​hejhej, tänkte göra en sån där rolig tag eller nåt. Hittade den när jag tog en sväng nedför nostalgigatan dayviews. enjoy. 

1. Om du fick en dotter nu, vad skulle hon heta? - Emma. 
2. Sex utan kärlek eller kärlek utan sex? – sex utan kärlek förfan
3. Vilken var den senaste filmen du såg? – IT
4. Har du bra självförtroende? – hahaha verkligen inte
5. Vad skulle du egentligen vilja göra just nu? – träffa min jävla crush
6. Nämn tre saker på din att-göra-lista? – se stranger things, äta glass, sova
7. Beskriv ditt drömutseende! – Fin
8. Skriv namnet på någon du ser upp till – Ragnhild Haarstad
9. Någon du har kysst – lol
10. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? – nä
11. Den du senast sov över hos – en bra vän
12. Vem skrev du senast med på Facebook? – används det? 

13. Är du nöjd med din profilbild på Facebook? nej
14. Vad väljer du, godis eller chips? – CHIPS<3
15. Pinsammaste minnet från skoltiden? – ojoj, finns så otroligt många. 
16. Hur uppvaktar man dig? – egentligen bara va villig att ligga och kramas
17. Har du rykten efter dig? – mest troligtvis
18. Din absolut sämsta egenskap? – finns alldeles för många för att skriva
19. Din bästa egenskap? – social
20. En låt du är beroende av? – HIM - Sam Smith
21. Vad stod det i ditt senaste sms? "bogser bilen hämtade den."
22. Vem skulle du ta med dig till en öde ö? – min crush, han är byggare
23. Kan man vara vän med sitt ex? – säkert
24. Har du kysst en kompis? - oja
25. Hur ofta dricker du alkohol? – alldeles för sällan enligt mig
26. Vad är din åsikt om droger/folk som tar droger? – gör vad fan du vill, men jag säger nej
27. Vad hatar du? – patriarkatet
28. Hade du kunnat ha distansförhållande? – nej, är extremt beroende av människor
29. Vad handlade din senaste dröm om? – jag var asbra på att twerka
30. Vad väger du? Är du nöjd med det? – vet inte, nöjd ifall det är under 58.
31. Hur lång är du? – 157
32. Vilken är den bästa svenska filmen? - längesen jag såg en sån
33. De bästa svenska skådespelarna? – Mia Skäringer
34. Vilken väljer du, Harry Potter eller Twilight? – Harry Potter <3
35. Ditt humör för tillfället? – ehh
36. En vacker person? – Harry 
37.Har du instagram? – yep
38. Vem kramade du senast? – min mamma
39. Vem träffade du senast? – min mamma
40. När slog du dig senast ? – minns inte
41. Någon du vill träffa? – Harry
42. När grät du senast? Harry konserten
43. Sminkar du dig varje dag? – nejjjjjj
44. Vem är du mest lik, mamma eller pappa? - mamma

45. Är du helsvensk? – nope
47. En artist du inte gillar? – Taylor Swift
48. En artist du gillar? – Harry Styles, Hozier, Sam Smith
49. Vad är det bästa som hänt dig? – träffa min bästa vän
50. Vad vill du bli när du blir äldre? – rik

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Rubriken är pga ett personlighetstest jag gjorde för ett tag sen, resultatet blev: du är inte riktigt glad, nästan lite smådeprimerad. Tyckte det var störande och roligt, för hur är man "smådeprimerad"? Och för att det är ju faktiskt jag.

Det hela leder till ämnet jag tänkte skriva om idag, tanken slog mig för tjugo minuter sedan och jag måste bara få lätta mitt hjärta. För detta är något som går starkt emot mig religion. (inte religiös men ah ni fattar)

Självdiagnoser.

