Dröm.

Lägenheten hade högt till tak, trägolv och en liten fransk balkong. Allt i lägenheten gick i naturliga nyanser och det fanns inte mycket där som smyckade upp den tomma lägenheten. En bred säng med lakan och täcke i vitt stod på den högra sidan av rummet då man kom in genom dörren, medan alla sängens kuddar var i de spralligaste färgerna man kunde föreställa sig och mönster som man sjunker in i om man stirrar i dem för länge. En ensam fåtölj stod i hörnet av rummet, med en stående lampa med en gammaldags skärm, elegant och graciös. Bredvid fåtöljen stod en hög med böcker; klassiker från olika tidsepoker, moderna böcker om livet, romaner och några reseböcker.
Kaffet i köket den morgonen stod klart vid bordet och flickan hade gått ur duschen och drog på sig ett slappt linne och en stor kofta i ylle. Håret var uppsatt i en slarvig knut och några hårstrån lade sig mjukt neråt längs hennes smala nacke. Hon tog kaffekoppen och doftade på kaffet och satte sig vid det stora fönstret i köket som hon hade smyckat med en lurvig, mjuk och varm filt och stora, vita kuddar i bomull. Den morgonen blickade hon ut över staden som för några timmar sedan vaknat upp. "Livet bara sker därnere" tänkte hon samtidigt som människorna gick längs gatorna i högt tempo och knappt märkte av livet.

Hon lämnade det där bakom sig för längesen, tänkte hon. Hon log lite för att de inte förstår att det finns så mycket annat i livet än att bara skynda sig på gatorna med överhastighet utan tanke. Det bara sker per automatik. Det är ett måste, det är en rutin. Det går inte att avvika från det för då omfamnar det okända dessa människor och det dränker dem i otrygghet. Om de bara visste. Om de bara visste att det kan vara den viktigaste omfamningen i hela livet och att den i sin tur bjuder in en i värmen, lyckan och spänningen. Men dessa människor är för osäkra, för rädda och för övertalade för att låta sig omfamnas av det okända att de ökade hastigheten för att hinna med rutinen och undgå från att hamna där.

Flickan tyckte det var lustigt. Därför log hon. Och hon visste att denna morgon var det åtminstone en människa som kunde hamna där, just denna vackra morgon. Hon log för att denna person skulle känna sig förtvivlad och otrygg ett tag, men om en stund inse att det var det bästa och vackraste som denne hade varit med om, i hela dess mediokra och "rutin-rika" liv. För detta hade hänt henne, och efter att det okända omfamnat henne tog värmen, lyckan och spänningen aldrig slut.

Hon tittade på fåglarna som flög längs den blåa skyn. Hon tog en klunk av sitt kaffe och blickade över staden. Hon tänkte på vad hon skulle göra denna dag.

Hon log. Hon kunde göra vad hon ville. Hon kunde gå och lyssna på livemusik på ett café, sitta i parken och läsa sin favoritbok, cykla till havet och bara flyta där samtidigt som hon kunde stirra på den vackra ljusblåa himlen och de få vita molnen som såg ut som sockervadd. Eller så kunde hon bli förälskad i en främling vars blick mötte hennes på hennes morgonpromenad.
Varje dag såg annorlunda ut, varje stund var ett äventyr. Och det var hon förevigt tacksam för. Det, och att hon lät det okända famna om henne den dagen då demonerna och orkanen i hennes kropp var nära på att kväva livslusten ifrån henne, en gång för alla.


Likes

Comments


Älskling. Om du bara visste hur lugn och fin jag blir i hela mitt sinnestillstånd så fort jag hör din röst, ser dig eller bara känner din närvaro.
Hur säker jag blir i allt jag gör då jag tänker på dig.
Om du bara visste hur mycket alla timmar vi talat med varandra betyder för mig och hur många fler jag ser emot att få dela med dig.
Varje sekund med dig är ett oändligt äventyr.

Tack.


Likes

Comments

Dan före dopparedagen och jag kör på en Hemingway as usual. Rödvin i glaset, tankar i skallen och motivation enda ut i fingertopparna. Men tankarna är allt annat än negativa och motivationen stark men lite oklar - men oavsett så tänkte jag för denna gång att jag ska följa flödet och bara skriva av mig lite.


