Förra inlägget skulle handla om att det som är lätt har blivit svårt...men vete tusan om jag skrev om det 😳 för det är exakt så det är för mig.
Jag har fått jättedåligt minne och koncentration och svårigheter att hitta orden och svårigheter att få ihop det jag tänker....just nu är det här betydligt jobbigare än värken.
Vissa dagar kan jag enkelt förklara med att jag är helt lost, jag kan fixa att få ihop dom mest enkla vardagssysslorna men jag får liksom hela tiden "ta tillbaka" mig själv i det jag just gjorde eller var på väg att göra.
Samtidigt som jag är medveten om vad som händer så får jag inte ihop själva kedjan...tanke-känsla-handling...jag kan komma på mig själv att helt plötsligt göra nåt annat än vad jag tänkte eller så irrar jag som runt och gör lite här och lite där.
Kan känna mig så handfallen inför sånt som bara gått av farten förut.
Ska jag verkligen göra något som kräver min uppmärksamhet, och nu menar jag inga direkt högintelligenskrävande saker 🙄, då måste jag ha fullt fokus på det hela tiden och då menar jag verkligen HELA TIDEN. Kommer nånting annat in då tappar jag kollen direkt, det faller bort det jag från början skulle göra.
När jag då upptäcker att jag tappat bort mig och ska tillbaka till det jag gjorde, så kan det antingen bli helt tomt...blankt...jag minns inte, eller så kommer jag på vad det var och återgår till det.
Men då har det redan blivit rörigt i huvudet så då fortsätter liksom hjärnan att få ihop det...och det blir mera rörigt.
Vad mer har jag glömt? Vad skulle jag göra idag? Eller var det imorrn? Har jag gjort det där eller det där? Sa nån av mina döttrarna nånting jag skulle komma ihåg nångång? Har jag handlat? Skulle jag dit eller dit idag eller i veckan? osv osv osv.

Det här bara händer och jag är medveten om det men kan inte styra mina tankar...hur jag än gör så kan jag inte ta tag i mig själv och greppa situationen, som jag kunnat förr. Eller rättare sagt, då blev det ju inte på det här viset utan på ett helt annat sätt.
Att jag glömmer hela tiden är egentligen inte rätt ord...jag har oftast inte ens haft det i huvudet 😳 det sitter ingen post-it-lapp däruppe som bara ramlat ner, för jag glömde tom att sätta dit den där lappen...jag glömde att skriva den...

När jag ska göra sociala saker som tex handla något och behöver fråga nån i kassan...då kan det bli tomt...blankt...jag får inte ihop vad jag skulle fråga om, oftast är det bara en ren tur att det poppar upp i huvudet, men lika ofta står jag där och försöker rädda situationen på ett lite sådär skämtsamt sätt om att jag är virrig och tjorvig 😅 men innerst inne är det här fruktansvärt jobbigt.

Jag har ett jävligt skadat "hjärnkontor" och det beror inte på någon medfödd skada eller någon annan mera naturlig förklaring....jag har bränt bort hjärnan pga min fjärde utmattningsdepression 😰 och jag är livrädd att den inte ska kunna "laga sig" tillräckligt mycket för att jag ska kunna återfå en någorlunda fungerande synk mellan TANKE - KÄNSLA - HANDLING.
Man har bara EN hjärna, övriga delar på kroppen kan turas om eller jag kan anpassa mig mer efter smärta och värk....men hjärnan behövs ju till det oxå...och för att utföra NÅGON form av arbete/sysselsättning så behövs den verkligen.

Den närmaste beskrivningen av mig själv just nu är faktiskt att jag har stora likheter med tre personer som jag känner, och alla tre har funktionsnedsättningar, dvs utvecklingsstörning.
Så för att se någon fördel kan jag säga att jag får verkligen en inblick i hur en hjärna fungerar och inte fungerar, jag förstår ännu mer vad det är som gör att deras problem är som dom är och hur viktigt det är att man verkligen anpassar ansvar och krav för att människa ska kunna känna sig trygg, stolt, värdig och behövd på det sätt man har förmågor till.
Då finns möjlighet till att växa och utvecklas, en del kanske blir frisk och en del blir inte frisk på det sättet men dom blir "friskare" i sin självkänsla 💚

Men med den påfrestning och enorma mentala oro som jag befinner mig i, och har varit i sedan hösten 2016, så är jag livrädd för att min hjärna inte kommer att kunna återhämta eller återskapa sig.
Den var inte alls på topp innan den här sista utmattningen, men jag hade koll på läget 👍🏼 jag kunde få kuggarna att funka, jag kunde använda mig av alla "redskap" jag fått genom åren via terapi och samtal.
I stora hela var jag på rätt väg och kunde hantera på kropp och knopp, jag hade oxå accepterat stora delar av mina brister och hade ju själv bearbetat det faktum att jag gjort mitt inom arbetslivet.
Jag hade ändå en hyfsat bra tillit till mig själv och trodde på framtiden, att jag skulle behöva "jobba" med mig själv var jag helt inne på, men jag kände ändå att jag kunde tackla problem och hantera jobbiga situationer.