Det finns få saker som jag blir så upprörd över som själv-diagnostisering. Bara att en människa som jag vet inte lider av en, psykisk sjukdom i detta fall, självdiagnostiserar sig själva ger mig rysningar. Jag har en kompis som gör det ganska mycket, eftersom vi är bästa vänner vet jag att hon inte lider av någon psykisk ohälsa. Men hon brukar ibland försöka sig på en självdiagnostisering. En gång när hon gått i några dagar med dödsångest sa hon: "fortsätter jag såhär kommer jag gå in i en depression." och det är väl okej, liksom det är inget fel i att hon blir orolig för sig själv. Hon har även sagt att hon gått in i ett "höstdepression". Det tål jag inte, jag blir otroligt frustrerad och upprörd på insidan. Utsidan är lugn, och jag brukar ofta lägga en kommentar som "självdiagnostisera inte dig själv" men inget mer.

Varför blir jag så otroligt arg över detta då? Egentligen vet jag inte, men jag minns innan jag fick min diagnos att jag ALDRIG i mitt liv trodde att jag var deprimerad. När psykologen väl sa det trodde jag knappt mina öron, jag deprimerad? va?

Alla mina kompisar hade sagt till mig: Jag tror du är deprimerad. Jag hatade att de sa det, SLUTA!!!!! skrek jag i mitt huvud vid varje sån kommentar. Jag kunde inte hantera att någon sa att jag var något som de inte hade bevis på, definierade mig utan någon bakgrund eller något. Bara baserat på hur jag betedde mig synade dem och sa: depression, check.

Nu var det ju så att jag var deprimerad, men ändå. Jag hatade att folk hade en klar syn av mig utan att ens veta, därför vägrade jag självdiagnostisera mig själv för jag ville inte säga att jag var något utan att verkligen veta ifall jag var det. Det kändes fel, och jag vet att ifall jag inte var det skulle det vara jättekonstigt ifall jag en dag kom och ba ehh hörrni jag hade fel.

Jag har tvångstankar, jag har saker mitt huvud säger åt mig att göra. Men trots mina symptom skulle jag aldrig säga att jag har OCD, aldrig. Jag tror det beror på att jag ser en stereotyp och passar den in på mig är det jag. Men så är det inte, stereotyper är typ 1% av sanningen. Exempel är att jag hatar, jag menar HATAR när människor gillar det städat eller rent och säger: OCD barn ahahahha. NEJ. Stopp nu direkt, svälj orden och börja om. Du har en stereotyp i huvudet och förlöjligar den. Precis som rasism, rasister ser stereotyper och tror att alla beter sig så, klär sig så, ser ut så. Men det är fel.

Så snälla, vem som än läser detta. Självdiagnostisera aldrig dig själv eller någon annan, aldrig. Det kommer inte leda till något bättre, sök hjälp ifall ni är oroliga för någon eller er själva. Men försök inte självdiagnostisera eller lösa problemet själva, det kommer inte gå bra. Jag lovar.

Likes

Comments

Hej igen.

Ligger här i min säng, klockan är 21.22. Ska jag skolka imorgon eller inte? Det är nämligen så att vi har seminarium om ett arbete vi hållit på med länge nu. Jag har inte gjort ett bra jobb, verkligen inte. Som vanligt har jag inte ansträngt mig, vilket inte gör detta lättare.

En kan ju tänka att med mitt extremt låga självförtroende och även självkänsla, att jag ska sitta uppe och pluggapluggaplugga. Svar nej. Snarare tvärtom, det är väldigt sällan jag faktiskt försöker. Så när jag väl gjort ett arbete lite halvdant som vanligt känner jag mig ju ännu sämre. Alltså känns det inte som att jag ska kunna göra detta imorgon. eftersom jag både VET att jag gjort ett dåligt jobb eftersom jag knappt lagt ner tid, samtidigt som mitt självförtroende trycker ner mig under ytan.

Så nu ligger jag här och undrar vad jag riktigt ska göra, jag vet att jag borde gå dit för att det skulle gynna mig. Men det känns som att hela klassen och lärarna kommer tycka att jag suger, undra vad fan jag riktigt gjort under dessa veckor. Jag kan göra en restuppgift om det. Men det känns som att det kommer bli mycket mer jobb.

Känner mig kluven, och undrar samtidigt ifall det är mitt självförtroende som lurar mig eller om jag faktiskt är så dålig. Det är otroligt svårt, nästan omöjligt att avgöra. Ska även få veta resultatet på ett prov som jag vet gick åt helvete imorgon också, vilket inte gör dagen mer rolig. 

