som Kalifornien har att erbjuda - nämligen viner, och inte minst fantastiska och fräscha vita viner av Moscato druvan.

Enjoy my friends. Nästa catch up inlägget är om: New york, Neew Yoo-ork!

Likes

Comments


...to come back again. Man kan ju inte ge för mycket av det goda på en gång.


Jag har haft en SJUKT lång blogg-break. JAG VET! Men jag tänkte börja skriva igen. För min egen skull, för jag mår faktiskt jättebra då jag skriver.

Vad jag har haft för mig? Alldeles för mycket. Men jag ska minst sagt berätta om allt exciting senare ikväll då jag får tid. Eller imorgon, för idag ska jag, den ena av mina twins-kompisar och Emelie ut och käka.

Men jag har MYCKET att berätta. Allt jag har fått ta del av, vad ni har missat och vad det är för spännande som väntar mig denna höst. Och tyvärr en del olyckligheter jag råkat ut för på grund av min oförutsägbara sjukdom och mest hatade bästa vän - diabetes.


Stay tuned, YOU WON'T BE DISAPPOINTED! I hope...


Sincerely,
YOUR GIRL T

​En bild från NYC från december-januari skiftet. Because, that's when I wrote the last time, right?

Likes

Comments

I måndags kväll landade jag i ett lite kyligt California efter 21 timmars resande. Jag var trött, omtumlad av alla möjliga känslostormar men jag var väldigt lycklig att äntligen vara här.
Mina två senaste dagar har inte bestått av så mycket. På tisdag var mina kusiners skola inställt eftersom det var bombhot i en skola i Los Angeles. Detta ledde till att alla tre var hemma för att alla skolor var stängda. Jag och min äldsta kusin Ella tog cyklarna och åkte till Baldwin Hills Scenic Overlook och gjorde en lätt morgonträning med cirkelfys. Sen åkte vi hemmanen i sig bestod av att ta det lugnt och en tur till Culver City där jag gick runt i affärer. Mot kvällen åkte jag och en vän till Santa Monica och spelade pool.

Igår åkte jag till Venice Beach och hälsade på mitt gamla träningscrew. Det var trevligt och träffa alla igen efter ett års uppehåll. Jag själv gick och löpte på stranden, min älskade rutt från Venice Beach till Santa Monica pier och vågade testa lite häng och släng i stängerna (nybörjarnivå dock) trots min träningsvärk från träningen med min kusin. Slutade dagen på Venice Beach med en långpromenad från Venice Beach till Culver City, köpte en kaffe från Starbucks och tog metron hem.
På kvällen åkte jag, min moster och barnen till DTLA för att se NBA match mellan LA Clippers och Milwaukee Bucks på Staples Center. Det var min första idrottsevenemangs upplevelse i staterna och även om inte det var helt fullsatt så var det en fantastisk upplevelse!

Idag ska det bli en ganska lugn dag, med en cykeltur till beachen och lite lätt träning. Jag vet inte ännu vad kvällen kommer bjuda på, men en lugn kväll är heller aldrig fel. Hoppas ni har haft en fin torsdag!


Likes

Comments

Sitter i Rissne, med ett vinglas på bordet och datorn i knäna. Väskorna är packade och resfebern den bara stiger. Sista påminnelse-listan är skriven så jag inte kommer glömma något imorgon bitti. Gud vad jag älskar dessa resenerver och spänningen man har för hela processen då man åker iväg. Det är en ljuvlig blandning av fjärilar i magen, nervositet, rädsla och eufori innan man väl står på flygplatsen och ska gå igenom säkerhetskontrollen.

Dessa stunder sitter man ju och bara är tacksam över att man har släktingar i världen dit man kan ta en get away lite nu som då. Jag föll pladask för Los Angeles då jag var där senaste gång, så det känns otroligt skönt att kunna åka tillbaka redan så tidigt som nu för jag hade tänkt att det kommer ta år innan jag kommer iväg dit.

Dessutom har vi ju bestämt en weekend i San Fransisco, vilket jag är supertaggad på! Och att man äntligen är 21 också... Hur underbart! Legal drinks!