Tills jag hamnade i det här...😰 för vissa situationer KAN man omöjligt förbereda sig eller ladda så mentalt för att man står pall, såvida man nu inte medvetet söker sig till något yrke eller militärutbildning som har detta som huvudsyfte 😉, nu pratar jag om vanlig vardaglig normal påfrestning.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Egentligen vet jag inte vad som är vad just nu, det är så vansinnigt rörigt allting.
Ibland känner jag inte av värken för att det är annat som tar över, ibland är det tvärtom.
Varifrån symptomen kommer ifrån vet jag inte heller, påverkar psyket kroppen eller är det kroppen som påverkar psyket 😳?

När det gäller fibromyalgi och utmattningsdepression så finns det ju en rad gemensamma nämnare, många symptom och besvär finns i båda. Precis som det gör med väldigt många diagnoser och tillstånd, det är rätt lätt att tro att man lider av allt om man googlar eller frågar sig runt 😉

Fibromyalgi kan utlösas av långvarig negativ stress men även av att man fått någon konkret skada vilket orsakar långvarig smärta.
Att ständigt gå med smärta och värk påverkar till slut den psykiska hälsan, och hur allvarligt det blir kan nog hänga ihop med vilken person man är i grund och botten och vilken bakgrund man har.
Det här är mina egna tolkningar och teorier grundat på det jag läst mig till och min egen erfarenhet, så jag menar absolut inte att vara nån jättekunnig inom området.

Huruvida jag skulle ha fått fibro eller inte har jag ingen aning om, vad jag vet så finns det inte inom släkten iaf inte så att någon vet det.
Möjligen kanske att min pappa kan ha haft det, då jag minns att han haft krämpor lite här och där. Men så tillhörde han den äldre generationen män som biter ihop och tar det som en man 😉 dvs man står ut och klagar väl lite men jobbar på och lever som om det inte är något. Nu hade även min pappa andra problem, så kroppen kan ha fått krämporna den vägen oxå 🙄
Min pappa dog 2004 så det finns hursomhelst ingen möjlighet att ta reda på ev ärftlighet, och det spelar ju egentligen ingen roll nu.

Nu är det väl ganska så troligt att jag har "jobbat ihop" min fibro alldeles själv, att det är en konsekvens av långvarig fysisk och ännu mer psykisk påfrestning.
Värken dök som sagt upp första gången sommaren 1998, möjligt att jag haft ont före det men det har isf varit på ett sätt som jag själv tyckt varit normalt och därför inte minns något specifikt.
Sedan dess har värken kommit och gått på olika ställen i kroppen, från början var det huvudsak i rygg, skulderparti och nacke.
Efterhand dök det upp värk på andra ställen men det har jag alltid tänkt varit normala tillfälliga krämpor, sånt man kan få utan att det är nån fara på taket 😃
Det som egentligen gjort det komplicerat, eller hur jag nu ska uttrycka mig 😅, är att det hela tiden sedan 1998 hänt en massa grejer.
Gärna många och tuffa situationer samtidigt eller efter varandra, och då pratar jag om "livet med extra allt" 😰.
Både privat och på jobbet som jag hade då.
Från början såg jag det mesta som olika faser eller delar i livet som var jäkligt tuffa men som jag ändå trodde skulle ordna upp sig till det bättre.
Återigen kommer min personlighet in här, problemlösaren 😉👍🏼, bryt ihop bit ihop upp igen kom igen 💪🏼 gång efter gång efter gång.
Många tillfällen där jag varit tvungen att liksom bara köra på, se till att allt funkar och ta ansvar för barnen, jobbet, huset osv osv.
Därför hamnade alltid min kropp och mina besvär sist på listan, det har inte funnits tid eller möjlighet för mig att riktigt känna efter.

Det handlar inte om att jag offrat mig eller tyckt synd om mig själv...eller jo det har jag ju fast på ett annat sätt 😔 jag har genom åren släppt ut alla det möjliga logiska och ologiska känslor. Men jag har liksom alltid kommit på fötter igen och hittat nån lösning hur jäkla svart det än har sett ut.
Så har min hjärna alltid funkat, den kan reagera på alla olika sätt men när den väl "tömt ur skiten" så kommer lösningar, påhitt, kreativitet som en strid ström. Det kan vara fullt normala lösningar men ännu hellre egna lite "utanför-boxen-otippade" lösningar 😉✌🏼️
Mitt motto har alltid varit att, ALLT går att lösa bara man tänker åt alla håll och kanter och gärna lite galet 🙃

Så sammanfattningsvis har tyvärr min enorma styrka varit min akilleshäl 😔 jag har varit alldeles för duktig under alldeles för lång tid.
Jag har ständigt kämpat och kämpat, precis haft näsan ovanför vattenytan, fast jag själv har tyckt och trott att jag haft perioder med lugn och ro...men det har bara varit för att jag sett det så just då...en ständig kamp och ständiga val mellan pest eller kolera, vilket då gör att jag sett en mindre jobbig period som en "lugn period".
När det i själva verket har varit järnet hela tiden 😨 just det här blev tydligt när jag gick i en av mina terapier hos en oerhört kompetent och ödmjuk person, psykoterapeut Ulla Spinnell 💚
Jag fick som uppgift att sammanfatta mitt liv från 1998 fram till nu, eller då 2014 det var året jag gick hos henne.
Att göra den uppgiften blev faktiskt väldigt jobbigt för min egen del, för då först såg jag allt som hänt och hur mycket utav det som jag hade glömt eller inte tänkt på.
Mycket av det som hänt har ju i min värld varit såna saker som är självklara att jag har varit tvungen att prioritera, det har inte funnits något annat alternativ.
Dessutom såg jag först då att jobbet och det privata var lika stora delar, jag hade trott att mitt privata var den största delen.

