View tracker

Jag är människan som inte riktigt förstått mig på vissa högtider och traditioner. Inte förstått vitsen med att fira och endast sett det som en anledning människor har för att kunna supa skallen av sig utan att någon ens spärrar upp ögonen.

Det är ju en del med högtiden, du ska supa huvudet av dig.


Men jag hatar dessa högtider eller traditioner eller vad vi nu kallar Valborg för tex.

Det ger mig så mycket ångest, man ser och hör hur vänner letar efter fester och pratar om fester.

Du hör hur alla planerar och det är ju självklart du också vill ut.

Men det är inte så lätt när dina såkallade "vänner" inte riktigt bryr sig, inte vill bjuda med dig.

Och du jämt och konstant måste höra om fester du inte ens är bjuden på.

Det tär på mig så mycket. Visst, jag kanske inte vill festa hela tiden, för festa är inte riktigt min grej pga min panikångest och depression.

Men ändå, det skulle ju vara roligt att iallafall kunna få frågan om man vill gå.

Kunna få känna att man iallafall betyder något.

Men nej, man är helt bortglömd eller är det så att dom tror att jag alltid kommer säga nej så dom skiter i att fråga. Är det för att jag inte är så mycket vän med deras andra vänner dom ska festa med så dom vill inte fråga?

Inte vet jag, men sånna här traditioner som många ska festa på, fyfan vad jag hatar dom rent ut sagt.

Ja, nu låter jag ganska negativ. Men fyfan vad jag hatar dom och fyfan vilken ångest man får att behöva se alla på dina sociala medier träffa folk och ha roligt, medans du sitter själv på ditt rum med en klump i halsen.


Men ikväll, får jag äntligen iallafall chansen att gå ut för en stund iallafall.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

För att idag är det fredag!! :)

För min del blir det att iallafall stanna hemma och ta det lugnt. Vila upp mig efter flera stressiga veckor och försöka förbereda mig psykiskt för slutspurten i skolan. Endast NP kvar i de jobbiga ämnena, men det löser sig förhoppningsvis nog.


Vad ska ni göra för skoj i helgen då? Det är ju VALBORG!

Blir det fest kanske? Eller ska ni bryta mot den "reglern" och stanna hemma i sängen istället haha. 


Nej, för min del så blir det nog en liten snabbis till fest. Jag var ute förra helgen och körde ganska rejält och även blivit väldigt förkyld/sjuk så blir nog inte så mycket firande för mig i år. Men vad gör det, varför firar vi ens valborg? Har verkligen noll koll på traditioner. 

Men men, det blir nog en härlig helg. Hoppas på att man får må någorlunda bra och att även ni fina får en underbar helg utan ångest, dålig självkänsla och känslan att ni är ensamma osv.

Ni är värdefulla.




Likes

Comments

View tracker

Tänkte idag faktiskt sätta mig vid datorn och blogga lite.

Har inte gjort det på ett väldigt bra tag, har glömt bort att bloggen liksom legat där och väntat. Tråkigt, heller hur. Men nu tänkte jag iallafall försöka sätta igång igen med lite annat än bara mina texter, känner att det skulle väl vara roligare eller vad säger ni ?


---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Har för tillfället inte hunnit med att blogga eller riktigt orkat då jag haft något extremt med mycket ångest och panikanfaller den senaste månaden. Haft minst två panikattacker varje vecka och ni som lider av panikångest vet hur utmattande det är.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Lever även på kaffe och redbull då jag inte har någon lust till att äta, vilket leder till att jag blir ännu tröttare och så får jag inte tillräckligt med sömn pga ångest. Och när jag får i mig såpass mycket koffein i kroppen varje dag, klart det blir ännu svårare att somna då. Blir som en ond cirkel helt enkel, något jag måste börja ta tag i och göra något åt inom snarast känner jag.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Likes

Comments

​Får oftast frågan av vänner och familj om jag verkligen mår så dåligt som jag påstår att jag gör.

