Idag var jag full med ett sånt där lugn som bara kommer när man har hunnit ikapp. När man får såna där dagar och stunder då man betraktar sitt eget liv ovanifrån, och bara känner sig fridfull. Som att allt äntligen får falla på plats och allt känns lätt. För idag kände jag en underlig känsla, och det var att jag ville alla människor gott. Och det är kanske konstigt att det är en underlig känsla, man skulle kunna argumentera för att det borde vara det normala, men så är det inte. Jag vill inte alla människor gott. Eller så vill jag det innerst inne, men att hela tiden bli sårad gör att man bygger kanoner utåt för att det är så man själv har blivit bemött. Jag vill instinktivt tro att alla jag träffar är bra människor, men det gör jag inte. Förutom idag. För idag gick jag förbi människor och såg människor och önskade att de skulle få det bra. Att de skulle få en positiv överraskning snart och bli lyckliga. Och det var en sån befrielse.



Det bröts dock nu på kvällen. För någonstans, så fort någon avlossar en kanon mot en, laddar man sina egna igen. En sådan liten grej som hände ikväll, men alla mina murar åkte upp igen. Jag kände mig sviken och blev rädd för att jag blottat mig så mycket. Man vill ju inte bli träffad. Det är synd att jag inte kan bli sårad och kunna borsta av det mig och fortsätta vara en bra människa. Jag vill kunna vända ryggen till och lägga min energi på andra saker, men våga fortsätta på samma sätt som innan, och inte stanna för rädslan att bli sårad. Jag ska bara påminna mig själv om att omge mig med saker som gör mig lycklig, och släppa det andra. Det är okej att vända ryggen åt saker och personer som bara drar ner dig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Ikväll är jag trött. Trött på allt helt enkelt. Det känns som att jag genomskådas nu, inget är ju påriktigt. När du försöker anpassa dig till nån annans värld blir det inte påriktigt. De här dagarna har inte något verkigt hänt, jag har träffat människor som jag bara träffar för att jag borde, inte för att jag egentligen vill. Jag har gjort saker för att jag borde tycka om dem, fart egentligen vill jag göra nåt annat. Det funkar liksom inte i längden när man gör saker för andra, och inte för än själv. Jag kan inte leva i världen som alla säger är perfekt, som borde vara perfekt, och jag kan inte bara sådär bestämma vem jag ska vara. Det måste få komma naturligt, det är enda sättet att få det äkta. Imorgon ska jag göra saker som jag tycker om, träffa de människor jag älskar mest, och inte bry mig om hur mina handlingar påverkar andra människor och min sociala status utan hur det påverkar mig. Jag behöver fylla på med energi. För egentligen spelar ingenting någon roll förutom det som gör mig lycklig. Jag måste bara försöka komma ihåg det.

Likes

Comments

Hur sjukt att vi typ aldrig förstår vad livet går ut på förrän det är för sent?

Att vi inte inser hur enkelt det egentligen är?

Ibland så går det liksom alldeles för fort. Det är som en bestämd fart som måste hållas, klarar man inte av det blir man nertrampad. Det är som att ett svart hål alltid lurar precis bakom en, och om man slappnar av för en sekund, kommer det att sluka en. Ibland får jag ångest över att jag inte har kontroll över mitt eget liv. Att det finns en racerbana och den måste jag följa, för det är den alla andra springer på. Och jag bara springer på, även fast jag ibland stannar upp och undrar varför jag egentligen springer åt det här hållet? Vart vill jag komma? Jag önskar att jag kunde vända mig om mot det svarta hålet och bestämma mig för att: vänta, jag vill ju gå åt det där hållet istället?

Det känns som att jag inte har kontroll längre. Att min kropp tar mig igenom alla mina rutiner, fast själva jag är bortglömd för länge sedan. Jag hanns inte med. Mitt eget liv har liksom passerat mig i loppet, och det känns så läskigt. Jag är inte redo att gå vidare än, fast jag borde vara det. Nästa utmaning kommer imorgon, fast jag inte hunnit processa den som var idag. Det blir som att märka att ens kaffe är blaskigt och kallt, men ändå behöva fortsätta hälla upp det, för att det var det som var uppgiften. Fixa lite kaffe.