Jag tror hon var den första som verkligen bekräftade att jag klarat av alldeles för mycket, och hon frågade hur jag egentligen har orkat under alla dessa år.
Själv insåg jag hur mycket det var, och att det inte är så konstigt att jag är helt slutkörd.
Jag har ju orkat för att jag velat, kunnat, varit tvungen, inte haft något val, inte kunnat be om hjälp då det handlat om så väldigt speciella situationer.
Inte konstigt att jag gått i väggen igen....tredje utmattningsdepressionen 😰
Första 2001
Andra 2011
Tredje 2014

Dessa händer alltså innan jag får diagnosen fibromyalgi.

Likes

Comments

http://www.fibromyalgi.se/1.0.1.0/566/1/

Läs gärna den här länken om du vill veta mera om fibromyalgi 💚

När jag fick diagnosen så föll hela pusslet på plats, då förstod jag varför alla olika symptom och besvär kommit och gått under alla dessa år.
Att få en förklaring och något konkret var väldigt skönt, nu kunde jag säga varför jag är som jag är. Eller har det jag har 😉
Man är inte sin sjukdom men man har en mängd olika besvär.

Samtidigt som det kändes skönt så blev det väldigt jobbigt och omtumlande, nu hade jag ju en sjukdom som inte går att bli av med 😳😣
Den kan inte botas bara lindras, men det är oerhört individuellt hur olika behandlingar eller annat påverkar en.
Själv kunde jag börja lägga ihop vad som funkat för mig, och inte. Vad som gör det värre, och inte.
För mig finns ingen röd tråd eller säkra kort, det är lite som rysk roulette 🙄 fast med ärtbössa 😅

Men nu då? Jag hade ju tänkt jobba med nånting...från att ha trott och tänkt jobba på Lindex till pensionen till att sluta där och starta eget, typ Städtant/hushållsnära tjänster, men sen insett att kroppen kanske inte orkar det heller.
Jag hade ingen plan B 😳 men problemlösarhjärnan hade satt igång....vad kunde jag? Vad ville jag?
Radade upp mina egenskaper, kunskaper, möjligheter, hinder osv osv.
Utbildning...har jag ingen som är tillräckligt fullgod idag 😄
Livserfarenhet....tonvis, hur mycket som helst 💪🏼 inom väldigt många områden jag aldrig ens tänkt tanken att jag skulle hamna.

* "Terapeut" av nåt slag med inriktning barn, kvinnor, skilsmässa, missbruk

* Massör eller nån form av kroppsbehandlare, dock inte skönhetsvård

* Antik/loppis butik, dvs hjälpa folk rensa och röja i hemmet

* Lärare dök upp i huvudet, gärna med nån specialinriktning

* Yrkesförare kändes oxå som ett yrke för mig då jag trivs med att jobba ensam, typ taxichaffis eller köra långtradare

Möjligt att jag hade fler idéer, minns bara att jag rätt så "akuttänkte" kring vad jag skulle kunna försörja mig med.
Det här var då efter att jag slutat på Lindex nov 2013 och fram till sommaren-hösten 2014.
Hjärnan hade en inriktning medans kroppen hade en annan 😕 vilket gjorde mig förvirrad tills jag liksom insåg att värken och smärtan i kroppen inte alls hade börjat försvinna trots mitt försök att ändra inriktning på mig och livet.
Ingenting stämde och allt kändes bara hopplöst...vad var det för fel i kroppen egentligen??
Att värken hittills hörde ihop med tidigare utmattningsdepressioner och fysisk belastning på jobbet hade ju varit det både jag, läkare och övriga inblandade i mina olika behandlingar varit överens om.

Nu blev jag rädd att det kunde vara något allvarligare fel 😰 men vad??
Ändå har ju prover tagits genom åren för att se om det kunde vara något av det som finns i släkten, vilket är bla reumatism och struma.

Så nu togs det ännu en drös med prover, vete sjutton vad allt var men det enda som visade sig var att jag hade lite järnbrist.
Nästa grej var då att göra en MA-röntgen av huvudet. Ryggen är redan röntgad sedan tidigare och där visade det sig bara att jag har en kota för lite 😄 vilket inte alls har någon negativ betydelse.

Morgonen som jag skulle på röntgen kom tankarna...och rädslan 😱 vad skulle dom hitta??
Nån knöl..nåt konstig...cancer...japp det skulle det kunna vara...genast for tankarna iväg och jag började bearbeta 😢
Jag gick igenom hur jag skulle tala om det för tjejerna, hur jag skulle lägga upp livet, hur ville jag ha min begravning osv....på fullaste allvar satt jag vid köksbordet och försökte göra en plan för det här...tills jag kom på mig själv vad jag gjorde, då fick jag säga åt mig själv att skärpa till mig och göra röntgen och sen invänta svar. Punkt slut 😠👊🏼

Svaret kom ett par veckor senare....jag hade varken cancer, nerv i kläm (som jag mer realistiskt trodde på), MS, ALS...sistnämnda hade jag inte ens tänkt på att det oxå hade kunnat vara 😬 jag hade inget neurologiskt som var fel.
Inget fel alls på min skalle, förutom galenskapen då förstås 😂 men den är obotlig hursomhelst.

