View tracker

Jag befinner mig i ett rum tillsammans med en grupp människor, vars ansikten är helt nya för mig. Mitt ansikte är nytt för dem också, och jag känner mig aningen obekväm på stolen där jag sitter. Smuttar på det heta kaffet och knaprar på en kaka.

Jag vet inte vad det är som gör att det skaver.

Det talas om jämställdhet, om normer, och om att bryta fördomarnas gränser. Jag lyssnar.

Lyssnar på den inspelade musiken som ljuder genom rummet, tolvåriga tjejer som sjunger för allt de är värda. Tolvåriga tjejer som vi inte ska kalla för tjejer, utan för musiker. Lyssnar på skratt och ser hur de där nya ansiktena hånflinar åt tolvåriga musikers försök till musik. Är det mer korrekt att skratta åt tolvåringar än att kalla dem för tjejer?

Jag börjar förstå vad det är som gör att det skaver.

Som liten tjej fick jag meka med cykeln själv och snickrade ihop mitt egna träsvärd i verkstaden där pappa jobbade. Jag gillade att rota runt i pappas verktygslåda och skruvade isär fler saker än jag kunde skruva ihop igen. Huserade i mammas garderob och lekte prinsessa i hennes brudklänning. Allt, med en känsla av att världen låg för mina fötter. En känsla av oövervinnlighet.

Jag kan alltså hantera en slagborrmaskin, byta ut sladdar och kontakter om jag vill. Eller gå i högklackat. Och så har jag en pojkvän som är suverän vid spisen och gör de godaste hemlagade köttbullarna jag någonsin smakat.

Det här med normer och förutfattade meningar är ett intressant ämne. I rummet där jag befinner mig talas det om att bryta normer. Och om att det vore bra om en man hade köksansvaret under kommande arrangemang.

Jag börjar förstå vad det är som gör att det skaver.

Vi är ju alla olika. Alla, jag menar precis alla. Män som kvinnor, barn, homosexuella, transpersoner. Det spelar ingen roll vad vi kallar oss. Vi är alla olika. Vi har alla våra olika egenskaper och egenheter, olika förutsättningar och förmågor. Men vi är precis lika mycket värda.

Jag tror på acceptans, på kärlek och på medmänsklighet. Jag tror på människors lika värde. Det borde vara en självklarhet.

I mitt hjärta finns inte plats för skav.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Stjärnorna är på plats i fönstren, soffan fylld av kuddar i rosa och gröna toner och av mjuka, varma filtar.

Hyacinten, tillsammans med mossan jag plockade under gårdagens skogspromenad, fick sin plats i den fina keramikvasen jag fick av faster Karin för femton år sedan. Insåg att det var en vas för hyacinter häromdagen. Älskar den!

Och inget mys utan tända ljus... Önskar er alla en riktigt fin första advent!

Likes

Comments

View tracker

Den här texten är till dig, du som har haft den stora lyckan att inte drabbas av utmattningssyndrom. Till dig, som inte riktigt vet vad det innebär att ofrivilligt tvingas avboka och tacka nej, bromsa in när det är som roligast och som inte förstår att man faktiskt kan börja gråta enbart vid tanken på att mjölken är slut.

Det mest fördelaktiga är förstås att leva ett liv i balans. Planera in lagom många aktiviteter. Mitt största problem är att jag vill för mycket. I perioder när jag känner mig piggare kan jag lätt teckna kalendern full med roligheter och mys. Finns det en lucka så kan den alltid fyllas. Jag är en obotlig tidsoptimist och en obotlig perfektionist. Jag övar på att vara lite mindre av båda, men det är svårt. Jättesvårt.

Det blir lätt för mycket av det goda, för vem vill bromsa in när livet leker?

Jag vill vara duktig, jag vill nå perfektion, och jag vill ju så innerligt gärna nå upp till mina egna högt ställda krav. När omgivningen trugar och ber, har jag svårt att säga nej. Jag har svårt att lyssna på min egen inre röst, svårt att känna efter hur jag egentligen mår. Det känns som att du, som har haft den stora lyckan att inte drabbas av utmattningssyndrom, tycker att jag är lat om jag avbokar och tackar nej. Det känns som att du tittar lite snett på mig, och kanske tycker att jag är lite trist och tråkig också.

Att leva med utmattningssyndrom är inget att skämmas för. Jag försökte lite för mycket lite för länge, bara. Det ligger i min natur. Jag förstår om du tycker det är ovant, att jag inte längre kan pressa mig för att passa in. Jag tycker det är extremt ovant och ibland obekvämt, så jag förstår om du inte alltid kan förstå. Jag vill ju så gärna vara precis som förut.

Kanske märker du det när vi samtalar. Jag tappar ord och kanske, ve och fasa, helt glömmer bort vad vi pratar om. Du ser inte att det rycker i ena ögonlocket på mig, och märker nog inte heller att mina armar skakar. Du känner heller inte trycket i mitt bröst. Den där jäkla ångesten, som tränger sig på då och då. Allt det där du inte ser och märker, det är tecknen på att jag lastat lite för mycket i ryggsäcken igen. Att jag är i obalans, hjärntrött.

Ibland har jag startproblem och ibland signalfel. Jag kan glömma vad jag ska göra när jag duschat klart. Jag kan ha svårt att välja strumpor, eller fastna i sökandet efter hårborsten som jag lade ifrån mig någonstans bara minuten tidigare. Ibland glömmer jag bort att ta av på rätt avtagsväg och får ta ett raggarvarv i förorten innan resan kan fortsätta. Jag måste skriva ner allt jag ska göra, annars glömmer jag lätt bort även det allra viktigaste. Jag har aldrig glömt bort att hämta barnen på fritids. Om du nu kanske undrade.

Ganska ofta fungerar jag ganska bra enligt mina egna högt ställda krav på mig själv. Du kanske inte tycker det alltid, men jag vill att du ska veta en sak. Det jag gör, det gör jag med hjärtat. Att göra saker halvdant är inte min grej.

Tycker du att jag har fastnat i diket, sträck ut en hand och hjälp mig upp. Tack!

Tack Pixabay för suveräna bilder!

Likes

Comments