Men det går ju liksom inte att bara stanna upp. Jag kan inte säga: "Vänta, så här vill ju inte jag leva?". För jag tror att det finns 100 sätt som jag skulle kunna bli ännu lyckligare än vad jag är på. När bestämde någon att det här är det enda sättet att leva livet på? Och när valde alla att bara acceptera det, och sen när de inte vart lyckliga tänka att det var dem det är fel på, inte hur de lever sina liv? För jag tror inte att jag blir lyckligast av att gå i skolan, och lära mig saker jag aldrig kommer ha nytta av. Jag mår bra av att lära mig, men inte allt. Jag blir lycklig när jag får höra om historia och religion och ekologi och fysikens lagar. Men jag vill inte veta hur man räknar ut arean på ett blåbär. Det berör mig inte på något plan alls. Och det är det väl bara ett slöseri med tid? Jag tror inte att jag mår bäst av att alltid försöka vara populärast och bäst och sötast och snyggast och roligast men ändå seriösast och djupast och klokast och duktigast och den mest perfekta dottern, vännen, klasskompisen, medborgaren, tjejen. Jag tror att jag inte vill ha ett hus och en man och två barn och en hund och en volvo för jag tror inte att det är receptet på lycka. Jag tror att det är bäst att göra det enkelt. Gör det som gör dig lycklig. Och det kanske låter svårt, men det är det inte? Vart skulle du helst vara just nu? Och vad skulle du göra? Om du är där nu, grattis. Om du inte är det, vilket du troligtvis inte är, vad stoppar dig? Inte ett jävla fuck. Kanske du.



Likes

Comments

Varenda sekund av mitt liv är en strävan för att komma närmare det här tillståndet som vi kallar perfektion. Frågan är om det ens finns, eftersom att det aldrig har bevisats. Ingen har någonsin haft det perfekta livet. Så även om det absolut mest sannolika är att tillståndet perfektion inte finns, lägger vi ner våra liv i kampen. Varför kämpar vi för något som vi inte ens tror finns? Det är så fucking löjligt. Vi har så lätt att ge upp på allt annat, men just den här kampen kan vi bara inte inse att vi aldrig kommer att vinna. Men ändå så är vi så naiva.

Jag är så trött på att alltid försöka vara perfekt. Att varje dag riva mig i håret för att min outfit inte är bra nog, inte för att jag egentligen bryr mig, utan för att jag tror att andra kommer göra det. Och all energi jag lägger ner för att försöka vara den perfekta dottern åt mina föräldrar, fuck it. Jag är inte skyldig dem någonting. Jag är bara skyldig en person en sak, och det är att jag är skyldig mig själv att försöka bli så lycklig som jag bara kan. Frågan är ju bara hur fan man når dit. Men jag tror i alla fall inte genom att låtsas att man är perfekt, för det är man inte. Om du tror det så ljuger du för dig själv. Jag ska inte längre tvinga mig själv till att göra saker jag borde göra utan känna efter vad jag vill göra. Jag tror att vi lägger ner alldeles för lite tid på att göra saker som vi faktiskt tycker om.

Jag vill också bara hylla alla som vågar visa sina flaws, för det gör så jävla mycket. Varje gång jag ser någon osminkad, eller någon med mer fett på kroppen än idealet, eller nån som misslyckas allm, men ändå vågar visa upp det för världen, blir jag så jävla inspirerad. För även om jag inte är redo än att visa min icke-perfekta kropp i sociala medier, eller dela att just nu vet jag inte alls vart jag är i livet, så kommer jag litelite närmare det varje gång jag ser någon som vågar visa. Det är så jävla skönt att se att alla inte är perfekta, det är så ovant att se det, men det är ju sanningen. Det är så onödigt egentligen, för vi föds, och vi lever, och vi dör. Och jag tror att när vi väl är döda så spelar det ingen roll vilka kläder vi hade, eller midjemått, eller hur långt vi kom i karriären. Vi är ju för fan döda. Så om det inte gör dig glad, skit i det. Det finns så mycket som är så mycket roligare att lägga sin tid på. Ta vara på den.


