REFLEKTION ÖVER TACKSAMHET

Denna texten skrev jag till en av terminens sista KU-aftonböner 1998 när jag hade fått beskedet att jag var antagen till Svenska Kyrkans Grundkurs på Vadstena Folkhögskola. Jag svävade på lyckliga moln och var så tacksam, så med det för ögonen skrev jag aftonbönstexten som följer här!

Att Gud är med oss, alltid vakar över oss och vill oss väl, ja det vet vi och känner stor tacksamhet över. I det löfte som vi får, där krävs ingen motprestation och det föder ju en enorm tacksamhet gentemot Gud. Tacksamheten får oss att öppna våra sinnen, sträcka på ryggen, le och känna oss väl till mods vilket gör att vi även bemöter våra medmänniskor mer öppet och utan att döma så fort.

Hur gör vi själva? 

Ingen vill väl vara en ond människa med falska baktankar bakom sitt handlande utan de flesta av oss anser sig nog vara en god och kanske även en hjälpsam människa men är det alltid med en osjälvisk tanke bakom eller vill vi ha tillfredsställelsen i det där tacket som vi förhoppningsvis får efter vår goda gärning mot vår medmänniska? Ett tack som vi kanske förväntar oss att få, annars kanske tanken dyker upp att ”det där var en otacksam människa som inte ens tackade för vad jag gjorde för honom/henne

Ligger det något fel i att känna tillfredsställelse i att få ett ”tack” för en god gärning oavsett om det handlat om en liten eller stor sak man har gjort? Det är nog högst mänskligt att faktiskt känna en viss tillfredsställelse när någon tackar en för det man har gjort

Oavsett i vilken relation man står en annan person så handlar det om att ge och ta. Mötas halvvägs. Handla jämställt. Osjälviskt. Bejakande. 

Men här kan vi finna vi en stora skillnad! Gud ger men vi behöver inte motprestera något för att Han ska fortsätta stödja, välsigna oss och höra våra böner. Gud begär ingenting igen. Villkorslös kärlek på samma sätt som en mor/far älskar sitt barn. Det enda Gud vill, som jag inte riktigt kan sätta som motpart till Guds givande, är att Han vill se oss lyckliga, att vi lever ett bra liv, nära Honom och nära dem vi älskar. Men det är sådana självklarheter och därför hävdar jag att Gud inte kräver en motprestation i egentlig mening. 

Tänk om det var så här: “Om Du gör si och så så lovar jag att besvara dina böner men om du gör på det viset så ska jag straffa dig i stället”. Låter inte som något som den Gud som jag känner skulle få för sig att göra.

Tio Guds bud är väl det närmaste ”krav” vi kan komma av vad Gud vill ha av oss men går man på djupet av innebörden av dessa budord så är det inte tio budord som vi ska följa för att göra Gud till viljes utan för att vi själva ska leva i lycka, säkerhet och harmoni. 

Man brukar ju säga att de första tre budorden har med Gudsrelationen att göra och att de resterande sju har med relationen till medmänniskan att göra. Jag föreställer mig tanken bakom de sju budorden som Gud gav oss syftar till att vi ska få leva lyckliga tillsammans med våra nära och kära. 

Det är väldigt grundläggande livsregler som ju går att applicera på såväl en kristen persons liv såväl som en icke kristens. Det är basala normer som om vi lever efter dem ger oss ett etiskt och moraliskt tänkande och etik och moral är ju sannerligen inget som religionen har ensamrätt på. 

Lev och lita till mig” - det är vad Gud vill ha av oss. Lever vi så, kommer vi få smaka på tacksamhetens frukter många gånger och som jag tänker, så blir även Gud tacksam när vi lever ett gott liv och litar till Honom. Och att göra Gud tacksam, ja, det måste vara det största som går att göra!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

JAG BER, ALLTSÅ FINNS JAG - Reflektioner kring bön.

Med ödmjukhet vill jag visa mitt inre för Dig i bön. Innan jag själv vet, så vet Du mina önskningar och känner min bön. Du väntar på att jag skall komma inför Dig i bön.