"Du skrattar, du ler. Du mår inte alls så dåligt som förrut längre ju. Det märks"

Vadå märks? Har ni aldrig valt att låtsas le istället för att gråta framför folk.  Du väljer att få en stor klump i halsen och känner hur dina ögon börjar fyllas med tårar, men du väljer att "skratta" bort det för att slippa frågor och inte visa dig svag.

Sluta döm människors mående av det du ser på utsidan, för du kan dölja vad som helst. Det är det som skrämmer mig, vi kan lura människor, nära och kära till och med sig själv att man mår bra. Fast man innerst inne bara vill försvinna, bara vill dö. Jag ler, jag skrattar det gör jag. Och nej, mina leenden och skratt är inte alltid på låtsas, ibland är dom faktist sanna. Men det är inte det viktigaste, det är inte viktigt hur mycket du skrattar och ler om du vet innerst inne inte alls orkar mer. Du innerst inne försvinner, att du innerst inne tappade hoppet för längesedan. Så snälla, människor. Sluta döm och tro ni kan veta hur någon mår av att titta på deras utsida.

För man mår inte alltid bra och man vet inte vad alla bär i sina ryggsäckar, vad som egentligen gömmer sig bakom deras masker. Vad som egentligen händer bakom dörrar och väggar om kvällarna. Kanske dom skrattar, kanske dom gråter, kanske dom svälter, kanske dom skadar sig själv. Vi vet inte, för vi människor väljer att dölja våra äkta känslor. 


Så nej, det är inte antal tårar, det är inte antal leenden och skratt som bestämmer hur någon mår.

Likes

Comments

Likes

Comments

Idag är en såndär dag då man bara vill le men samtidigt gråta.

Idag mår jag iallafall lite bra, jag kan skratta, jag orkar prata och lyssna och jag kan le

Men ändå går jag med den konstanta oron inom mig, den där ångesten som alltid går bredvid och sakta och plågsamt försöker dra ner mig.

Jag vet inte varför, men det förstör mig.

Jag vill kunna känna mig glad och lycklig utan att ha som ett stort svart moln som kommer och försöker ta över.

Ni vet som dom där mörka molnen på sommaren som försöker täcka solen, men solen lyckas alltid visas sig lite i någon minut innan molnen täcker den igen. Och det blir som ett krig mellan solen och dem mörka molnen.

Så är mitt mående nu, när jag äntligen blir tagen av solen.

Får le och skratta så kommer dom mörka molnen och försöker ta över.

Och det blir som ett konstant krig som inte verkar vilja ta slut.

Och jag är så slut, min kropp orkar inte med det här kriget längre.

När någon frågar hur jag mår så vet jag inte ens vad jag ska svara, för jag vet inte hur jag mår.

Ena sekunden skrattar jag och nästa så får jag panik och bryter ihop.

Mina känslor och mitt mående är så oklart just nu och jag orkar inte det.

Kan jag inte bara få veta, är jag ledsen eller är jag glad.

Jag vill bara få må bra, men tydligen inte.

Så länge dom där molnen går bredvid mig kommer jag nog aldrig bli riktigt hel.

Likes

Comments

Jag tror alla har haft en sån där kväll då man bara inte orkar någonting

Man är inte riktigt ledsen men man är inte glad heller.

Man vill leva men man vill fortfarande inte existera.

Och det är dom kvällarna som är dom jobbigaste.

Speciellt en fredag som denna.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Denna dagen annars har faktiskt varit helt okej, lite seg kanske. Men vart helt okej.

Försov mig och orkade verkligen inte gå upp, hade värdens dröm om att jag flytta till drömlandet och hemmet. Där allt var så bra, men självklart var det bara en dröm. Och man blev nästan lite arg på sig själv, att man aldrig kan nöja sig med vad man har. Trodde jag skulle ha en extrem ångest idag för hade ett matteprov jag inte inte pluggat till. Men ni vet när man tappat orken att ens ta tag i saker och speciellt skolan. Så prov och läxor stressar dig inte längre. Läxor görs inte, prov pluggas inte till och du låter det bli som det blir. Du orkar verkligen inte mer.


Men när jag kom hem var jag helt slut, nog aldrig vart så utmattad på länge. La mig direkt i sängen och sov tills nu. Vaknade av att pappa kom in i rummet och sa det var dags att äta.