TACK 💚🙏🏼 ett kvitto på att jag är fullt normal, fast ändå inte. Men nu med diagnosen fibromyalgi, eller sensiterad smärta som läkaren använde.


Likes

Comments

Japp det gör dom, fibron hänger med mig dygnet runt...eller så är det tvärtom, jag hänger med fibron.
Dygnet runt, i vått å torrt, i nöd å lust, oavsett väder eller vind 😅🙄

Allt jag hittills skrivit har mer att göra med den utmattningsdepression som jag befinner mig i...igen 😒 det här är min fjärde utmattning.
Värre än alla tre tidigare, nu har hjärnan tagit rejält med stryk.
Jag läste en artikel om att det syns "skador" på hjärnans funktioner sju år efter att man haft utmattningssyndrom...sju år 😳 om man då får en till...och en till...och en till...min hjärna skulle jag lätt kunna erbjuda, eller sälja 😉, som studiematerial till läkarstuderande eller forskning inom området.
Eller föreläsa om det här för handläggare på FK...I say no more 😠🤐

Hursomhelst så är tidigare inlägg en sammanfattning av mina senaste ungefär 1,5 år, en av många tuffa händelser som hänt mig och såklart påverkat mina döttrar, min övriga familj och mitt sociala liv.
Allt som inte kan hända, händer mig 👋🏼👋🏼😩 det är numera regel än undantag.

Diagnosen fibromyalgi fick jag omkring november 2014 av min läkare på Cederkliniken.
Han är sist i raden av olika läkare som jag träffat under åren, så han har bara känt till mig en väldigt kort period och egentligen mest läst sig till om allt jag gjort åren innan.
Att jag haft olika läkare beror helt och hållet på naturliga skäl, jag tillhörde en annan vårdcentral förut innan flyttade över till Cederkliniken.
Och det berodde helt enkelt på praktiska skäl, närmare dit från hem, jobb och skola.
Då jag uppsökt vårdcentral genom åren så har mina besvär varit av olika anledningar, och då jag inte varit den som sprungit dit i tid och otid så har läkare slutat och någon ny börjat istället.
Jag har även träffat läkare via jobbet jag hade tidigare, då vi gjort olika hälsoundersökningar och då jag själv gått till företagshälsovården för att mina besvär varit arbetsrelaterade.
Genom åren har jag även prövat X antal olika alternativa behandlingar, vilket har varit i privat regi.
Och såklart egenvård i alla dess former 😃 jag är i grunden och botten en rätt så frisk person som alltid haft god fysik och rörlighet trots mina besvär.
Sånahär vanliga sjukdomar som barnsjukdomar, magsjuka och ständiga förkylningar har jag knappt haft. Regelrätt magsjuka har faktiskt ingen av oss haft, varken jag eller döttrarna.

Däremot har jag haft värk och smärta i kroppen sedan sommaren 1998, då det började värka i ryggen. Det var ryggslutet, delvis ner i benen och även uppe i skulderpartiet.
Då gick jag hos sjukgymnast som faktiskt nämnde fibromyalgi då min smärta var något diffus och svår att riktigt pricka in och behandla.
Men jag tänkte inte något vidare på det då utan jag ville ju såklart bli frisk 💪🏼 så jag gick på behandlingar och tränade.
Jag kan inte minnas när och hur värken försvann, om den nu gjorde det, eller om jag själv tyckte mig vara frisk och körde på i livet.

Som person har jag alltid varit typ "se problemet, hitta lösning, gör det som behövs, åsså ett glatt humör å treans sandpapper" 😅💪🏼✌🏼️.
Det här beteendet är liksom bara jag, finns ingen prestation eller krav över det jag gjort.
Inte mer än det jag anser vara normalt för en vuxen som har jobb, hus och familj. Ansvar över sitt eget, arbetsmoral och stor dos sunt förnuft.

Jag kan inte minnas att jag haft problem med kroppen eller värk före 1998, iaf inget jag tänkt på.
Har varit en fullt normal aktiv unge, spelade basket i ungdomsåren, var även tränare för ett basketlag.
Haft extraknäck sedan gymnasiet och fick mitt första riktiga jobb i november 1990 på Lindex i Piteå.
Min karriär började med en sk praktikplats som skulle vara en månad tror jag, men i den här vevan fick jag vikariera på städtjänsten i butiken och sedan även som säljare.
Jag trivdes massor och gillade jobbet och i överlag alla som jobbade där, fanns nån som var lite mindre kul.
Då jag flyttat hemifrån på hösten 1990 så var jag väldigt taggad på att jobba, behövde såklart pengarna men jag ville verkligen jobba 😍
Under några år så hade jag jobbet på Lindex, allt jag bara kunde få jobba men för att slippa stämpla så hade jag även olika sk arbetsmarknadspolitiska åtgärder som då fanns för oss unga.
Jag for hit och dit mellan arbetsplatserna för att fylla ut timmarna varje dag, arbetsmoralen och att ärligt göra rätt för mig gjorde att jag for som en skållad råtta 😅 men jag trivdes och hade kul.
Hann med både jobb och socialt umgänge med allt vad det innebar.
Båda mina föräldrar har alltid jobbat och gett mig både arbetsmoral och värderingar kring det, dock på lite olika sätt 😉 pappa tillhörde ju den där lite envisa gammalmodiga arbetstypen 😉 medans mamma hade ett mera vidsynt tänk.
Däremot har ingen av dom nånsin haft nåt krav på mig om vad jag ska utbilda mig som eller jobba med.
Det har jag fått välja helt själv, utan några prestationskrav eller mutor för att få höga betyg etc.