Min önskan och mitt mål är att röra vid en själ och att jag sätter min tilltro till att Du hör min bön och besvarar den på det sätt som är bäst för mig. Låt Din vilja ske. Även i tystnad kommer Guds ord in i hjärtat.

Bönen tar sig många uttryck liksom hur Han besvarar våra böner och innersta önskningar. Vi kan i grund och botten i innerlig bön be om vad som helst men vi måste acceptera i hjärtat att det svar vi får, om vi kan förnimma det, inte alltid är “ja”. Ett gammalt talesätt är: Människan spår och Gud rår. Man kan nog inte poängtera nog det vi i den apostoliska trosbekännelsen tillsammans ber: “ske Din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden.”

Om man i sin Gudsrelation vill ha ett aktivt böneliv och vill lära sig be utifrån hur ens unika Gud-människa-dialog ser ut så är det något som växer fram i oss tillsammans med Gud, i vår utveckling som människor och som troende. Gud sådde ett frö i och med att vi föddes och efter hand har detta frö vuxit till en först spätt och ömtåligt skott, för att sedan bli en mogen planta nämligen den plantan som är just den unika du och just den unika jag.

Bön förutsätter dialog liksom vår relation till Gud förutsätter en dialog, en dialog med Skaparen som finns i och omkring oss och som aldrig överger oss. Något vi aldrig behöver frukta i en stund då vi rackar ned på oss själva och tycker vi är ”dåliga kristna”, att vi är tvivlare, att vi är arga på Gud, att vi inte förstår Honom. Detta är ju såklart också något högst mänskligt. Tvivel och tro är motpoler men det ena behöver inte utesluta att vi en gång för alla upplever antingen det ena eller det andra. Det är tillåtet att tvivla, Gud leder oss hem igen.

Uttrycket ”dåliga kristna” för att man tvivlar osv. är ett begrepp som inte finns. Det finns ingen människa som är en dålig kristen för att hon inte ber tillräckligt mycket, inte ber på ”rätt sätt” (återigen: ”rätt sätt” finns inte), är arg på Gud (nej, man är inte sams varje sekund varje dag i någon relation), man får vara arg även på den man älskar (och hade det inte funnits starka känslor – och då syftar jag på positiva känslor men det kanske jag inte behövde säga - ja, då hade det inte blivit ett problem att vara arg på den man älskar). Det behöver inte vara destruktivt utan tvärtom leda till att om ett problem som vi burit med oss, tryckt undan äntligen kommer upp till ytan, och den smärtsamma ”känsloförlossningen” kan leda till en positiv förändring då ett problem reds upp och detta gäller även relationen med Gud!), tvivlar, (det är ett uttryck av att vara människa, gällande vad som helst, tror man på x lika mycket precis hela tiden och är alltid x det enda alternativet för mig?). Kom ihåg: människa först. Kristen sedan.


Något som vi som troende måste inse då vi i bön vänder oss till Gud, är att bönen inte är lösningen i sig där och då på alla de/dem problem som vi har som vi bär fram till Herren. Lösningen är att vi lättar hjärtat, tar några djupa andetag, går in för det och uttalar, tyst eller högt, med många ord eller bara ett eller två, till Gud. Det är många gånger svårt att ”få fram” sin bön, alltså vilka ord man ska välja. Plötsligt kan man hamna i semantiska huvudbryderier som inte har med saken att göra över huvudtaget.

Bönen oavsett hur den ser ut är så viktig vilket kan bidra med hjälp till att vi med Guds hjälp ska få större kraft, kraft från Honom, för att bära bördorna (om det inte går att helt och hållet komma undan en viss situation som belastar oss). Där kan bönen inte få bort den saken som tynger oss.

Det kan handla om att vi ber om hjälp att finna en lösning på hur vi ska komma till rätta med det faktum att vi har dålig ekonomi och en tjock trave räkningar som det inte finns pengar till att betala med. Då innebär ju inte ett bönesvar, att det plötsligt i brevinkastet i ytterdörren dimper ner en Trisslott (med miljonvinstgaranti -  om det hade funnits. Då hade det varit dem man jag skulle köpt…) men bönesvaret kan vara att vi får kraft att hantera hur vi rent konkret skulle kunna ordna upp problemet, t ex man möter en människa som man kommer i samtal med och vederbörande då börjar berätta om att det finns fonder och stipendier som går att söka om man har det svårt ekonomiskt. Då är ju denna människa ”ett levande bönesvar” på så vis att Gud har sänt denna person till den bedjande och helt enkelt sett till att dessa två personer skulle träffas för att prata.