Godnatt hörrni. 

Likes

Comments

​Idag är det den sjätte november. 

Igår var det den femte november tvåtusensjutton lika med den absolut bästa dagen i mitt liv. Dagen med stort D, dagen jag väntat på i sex år. Vad var det för dag? Harry Styles konsert i Fryshuset, Stockholm. 

Biljetterna släpptes femte maj 10.00. Jag satt där med min vän, två mobiler och två datorer. Fick biljetter, grät och jublade. Då visste jag, jag ska få se min absoluta idol, förebild och killen jag älskar mest av alla. Människor som inte har stora idoler inom musikindustrin förstår nog inte, tycker säkert att det är löjligt hur exalterad jag blir. Ni skrattar och tar mig inte på allvar när jag säger att jag skulle dö för honom, att han räddat mig mer än någon annan människa. Ni förstår inte och ni inser inte allvaret i vad jag säger. Jag är allvarlig. Utan en enda sekunds tvekan skulle jag dö för honom, jag lovar. Han är en stor anledning till att jag lever idag, jag lovar. Jag är övertygad att ingen förstår mig, inte en enda människa. Inte ens de som suttit i kö i fyra dagar förstår, jag är även övertygad om att ingen kände som jag inför denna konsert. Jag är helt övertygad. 

Anyways, dagen kom. Efter en hel dag av köande kom vi in. Andra raden stod jag på!!! helt sjukt, inte det jag förväntade mig eftersom jag inte var speciellt långt fram i kön. 

Sen kom han in, när jag såg honom för första gången stannade mitt hjärta några sekunder. Där är han. va. 

Under hela konserten var jag tvungen att nypa mig själv flera gånger, för det kan omöjligt vara sant. Jag såg på honom när han stod 3 meter ifrån mig och kunde inte förstå. Hur kan han stå där? Hur är han ens en människa? Allt kändes som en otroligt verklig dröm, eller en riktigt kvalité TV. 

Jag sitter fortfarande här i chock, jag förstår inte. Han är en så stor del av min lycka, en otroligt stor del. 

Han är allt för mig. Jag ska se honom i Globen i mars. Utan tvekan. 


"Feel free to be whoever you want to be in this room tonight."

Likes

Comments

Haha nej, skoja med titeln. Om någon vet inte Jag hur man kommer över någon. Suger på sånt, faller hårt som fan och sen tar jag mig typ aldrig upp. 

I övermorgon ska jag sluta snapa med min crush, fredag. Jag vill inte. Det är helt ärligt det sista jag vill. Men jag borde, och jag vet att jag borde. Han är uppenbarligen inte intresserad av mig, så jag måste börja komma över honom någon gång. Hur gör jag då? Jag kommer sluta snapa med honom, sen? Jag vill ju inte komma över honom, så hur ska jag göra det? Ska jag bara försöka glömma honom, aldrig söka efter honom i skolan? Jag vet ärligt inte, och känslorna kommer ju inte helt plötsligt försvinna. 

Allt jag vill är att ha honom nära, kunna gå fram till honom och bara kramas i typ 10 min. Kunna ringa honom och prata, sova med honom. Har verkligen nu senaste dagarna insett hur jävla nice han är, jävligt nice. Det känns jobbigare då, jag går bara och trånar och sen undviker jag honom. Försöker vara svår och inte svara direkt på snapchat, men ger upp och svarar inom en timme ändå. Han svarar aldrig, han bryr sig inte. Kan jag förstå det? Hjärna, lyssna på mig nu!!!! släpp honom!!! Det är meningslöst, han är inte intresserad!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag måste typ hitta någon slags rit för att komma över honom, som i Friends. Eller hitta någon att ligga med, men vet verkligen inte vem. Jag är väl ingen som folk vill ligga med. Jag ska komma över honom, måste komma över honom. Eller i alla fall försöka förneka mina känslor för honom. 

