8 jan 2017

Du höll mig tätt

Det finns ingen som glömmer lätt

Allt jag gav, allt du tog

Jag undrar vad jag inte förstod


Hur kunde jag inte se

Att du inte hade något mer att ge

Att du inte var kvar hos mig

Att du var klar med mig


Det här skrev jag innan jag träffade min nuvarande pojkvän, då jag var besatt av min förälskelse till en annan. En annan kille, som jag visste inte vill ha mig. Han ville inte ha mig som person, utan endast min kropp och min åtrå efter honom. Jag tror alla vet vad jag menar. Att vilja, så mycket att det nästan gör ont, men inte kunna. Att vara obesvarat och olyckligt kär. Jag visste att denna kille aldrig skulle vilja ha mig mer än så, vilket gjorde att jag vill ha honom ännu mer.

När jag skrev detta ovan, så var det 1 år och 4 månader sedan vi hade träffats första gången. Han var så otroligt charmig, vilket gjorde att jag inte ens brydde mig om att han redan flörtat med mina två andra kompisar. Han kallade mig 10/10, klyschigt, men ändå höll han mig kvar. Han visste vad han gjorde, han hade gjort det förr.

Några veckor senare träffades vi, den enda gången vi träffades själva. Han var så fin. Han var så bra. Men nästa gång han frågade, så backade jag. Jag visste att något var fel, tror jag. Han backade också. Jag började jaga tillbaka. Jag fortsatte jaga i 1 år, för jag såg bara honom. Jag hade träffat personen högst ett tiotal gånger i mitt liv och jag var helt besatt. Jag försökte vara med andra, men det var han alla fylle-sms, samtal och tårar gick till. Varför? Det vet jag inte nu heller. Inte ens nu, när jag hittat en annan. En som älskar mig, hela mig. Inte ens nu kan jag förstå vad det är med honom. Varför han gör mig knäsvag. En oklar, opersonlig, okänslig kille på 18 år, fick mig och kan nog tyvärr fortfarande få mig att må så bra, men ändå så dåligt.

När jag tänker på honom kan det än pirra, än eldas i min kropp av ilska, men också av glädje. Han är på riktigt en skitstövel, men jag är så glad för vår tid ändå, för den känslan kommer jag aldrig kunna återfå. Så jag vill tacka dig, den natten du höll om mig och de dagar du såg mig, för då var allt magiskt inombords.

Jag har som sagt en otroligt fin killen nu, som jag älskar - ja absolut. Det är dock läskigt, hur det någonstans inombords, finns en liten gnista. Jag är rädd, rädd för att du ska försöka starta den där elden igen. Du vet exakt vad du gör med mig, trots att jag vill hata dig. Våga inte väcka något hopp i mig, för ibland kan jag faktiskt till och med sakna dig.






Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag är en tjej på 18, så börjar nog de flesta med att beskriva sig i skrift. Med en ålder och ett kön. Du kan alltså presentera dig själv hur du vill och ändå börjar alla, inklusive mig själv, att säga något som alla 8 miljarder människor på denna jord skulle säga. Vilket kön (om du har ett) och vilken ålder.

Välkommen ska du vara i alla fall! Jag har startat mig en blogg, en anonym blogg, för att våga dela med mig av mig själv. Om man frågar mina nära och kära, så tror jag absolut inte att de skulle säga att jag var blyg, tyst eller verkar speciellt osäker på vem jag är. Det skulle nog inte jag heller. Men jag vet däremot att jag är en övertänkare, med höga prestationskrav och en förmåga att försöka analysera allt. Allt ska göras så bra som möjligt, vilket gjorde att den blogg jag försökt driva innan inte har blivit min. Jag ville, precis som nu, dela med mig av mitt personliga liv. Jag vågade inte det, för jag var för feg. Istället skrev precis som alla andra och förskönade mitt liv till fingertopparna. Jag tyckte nog att det var jobbigt att man på ett sätt ger ut sig själv när man skriver. Man visar upp något man anser är roligt, viktigt eller intressant, men samtidigt vill man att andra ska tycka likadant. Varför? För att man vill passa in? För bekräftelse?

Här vill jag dela med mig av hela mig, som jag är, och inte försköna de tråkiga dagarna, som egentligen alla har. Jag vill försöka, på riktigt, att visa hur mycket tankar och känslor en enda person kan bära på. Alla har upplevt olika saker, som ingen annan kan förstå. Det är fantastiskt att må bra, men det är också helt okej att må dåligt. Jag vet att jag är en stark, driven och glad person, men jag bär även på saker som avundsjuka, ångest och stress. Hur som helst, så kan bara du vara du. Jag vill börja vara min egen och våga leva ut det. Vill du vara din?

Likes

Comments