Sen senaste inlägget har det hänt så mycket i mitt liv. Sånt som en kväll som denna får mig att tappa andan av förundran, ger pulsen en successiv ökning och en varm härlig känsla inombords som pirrar genom kroppen. Det är ju inget stort som har hänt så men ibland kan en liten detalj bara förändra tillvaron och det mesta i livet.
Jag har ännu inte listat ut hur allting gick till men det var bara jag som följde flödet, var mig själv och gjorde det jag alltid brukar - tror jag i alla fall - och alla pusselbitarna bara föll på plats, bit efter bit. Och jag försöker spela upp hösten i mitt minne gång efter gång, hitta någon förklaring hur allt blev som det blev för att ta del av allt det fina en gång till men har kommit fram till slutsatsen att allting inte behöver en förklaring. Vissa grejer i livet bara är, blir och förblir och varför ska man då ifrågasätta det och hitta ett svar på att det blivit som det blev? Nej, nu tänker jag bara njuta fullt ut och fortsätta ge som jag alltid gjort, för nu har jag äntligen fått svar på en grej i alla fall: det kommer komma tillbaka till mig.


För att avslöja en del av mystiken så handlar det om kärlek. Det handlar om kärlek som det ska vara och inte så som det har varit för mig i mitt liv. Det handlar om styrka, energi, positivitet och "kindness" istället för misär, osäkerhet, tårar och att konstant ge utan att få något tillbaka. Och jag är så lycklig att den minsta lilla cellen i mig dansar av glädje och det är den enda bekräftelsen jag behöver på att det är såhär livet och kärlek ska kännas och att jag gör allting rätt.


Jag kan med handen på hjärtat säga att året 2016 som lider sakta men säkert mot sitt slut har varit det bästa i mitt liv. Allt det jobbiga och smärtsamma känns så värt det då man får gå runt med den här känslan som jag har nu. Jag vet inte hur det hände och tänker inte lägga en sekund på att analysera, jag vet bara att jag kört på, allting blev bra och att jag själv kan säga: jag är värd det här.


Likes

Comments


Plötsligt så slog det mig; hur mycket jag bryr mig om dig.
Hur mycket jag vill att du ska vara lycklig och se dig glad.
Hur mycket jag älskade att du gillade det vad alla andra inte kunde se.
Hur mycket jag gillade din frihet och hur det fick mig att längta ännu mer efter min.
Hur mycket du fick mig vilja gå efter varenda lilla dröm oavsett hur knäpp den var.

Plötsligt så slog det mig trots allt jag beundrar och gillar hos dig - hur svårt det skulle vara att släppa dig.


Likes

Comments


Ja, jag var trött
det var någonting som gjorde mig
sentimental
ledsen
Ja, jag blev skitnödig
och fick göra tvåan i skogen

Men vad fan spelar det för roll
För jag fick göra det,
jag fick dela allt det,
med min familj.

Ni gör mig stark


Hatar att meddela att jag blivit kriminell. Snodde bilderna från syrran. Yonsagurl

Likes

Comments

View tracker


Idag åkte glajjerna på i hopp om att bli lite smartare, kreativare och mer produktiv. Det dröjde inte länge innan jag hamnade i Hemingway-tänket och förstörde hela min flow (som var rätt så o-flowig) som ledde till att jag började städa istället. Nåväl, har 48+ timmar på att skriva ungefär 26,500 tecken, läsa på mig lite information och eventuellt få ett svar på mina intervjufrågor. Den här gången har det garanterat inte gått som "på Strömsö"... Men jag är ändå lycklig. Så länge prestationsångesten inte smyger sig på. Typ.


Likes

Comments


Nuförtiden verkar det vara så himla svårt att hitta människorelationer som inte kräver den där extra energin, det där extra försöket och att man på något jävla vänster ändrar sig själv litegrann för att anpassa sig och passa in i det sällskapet. Det kan vara för att människan i fråga känner sig väldigt osäker i sig själv och är beroende på att leva upp till samhällets förväntningar och normer, men nån gång kan det ju faktiskt vara en själv som är sjukt osäker och anpassar sig till samhällets förväntningar och ALLA. Dessa. Jävla. Normer!