Likes

Comments

Hej, en stund sen nu. Som vanligt är jag dålig på att skriva. Gör alldeles för mycket under lite tid så hinner sällan med att faktiskt sätta mig här och skriva, och ifall jag har det vill jag inte. Så enkelt är det.


Kropps Komplex, för någon annan kanske det ordet inte har så stor betydelse. En del vet inte vad det är ens. Men för mig, för mig kommer det ordet med många olika känslor. Ångest, sorg, ilska, avund... inga positiva känslor såklart.

Vad är kropps komplex? Wikipedia säger: Komplex används inom psykologin som en samlingsterm för förhållanden inom en individs psyke som påverkar individens tankar och beteende. Termen anammades i psykoanalytiska sammanhang av Carl Jung men myntades av Theodor Ziehen år 1898.[1]

Komplex kan vara sunda och hälsosamma orsaker som individen anpassar sig till genom kompenserande beteende. Ibland är beteendet dock överkompenserande så till den grad att komplexet är ohälsosamt.

Det sista: Ibland är beteendet dock överkompenserande så till den grad att komplexet är ohälsosamt. Där är jag. Jag, min kropp och sinne. 

Jag har i flera år, egentligen hela mitt liv, brottats med känslor och tankar om mig själv. Jag har i åratal stått framför spegeln granskandes till den grad att jag vet precis varenda detalj på min kropp. Och nu önskar man att jag skriver: jag älskar mig kropp!!!!!!! Den är så fin, unik, fantastisk och fungerar precis som den ska!

Nej. 

Jag hatar min kropp. Detta är inte en överdrift eller att jag inte kan hantera ordet hata, detta är nog ett av det sannaste jag skrivit. Jag HATAR min kropp. Jag har gjort det väldigt länge så det är otroligt ingrott i mig. Jag har nog hunnit haft komplex över varenda kroppsdel, ett tag var det enda jag tyckte var okej på min kropp mina ringfinger naglar. Hur sjukt? Idag försöker jag varje dag acceptera min kropp, jag försöker. Men - det är svårt, så otroligt svårt att det känns omöjligt. 

Den kroppsdel jag har störst komplex över är min mage, just nu har jag faktiskt inget annat komplex. Jag ogillar resten, men är ändå ganska okej med det. Magen dock, oj oj. Den har jag alltid hatat, hela mitt liv har jag gått runt med magen in dragen och begravd under stora tröjor och högmidjade byxor. Jag äcklas och skäms otroligt mycket över den. Många gånger har jag gjort sämre val på grund av den, mycket ångest och tårar har nästan dränkt mig. Jag önskar att jag kunde säga att det var förr, men det är nu. Jag hatar den precis lika mycket som för 1, 3, 5 år sen. Men till skillnad från då är att jag idag försöker tycka om den, jag försöker att inte bli illamående när jag ser den eller tänka på den konstant. Det är svårt, men det går. Sakta, sakta. 

Jag tvivlar på att jag någonsin kommer komma över det, men jag kanske blir bättre. Det är så djupt ingraverat i mig att jag inte ens kan tänka andra tankar än negativa om den. Det funkar inte att tänka att den håller mig varm, eller att den skyddar viktiga organ. Det hjälper inte alls. Jag måste bara försöka acceptera den, jag vet inte om det kommer komma någon gång snart. Men det kommer väl, hoppas jag. 


Likes

Comments

​Hej, igen. 

Ja, vad ska jag säga nu? Jag har som inget nytt att berätta. Fått medicin till magkatarren men ska till vårdcentralen nästa vecka ändå ifall det inte är bättre. Schemalägger min studerande, fungerar ändå inte. Lever på kaffe och tuggummi och träning med stress gnagandes i mig hela tiden. Ångest och depp på morgonen = otroligt låg, blir senare under dagen väldigt hög och sen när jag kommer hem eller slutet på skoldagen otroligt låg igen. Känslorna är inte i styr, går runt och mår illa psykiskt och fysiskt. Blä. 

