Det är alltså en ynklig månad kvar av de två första åren på min utbildning. En utbildningstid som har varit präglad av tankar, omväxlande motivationsgrad samt prestationsångest.
I skrivande stund kan jag känna prestationsångest enda in i bröstet, en otrevlig känsla som verkligen kryddar tillvaron med en olustig känsla av obehag. Hjärnan är speedad och reflekterar över om jag kan tillräckligt för att skriva en bra rapport eller om jag är duktig nog för att fortsätta plugga. Och om jag överhuvudtaget ens vill det.

Man känner sig rätt så kluven just nu, speciellt då man för några år sedan hade en vision och en plan på vart man ville och vad man skulle göra i framtiden, men plötsligt så känner man mer och mer osäkerhet över de val man gjort för varje dag som går. Man börjar ifrågasätta allt man gör och alla dessa motiv varför man gör det man gör. Men jag har en stark tro om att även dessa stunder hör till i livet och att man genom dessa tider kommer finna det man verkligen vill göra och lär sig att "leva upp till sitt syfte". Just nu känns det bara motstridigt, då man fortfarande går runt och är rädd för framtiden samtidigt som man är ivrig och vill ha allting på klart på direkten.

Jag lovade mig själv i något skede att jag inte skulle fokusera på negativitet i mitt liv. Men ibland kommer det oväntade känslor, eller så rinner det bara över på grund av lager på lager av känslor som man inte tagit itu med och då är resultatet det här. Då måste jag skriva om det eller skriva ut det någon annanstans än hålla dessa tankar kvar i hjärnan. Och till sist, bara släppa de negativa känslorna jag går och bär på och förhoppningsvis bara kunna gå vidare med lite mer självförtroende.

Men jag tröstar mig själv med att även det här är en process i min personliga utveckling och i mitt egna mognande. Det finns ingen linjär väg till vem man vill vara och vad man vill göra och man får leva med att dessa krokiga vägar och "o-definierade stigar" behövs för att man ska hitta rätt. För även om det känns omöjligt nu så kommer även jag att hitta det jag brinner för och vill göra - och även det kan ändras hundra gånger innan jag hinner dö.

Over and out.

Tanya

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments


Håll ögonen på denna norska pärla. Såg henne på Where's The Music i Norrköping och hon mördade sin spelning. Denna och Paper Paper spelas på repeat i mina hörlurar.


Likes

Comments


Jag har en sån jävla motivation till att skriva! Men då jag väl loggar in och ska börja skriva ihop ett inlägg om alla de tusen ämnen jag vill skriva om, så försvinner allt. Det blir tomt i skallen. Och då bara stänger jag igen inlägget och ger upp.


Jag är på dag 3 utan min käraste. Jag har fått lära mig att sakna igen. Visst är det bra, men han och jag är något helt annat. Något som är "out of this world". Då är det väl naturligt att man inte vill vara ifrån en sådan människa? Nåväl, får kämpa på, för det är 7 dagar kvar.


Min mars-månad kommer nog bli och vara den mest händelserika på väldigt, väldigt länge. Matcher, en överraskningsfest, återkommande besök i huvudstaden, släktträff där jag nästan får se alla mina släktingar från min pappas sida, studie-deadlines, besök i min killes hemstad och uppsägning av min lägenhet och allt vad det innebär. Det är en spännande vår som väntar.


Jag har bestämt mig. Efter säsongen i år ska jag uppleva en ny del av världen. Tillsammans med min bästa vän, min älskade, min själsfrände. Och det känns så himla rätt. Jag har aldrig rest med någon utom min familj. Men han är den jag kan, och vill, göra allt med. Och det känns så himla vackert.

Jag har börjat ifrågasätta min vardag och om jag verkligen ska göra det jag gör. Vissa dagar känns det hur bra som helst medan majoriteten av tiden känns allt motsägelsefullt, jobbigt och tråkigt. Jag tror att konsekvensen av det kommer bli att jag kommer ändra min vardag, men jag söker fortfarande efter mod.


Jag undrar om ni alla därute som tänker på pengar, utseende, det materiella och lever ert liv genom sociala medier verkligen är lyckliga? Jag har börjat bli fruktansvärt skeptisk mot pengar, ekonomi och business, våra konsumentvanor och ständiga jakt efter lycka genom att skaffa nya prylar. När blev det yttre så mycket viktigare än välmående och det inre?