Jag har sammanfattningsvis gjort allt jag gjort i första hand för att jag velat, kunnat, vågat och tyckt om det jag gjort 💚
Dock sagt min mening klart och tydligt då jag tyckt något varit fel eller konstigt, och det har inte alltid varit så uppskattat.
Kan nog säga att mitt yngre Jag var mer av en energisk godhjärtad terrier 😂 förmodligen lite för "på" för vissa äldre jag då jobbade med.

Likes

Comments

Det som hänt hittills är alltså att jag fullkomligt brutit ihop, men fått hjälp att komma mig tillräckligt på fötter igen.
Däremot orkade jag inte driva mitt eget ärende och överklaga beslutet hos FK, så när jag fått beskeden i maj-juni så tog jag kontakt med facket, Handels avd 33 Luleå och min ombudsman (som jag inte minns namnet på just nu 😳).
Men jag fick iaf väldigt bra bemötande, återigen en person som lyssnar och förstår problematiken i detta med sjukförsäkringen.
TACK 🙏🏼💚 igen, sånt här har gett mig en liten dos av självkänsla och värdighet.

Ärendet är helt klart något dom tar sig an, och tanken var först att jurist från Handels skulle driva ärendet men sedan fick jag ett brev som förklarade att pga omstruktureringar (tror jag det var, minns inte riktigt..) så flyttades mitt ärende till TCO-LO och deras rättskydd.
För mig spelade det ingen roll, huvudsaken någon hjälpte mig.
Jag fick i uppgift att skicka in allt jag bara hade som kunde ligga till grund för överklagan. Så det blev väldigt många papper som jag scannade in i datorn och skickade iväg 😅

Hösten rullade på och jag har lyckats få ihop livet, både ekonomiskt och själsligt, men det är med nöd och näppe.
Verkligheten kommer mer och mer ikapp, dvs att jag numer är ensamstående med en rent ut sagt skitdålig inkomst.
Vid två tillfällen söker jag, efter mycket funderande och velande, bidrag från Lions här i Piteå. Känslan att behöva göra såhär är helt surrealistisk 😳 ibland tänker jag att det nog är "bra" att min hjärna inte fattar allt för då vete tusan om jag klarat det här.
Jag har även tur att jag har en mamma som ger mig en extra slant, och hjälper mig då hon är här 💚

Men att behöva vara i en sånhär situation är så overkligt och så långt ifrån det vuxna ansvar jag ändå vill kunna ta.
Jag har ju liksom inte satt mig i skiten själv 😖 och det här gör att det är oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att upprätthålla självkänsla och värdighet.

Det beslut jag oxå fattade under sommaren var om julen det här året, som jag mådde då varken ville, orkade eller kunde jag åka bort någonstans.
Den här julen var min jul med döttrarna och därmed även tillsammans med min släktsida, mamma/mormor och min syster med familj.
Jag har alltså tre döttrar och min syster med make har tre söner, vår mamma/mormor lever och bor själv i Norrköping.
Planen var att vi alla skulle vara hos henne över jul, men jag orkade helt enkelt inte göra det i år.
Rädslan över hur dåligt jag mådde och hur frånvarande jag var i somras gjorde att jag inte vågade ge mig ut på resa och vara bland folk, flyga, passa tider, hålla koll på saker å ting...alltså sånt där helt normalt förekommande saker 😉😬 sånt funkar inte för mig just nu.
Jag visste att mitt beslut påverkar övriga, främst då dom yngre kusinerna som inte kan ses så ofta pga avstånd. Min syster m familj bor nämligen i Malmö.
Men min yngsta dotter vet ju om min hälsa och förstod varför det blev en sån här jul i år, hon ser mig varje dag och vet hur jag mår och varför.

Så med facit i hand var det bästa beslutet jag kunde ha tagit 💚 vi har iaf haft jul och firande med allt vad det innebär.
På ett annorlunda sätt, men faktiskt riktigt bra. Vi fick ha flera "julaftnar" och firanden, så känslan och upplevelsen hänger då inte på datumet 24:e december.

Det som är jobbigast för mig är att jag bara får ta bort, minska ner, ändra om, ta bort ännu mera....allt pga min sjukdom, mitt hälsotillstånd MEN främst för att jag sitter i en fruktansvärt panikorosframkallande situation gällande min ekonomiska ersättning 😱
Jag har a-kassa dagar kvar, men inte särskilt många.
Något positivt beslut har inte kommit från juristen, vilket kan dröja länge med tanke på handlingstider osv.

