Header

Innan den lilla sommar vi fått drar vidare så får familjen passa på att umgås på olika sätt och vad är inte bättre än en middag i ett växthus. Närmare bestämt på Mölle Krukmakeri som ligger på en lagom cykeldistans.

Det blev en fin pizza med prosciutto, ost, tomat och ruccula. Till det en, ny för mig, ekologisk lemonad! ❥

Ursäkta den dåliga snapchatbilden på pizzan, längst ner :/

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

ALLA SKA HA RÅD MED MUSIK

Och jag kan inte annat än att hålla med. I fredags fick jag den fina möjlighet att ta del av Kapten Röds konsert Hundralappen, på Sundspärlan i Helsingborg. Konserten var fruktansvärt bra och jag hade kunnat betala det dubbla biljettpriset, trippelt eller till och med fyra gånger om. Biljetten kostade precis som namnet han valt för turnén - en hundralapp.

Kapten Röd och hans crew menar på att alla ska ha råd att ta del av musiken, utan att det ska knipa i plånboken. Biljetten kostar samma som en månad på Spotify men upplevelsen är värd så mycket mer. Jag som gillar hans typ av musik, reagge, tyckte det var sån grym stämning och det var lätt att dras med. Hade utan tvekan inte tackat ja till en gång till!

Men alla har inte samma möjligheter ekonomiskt, men alla ska få uppleva musiken och därför vill jag ge eloge till Kapten Röd och gänget som ligger bakom denna turnén och jag hoppas det blir fler för jag kommer att stötta det! Ingen är mer än någon annan. Heja er!

Mina egna bilder, video (finns HD 1080p) och spellistan för turnén på Spotify.

Likes

Comments

Ärligt talat. Jag har aldrig haft problem med att vara hemifrån eller behov att ringa hem under tiden jag bor hemifrån längre tider eller på längre distanser. Som liten ringde jag nästan varje dag om jag var iväg på till exempel ett träningsläge, men med tiden är det något som jag sällan ägnar min tid åt.

Men när jag var iväg på F17 i Flygvapnet så fick jag plötsligt ett enormt behov av det. Instruktörslaget tog nämligen beslutet att alla telefoner skulle lämnas in under både dagar och nätter. De skulle dessutom ligga i en plastpåse i en plastback, så nej - skulle du ladda telefonen fick du se till att gör det under den lilla tiden vi fick ha dem, vilket var 30min/dag.

När du tas ifrån friheten att använda telefonen på det extrema onödiga sätt som vi gör idag, så blir det lite speciellt. Jag använder min mobil väldigt mycket, mer än vad jag behöver. Dock så är det något jag mest ägnar min tid åt för att alla andra gör det. Jag hade klarat mig utan min mobil flera timmar om dagen, dock kanske inte såhär länge. Ler's be honest - det har blivit en vana för mig, som för så många andra.

På lägret kände jag till en början att jag inte hade någon som jag verkligen trivdes med och kände att jag klickade med, jag kände mycket att det hade vart skönt att kunna ha mobilerna åtminstone på den lilla fria tid vi hade på kvällen, och på natten. Jag kände till exempel ett starkt behov av att höra av mig hem till mina vänner för att undvika att känna ensamheten. Jag var liksom inte utanför, utan bara kände att jag inte hörde hemma i det gäng som jag var där med. Många hade några års spann till mig och jag som då går dessutom en klass över i skolan, lever några år före dem, utan konstigheter.

Jag kände att det blev bättre efter cirka två dagar då jag klickade med de som jag delade rum med. Huvudsakligen Nike. Vi hade kul tillsammans samtidigt som vi med jämna mellanrum hatade att vara där - samtidigt. Både jag och Nike tyckte att det var ganska besvärligt att vara där när där var en del personer som kanske inte betedde sig helt okej mot andra i gruppen. Dessutom var det en hård, ny miljö som för den ovane är ganska obekväm.

Men för att återgå till mobilen. Det var verkligen annorlunda att vara ifrån den så pass mycket. Många som jobbade där suckade och sa "Åh, dagens ungdomar. Kan inte vara ifrån sina mobiler...". Och nej, mycket riktigt. Många kunde inte det och lämnade bara in skalen och TRO MIG, vi fick en hejdundrans utskällning allihopa trots att det bara var några stycken och befälen hotade med att dra in dem helt. Då hade jag blivit kokt på dem som inte följt reglerna. För det blev verkligen ett behov av att ringa hem. Många sa även "Åh, ni ska bara kolla f´Facebook och det där Snapchat", men där var det fel. det fanns säkert dem som valde att prioritera sin tid på det sättet, men absolut inte jga. jag kände mycket mer att jag ville använda den tiden till att ringa hem till mina föräldrar, pojkvän och vid något tillfälle en kompis. jag lämnade ändå in mobilen för sent nästan varje dag, men inte hade jag tid med sociala medier. Nä nä - det får komma sen.