Nu låter detta som om Gud bara ger råder oss HUR vi ska bära våra bördor fast man egentligen inte ens orkar ta ett steg till och det vi önskar oss mest är att det är Gud som tog över bärandet av bördorna och gav oss en paus att samla kraft på.

Och det gör han!

När vi behöver.

Och vad menar jag med det?

Låter det väldigt konstigt?

Nej, vad jag försöker säga är att Gud belastar oss inte med mer än vi klarar MEN när benen inte bär oss längre, ja då är det inget att orda om – klart Gud bär både oss och bördorna då! Gud ger oss av sin outsinliga styrka i bönen och belastar oss inte med tyngre än vi förmår att bära. Men varför drabbas då somliga av obegripligt mycket medan andra knappt ställs inför särskilt svåra tyngande problem eller konflikter?

En god Gud i en här och var ond värld – teodicéproblemet i ett mycket litet nötskal och jag har inte kunnat undgå ämnet i tidigare inlägg heller och det lär fortsätta så.

Någon sade en gång: Det Gud utsätter oss för har en mening. Han belastar inte en svag människa med mer än hon kan bära. Endast de riktigt starka människorna kan uthärda det som är riktigt svårt för det är dem som klarar det och kan ta sig ur det utan att ge upp. Fenomenet att ”ge upp” är ett svårt ämne som har en otrolig bredd och konsekvenserna kan skifta från något så litet att det fem minuter senare är glömt men det kan också handla om att en människa mår så dåligt, är så uppgiven och känner sig vara bortom något hopp att hon väljer att bjuda in döden för att bli tagen från den verklighet som pågår runt oss alla som benämns ”livet”. Med andra ord att på ett sådant drastiskt sätt ge upp. Men såklart är det tillåtet att uppleva hopplöshet och meningslöshet, en del kanske vi bara får lämna därhän, kanske finns det saker som faktiskt får lov att vara meningslösa? Det är inte sista gången jag skriver om just denna nisch av tro på och med Gud, det är ett som är säkert för det är nog ett outtömligt ämne.

Efter några avstickare, inte oväsentliga i sammanhanget, men hade rubriken enbart varit ”Att be till Gud” eller kort och gott ”bön”, då hade det inte varit korrekt. Men hur skriver man ett förhållandevis kort blogginlägg om med den pretentiösa rubriken ”Att be till Gud” utan att ämnet som vore det en bläckfisk slängde ut sina armar åt oväntade håll och på så vis uppkommer små textpassager som inte är 100 % representativt för rubriken så som det blivit här. Men min rubrik har jag ju formulerat bredare än ”Att be till Gud”  så därför tillåter jag mig att sväva ut så här. Det behöver absolut inte vara något fel – bara det berör ämnet och det tycker jag att jag har gjort.

Man kan inte betrakta bönen som något vi bara “gör”. Ungefär som intressen: läsa, måla, spela dataspel, be. Är ni med i hur jag tänker? Jag ska försöka förtydliga hur jag menar. Vi snarare är i bön (och då tänker jag mig bönen som en aktiv dialog i en aktiv relation mellan Gud och människa).

Bönen är ett andningshål, en vattenkälla, en livsstil som har sin grund i Gud och vår relation till Honom. Det är en gudomlig realitet eftersom Gud alltid är före och efter oss. Han vet vad vi vill be om långt innan vi ens i huvudet lyckats formulera det till bön, långt innan det dykt upp som en tanke på lågt IQ-krävande nivå. Hur kan man då definiera bönen såsom något vi använder för att åkalla Gud för att få hjälp?

För det första är bönen ett intimt möte mellan Gud och mig, det är vår gemensamma men privata ensak. För det andra handlar det om att både ge av sig själv och att acceptera och ta emot vad Gud har att säga och ge oss.