Det här är bara en liten del av allt det som snurrar i mitt huvud. Jag jobbar på en masterpiece. Låt mig bara hitta min inspiration och en motivation som håller mycket längre än tills jag öppnar det tomma inlägget och bara stirrar på skärmen. Jag behöver spotta ut ord, skriva, skapa. Jag har en kreativitet inombords som jag behöver få utlopp för. Jag tänker bara mer på vad andra tycker. Och det kvittar. För ingen kommer bry sig. Och om dom tycker något, så kommer jag ändå inte bry mig, så what's the big deal?


Likes

Comments


Jag jobbar på något spektakulärt. Något stort. Stort för mig i alla fall. Ska in i varje lilla kammare inuti mig och få ut det finaste svart på vitt.
Men fram till det ska jag låta inspirationen flöda och åker till Gdansk med min böna och senare på en family-reunion till Falun. Det spektakulära får vänta, men väntar man på något gott väntar man aldrig för länge.


Likes

Comments


Dröm.

Lägenheten hade högt till tak, trägolv och en liten fransk balkong. Allt i lägenheten gick i naturliga nyanser och det fanns inte mycket där som smyckade upp den tomma lägenheten. En bred säng med lakan och täcke i vitt stod på den högra sidan av rummet då man kom in genom dörren, medan alla sängens kuddar var i de spralligaste färgerna man kunde föreställa sig och mönster som man sjunker in i om man stirrar i dem för länge. En ensam fåtölj stod i hörnet av rummet, med en stående lampa med en gammaldags skärm, elegant och graciös. Bredvid fåtöljen stod en hög med böcker; klassiker från olika tidsepoker, moderna böcker om livet, romaner och några reseböcker.
Kaffet i köket den morgonen stod klart vid bordet och flickan hade gått ur duschen och drog på sig ett slappt linne och en stor kofta i ylle. Håret var uppsatt i en slarvig knut och några hårstrån lade sig mjukt neråt längs hennes smala nacke. Hon tog kaffekoppen och doftade på kaffet och satte sig vid det stora fönstret i köket som hon hade smyckat med en lurvig, mjuk och varm filt och stora, vita kuddar i bomull. Den morgonen blickade hon ut över staden som för några timmar sedan vaknat upp. "Livet bara sker därnere" tänkte hon samtidigt som människorna gick längs gatorna i högt tempo och knappt märkte av livet.

Hon lämnade det där bakom sig för längesen, tänkte hon. Hon log lite för att de inte förstår att det finns så mycket annat i livet än att bara skynda sig på gatorna med överhastighet utan tanke. Det bara sker per automatik. Det är ett måste, det är en rutin. Det går inte att avvika från det för då omfamnar det okända dessa människor och det dränker dem i otrygghet. Om de bara visste. Om de bara visste att det kan vara den viktigaste omfamningen i hela livet och att den i sin tur bjuder in en i värmen, lyckan och spänningen. Men dessa människor är för osäkra, för rädda och för övertalade för att låta sig omfamnas av det okända att de ökade hastigheten för att hinna med rutinen och undgå från att hamna där.

Flickan tyckte det var lustigt. Därför log hon. Och hon visste att denna morgon var det åtminstone en människa som kunde hamna där, just denna vackra morgon. Hon log för att denna person skulle känna sig förtvivlad och otrygg ett tag, men om en stund inse att det var det bästa och vackraste som denne hade varit med om, i hela dess mediokra och "rutin-rika" liv. För detta hade hänt henne, och efter att det okända omfamnat henne tog värmen, lyckan och spänningen aldrig slut.

Hon tittade på fåglarna som flög längs den blåa skyn. Hon tog en klunk av sitt kaffe och blickade över staden. Hon tänkte på vad hon skulle göra denna dag.

Hon log. Hon kunde göra vad hon ville. Hon kunde gå och lyssna på livemusik på ett café, sitta i parken och läsa sin favoritbok, cykla till havet och bara flyta där samtidigt som hon kunde stirra på den vackra ljusblåa himlen och de få vita molnen som såg ut som sockervadd. Eller så kunde hon bli förälskad i en främling vars blick mötte hennes på hennes morgonpromenad.
Varje dag såg annorlunda ut, varje stund var ett äventyr. Och det var hon förevigt tacksam för. Det, och att hon lät det okända famna om henne den dagen då demonerna och orkanen i hennes kropp var nära på att kväva livslusten ifrån henne, en gång för alla.