Men jag tyckte ändå det var intressant - just att när man trodde man mest var desperat för Instagram och Snapchat så var det inte det man suckat efter mest - långt ifrån. Utan att faktiskt ha kontakt hemma. Och det var något som också irriterade mig en del. Just att eftersom vissas inte kunde sköta sig så fick jag mindre möjlighet att höra av mig hem. Men så var det och jag överlevde även det. Närmsta tiden var man betydligt mindre aktiv på Snapchat ;)

Likes

Comments

JAG VÄGRAR TA EMOT URSÄKTEN, SARAH SJÖSTRÖM.

För den som inte följer simvärlden kan det vara svårt att veta vilken ursäkt det pratas om. Men låt mig berätta.
Många har säkert hört talas om simdrottningen Sarah Sjöström som sopar banan på många mästerskap och slår världsrekord med jämna mellanrum. Därmed tar hon ofta medalj och är en stor favorit.

Under några dagar nu så har sim-VM pågått i Ungern, mer specifikt Budapest, och Sarah har haft ett helt land på axlarna, likt många andra mästerskap. Det blir ganska tungt efter ett tag.

I lördags satt jag framför TVn och kollade på VM och de omtyckta kommentatorerna Lars Frölander och Staffan Lindeborg pratade förfullt. Plötsligt säger de att det var en stor besvikelse dagen innan, när Sarah simmade. Under fredagen simmade nämligen hon final på 100m fritt och hade vart en klar favorit i försöken. Men som media uttryckte sig; så ville det sig inte i finalen. Det visade sig att Sarah inte kom först, utan 0.04 sekunder efter amerikanskan Simone Manuel. Sarah tog VM-silver. Attans, det är för dåligt.

När jag hör det så blir jag förvånad. Inte över valören som simdrottningen tog hem, utan deras kommentar så jag googlade för att läsa mer. Det stod massor av artiklar om att Sarah "missade guldet", varpå jag senare möts av artiklar där det står om Sarahs besvikelse och att HON BER OM URSÄKT.

NÄHE DU, SARAH SJÖSTRÖM. Din ursäkt är inte okej och verkligen inte godtagen. JAG ber om ursäkt till dig för att du har ett helt land bakom dig som förväntas att stötta dig, men som berättar istället om sin besvikelse över dig när du kniper den näst bästa placeringen i världen, för i år. Jag ber också om ursäkt för dessa fruktansvärda rubriker som journalister kastar om sig - allt för att sälja. Media är fruktansvärd och du är så jävla cool som bara skiter i dom, Sarah. Du är mycket starkare än vad man ska behöva vara. Människor är så bra på att berömma sig själva med att säga "VI VANN" när du tar guld. Men när du tar silver så "missade du det", inte vi - bara du. Men nej, jag är trött på det. Det är DU som kämpar. DU lägger all tid i vattnet. DU får höra på alla fruktansvärda uttalade om besvikelse. Vi sitter bara på våra feta rövar i våra soffor och gnäller. Inte fan gnäller du. Du ber om ursäkt, men du förtjänar lika mycket att få gnälla på oss - om inte mer.

Till media. Fy för er, jag skäms när jag läser vad ni skriver. Hur många guld har ni hemma? Har inte ni kanske ett livsverk som ni kämpat för - men ska då någon komma och säga att det är en besvikelse? De flesta av er vet antagligen alldeles för lite om tiden som ligger bakom medaljerna - även de som inte är guld, för att ens ha någon lämplig anledning att uttrycka er på det viset. Jag är besviken. Artiklar som de som var riktade mot Sarah, ser man alldeles för ofta.