Då vi knäpper våra händer i bön är det lätt att orden stockas i halsen på oss, vi känner oss tomma i huvudet samtidigt som en virvelvind av känslor, tankar, oro, ångest far runt i hela kroppen. Men bönen är inte starkare, intensivare, mer äkta eller mer hörbar för Gud bara för att vi formulerar en lång bön. “Herre hör min bön” - bara det är en stark, intensiv, äkta och i allra högsta grad hörbar bön för Gud! Ibland kanske vi inte får ur oss mer än “hjälp”!

I Apg 22:10 kan vi läsa om när Paulus var på väg till Damaskus och sade: “Vad ska jag göra Herre?” Exakt så ber säkert många även idag - det är en bön, ett rop på hjälp, det säger ingenting om man undrar över hur man ska tackla, det är bara ord rakt ur hjärtat. Denna typ av bön om vägledning och styrka är precis lika aktuell nu som när Paulus bad detta till Gud, och högst användbar nu drygt 2000 år senare.


Vi ber om att inte bli ensamma, att ha Jesus Kristus i våra hjärtan och sinnen och att Han aldrig överger mig och att vi inte. Detta är något som vi i Bibeln återfinner i Joh 15:4 där man kan läsa: “Bliv kvar i mig så blir jag kvar i er”. Även i Ef 3:17 framgår det att Kristus genom tron kan bo i våra hjärtan.

Liksom växterna behöver näring och vatten, behöver bönen det också. Den andliga näringen är till exempel sakramenten, Guds ord, gudstjänstens liturgi och givetvis ger all form av andligt näringstillskott styrka och hopp att fortsätta orka leva i vårt kristna liv, att inte tappa modet så att vi i stunder av svaghet, tvivel och svårigheter orkar tro och fortsätta be. Givetvis kan livet vara schemalagt på ett sätt som inte är format efter vad vi innerst inne varken vill eller behöver (förutom lönen från en åtta timmars arbetsdag) men nu menar jag inre behov, andliga behov, vad behöver själen som motsvarar växternas vatten och växtnäring, för att jämföra? Men tid för bön, det har jag svårt att tro att någon enda människa är  upptagen att vederbörande inte hinner be ens en enda bokstav på en hel dag. Som jag redan sagt kan bön vara så kort som bara ett enda ord – bara det du säger eller tyst formulerar för dig själv, kommer från hjärtat och ärligt är riktat till Gud i syfte att man vill säga ”Gud jag vill be”, ja då har du bett till Gud! Även om du körde bil samtidigt, gick på Ica mellan gångarna och planerade middagen eller om du satt med tända ljus i en mysig miljö med knäppta händer och slutna ögon, ensam eller i sällskap med likasinnade – det är bön, bara under olika omständigheter men endast den som ber kan avgöra vikten av just denna bön – om det handlar om ”Gode Gud låt mig överleva denna sjukdom jag har fått” eller ”Gode Gud låt mig åtminstone fått VG på engelskprovet”.

Ingen annan än DU kan uttala dig om angelägenheten eller hjärtligheten i en viss bön. Glöm aldrig det. Kom särskilt ihåg det om du får ett ögonblick då du känner dig som en dålig kristen (du läste väl att jag skrev att en ”dålig kristen” inte finns?) Om inte – scrolla upp!

Men bönen till Gud är inget “nytt påfund” som tillkommit för att dagens människor ska orka tampas med livet som om stress och hårt arbete som orsakar utbrändhet är något som uppkommit på grund av datorer, internet, mobiltelefoner, fulltecknade Filofax-kalendrar med tusentals post-it-lappar med kom-i-ihåg-saker som glöms bort och att den s.k. moderna människan lever under ett ständigt krav att vara anträffbar oavsett tid på dygnet. Man tror att ”Verkligheten” trycker på ”Delete” om man stänger av mobilen när man är ledig och så har man försvunnit. Men nej, det som stängs av är mobilen, en teknikpryl utan själ och känslor medan du, människan med själ och känslor absolut inte försvinner och glöms bort utan bara är i ”Viloläge”, stand-by till livet, kan man säga. Tror du mig inte? Tror du inte på mig när jag säger att du finns både i andra människors och Guds ögon även om du stänger av det som pockar på uppmärksamhet när det är för att vara ifred och kanske att genom den otroliga kraften som bön besitter få ny energi att gå till totalt läge ON igen.