Om alla bara va precis den de ville skulle ingen behöva vara någon annan än den den är

Likes

Comments

Det är nästan som att man förväntas att alltid göra så gott man kan. ​Men hur utmattande är det inte att alltid försöka prestera med all den kraften man har? Och att alltid förväntas prestera med all kraft man har. Jag hatar att misslyckas, och jag tror inte att jag är den enda. Jag blir ibland så rädd för att misslyckas att jag istället väljer att inte ens försöka, jag ger upp medvetet för att kunna intala mig själv att jag hade klarat det om jag faktiskt hade försökt, men jag ville inte. För kraften i det slag man får av att ha gett allt man har, men ändå inte lyckats, den är total. Och jag är så rädd för det där slaget. Samtidigt tror jag verkligen starkt att den där känslan kan kombineras med något annat där bakom. Jag försökte i alla fall. Det är så jobbigt när andra har förväntningar på en, men värre är de förväntningar man har på sig själv. Att känna att nu är det en ny dag och tänk hur mycket som kan gå fel idag. Åh vad jag ska kämpa för att allt ska gå perfekt till idag. Så funkar inte livet, tyvärr. Eller kanske är det bra. För jag tänker också att om man lyckas med allt man gör så gör man för enkla saker. Det är sakerna du har svårt med som skapar lite djup i din tillvaro, som får dig att börja reflektera och försöka lösa problemen. När du är nervös inför något, tänk bara att det är någonting som är bra för dig, eftersom att du inte vet hur det kommer gå. Det är en utmaning. Och vi behöver nog alla utmaningar. 

Man kan inte alltid prestera på topp, det är inte mänskligt. Det finns något som kallas som entropi inom naturvetenskapen, och det är att universum alltid strävar mot oordning. Sannolikheten när du ska spränga i början av en bowlingmatchoch att alla bollar hamnar i oordning över bordet, är mycket än sannolikheten att bollarna ska hamna i en perfekt figur igen. Universum strävar mot oordning. Det är större sannolikhet att du tappar ett glas och det går sönder och glasskärvorna sprids över hela golvet, än att skärvorna går ihop och bildar ett helt glas igen. Det är fysiskt möjligt, men väldigt osannolikt. Det jag menar är att bara vår existens är en minskning av entropin. Så fort du skapar någonting så sänker du entropin. När jag formar ord av bokstäver i oordning sänker jag entropin. 

Det här är inte en pessimistisk livsbild och ett sätt att säga att allt som kan gå fel gör det (finns en teori även för detta: Murphy's law.) Och även om det faktiskt råkar stämma så är det inte min poäng. Utan poängen är att varje gång du lyckas så har du på något sätt ordnat upp din tillvaro. Och varje gång du misslyckas så var det för att universum fick bestämma. Så det enda vi kan göra med våra meningslösa liv på den här jorden är att försöka motverka entropin och bli lyckliga. 


Likes

Comments

Sätt på Lars Meyer i lurarna när du läser det här !

