Inte nog med att jag haft en otroligt jobbig och hård uppväxt, så har jag även varit med om 2 stycken grova våldtäkter.

Minns första gången jag blev våldtagen. Så väl. Speciellt när jag är full. (I nyktert tillstånd förtränger jag de mesta tyvärr") En försvarsmekanism. Hur som helst, måste jag skriva av mig nu. Vad fan som hände.... Om den där händelsen som knäckte mig totalt, fast från att känna sorg och ledsamhet, till att komma så långt att tomrummet tog över.

Jag var på semester med min kusin, på fest stället Rhodos. Förra sommaren, sommaren 2016. Vi roade oss och njöt av livet, fram till att hon blev megasjuk och inte kände för att festa de 3 sista dagarna. (Vi befann oss där 1vecka).

Envis som jag är, valde jag att gå till bargatan ändå. Utan henne. För att jag fallit för en norsk kille i början av veckan, och så hemskt gärna ville träffa honom.

Vägen dit, från vårt hotell, var ca 4km lång. Jag tog strandvägen därför att alla hotellen befann sig där så det kändes tryggast så. Trygg promenad hade jag också. Jag kom fram till bargatan och dansade bort alla tankar, var lite lullig och hade otroligt kul.

Vid 4 tiden kände jag mig trött, då kände jag att det var dags att bege sig hemåt.

Jag tog samma väg hem. Den "trygga".

Hann väl promenera nån kilometer, innan jag får syn på två grekiska gubbar (50+), jag kände rädslan innan jag ens passerat dem, att fasiken, detta kommer nog inte gå bra. OCH DET VAR SANNINGEN. Så fort jag gick förbi dem, försökte de få kontakt med mig, och pratade massor. Jag ignorerade och ökade takten. Några sekunder därefter, rycker nån tag i min arm, och släpar ner mig mot stranden, där liggplatserna är. OMG, kan inte berätta mer, orkar ej

Likes

Comments

Om och om igen har det tjatats om att jag bör skriva av mig... för att det skall få ur mig det där som i övrigt är omöjligt att få ur mig. Jag ger detta ett försök.

Jag har drivit ett X antal bloggar sedan mina tonår, är idag 22år. Det har väl mestadels varit bloggar där jag haft en fasad och lekt att jag haft ett fantastiskt liv osv.... Ni vet? Så man uppfattar de flesta bloggerskor.

I själva verket har jag så länge jag kan minnas lidit av en knappt hanterbar sårbarhet, fast typ alla i min omgivning sett mig som den där spralliga, glada tjejen. Vad kan vara fel med henne?

SÅ TYPISKT folk med psykisk ohälsa, att inte våga visa sig "svag" och "ha ett skal på" i människors närvaro. Helst av allt vill man bara ligga i sängen och gömma sig för allt det läskiga utanför ens ytterdörr, men man tvingar sig själv att betée sig som vilken annan ungdom som helst. Studera, för att därefter jobba. OOOOH alla dessa krav som ställs, som förvärrar ens sårbara situation något fruktansvärt.

Jag kunde aldrig tro att jag i dagsläget skulle vara vid liv, men det är jag (!!!)

Ärligt talat så är jag glad över att jag aldrig lyckades med mitt självmord, eller mina självmordsförsök med andra ord. Varför? Jo, för idag mår jag fortfarande uselt, MEN jag bär en styrka många andra inte bär, en styrka jag kommer ta nytta av resten av mitt liv. Jag har dessutom lärt mig mer o mer att hantera min ångest och mina panikångestattacker, samt att hålla mig till saker som får mig att inte må "värre".

Löpträningen har lättat på min ångest något enormt. Även att ha brutit kontakten med människor som gett mig dålig energi.

Jämfört med då jag va 15 och otroligt psykisk instabil, har jag klättrat upp från botten massor!

Är 22år idag som sagt, och mår fortfarande inte speciellt bra, men mår betydligt bättre!

Allt är en process, och det tar tid att läka ens sårbara själ. Det kanske till o med inte går att ta reda på ens "undermedvetna", men man blir starkare desto mer motgångar, samt lär sig hantera problemen på ett bättre sätt.

Kan snacka i evigheter men avrundar nu, måste få sömn (som är något jag själv kan ge mig själv för att må lite bättre)

Har så sjukt mycket att förmedla och skriva av mig i denna blogg.

Efter detta inlägg, inser jag varför folk har tjatat på mig att skriva av mig. Detta var en enorm lättnad!



Likes

Comments