Jag har alltså bara ett val att kunna få någon form av inkomst från feb-mars ungefär, jag måste göra nånting trots att jag knappt får ihop en vardag 😰
Det jag märker är att jag omedvetet har börjat den processen inom mig, jag försöker liksom "träna upp" mig för att kunna utföra något som jag inte har en susning om vad det kan vara 😳
Ska jag vara bland folk?
Ska jag utföra något fysiskt krävande?
Hur ska jag orka med?
Vad kan jag göra i förväg?
Vad kan jag....hur ska jag...osv osv osv.....😰

Det enda jag VET är att jag måste och vill ha inkomst men jag VET oxå att jag kommer att få betala jävligt dyrt med kroppen och knoppen.
Den ekvationen är omöjlig för mig att få ihop, det går emot all logik och all "vårdinriktad" behandling och tillfrisknande som jag och min kropp behöver.

Likes

Comments

Sommaren har passerat, vi är inne i augusti nu och jag mår så fruktansvärt dåligt efter allt som hänt och hur jag själv reagerat.
Fullkomlig hopplöshet och maktlöshet gjorde att jag försvann från mig själv.
Såg lösningen genom att dö, slippa allt jävla helvete 😭
När jag till slut tog mig ur den tanken och rädslan, så kom faktiskt nästa lösning...en mildare variant tänkte jag, så nu började jag tänka på att skada mig på ”lämpligt” sätt 😳 alltså va?? Förstår ni hur jävla galet det här är, jag tänkte alltså att det borde kunna hjälpa mig om jag fick en SYNLIG skada...nåt som läkaren kunde se och därmed kunna ge FK det dom prompt ska ha 😖 dvs OBJEKTIVT FYND PÅ ORGANNIVÅ
Men hur fasiken skadar man sig själv på ett lämpligt sätt...😕 nu var alla lösningar uttömda.
Jag hade verkligen inget mer att försöka med.

I augusti tog jag kontakt med Cederkliniken och bad om hjälp, jag behövde få prata med någon för jag kände att jag inte längre var en tillräckligt fungerande mamma 😰 och så pass stor är inte min yngsta att jag kunde lägga allt, eller iaf mer, ansvar på henne.
Alla mina tre döttrar har genom åren fått ta tillräckligt med ansvar pga en rad olika omständigheter, så att mitt mående och min hälsa ska belasta dom är för mig bara för mycket 😫

TACK 🙏🏼💚 till Cederkliniken och Familjens Hus, för tack vare hjälp, samtal, läkarbesök och ökad medicin så vänder livet för mig.
Jag börjar KÄNNA igen, jag får kontakt med mig själv och även med mina döttrar och våra husdjur 💚
Det här är en oerhört omtumlande tid, det går inte att beskriva det som händer.

Jag kommer mig upp så pass att jag fungerar igen, men det är bara den delen där tanken och känslan får kontakt. Nästa steg, handlingen...där är det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt.
Dessutom har livet tagit en ny väg igen, vilket innebär att jag är ensamstående.
Nu ska jag ta mig igenom det här helt och hållet själv, vad det gäller ekonomi och livet i övrigt.
Döttrarna är självklart påverkade av allt som händer, och jag försöker räcka till men det är oerhört svårt.
Dom har gjort, och gör fortfarande, enormt mycket för mig och för sig själva 💚 med tanke på vilken resa vi gjort dom sista 10 åren.



Likes

Comments

Nånstans här på vägen så händer något inom mig som aldrig har hänt förut.
Som person i grunden är jag en problemlösare och har alltid gått igång med att hitta lösningar, oavsett problem.
Det är inget krav jag haft på mig, utan det ligger i min personlighet.

Då jag nu verkligen förstår att jag inte får någon ersättning från FK och känner stor oro och ångest över min situation, så försöker jag febrilt hitta nån lösning.
Jag har redan tagit kontakt med Soc för att söka hjälp därifrån, men den möjligheten finns inte just då.
Det är absolut inga konstigheter utan det är sammantaget min situation med olika delar som gör att jag inte har rätt till ersättning därifrån.

Att fortsätta låna av min mamma är inte heller en möjlighet då hon inte sitter på obegränsat med pengar, och jag vill inte heller ha den skulden över mig 🙁

Det min hjärna omedvetet börjar tänka som lösning är att slippa allt det här omöjliga...att försvinna...😨 att dö är en lösning...
Alltså den här tanken liksom bara kommer och jag blir livrädd för mig själv.
Naturligtvis vill jag inte alls dö på riktigt, men jag orkar verkligen inte mera nu.

Jag distanserar mig mer och mer, även det här bara händer...jag känner mindre och mindre.
Är väldigt avtrubbad och apatisk 😐
Jag blir tom så avstängd från allt att jag inte känner av mina döttrar 😦
Det är precis som om jag är en levande död människa.
Mina egna tankar börjar vara väldigt konstiga, jag får svårare och svårare att skilja på fantasi och verklighet.
Mina drömmar och det som händer i verkligheten är som på en annan nivå.
Jag har väldigt svårt att känna av tid och rum, allt är bara så ”lång bort” från mig, eller så är det tvärtom 😳.

I den här processen så måste jag alltså lösa det ekonomiska och med tanke på vad som står i slutet på brevet från FK, om än det känns väldigt förvirrande med tanke på att jag redan varit där, så får min autopilot helt enkelt köra på.
Radiostyrd beger jag mig till AF och blir återigen väldigt bra bemött 💚 och dom begriper verkligen inte hur FK tänker 😖.
Med anledning av min situation så blir jag inskriven igen, anmälan skickas till a-kassan och vi upprättar en handlingsplan för mig.
Allt enligt gängse procedur, precis som att jag faktiskt är ”frisk” och arbetslös...igen 😒
TACK 🙏🏼 igen till AF.
Ett sms kommer samma dag om att jag är inne i rullarna igen för a-kassa och ersättning därifrån.
Jag känner mig som en skurk men all moral får läggas åt sidan då jag behöver pengar att leva och bo för.