Denna låt har jag taggar i en månads tid nu. NU är detdags att spela den på maxat volym och bara njuta! LA CALLING!

xx

Likes

Comments


Inspiration och tid för bloggande har inte funnits, så har legat på latsidan nu ett tag. Idag fick jag dock ett glädjebesked och en enorm eufori efter första fotbollspasset efter uppehållet så jag känner att jag inte kan hålla fingrarna i styr.

Min diabetesmotivation sedan förra besöket hos diabetessköterskan har inte varit på topp. Det beror för det mesta på att jag har jobbat mycket, varit sjuk och varit allmänt trött. Höst, grått och ruggigt - you know the deal, så man känner sig lite otaggad på alla plan. Idag var jag dock till min diabetessköterskan och att man fick höra att långtidsblodsockret har sjunkit från 9,0% till 7,5% är ju bara fantastiskt. Ett steg i rätt riktning, och motivationen är tillbaka var den ska vara.


Fotboll. Kan vi snacka det ett tag? Kan vi snacka om att jag igår när jag gick och la mig så hade jag hundratals tankar om mitt liv, vad jag ska göra, hur allt ska lösa sig och kände den där otäcka höstdepp-känslan. Den bara tog över som en stor tsunami-våg. Men vad löser då allt detta tänkande? Jo, ett bra fotbollspass med ett härligt lag och bara få känna att livet har en mening igen. För det är ju så för oss fotbollsspelare. Fotboll är vår mening med livet. Fotboll är det vi gör dag ut och dag in, så när man väl har varit borta ifrån det ett tag, då är det så himla underbart att köra igång igen!

Och att det endast är 13 dagar kvar till min semester och Los Angeles resa gör ju livet ännu lättare. Jag ser äntligen ljuset i tunneln.


Likes

Comments


Jag är tillbaka i träning igen. Kanske inte fullt tillbaka, men är mer aktiv än jag varit sen säsongen tog slut. Utom min aerobiska bit som till stor del sköts av vardagsmotionen och långpromenaderna med Mrs. Becky - som för övrigt har balanserat mitt blodsocker väldigt mycket - så har jag lätt börjat köra igång med gymträningen, konditionsträningen och inomhusfotboll med laget. Inatt påmindes jag om elitidrottens ibland negativa betydelse för en diabetiker.

Missförstå mig rätt - jag älskar det jag gör och jag skulle aldrig någonsin sluta och absolut inte pga min sjukdom. Jag är en av de många diabetiker som har bestämt sig att inte låta diabetesen styra upp mitt liv och begränsa det jag kan göra.


Men. Igår hade vi träningsmatch i inomhusfotboll som varade i 2 timmar. Inomhusfotboll är väldigt intensivt vilket betyder att stresshormonet adrenalin utsöndras vilket i sig ger en blodsockerhöjning. En elitidrottande diabetikers största utmaning - anser jag, är att lära sig hur adrenalinet påverkar blodsockret och hur man ska agera i situationer där adrenalinet är orsaken till ett skyhögt blodsocker. Många gånger gör man det misstaget att insulindosen blir alldeles för stor vilket i sin tur leder till lågt blodsocker då man lugnat ner sig efter träning.

Nåväl, jag kom hem och var påväg att lägga mig. Tog mitt värde som visade 3.4 klockan 22:00. Jag stoppade i mig några dextrosol och jag som redan haft mitt basalprogram installerat på "MOTION" (det lägsta programmet så att man undviker onödiga blodsockerfall för att basalen - eller basdosen - är för hög) sedan jag och min hund kom till Sverige gjorde alltså inga temporära ändringar i min basaldos. 

Några timmar senare vaknar jag till av något som liknar en mardröm. Klockan är 01:00. Jag förstår att jag är låg men jag reagerar inte på något vis utan ligger som förlamad i min säng. Får dock krafter någonstans ifrån, går upp ur sängen och går till köket och vägen dit känns oändligt lång även om det bara är 5 steg från sängen i min lilla etta på 22 kvm. Jag känner att jag kommer kollapsa vilken sekund som helst, men kommer fram till blodsockermätaren och har fått tag på dextrosolen i skåpet och börjar stoppa i mig allt som jag har kvar från kvällens känning. 
Blodsockret visar 2.1, men aldrig har jag varit så "borta" som denna gång. Jag tar ett äpple. Tar ett till. Sedan tar jag ett litet päron för att vara säker på att jag ska snart ligga normalt till igen.