Tror jag går igenom en livskris, en slags existentiell kris. Jag vet inte vem jag är eller vad jag håller på med, är otroligt låg ena sekunden och sen en stund senare väldigt hög. Gör konstiga saker och kan aldrig koncentrera mig när folk pratar med mig, måste verkligen sitta och titta på personen för att kunna ta in det den säger. Stressar och äter inte, har ingen lust till träning eller energi. Sover för mycket, typ. Inte riktigt, men sover mer än vanligt och är trött konstant. Jag får ångest när jag ser min crush, men vill ändå se honom hela tiden för att... ja, titta på honom. Försöker inte ens komma över honom. Skolan går åt helvete. Allt känns åt helvete. Snart november, det borde kännas lättande för det kommer bli en rolig månad. Men känner bara ångest och ännu mer stress, måste hinna det och det, måste göra det, måste må bättre!!! 

Det kanske är en svacka, jag vet inte. Men jag orkar inte. Allt är bara ett mörker av lidande. Känns inte som att någon förstår, eller jo. Men ändå inte, inte hur allvarligt det känns för mig. Det känns tungt och svårt. Tänker mycket på döden. Inte suicidala tankar, eller jo kanske lite men ändå inte, men mycket på döden generellt. Det är inte ett bra tecken även fast jag inte tänker: ska ta livet av mig nu. För SÅ nere är jag inte, där har jag varit och vill aldrig tillbaka. 

Allt känns tungt, är otrevlig och arg hela tiden. Inte roligt alls. Känner mig ful vad jag än har på mig, hur jag än ser ut. Ser på mig själv och vill skrika usch. USCH!!!!!! för livet alltså, inte mig (jo... NEJ!!) Hoppas det vänder snart. Vill inte behöva prata med en psykolog igen. 

​Går det inte bra, så går det över.

Likes

Comments

​Ska jag ge honom tid? Han är trots allt ung och kanske blev han lite överrumplad av min ärlighet. Han är definitivt inte lika mogen som jag haha. 

Min kompis frågade: har du tid? Ja, för han har jag all tid i världen. Jag skulle kunna vänta hundra år. Allt för att han ska vilja ha mig. Fan. Varför är jag så svag för killar?

Min andra kompis sa att jag skulle ge mig själv och honom ett ultimatum. Jag väntar till nästa fredag, har han inte skrivit då ska jag skita i honom. Men ska jag helt plocka ur honom ur mitt liv? Jag vill ju inte det, jag vill bara ha en liten bit av honom alltid alltid. Varför blir jag så förälskad när jag väl hittar en crush? det kan inte vara hälsosamt. Ärligt. 

Men ja, ett ultimatum låter  väl bra. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra sen, jag kommer ju knappast vara över honom då. Jag vill ju inte gå och tråna efter någon som inte vill ha mig, men ändå. Jag kanske kommer över honom fortare ifall jag snapar med honom men samtidigt försöker komma över honom? Jag är dum och svag ja, men då får jag väl fanimig vara det. 

Det finns en kille som jag snapar mer från tinder som egentligen är perfekt för mig. Han bor inte alltför långt ifrån mig, riktigt bra åsikter, ganska söt, ett år äldre än mig. Vad kan bli bättre? problemet: jag känner ingen som helst attraktion till honom. Yep, standard. Blir bara förälskad i killar som verkligen inte gillar mig tillbaka. Snyggt! Jävla jag och jävla känslor. 

Kärlek är skräp. Killar är ännu mer skräp.

Likes

Comments

Hej, en stund sen nu. Tror jag? Minns inte riktigt när jag uppdaterade sist, vet inte riktigt vad jag gjort i veckan.

Eller det var en lögn, jag vet två saker jag gjort i veckan. Inte ätit och gått på tårna runt min crush. Varför har jag inte ätit undrar någon? Jo, magkatarr. Antar jag, och skolsystern och min mamma att jag har. Kan inte äta och mår illa av allt, än så länge idag har jag lixom ätit lite makaroner och vegofärs. Så ska börja käka medicin för det, kommer ju försvinna annars haha.