Blir du 80 år kommer du få uppleva nästan 30 000 dagar på den här planeten innan du försvinner. Fundera på hur många av de dagarna som du önskat att det var imorgon, eller sommar, eller 5 år senare. Fundera på hur ofta du önskat att du befann dig någon annanstans. Jag önskar konstant att jag var någon annanstans. Och jag ser det överallt. I min välnärda lilla förort som ligger i den rikaste kommunen i Sverige, går ungdomar runt i sina märkeskläder med kaffe i handen, musik i lurarna och längtar till något annat. Och det är inte synd om rika barn. Det visar bara hur dåliga vi är på att faktiskt uppskatta det vi har. Eller är vi det? För vi rika barn borde ju ha allt det vi vill ha? Varför vill alla då därifrån? Det man drömmer om är alltid finare än det man har, oberoende av vad man har. Det är inte ett bra liv bara för att man har pengar. För jag tror egentligen att majoriteten av personerna jag känner mår jävligt dåligt. Fuck standards asså. Alla är så jävla vackra, så smala och snygga och fint sminkade med najs kläder. Smarta men inte osköna, roliga men inte elaka, och så jävla ledsna. Och alla vill bara åka härifrån. För ingen kan fullkomligt passa in i Djursholm. Det går inte.

En dag när jag är i Paris.

En dag när jag är i London.

En dag när jag inte är här.



Likes

Comments

Skulle du säga att människor runt dig är snälla? När du ser en människa, tänker du instinktivt; den där människan är säkert trevlig? Tror du på att människor är goda, egentligen? Eller är du också den som ger personen en blick bara för att det är så man gör, tittar ner på den för vem tror den att den är. Sätter upp den här skyhöga muren och sätter ut kanonerna. Här kommer ingen in. För jag är sån. Men jag vill inte vara det. Jag vill tro att alla människor är goda, och jag vill tro att personen jag ser på stan säkert är en underbar människa. Jag vill le när jag ser en främling, för hur glad blir man inte av sånt egentligen? Men det gör man inte, för man tror inte att den andra personen nånsin skulle göra det mot en själv. Den andra är säkert inte trevlig, därför är inte jag det. Och boom; där finns ett problem. 

Det känns som att många idag är jävligt elaka mot varandra. För att man förväntas vara det, och folk runt dig är det. Det är därför det blir så himla svårt att bryta mönstret och typ vara snäll. Alltså snäll påriktigt. Att inte vilja ha något själv utan ge ett leende eftersom att det inte kostar dig något. 

Jag vill våga vara snäll även om jag inte vet om folk kommer vara det tillbaka. Och jag vill våga bli dissad och sårad, men inte låta mig slås ner utan fortsätta rak i ryggen och fortfarande försöka vara en bra människa. Jag vill vara den som inte går med på skitsnack eller att stänga folk ute bara för att förbättra min egna sociala position. Jag vill våga riskera den. Och jag tror faktiskt att i slutändan så söker sig människor till dem som är snälla, dem som får en att må bra. Man kommer förstå det tillslut, men jag vill klara det nu. Det är bara så svårt.


Likes

Comments

Av alla miljoner, miljarder, galaxer i hela universum, finns en särskild. Och söker man sig inåt i den, förbi asteroidbälten, stjärnor, supernovor och svarta hål, förbi solsystem och planeter och kometer, hittar man ett särkilt solsystem. Där finns en sol som råkade vara precis perfekt. Inte för stor, eller för varm, eller för ung. Perfekt. Och ungefär 8 ljusminuter därifrån finns en ofantligt liten planet i förhållande till allt som finns. Jämfört med hela rymden är den ingenting alls. Och den ligger så ensam i universum, för avstånden är för gigantiska för att kunna övervinnas. Nu råkar det vara så att den här planeten har en perfekt massa för att få en perfekt gravitation till sin perfekta atmosfär. Ozon, vatten, koldioxid, boom; liv.

Zoomar man in ytterligare på planeten hittar man hav, och land, och öknar, och vulkaner. Och någonstans mitt i smörjan finns jag. Och du. Och livet är så fucking svårt att leva för man vet inte varför man gör det. Söker mening, ständigt. Därför blir det svårt ibland, oftast faktiskt. Men det är typ därför det är så jävla underbart också.

Detta kan bli flamsigt, det lär bli flamsigt, och i bästa av världar kan något av det som sägs tänkas vara logiskt. Men kanske kan det hjälpa mig, eller dig. Häng med vetja

Likes

Comments