Likes

Comments


Älskling. Om du bara visste hur lugn och fin jag blir i hela mitt sinnestillstånd så fort jag hör din röst, ser dig eller bara känner din närvaro.
Hur säker jag blir i allt jag gör då jag tänker på dig.
Om du bara visste hur mycket alla timmar vi talat med varandra betyder för mig och hur många fler jag ser emot att få dela med dig.
Varje sekund med dig är ett oändligt äventyr.

Tack.


Likes

Comments

Dan före dopparedagen och jag kör på en Hemingway as usual. Rödvin i glaset, tankar i skallen och motivation enda ut i fingertopparna. Men tankarna är allt annat än negativa och motivationen stark men lite oklar - men oavsett så tänkte jag för denna gång att jag ska följa flödet och bara skriva av mig lite.


Sen senaste inlägget har det hänt så mycket i mitt liv. Sånt som en kväll som denna får mig att tappa andan av förundran, ger pulsen en successiv ökning och en varm härlig känsla inombords som pirrar genom kroppen. Det är ju inget stort som har hänt så men ibland kan en liten detalj bara förändra tillvaron och det mesta i livet.
Jag har ännu inte listat ut hur allting gick till men det var bara jag som följde flödet, var mig själv och gjorde det jag alltid brukar - tror jag i alla fall - och alla pusselbitarna bara föll på plats, bit efter bit. Och jag försöker spela upp hösten i mitt minne gång efter gång, hitta någon förklaring hur allt blev som det blev för att ta del av allt det fina en gång till men har kommit fram till slutsatsen att allting inte behöver en förklaring. Vissa grejer i livet bara är, blir och förblir och varför ska man då ifrågasätta det och hitta ett svar på att det blivit som det blev? Nej, nu tänker jag bara njuta fullt ut och fortsätta ge som jag alltid gjort, för nu har jag äntligen fått svar på en grej i alla fall: det kommer komma tillbaka till mig.


För att avslöja en del av mystiken så handlar det om kärlek. Det handlar om kärlek som det ska vara och inte så som det har varit för mig i mitt liv. Det handlar om styrka, energi, positivitet och "kindness" istället för misär, osäkerhet, tårar och att konstant ge utan att få något tillbaka. Och jag är så lycklig att den minsta lilla cellen i mig dansar av glädje och det är den enda bekräftelsen jag behöver på att det är såhär livet och kärlek ska kännas och att jag gör allting rätt.


Jag kan med handen på hjärtat säga att året 2016 som lider sakta men säkert mot sitt slut har varit det bästa i mitt liv. Allt det jobbiga och smärtsamma känns så värt det då man får gå runt med den här känslan som jag har nu. Jag vet inte hur det hände och tänker inte lägga en sekund på att analysera, jag vet bara att jag kört på, allting blev bra och att jag själv kan säga: jag är värd det här.


Likes

Comments


Plötsligt så slog det mig; hur mycket jag bryr mig om dig.
Hur mycket jag vill att du ska vara lycklig och se dig glad.
Hur mycket jag älskade att du gillade det vad alla andra inte kunde se.
Hur mycket jag gillade din frihet och hur det fick mig att längta ännu mer efter min.
Hur mycket du fick mig vilja gå efter varenda lilla dröm oavsett hur knäpp den var.

Plötsligt så slog det mig trots allt jag beundrar och gillar hos dig - hur svårt det skulle vara att släppa dig.


Likes

Comments


Ja, jag var trött
det var någonting som gjorde mig
sentimental
ledsen
Ja, jag blev skitnödig
och fick göra tvåan i skogen

Men vad fan spelar det för roll
För jag fick göra det,
jag fick dela allt det,
med min familj.

Ni gör mig stark


Hatar att meddela att jag blivit kriminell. Snodde bilderna från syrran. Yonsagurl

Likes

Comments


Idag åkte glajjerna på i hopp om att bli lite smartare, kreativare och mer produktiv. Det dröjde inte länge innan jag hamnade i Hemingway-tänket och förstörde hela min flow (som var rätt så o-flowig) som ledde till att jag började städa istället. Nåväl, har 48+ timmar på att skriva ungefär 26,500 tecken, läsa på mig lite information och eventuellt få ett svar på mina intervjufrågor. Den här gången har det garanterat inte gått som "på Strömsö"... Men jag är ändå lycklig. Så länge prestationsångesten inte smyger sig på. Typ.


Likes

Comments