Och min crush då... min jävla crush. Har gått hela veckan och trånat, precis som vanligt då. Även sagt att jag borde skriva till honom, gjorde det igår. Eller ja, inatt. Jag skrev inte hej heller, utan verkligen beskrev mina känslor typ. Lång text, utförlig och hade någon skrivit så till mig hade jag grinat typ. Kan meddela att han Inte gjorde det! Hans svar var: ty

ehh? ursäkta mig men så svarar man väl inte? eller har jag missat senaste raggningstrenden? Blev minst sagt besviken, men känslorna finns kvar. Och om det är tid han behöver är det tid han kommer få, jag kommer fortsätta plåga mig själv och hoppas att han skriver. Strong independent woman vare ja, eller så inte. Blir så jävla svag för killar, alltid, och sen krossar de mitt hjärta haha. Kul, tur att jag har mycket tur med killar osv.

Pray for me

Likes

Comments

​Jag läste precis ett jätteintressant blogginlägg. http://nouw.com/aldrigslutaskriva/du-far-skratta-och-vara-sjukskriven-31487257​ <-- där är det, läst det och kom tillbaka sen. 

Rubriken till detta inlägg får många att kanske haja till? eller? Men frågan är ju, får man le trots att man vill dö? Får man visa det?

Jag har under mina år som sjuk gått omkring och lett, skrattat och låtsas som att jag inte är en skavande varelse som bara vill dö. Eftersom ifall du ler och skrattar och sminkar och duschar mår du bra! Då finns det inget fel på dig. Eftersom att deprimerade människor ligger i mörka rum och duschar en gång i månaden. De kan omöjligt le någonsin och svarar aldrig i telefonen. Och ja, så kan det se ut. Så har det sett ut, kortare perioder under dessa år. 

Jag gick till skolan varje dag, med rent hår och jeans. Jag gick dit, log och skrattade med mina kompisar. Eftersom det var hemligt, jag vill INTE att någon skulle veta. Fråga mig inte hur jag lyckades göra det när jag varje morgon vaknade och önskade att jag kunde dö, det var mycket skam och förnekelse som gjorde det. 

När jag väl fick hjälp och lärde mig inse att jag kanske inte mådde sådär superbra var jag också rädd. Eftersom jag en gång gick dit och hade en okej dag, jag log genuint och psykologen jag pratade med sa: du verkar ju må ganska bra! ... va? För att jag log? För att under denna timme, denna dag, mår jag lite bättre än vanligt? 

För såhär ser vården ut: de människor som är en fara för sig själva eller någon annan är först i kön. Det spelar ingen roll hur länge den som lever i ett grått vakuum väntat. Kommer du dit och är svartare än det mörkaste hål i skälen får du hjälp direkt. Och jag förstår, men jag gillar det inte. När det händer har det nämligen gått alldeles för långt, att en människa ska behöva känna så för att bli tagen på allvar och få bra hjälp är sjukt konstigt. 

Bedömer läkaren, psykologen eller vad fan att du kan hantera ditt mående just och pass får du sätta dig i väntrummet igen. Det kan dröja länge. För mer än 1 år sen sa en läkare till mig att ett behandlingsteam skulle träffa mig och bedöma mitt mående, de har fortfarande inte ens hört av sig. Som tur är min mamma inte någon som kan vänta, och fixade en annan psykolog till mig. Tack för det mamma, vet inte riktigt om jag varit här idag annars. 

Efter den där dagen när psykologen typ friskförklarade mig för att jag log, blev jag livrädd för att visa mig glad. Min mamma påpekade det en gång också: det känns som du mår bättre? frågade hon, när sanningen var att jag mått sämre än vanligt under den veckan. Grejen är inte den att jag inte vill må bättre, utan att jag är livrädd att jag ska bli friskförklarad och inte bli tagen på allvar om jag visar minsta lilla lycka. 

För ingen fattar, inte min psykolog och inte min mamma. Ingen fattar att jag kan må lite bättre ibland, men JAG ÄR INTE FRISK!!! Det är farligt att psykologer inte fattar det, jättefarligt. 

Jag vet inte var jag vill komma med detta inlägg (precis som ungefär alla mina andra inlägg), min hjärna är seg av trötthet men jag var tvungen att skriva om detta. 

För man får ju tydligen inte skratta ifall man är självmordsbenägen. Det går inte. Absolut aldrig. Eller?


Likes

Comments