Jag har följt Sarah någorlunda under hennes karriär och har alltid sett henne som en stor förebild. Inte för medaljerna eller tiderna hon presenterar, utan jag har alltid upplevt henne som någon som inte tar någon skit. Hon viker sig inte för kommentarerna eller dåliga rubriker. Men nu har även Sarah gått och bett om ursäkt till det som ska föreställa hennes bästa hejarklack - Sverige. Vi har gjort att hon känner sig tvingad att be om ursäkt. Men jag är inte besviken på Sarah, jag är imponerad. För trots att hon eventuellt hade möjlighet till att ta guldet så kan man inte gå runt och se silver som en besvikelse. För hon missade inte guldet. Om vi hade stöttat i mottagningen av silvret, så kanske det hade känts mer som en vinst. Men istället så var det inte bra nog.

Vill vi ha kvar vår simdrottning? Då är vi med henne, inte mot henne.

***************
(Hon är nu hyllad igen för sina världsrekord och guld som tagits här efter. Någon måste ju visa media vart skåpet ska stå)


BESVIKELSEN: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/gqen5/sjostrom-efter-silvret-ber-om-ursakt

HYLLNING: https://www.sydsvenskan.se/2017-07-30/tredje-vm-guldet-till-sarah-sjostrom

Likes

Comments

När jag var yngre, närmare bestämt mellan 12 till 14 år, så var jag iväg på något som heter Stadium Sports Camp (SSC). För dig som inte vet så är det ett träningsläger för hela Sveriges ungdomar mellan 11-15 år och ligger i Norrköping. Nytt för i år - även i Halmstad. Man idrottar helt enkelt med andra som har intresse för samma sport, men kanske kommer ett helt anat ställe i landet. I år har det funnits 20 olika sporter att välja att delta i, utspritt på 4 veckor i Norrköping och 2 i Halmstad. Det är alltså sportbutiken Stadium som i huvudsak anordnar detta med ett helt gäng sponsorer. En av deras sponsorer och samarbetspartner är organisationen Friends som trycker på att alla ska få vara med och man ska alltid säga "hej", får ett hej är början på något nytt. Det gillar jag.

Ett fantastiskt läger som jag starkt rekommenderar, men sedan tre år tillbaka har jag varit för gammal för det. Attans. Men då kan man istället söka jobb som ledare! Vilket jag då gjorde och mycket riktigt fick jag möjligheten och jobbet som biträdande ledare. Som biträdande ledare så har man ansvar för gruppen, men inte huvudansvar. Man ser till att alla är med, både så man inte tappar bort någon men även att alla är med i gruppen och känner sig sedda.

Jobbet var oerhört roligt, men intensivt. Du ska i princip vara tillgänglig 24h om dygnet, till en lön som definitivt är undermålig. Åtminstone på simning, där jag var. Men samtidigt fick man massa arbetskläder och sponsorgrejer så som grymma skor och träningskläder. Men lönen 'r helt klart dålig. Men samtidigt så valde jag att bara vara där en vecka och fick en massa erfarenhet. För visst vill man ha lön för sitt arbete, men om man ändå brinner för det man gör och för sin sport så är det rätt najs att vara där en eller två veckor och få en fin merit på CVt.

Men som sagt var det krävande. Tidiga morgnar för att väcka alla barn och ungdomar, för att sedan ha långa aktiva dagar. Och för oss ledare innebar det sena kvällsmöten. Ja, möten på dagen också för den delen, men det är för att se till att alla verkligen känner sig hemma i gruppen - vilket är så viktigt på ett sådant läger och som gör att SSC är så bra och folk väljer att komma tillbaka. Vi hade däremot gratis kaffe, te och - lyssna på det här - halva priset på kaféets kladdkaka som var som att den var tagen direkt från himmeln. Sjukt najs.

Äh, trots lönen så är det något jag definitivt kunnat tänka mig gör om. jag rekommenderar det till dig som brinner för din sport och tycker det är najs att bestämma över barn - på ett schysst sätt ;)


Likes

Comments

Jag har ju vart iväg på en tjänstehundskurs!

För den ovetande så kanske man undrar. Jo, jag har vart iväg men en av mina hundar - Pekka, på en kurs uppe i Marma, utanför Gävle, för att prova på hur det är att vara tjänstehund/patrullhund och därmed förare till det. Fruktansvärt spännande och intressant för den som har ett intresse av att träna med hundar, och verkligen något jag rekommenderar.

Under den vecka vi hade så fick vi ha hundarna i bas, prova ljudövningar, simpelt sök, sova ute i fält - dvs i tält 20 och massa annat. Det som jag uppskattade mycket med detta lägret som inte F 17 hade var just att man hade ju alltid med sig en kompis! För hunden är man som en gud och hunden blir alltid glad av att se en, vilket är så härligt!