Mitt mående är ändå så djupt nere nu att jag inte känner nånting.
Det enda som blivit ”positivt” är att jag kommit över tanken på att dö, men det tog tid och jag var livrädd för mig själv under en period.
Jag vågade inte köra bil med rädsla för vad jag omedvetet kunde göra.
Det här är det absolut obehagligaste jag varit med om, att befinna mig i ett sånt själsligt kaos där jag delvis är lite medveten om vad som händer men tillika inte förmår mina egna krafter att påverka det.
Allting hände som i ett ”kaospanikartat slow motion” under den här sommaren.
Jag var liksom utanför mig själv 😰 och tappade mer och mer av allt.
I augusti bröt jag fullkomligt ihop, jag klarade inte av nånting.
Jag KÄNDE ingenting, jag var likgiltig till ALLT 😱 tom till mina barn och närmaste familj.

Resultatet av ett års process med FK gällande min vuxna rätt till skälig ersättning för att kunna återskapa ett värdigt liv.
Jag var fullkomligt knäckt och tillintetgjord, har aldrig känt mig så omänsklig och maktlös. Och då har jag ändå gått igenom väldigt mycket annat tufft, men det här överträffar allt.

Likes

Comments

Dag två på AF så sammanfattar vi gårdagen och jag får svara på lite ytterligare frågor, om mig själv och min syn på arbete osv.
Vid ett mera normalt fall av utredning så brukar nästa steg vara att man får vara på en riktig arbetsplats och pröva på sina färdigheter och "utsätta" sig själv för lite mera utmaningar, men i just mitt fall så säger faktiskt arbetsterapeuten att det vore rent ut sagt oetiskt att utsätta mig för större prövningar.
Hon har sett alldeles tillräckligt och dessutom verkligen förstått min hälsoproblematik, dvs kombinationen av fibromyalgi och min inte alls återställda hjärna efter mina tre tidigare utmattningsdepressioner.
TACK 🙏🏼💚 är det enda jag kan känna efter detta.
Nu är läkare, arbetsterapeut och jag själv av samma uppfattning.

Min "karriär" på AF avslutas med ett intyg på att jag faktiskt inte har någon arbetsförmåga utifrån dom besvär jag har med både kropp och knopp.
Det FINNS INTE jobb till alla, det GÅR INTE att hitta på eller trolla fram jobb som inte finns.
En grundförutsättning för att kunna få hjälp och stöd av AF är att man oavsett helt frisk eller sjuk ändå har någon form av förmåga och att den kanske kan utvecklas med tiden.
Hade jag tex bara haft fibron men en fungerande hjärna, så hade mina möjligheter varit större.
Då hade AF kunnat hjälpa och stötta mig att hitta ett sk "rätt anpassat" arbete.
Och det begriper jag ju själv oxå 😉 hade min hjärna fungerat som den borde, då hade jag själv skaffat mig ett jobb på ett eller annat sätt.

Den 4 april 2017 skrivs jag då ut från AF och kan inte heller längre godkännas från deras håll att få a-kassa.
Vilket för mig är helt förståeligt, jag har bara väntat på detta 😕 jag är ju inte frisk och arbetslös 😩
Jag har bara väldigt glad och lättad över att jag godkändes för a-kassa, beslutet kom i slutet på januari tror jag, vilket gjorde att jag fick ersättning retroaktivt från 25 november.
Visserligen sju dagars karens 🙁 men jag kunde betala tbx lånet till min mamma och sedan hade jag iaf inkomst tills jag skulle bli utskriven från AF igen.

Då var det dags igen då för ny drabbning med FK, och besök hos läkaren på Cederkliniken för att sjukskriva mig 😒 igen...eller vad jag ska kalla det.
Ny sjukanmälan och nytt sjukintyg till FK. Besked ska enligt deras hemsida komma inom 30 dagar, dvs besked om man får ersättning eller inte.

För att göra en lång historia kort, så tar det mer än 30 dagar innan jag får besked och denna procedur med ny handläggare toppar den förra handläggningen. Jag hade meddelat att jag inte ville ha den förra handläggaren pga hans inkompetenta bemötande.
Men jag lyckas alltså få en ännu värre faktiskt 😖
Resultatet den här gången? Precis samma som förut 🙄 jag får varken sjukpenning eller sjukersättning.
Alltså är jag återigen i ett läge där jag måste låna av min mamma igen, den här gången för en längre period än den förra.
Och dessutom kan jag inte få något retroaktivt, för nu är jag ju inte arbetslös som sist...utan sjukskriven igen.

När det här händer är det slutet på maj - början av juni, och jag är fullkomligt dränerad och slut hela jag 😰


Likes

Comments

Då är jag inskriven hos AF och bemötandet där är raka motsatsen, här blir jag bemött som en människa 💚 precis det där sunda förnuftet är vad jag får uppleva.

