Det är nästan som att man förväntas att alltid göra så gott man kan. ​Men hur utmattande är det inte att alltid försöka prestera med all den kraften man har? Och att alltid förväntas prestera med all kraft man har. Jag hatar att misslyckas, och jag tror inte att jag är den enda. Jag blir ibland så rädd för att misslyckas att jag istället väljer att inte ens försöka, jag ger upp medvetet för att kunna intala mig själv att jag hade klarat det om jag faktiskt hade försökt, men jag ville inte. För kraften i det slag man får av att ha gett allt man har, men ändå inte lyckats, den är total. Och jag är så rädd för det där slaget. Samtidigt tror jag verkligen starkt att den där känslan kan kombineras med något annat där bakom. Jag försökte i alla fall. Det är så jobbigt när andra har förväntningar på en, men värre är de förväntningar man har på sig själv. Att känna att nu är det en ny dag och tänk hur mycket som kan gå fel idag. Åh vad jag ska kämpa för att allt ska gå perfekt till idag. Så funkar inte livet, tyvärr. Eller kanske är det bra. För jag tänker också att om man lyckas med allt man gör så gör man för enkla saker. Det är sakerna du har svårt med som skapar lite djup i din tillvaro, som får dig att börja reflektera och försöka lösa problemen. När du är nervös inför något, tänk bara att det är någonting som är bra för dig, eftersom att du inte vet hur det kommer gå. Det är en utmaning. Och vi behöver nog alla utmaningar. 

Man kan inte alltid prestera på topp, det är inte mänskligt. Det finns något som kallas som entropi inom naturvetenskapen, och det är att universum alltid strävar mot oordning. Sannolikheten när du ska spränga i början av en bowlingmatchoch att alla bollar hamnar i oordning över bordet, är mycket än sannolikheten att bollarna ska hamna i en perfekt figur igen. Universum strävar mot oordning. Det är större sannolikhet att du tappar ett glas och det går sönder och glasskärvorna sprids över hela golvet, än att skärvorna går ihop och bildar ett helt glas igen. Det är fysiskt möjligt, men väldigt osannolikt. Det jag menar är att bara vår existens är en minskning av entropin. Så fort du skapar någonting så sänker du entropin. När jag formar ord av bokstäver i oordning sänker jag entropin. 

Det här är inte en pessimistisk livsbild och ett sätt att säga att allt som kan gå fel gör det (finns en teori även för detta: Murphy's law.) Och även om det faktiskt råkar stämma så är det inte min poäng. Utan poängen är att varje gång du lyckas så har du på något sätt ordnat upp din tillvaro. Och varje gång du misslyckas så var det för att universum fick bestämma. Så det enda vi kan göra med våra meningslösa liv på den här jorden är att försöka motverka entropin och bli lyckliga. 


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Sätt på Lars Meyer i lurarna när du läser det här !

Blir du 80 år kommer du få uppleva nästan 30 000 dagar på den här planeten innan du försvinner. Fundera på hur många av de dagarna som du önskat att det var imorgon, eller sommar, eller 5 år senare. Fundera på hur ofta du önskat att du befann dig någon annanstans. Jag önskar konstant att jag var någon annanstans. Och jag ser det överallt. I min välnärda lilla förort som ligger i den rikaste kommunen i Sverige, går ungdomar runt i sina märkeskläder med kaffe i handen, musik i lurarna och längtar till något annat. Och det är inte synd om rika barn. Det visar bara hur dåliga vi är på att faktiskt uppskatta det vi har. Eller är vi det? För vi rika barn borde ju ha allt det vi vill ha? Varför vill alla då därifrån? Det man drömmer om är alltid finare än det man har, oberoende av vad man har. Det är inte ett bra liv bara för att man har pengar. För jag tror egentligen att majoriteten av personerna jag känner mår jävligt dåligt. Fuck standards asså. Alla är så jävla vackra, så smala och snygga och fint sminkade med najs kläder. Smarta men inte osköna, roliga men inte elaka, och så jävla ledsna. Och alla vill bara åka härifrån. För ingen kan fullkomligt passa in i Djursholm. Det går inte.

En dag när jag är i Paris.

En dag när jag är i London.

En dag när jag inte är här.



Likes

Comments

Skulle du säga att människor runt dig är snälla? När du ser en människa, tänker du instinktivt; den där människan är säkert trevlig? Tror du på att människor är goda, egentligen? Eller är du också den som ger personen en blick bara för att det är så man gör, tittar ner på den för vem tror den att den är. Sätter upp den här skyhöga muren och sätter ut kanonerna. Här kommer ingen in. För jag är sån. Men jag vill inte vara det. Jag vill tro att alla människor är goda, och jag vill tro att personen jag ser på stan säkert är en underbar människa. Jag vill le när jag ser en främling, för hur glad blir man inte av sånt egentligen? Men det gör man inte, för man tror inte att den andra personen nånsin skulle göra det mot en själv. Den andra är säkert inte trevlig, därför är inte jag det. Och boom; där finns ett problem. 

Det känns som att många idag är jävligt elaka mot varandra. För att man förväntas vara det, och folk runt dig är det. Det är därför det blir så himla svårt att bryta mönstret och typ vara snäll. Alltså snäll påriktigt. Att inte vilja ha något själv utan ge ett leende eftersom att det inte kostar dig något. 

Jag vill våga vara snäll även om jag inte vet om folk kommer vara det tillbaka. Och jag vill våga bli dissad och sårad, men inte låta mig slås ner utan fortsätta rak i ryggen och fortfarande försöka vara en bra människa. Jag vill vara den som inte går med på skitsnack eller att stänga folk ute bara för att förbättra min egna sociala position. Jag vill våga riskera den. Och jag tror faktiskt att i slutändan så söker sig människor till dem som är snälla, dem som får en att må bra. Man kommer förstå det tillslut, men jag vill klara det nu. Det är bara så svårt.


Likes

Comments

Av alla miljoner, miljarder, galaxer i hela universum, finns en särskild. Och söker man sig inåt i den, förbi asteroidbälten, stjärnor, supernovor och svarta hål, förbi solsystem och planeter och kometer, hittar man ett särkilt solsystem. Där finns en sol som råkade vara precis perfekt. Inte för stor, eller för varm, eller för ung. Perfekt. Och ungefär 8 ljusminuter därifrån finns en ofantligt liten planet i förhållande till allt som finns. Jämfört med hela rymden är den ingenting alls. Och den ligger så ensam i universum, för avstånden är för gigantiska för att kunna övervinnas. Nu råkar det vara så att den här planeten har en perfekt massa för att få en perfekt gravitation till sin perfekta atmosfär. Ozon, vatten, koldioxid, boom; liv.

Zoomar man in ytterligare på planeten hittar man hav, och land, och öknar, och vulkaner. Och någonstans mitt i smörjan finns jag. Och du. Och livet är så fucking svårt att leva för man vet inte varför man gör det. Söker mening, ständigt. Därför blir det svårt ibland, oftast faktiskt. Men det är typ därför det är så jävla underbart också.

Detta kan bli flamsigt, det lär bli flamsigt, och i bästa av världar kan något av det som sägs tänkas vara logiskt. Men kanske kan det hjälpa mig, eller dig. Häng med vetja

Likes

Comments