På resan upp så hade jag och Pekka 8h och 40min tåg och buss, 70 mil upp i Sverige med packning - på egen hand. Dessutom hade Pekka aldrig åkt tåg, eller buss för den delen så det skulle bli ett spännande moment. Men som nästan väntat så hade han inga problem med det utan mest var det nog jag som var nojig över att han skulle må dåligt, skälla eller vilja hälsa på folk. Inte minst bli toanödig mitt i allt. Men det gick strålande. Som den sällskapssjuke working kelpie han är så ville han självklart upp i sätet och sitta i knäet, leka och slicka på mina händer. Men med jämna mellanrum somnade det stackars livet och jag hade några lugna stunder. Jag tyckte inte resan tog så långt tid just för att man hade fullt upp med hunden, men gött trött var man när man kom fram.

Sakerna vi fick prova på var väldigt besic då det är en kurs som i princip vem som helst och vilken hund som helst ska kunna gå på. Men många moment var inte svåra för Pekka, vilket var skönt, men det var nytt för mig så jag lärde mig mycket med en hund som redan kan mycket! vilket underlättade för mig. Samtidigt fanns det massa nytt för hunden också, jag menar alla dofter, allt nytt att titta på, massa nya människor och hundar runt om. Sen är inte Pekka heller van vid att bo i hundstall, utan sova mitt i en dubbelsäng. Han har vart i stall förut men det tåt att räkna på en hand med bara två fingrar, i princip.

Jag märkte också att när vi kom dit så var det full rulle på Pekka, han skulle lukta och se på allt. Han drog massor i kopplet så jag fick ha handskar till sist. Han är trots allt ganska stor, och det är inte jag. Men med tiden så taggade även han ner. Hittade sina hundkompisar till och med och när vi närmade oss slutet på veckan så var det inga större problem att vara ute och gå utan han gick så fint och drog inte alls på same sätt. Nog för allt kanske inte var så nytt längre, men även för att huvudet gick på 110% genom hela veckan och att han var trött. För trots att alla praktiskt delar på lägret var ganska lätta för en hund i Pekkas storlek och form, så jobbar nosen och huvudet hela tiden så det stackars livet var ju som helt utslaget när han fick sina pauser. Han gick och la sig i mitt knäa på kvällarna och när vi låg ute i bas.

Vi fick också upp nya ögon för spår. Något som Pekka inte gjort innan så det var nytt för oss båda. Jag själv har aldrig riktigt vart så förtjust i det utan gillat mer sök som han håller på med med mina föräldrar. Men redan efter första spåret så uppvisade Pekka en viss talang för det, och jag måste få skryta och säga att jag var ganska imponerande jag med. Vi fick en hel del beröm och fick prova längre spår. Det längsta raka vi gick var ca 120m och längsta med vinklar var ca 50m.

När vi nu kommit hem så har vi nog fått en lite närmre relation och vi har provat spåra lite mer. Jag har verkligen fått upp ögonen för detta mer och skulle gärna prova mer. Om det är något jag skänker mitt liv till vill jag inte svara på nu, haha, utan en tiden kommer. Ha det bra!

Likes

Comments

Jag har nu spenderat 2 veckor på Blekinge Flygflottilj F17 och lärt mig massor inom flygvapnet. En kurs som var betydligt mer krävande än vad jag väntade mig.

Jag, som tränar mycket, trodde inte det skulle bli tufft fysiskt och det var inte så farligt heller. Dock garn jag nu dragit med mig problem med minst ben för att kängorna var verkligen ingenting för mig och nu har jag en del ont. Grejen är ju den att du verkligen inte får blanda civila kläderna med uniform. Sen får du inte heller gå utan uniform på området utan vidare, då det är skyddskläder. Så det var bara att bita i det sura äpplet och ha på kängorna.

De var inte stenhårda, vi pratar liksom inte om USAs flotta, det är Sverige vi är i. Men dom var hårdare än jag vänta mig att det skulle vara en sommarkurs. Men de var noga med att uniformen skulle vara rätt, mössa på, mössa av, inte keps - utan mössa. Tyst och släkt utsatt tid, annars en insparkad dörr. Sopor dom inte tömdes slängdes på golvet och tider skulle hållas. Annars - gör om gör rätt helt enkelt.