Jag går och lägger mig men vaknar återigen av lågt värde 04:30. Värdet ligger på 2.5 men det känns inte lika farligt som innan. Jag, som har slut på dextrosol, frukt och saft börjar tänka ut något att äta som höjer sockret. Det förvånar mig hur kreativ jag var denna tiden på dygnet med en känning för jag tar ut smör från kylskåpet, havregryn och socker och börjar koka ihop en blandning jag brukar ha då jag gör ugnsäpple. Jag får upp sockret och går och lägger mig igen. Denna gång ändrar jag min basal, som jag faktiskt inte gjorde vid någon av de tidigare tillfällena, för att inte behöva vakna upp till ett lågt värde igen.


​Visst spelar den intensiva träningsmatchen en stor roll med alla adrenalinkickar och hormoner som jag inte känt av under några veckor nu. Men jag kunde ha gjort saker annorlunda. Se till att jag laddat upp ordentligt med kolhydrater efter träningen eller också sänkt basaldosen lite. Hatar att man ska vara så efterklok ibland.


Framförallt ska jag komma ihåg att mina blodsockernivåer nu är mycket mer jämnare eftersom jag promenerar mycket så då jag väl drar igång med fotbollen ordentligt igen så måste jag vara duktig på att kolla blodsockervärden, äta bra och ha mycket dextrosol hemma ifall det blir nödsituation.



Likes

Comments


Min lördagmorgon skulle börja med ett BodyPump och ett spinningpass. Dagen skulle följas upp av diverse föreläsningar av ledarskap, marknadsföring och ekonomi plus lite tvätt på kvällskvisten.
Men något gjorde att jag i sömnen avbokade båda gympassen, stängde av snoozen till alarmet och innan jag återgick till att sova såg jag en notifikation från Facebook att en gammal klasskamrat i Paris är oskadd och ett meddelande från mamma "Har du läst om vad som har hänt i Paris?".
Utan någon vidare åtanke, jag var ju trots allt sömnig och väldigt beslutsam vid att sova ett tag till, somnade jag om.

En timme senare ringer mamma. Frågar återigen "Har du läst om vad som har hänt i Paris?" och jag som nyligen vaknat svarade att jag inte hunnit göra det. Hon berättar om att det har varit flera terrorattacker i Paris och att 150 människor har dött eller skadat sig. Jag förstår ingenting. Efter att vi avslutat samtalet går jag in på internet, sociala medier och läser händelserna. Jag är i djupt chock. Hur hände det här? Varför gör någon något så hemskt gentemot andra människor som dessutom är oskyldiga? Vem har hjärta att göra sånt?!

Min vän som jag sovit över hos vaknar jämte mig och hon slår på Nyhetsmorgon. Min dag som skulle börja med ett BodyPump och ett spinningpass och följas upp av olika föreläsningar och plugg börjar lite mer annorlunda än jag planerat. Jag sitter fastklistrad i soffan bland alla kuddar och täcken, tittar på hela Nyhetsmorgon och samtidigt skrollar ner på flödet på Facebook, Instagram, Twitter och tidningars hemsidor. Utom dåden i Paris, läser jag om en grov våldtäkt på en kvinna i Indien, bomber i Beirut innan Paris, bomb på en begravning i Baghdad med mera. Mina ögon öppnas.


Jag känner att jag har varit blind för vad som händer i världen. Jag har varken sett eller hört något efter flyktingkatastrofen i Europa som pågått sedan september, men jag inser att jag själv inte varit så insatt i allt som händer i omvärlden. Jag har varit för fokuserad på att få mitt liv att fungera, lagt tid på ytliga konton på sociala medier om träning, hälsa och kost, snygga killar, snygga tjejer och perfekta kärlekspar så att jag har glömt att hålla mig uppdaterad om vad som händer i vår värld. Och jag skäms.
Jag har varit oengagerad. Eller engagerad, men på helt fel sätt. Men nu i efterhand då jag tänker tillbaka på alla samtal vi haft under kaffestunderna på jobbet där jag lyssnat vad som sagts har jag kanske bidragit lite i konversationen, men inte alls på den nivån jag skulle ha önskat att jag bidrog i såna här konversationer. Jag har inte haft mycket att säga om allt som har hänt för jag har inte har mycket kunskap. Men jag kan inte säga att jag har varit ointresserad.