Och nu då, en fredagskväll. Detta är ingen bra fredagskväll, har en sån extrem ångest och jag vet inte varför. Det är så jobbigt att inte veta, för det gör allt bara ännu värre. Men jag ska inte klaga på att denna kväll är tråkigt, jag är ganska så van. Man gör inte så mycket i livet för tillfället när man förlorat alla sina vänner och man inte heller har någon ork att träffa dom människorna man har kvar i sitt liv.

Det är kvällar som dessa man faktiskt tänker vilket patetiskt liv man har, då man inte ser någon vits att ens existera. Liksom, mitt liv är inte ett liv. Det är så begränsat och samma gamla rutiner man haft i flera år. Inget nytt händer, träffar inte människor, orkar inte träna orkar knappt att äta. Vakna, gå till skolan, gå hem och lägg dig i sängen, sov och repeat.

Menmen. Allas liv kan ju inte vara värsta drömlivet med att träffa nya människor och gå på alla dessa roliga fester.

Likes

Comments

”Du måste ha hopp, du måste kämpa” säger dom.

Men sanningen äratt det finns en gräns hur mycket en människa klarar med.

Det finns en punkt då man ger upp, då man slitit så mycket så kroppen inte längre orkar mer.

Och vi är bara människor, jag är bara en människa. Jag vill inte kalla mig för svag, för jag har redan kämpat skiten ur mig. Jag har redan kämpat mer än vad kroppen och själen klarar med.

Det som sägs vara god kvalité och personlighet känns som skavsår på mina hälar.

Jag vill tappa hoppet som ett kvitto. Ge upp som om det vore ett svårt mattetal.

Det finns många tillfällen då jag inte orkat mer, då det enda jag vill är att ge upp.

Men jag vet att det är själviskt, men jag vill bara fly från mig själv.

För jag orkar snart inte mer, jag kämpar. Det gör jag. Men den dagen då kroppen och själen verkligen inte orkar mer tänker jag lägga mig ner, för jag är så extremt jävla trött. Jag är så mentalt utmattad. Jag bär på en ryggsäck som är obeskrivligt tung. Den tynger mig så jag faller. Och varje gång jag försöker resa mig upp igen så slängs det ytterligare en till bok och tynger ryggsäcken. Efter ett tag kan jag inte längre resa mig upp, efter ett tag ger du tyvärr helt enkelt upp.


Likes

Comments

Hola! Här är då en lite halvt anonym person som tänkte skriva lite av det mesta. Men som man nog fattar mest om mina tankar och mitt mående. Hur ett liv är med depression,självskadebeteende, självhat m.m är.

Vissa blogginlägg kan vara jobbiga och triggande att läsa, Men tror även att man även kan känna igen sig i det mesta jag kommer skriva, iallafall något inlägg då och då. Men lite om mig då så ni vet lite vem det är så som sitter och skriver. Jag är en 15 snart en 16 årig tjej som bor runt lilla Alingsås. Nej inte själva alingsås, men nu säger vi så. Har levt med djup depression i tre och ett halvt år nu ungefär men haft ett självskadebeteende i fyra år.

Efter självmordsförsök och många BUP samtal och grejer så är jag tillslut dock på bättringsvärden. Men det är fortfarande inte alltid då jag mår bra.

Lider även av extrem ångest och panikångest som påverkar min vardag väldigt mycket, men försöker att lära mig hantera den.

Så låt oss se denna bloggen som min lilla privata dagbok, därav jag än så länge inte vill gå ut med helt vem jag är. För vem vill att någon ska läsa sin dagbok liksom, inte jag. Men ändå vill jag, eftersom det inte riktigt är en dagbok men mitt sätt att få ut mina känslor. Och är väl lite roligt att låta andra få följa med på min resa, eller kanske bara jag som tycker det?Och roligt att kunna blicka bakåt när man börjat må bra helt sen också, att se hur mycket man kämpat.

Men har inte så mycket mer att säga just nu, så ja det var väl det.

Likes

Comments