Allt det där irriterande mig till stor del. Och när jag insåg att jag ingen kunde marschera med minns korta ben och fick ont då var det mesta mest besvärligt. Det var ingen jobbigt fysiskt egentligen, utan mentalt. Där var så många tillfällen där jag kände mest att jag skiter i detta och åker hem. Det kändes liksom inte värt två veckor av ens sommarlov. Men samtidigt lärde jag mig mycket, så nu i efterhand är det svårt att säga om jag ångrar det. Jag gör förmodligen inte det, men om jag vetat att det skulle bli så tufft mentalt så hade jag nog avstått.

Däremot fick jag en del nya vänner och jag bodde i ett superbra rum där vi umgicks och kom överens på ett bra sätt, vilket förmodligen blev det som gjorde att man blev kvar.

Vi fick många intressanta studiebesök. Besök som man antagligen aldrig skulle ha möjlighet att göra om man inte gått kursen. Även se planen på nära håll, röra och åka. Det var speciellt! Sjukvård lärdes ut, excercis, hur allt fungerar basic och massor av annat. Vi sköt med vapen. Vi byggde förläggning, sov på granris och i vindskydd. Vi körde 4h capture the flag på stort skogsområde med spanare, prat via radio och ansiktsmålning, vilket va lite ballare än i skolans gympasal. Tack vare denna kursen lär jag ha mer koll till nästa kurs i Marma!

Tack för en lärorik kurs och för det förtroende som gavs!

Likes

Comments

Väl på Kreta fick vi ju såklrt prova på SUP! Gick mycket bättre än väntat och var riktigt roligt!

Likes

Comments

För den ovetande kan det inte vara lätt att veta. Men jag och min familj har aldrig vart en resefamilj. Vi är mysiga Svenssons som har husvagn och tycker det är as gött. Och tro mig, döm inte campinglivet i husvagn innan ni provat!

Men tycker det är helt fantastiskt när jag då får åka iväg på annat. Denna gången fick jag det fina erbjudandet att åka med min pojkväns familj till Kreta, för det fina firandet med hela släkten - morfar 70, morbror 60. Himla härligt!

Vi fick en vecka av strålande sol och utan blåst. Det låter härligt, det var det, men värmen höll på att ta kål på mig. Som en hårt inarbetad skåning tål min bleka hy bara 25 grader - om man har tur. Här var det hela 35 grader om dagen och ingen blåst, vilket brukar va poppis i nordvästra Skåne. Så jag sakna nästan blåsten hemifrån men det lär jag ångra snart.

Hela dagarna bestod av att tycka synd om sig själv på stranden, gnälla över att vattnet va lite för kallt, men ändå så varmt på land att sanden brände sönder fötterna. Enorma i-landsproblem helt enkelt! Precis som det ska vara, så att säga.

Här kommer lite bilder!

Likes

Comments

Det känns väldigt speciellt att ha något som är en milstolpe för många, bakom sig. Att avsluta ett kapitel i livet liksom. Och bara på en dag!

Ni som har studenten framför er - längta vidare!
Det är en helt fantastisk dag med massa glädje och kärlek - både från vänner och familj. Jag valde att bjuda både släkt och massa vänner till min mottagning och ett helt gäng trilla förbi under kvällen. Det som var jobbigt där var att man ville hinna prata med alla samtidigt så man kände nästan att man glömde vissa.

Men jag skulle vilja plocka ut rundan på flaket som den bästa tiden på dagen! Vi gjorde massor, men flaket var det bästa. Nog för att det var det jag förväntade mig minst av.

Tidigast på morgonen hade vi champangefrulle hemma hos mig. Därefter gemensam promenad till Tivolihuset, en äldre, mindre teater där vi hade mösspåtagning och bjöds på mer frulle av skolan. Efter detta skedde fotografering och prommenad till skolan där vi hade mentorsträff innan det härliga utspringet!

Väl där stod föräldrar och massor av vänner med fina skyltar! Min va oväntat tung och den skulle jag bära med mig hela rutten, med en iPad i andra handen (iPaden va till musiken, men användes aldrig :/). Fick också en massa blommor, gossedjur, champagne - u name it. Fruktansvärt trevligt!

Efter det en trevlig mottagning med många som kom förbi - tack så mycket till er! Därefter åkte vi gemensamt nästan hela klassen in till stan där vi var på den officiella studentfesten, på arenan. Väl där var trevligt den första timmen, sedan tappade jag min guldklocka och leta efter den i en timme. Inte lika kul. Men trots det så var det en fantastisk dag!
Tack till alla som gjorde den speciell!

Likes

Comments