Det är vidrigt det som händer nu. Jag är rädd för vad som kommer att hända och vilka åtgärder som kommer tas. Men jag är lite fundersam över hur många missat att vi skulle kunnat göra något så mycket tidigare. Att vi låter en bild på en död 3-årig pojke på en strand bli den första insikten vad som pågått i Mellanöstern en lång, lång tid och en terrordåd i Paris - innan även i Beirut och Baghdad - bli den första orsaken för att vidta större åtgärder är förskräckligt. Att vi inte inser innan en katastrof/terrorattack/kris att någonting måste göras är vansinnigt. Jag vet att det finns många därute som är pålästa, har följt dessa händelser enda från början, men resten då? Är vi inte intresserade? Bryr vi oss inte? Eller är det som i mitt fall att man lägger för mycket fokus på saker som just nu blir irrelevanta (t.ex. sociala medier, socialt liv, vara omtyckt, utseende, träning, allt som berör det egna livet), att vi glömmer bort andra delar av världen där problem faktiskt är miljontals gånger större?


Jag skäms över min okunskap. Jag skäms över min engagemang som nu känns väldigt obefintlig. Jag borde ha öppnat mina ögon tidigare, men nu - ska jag se till att jag aldrig stänger dom igen.
Det är vår värld det handlar om. Det är andra människor liv. Jag vill fortfarande tro på att det finns mänsklighet och att vi bryr oss om varandra.



#prayforparis
men framför allt. #prayforhumanity

Likes

Comments


Hur mycket oro kan man känna
av två tandborstar i en mugg
som smyckar till badrummet, lägenheten
Jag borde ju känna mig trygg

Hur mycket ångest kan man finna
i hens skor i min lya
Markerar hen sitt revir?
Jag kanske vill gå fri

Hur mycket kan man övertänka
på grund av distans
Du säger att du älskar mig
men det tar oss ingenstans


Hur mycket olycka kan man finna
i att alltid försöka?
Samla spillra efter spillra
Torka tår efter tår
Längta efter något större
Även om det är det största jag får


Hur miserabel kan man bli
av att alltid drömma?
Försöka våga
Men aldrig någonsin glömma
Jag vill falla fritt
Men jag vill springa fri
Jag vill vara ett JAG
men jag vill tillhöra ett "Vi"


Vilket ljuvligt dilemma.


Likes

Comments


Helgen kom och gick, som vanligt. Den bjöd dock på en hel del roligheter, så då går ju också tiden snabbare.

På lördag gick jag på Stjärnkvällen med laget. Där hyllades IFK Norrköpings herrlag för det färska SM-guldet och stämningen var på topp. För mig var det Stjärnkvälls-debut och jag måste säga att jag är imponerad av lättsamheten, den sköna viben och hur lyckat det var. En hel del gåshud, applåder och en massa guldvärda ögonblick som visades på skärmarna.
Jag och tjejerna i mitt lag gick ut, dansade hela natten tills vi gick hem med värkande ben och leendet på läpparna.


På söndag åkte jag en sväng till Stockholm. Jag och min syster gick på Bianca och Tiffany Kronlöfs och Thomas Gissléns föreställning Slå pattarna i taket. Och efter det var jag precis mållös. WOW.
Jag har sett upp till Bianca och Tiffany samt deras lillasyster enda sen barnsben (bekanta sen barndomen), och att nu få se dem på scen för första gången var så fantastiskt. Energin de alltid utstrålar, glädjen och humorn de har, allt det fanns med under hela föreställningen men i mycket högre grad än jag förut upplevt. Det var precis som alla somrar i Vasa då de haft uppvisning på familjefesterna bara att det var Så. Mycket. Bättre!
Öppenheten och ärligheten de har vid ämnena deras sketcher berör var också inspiration till tusen. Tänk om hela samhället verkligen kunde ta upp kvinnofrågor och frågor om sex så öppet som dom? Allt är så himla tabubelagt nuförtiden.


Tack vare denna helg har jag gått runt med så mycket positiv energi idag på jobbet. Har gått runt med ett leende på läpparna och trallat. Ibland behöver man lite festligheter och komma bort från vardagen även om det bara är för en helg :)


Tanya





Likes

Comments