Första mötet med handläggaren går bra, det tar på krafterna att vara uppmärksam och lyssna vilket jag inte haft problem med förut. Inte på det här sättet, men han är fullt förstående och förstår inte heller agerandet från FK.
Hursomhelst så enas vi om att börja med samtal hos deras arbetsterapeut för att göra en arbetsförmågebedömning.
Det är ju bland annat det som FK påtalat inte är gjort.

Tyvärr är ju väntetiden även hos AF lite lång men i februari eller mars får kommer vi iaf igång med denna utredning.
Arbetsterapeuten är väldigt lyhörd och kompetent, hon frågar och sätter sig verkligen in i min situation för att kunna testa mig utifrån rätt ”påfrestningar”.
Det finns en mängd olika nivåer på detta test, allt baserat på vilka problem/sjukdomar/handikapp man har.
Jag får göra det nästan enklaste testet med tanke på både min fysiska och psykiska hälsa.
Ett fiktivt enkelt kontorsarbete som inte kräver någon omfattande förmåga.
Jag kan egentligen jämföra det jobbet med det jag själv gör hemma på datorn, enklare läsning och skriverier.

Tanken var att jag skulle ”jobba” i ca 3-4 timmar med avbrott för en lunch, och under tiden observerar arbetsterapeuten mig.
Det som händer mig efter ganska kort stund, är att jag får mina kramper/ryckningar i ansiktet. Dessa har jag känt av litegrann senaste dagarna, och det är ett av mina besvär som jag har sedan några år tillbaka.
Varför jag får dom vet jag inte, troligen utlöses dom av stress men det händer att dom bara kommer från ingenstans.
Kramperna ökar och jag har stora svårigheter att läsa och se tangenterna, men jag försöker jobba på iaf.
Hon pratar och frågar mig under tiden detta händer för att få en uppfattning om mig och mina besvär.
Sedan bryter hon för hon förstår att jag är väldigt trött och påverkad.
Vi rundar av den här dagen och bestämmer att jag kommer nästa dag för att göra nästa del i utredningen, en slags intervju om mig som person i arbetslivet.

Eftersom kramperna håller i sig och varat bortåt en timme så har jag inte möjlighet att köra hem, så jag får ringa efter hämtning.
När jag är hemma så får jag lägga mig för att försöka slappna av och låta kramperna avta.
Det hela tar, som vanligt, ett bra tag och efteråt är jag helt slut.

Av den här dagen blir det inte mera gjort för både kroppen och knoppen är helt slutkörda.
För mig personligen var det här ingen ny upplevelse, jag har haft såhär många gånger 😰
Därför vill jag inte få detta bland folk eller på ett ställe där det blir problem för mig att tex ta mig hem.

Övriga familjen har sett mig ha dessa ”anfall” och det ser tydligen väldigt obehagligt ut, särskilt mina döttrar har svårt för att se mig ha dessa kramper.
Själv vet jag att det inte är farligt och jag vet hur jag ska förhålla mig till ”anfallen”.
Dom kan hålla i sig alltifrån några minuter till bortåt ett par timmar.

Det enda positiva med det här är att jag har ofrivilligt ”tränat” upp och hittat inre bäckenbottenmuskulaturen (heter det så 🤔??) 😉👍🏼 såhär tio år efter jag fött sista dottern 😅

Likes

Comments

För drygt 1,5 år sedan började processen med FK, vilket är det värsta jag varit med om.
Det här toppar allt annat jag gått igenom, för i det här fallet är jag helt maktlös 😰

Det går inte med ord att beskriva hur knäckt jag är som människa, mitt egna värde som Jag, som mamma är i det närmaste helt borta.

Att behöva anlita en jurist för att få rätt ersättning att leva för är helt surealistiskt.

Jag blev utförsäkrad från FK 24 november 2016, med beslutet att jag bedömdes som tillräckligt frisk för att kunna jobba med ett rätt anpassat jobb utifrån dom besvär jag har.
Försäkringskassan har inte gett mig någon möjlighet till att arbetsträna, inga förslag på någonting, inte något krav på nån form av utredning.

Så den 25 nov var det bara för mig att skriva in mig på AF, och jag var inte den första personen som kommit från FK och var utförsäkrad.
Jag anmäldes som arbetssökande och började nu min väntan på besked om jag skulle godkännas för a-kassa eller inte 😳

I december var jag på ett sk överlämningsmöte på AF. Det var jag, handläggare från AF och två stycken från FK.
Jag kände mig verkligen som en ”sak” som flyttades från ett ställe till ett annat.
Bemötandet från AF har varit och är fortfarande väldigt bra, dom har varit fullt förstående och tyckt att det är en väldigt märklig situation.

I o m att det var i december med helger och sånt så var det inte aktuellt med något mera möte på AF förräns i januari-februari, deras handläggare sitter ju inte heller sysslolösa direkt 😉

När det började vara dags att betala räkningar i slutet av december så fick jag helt enkelt låna pengar av min mamma, för beslutet om a-kassa var inte klart.
Så för första gången i mitt vuxna liv lånar jag alltså pengar till helt normala levnadskostnader 😳 jag måste låna en ”månadsersättning” och jag vet inte ens om jag kommer att kunna betala tillbaka.

Det här är början på det som till slut knäcker mig fullständigt.
Och jag som redan varit nere på botten och har redskapen för att hantera stress och negativa situationer.
Men det räcker inte alltid.

Likes

Comments