Men istället för att ha en predikan om hur man inte ska falla i den fällan, hur man alltid ska vara sig själv och följa sitt hjärta - och så vidare, så vill jag ta en sekund, snarare en minut, för att uppskatta alla människorelationer som inte är så jävla komplicerade.


Jag har nog alltid kunnat vara mig själv till fullo vågar jag påstå. Jag har alltid skämtat om saker jag tycker är roliga; i början var det ingen som skrattade åt dom skämten, men idag förstår nog människor mig för tro det eller ej, då jag öppnar munnen så brukar dom skratta! Jag har alltid gått i kläder jag tycker är bekväma och snygga, jag umgås väldigt mycket med mig själv och har några få, men mycket viktiga, vänner som jag håller nära.
Jag har, i och med mitt hektiska liv med många flytt, lärt mig att inte släppa allt för många människor tätt intill. Jag hatar "goodbyes", men oftast är det nog också för att jag har märkt att vissa människor inte är värda att lägga min energi på. No offense, jag hatar bara att slösa min tid.
Jag har lärt mig att lita på min magkänsla då det kommer till människor. Jag har lärt mig att det finns vissa människotyper som är lättare att umgås med och bry sig om. De som också bryr sig om en tillbaka, stöttar dig genom vått och torrt, oavsett om det är natt eller dag - det är dom jag snackar om. The real ones.

Något som jag också har lärt mig är att människorelationer lätt blir komplicerade. Alla människor är inte på samma nivå då det gäller kunskap, förstånd och social kompetens med allt vad det innebär. Jag känner väldigt lätt av då det kan bli komplicerat och då kanske jag lägger det åt sidan efter många om och men och en tuff kamp mellan hjärta och hjärna.

Alla människorelationer, spelar ingen roll om det är vänskap mellan tjej och tjej eller kille och tjej, behöver ingen etikett på vad det är. Jag undviker ordet "bästis" och har gjort det i många år nu. Alla mina närmsta vänner är mina bästa vänner på ett sätt eller ett annat. Vad jag gör är att jag inte jämför deras kvaliteter och vem som är sämre på att trösta och vem som är sämre på att laga mat. Det kvittar. Är du en bra person med många egenskaper som är bra och någon lite sämre men vi är på samma nivå och har en bra "vibe" då är vi nog rätt bra vänner enligt mig.


Då det gäller relationer mellan en tjej och en kille... Ibland är det bara så jävla skönt att släppa kontrollen och den där känslan att man "måste ha en tjej/kille". Försök slappna av! Om du träffar någon du gillar att umgås med, ni har roligt tillsammans och en personkemi, varför inte bara nöja sig med det och bara ta det lugnt utan att ni måste "end up in a relationship" som man säger så fint på engelska? Det finns alltid en risk för att man börjar känna mer, såklart, men det är en fråga som inte man behöver fokusera på förrän det händer. Och händer det så är det väl bara att ta upp det sen, men fan, det är så jävla gött att bara hänga med någon ibland, skratta, prata och kanske... ja, ha lite kul.


Allt händer för en orsak. Komplicera inte era relationer, mina vänner. Släpp kontrollen, chillaxa lite och låt det bara flöda mot det håll det är menat att gå. Dags att sluta forcera och börja njuta av nuet utan att vara orolig för en massa skit.


Så tack till er vänner, som jag också kallar för familj, för våra okomplicerade relationer och för att ni står mig närmast. Tack för att ni lär mig så mycket om livet och för att jag jag också får bidra till att öka er kunskap. Tack för att vi lever i symbios med varandra och backar upp varandra oavsett vad.

Puss,
Tanya


Likes

Comments

​Jag försöker få ordning på tankarna, men hur jag än gör går det inte. Det känns inget bra. 
Jag är fast mellan fyra väggar även om jag bara vill fly. Men sorgen har förlamat mig och jag kan inte röra mig någonstans.
Jag kan inte stoppa tårarna som rinner. Jag kan inte stoppa sorgen som jag känner. Jag kan inte stoppa smärtan. 
Efter all smärta jag känt de senaste dagarna, hur kan jag längta så mycket efter kärlek? Att bli sedd som något värdefullt, betraktad som en gudinna, respekterad och älskad som jag förtjänar. 
Efter all smärta som orsakat ångest, självhat och låg självkänsla, hur hittar jag tillbaka till mitt starka jag? Till lyckan, euforin och livet som känns som en dans på rosor.
Efter all kärlek jag känt för dig de senaste åren, hur kan jag sluta känna? Koppla bort, kallna och bara glömma.


Kärlek, mina vänner. Hur den gör oss men hur den även förstör oss... Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, hur jag ska förhålla mig, vart jag ska härnäst. Men jag lovar er, jag ska komma dit. 

En vacker dag ska jag vara stark nog så jag kan titta tillbaka med ett leende på läpparna utan sår som svider. En vacker dag ska jag vara så fulländad och säker i mig själv att ingen framtida kärlek kan förstöra mig på det här sättet.

Men det kommer ta tid.

Likes

Comments

Vilsen deluxe. Besviken deluxe. Trött deluxe. Allt deluxe. 

Likes

Comments

​Hej min älskade.

Det är dags för mig att säga ifrån denna oändligt långa berg- och dalbana. Om jag sitter kvar kommer det troligtvis aldrig bli bättre, för om det inte har förändrats hittills hur kommer det då se annorlunda ut om något år?

Först och främst vill jag låta dig veta att du har gett mig allt. Du lärde mig att älska efter en tid i mitt liv som jag inte trodde att det var möjligt. Du gav mig din tillit, ditt förtroende och trots ditt svåra liv bjöd du in mig och öppnade dig för mig. Du har alltid tagit hand om mig och sett till att jag har det bra. Du har visat att du har brytt dig om mig. Och du har aldrig för en sekund dömt mig för den jag är och genom vått och torrt - till och med under mina värsta dagar, har du funnits där och stått fast och troget vid min sida som om du hade haft rötter.

Jag är tacksam för allting du gjort för mig, allting du gett mig, allting du har stått ut med  under tiden med mig men det är dags för mig att hugga ner dig och skilja åt dig från rötterna som håller dig kvar. För min skull men också för din.

Vi har en smärtsam historia som jag har svårt för att lämna bakom mig. Trots att du visat att du blivit en bättre människa så har det inte räckt till. Det finns ännu sår som inte går att läka och missförstånd mellan oss två är nog en faktor varför jag aldrig helt och hållet kan glömma. Detta har lett till att jag försöker gång efter gång förändra dig genom att säga hur du ska vara och bete dig om du ska ha min tillit tillbaka. Det går inte. Jag kan inte förändra dig om du inte vill förändras. Jag kan inte ta på mig det ansvaret och jag vet att det finns någon som accepterar sättet du tänker på och går med på dina villkor, men jag kan inte göra det. Inte med de här såren. Och ärligt talat så vill jag nog inte ha det så heller.

Våra värderingar är annorlunda helt enkelt. Kanske förstår du en vacker dag vad jag behöver och varför, eller så kan jag också acceptera att leva efter de villkoren. Men så som det är just nu kan jag inte annat än undra vad du gör och lägga hela min tankekraft på dig och oss. Jag behöver den energin för mitt liv. För att orka genom dagarna och ge den stora kärleken jag har inombords åt de människor och vänner jag har här och som oavsett vad har min rygg. 

Med detta brev säger jag ifrån. Från att på något sätt tillhöra dig. Jag har accepterat att vår kärlek lever vidare, men det är enklare att älska dig på distans. Det gör så himla ont, men i denna ständiga kamp mellan hjärta och hjärna har mitt förstånd äntligen tagit beslutet att jag måste gå min väg och hålla dig och våra minnen i mitt hjärta.

Tro mig, jag hoppas du blir lycklig vad du än gör och vem du än är med. Jag kan bara inte göra dig lycklig om jag fortfarande kämpar för min lycka. 


För evigt din,

Tanya

Likes

Comments