Då föreslår jag att du gör följande: tag din vänstra och högra hand och fläta ihop fingrarna med varandra så att du knäpper händerna som i bön. Känner högerhanden vänsterhanden och vice versa? (Så att du märker att du t ex inte samtidigt kan köra bil eller sätta på kaffe?). Ser du att händerna är knäppta? (Så att det borde vara helt uppenbart att du inte kan lägga in ettans växel eller hälla i vatten i kaffebryggaren?) Testa nu – känner och ser du hur fingrarna är hopflätade med varandra? Ja då så, då finns du, du har inte försvunnit. Fingrarna har bara förenats och slut ögonen, släpp ner de spända axlarna och säg: ”Gud tag emot mig”.

Svårare än så behöver det inte vara. ”Jag ber, alltså finns jag”.

Nej det torde vara ganska uppenbart men det tål att betonas att bönen har funnits i alla tider. Jesu lärjungar hade hela deras liv varit präglade av att lära sig att be och att förstå bönens kraft. Men när de valdes ut till Jesu lärjungar uppenbarar sig en ny syn på bön.

Då får de se hur Jesus ber på ett för dem nytt sätt. De ser att Jesus på djupet går in i bönen till Herren, till sin Fader som den utsände sonen på jorden på Skaparens uppdrag.

Ett viktigt exempel är när lärjungarna märker hur Jesus går in i sin bön och Luk 11:1 säger: “Herre, lär oss be”.

Vi finner i Bibeln flera exempel på hur Jesus drar sig undan för att fördjupa sig bönen till exempel då han tidigt en morgon begav sig till en enslig plats för att be (Mark 1:35). Och vid tiden för påsken, då lärjungarna redan somnat på natten till långfredagen, och inte ens orkade hålla ögonen öppna så ber Jesus intensivt och enträget länge. För Jesus verkade bön vara ett lika starkt behov som mat, dryck och vila, kanske ännu starkare och viktigare. I och med att Jesus valde ut sina tolv lärjungar finner vi i bibeltexterna hur deras kallelse får ett grundfundament i Jesu bön, den bön som Jesus lär dem, den bön som vi idag ber, “Vår Fader”.

Bortsett från att vi även idag ber “Vår Fader”, hur ser då bönen ut idag? Många kan nog i tvivel uppleva en klyfta mellan Gud och sig själva medan Han för andra människor är bland det viktigaste i tillvaron. Vägen mellan hjärta och hjärna kan vara den absolut längsta och för att förena dessa behöver vi Gud. Det går inte att komma ifrån om vi vill leva i frid under Hans vingars skyddande skugga.

Man kan uttrycka hjärta/hjärna-avståndet som att vi intellektuellt tänker för mycket med hjärnan och sönderanalyserar småsaker men ger oss inte tillräcklig tid till eftertanke att känna och höra allt vad hjärtat har att lära oss. Bönen och bönens vardag växer in i oss då vi väljer att följa Jesus in på en ny väg där vi efter hand lär oss att se saker ur andra perspektiv för att kunna betrakta tron utifrån oss själva där vi står med de sinnen och förmågor Gud välsignat oss med.

Bland det viktigaste som Jesus lärde lärjungarna och alla han mötte, som även det är av lika stor vikt nu som då, är att hålla ut i bönen, att inte ge upp och inte tro att bönen är förgäves. Och som jag skrev i inledningen, vi måste acceptera att Gud hör all bön men att svaret inte alltid är ja.

Så väl kyrkans tro såsom de som kallar sig privatreligiösa har tron, oavsett typ och hur den tar sig uttryck, sin grund i en Gudsrelation och låter oss vila i trösten att vi bärs av Jesu bön så att vi aldrig är ensamma. När den kristne ber är han förenad i hela kroppen, tanken, känslan och själen genom att vara ett med Kristus. Vi är centrum för Kristus och Kristus är centrum för oss! Detta innebär att vi aldrig är osynliga i Hans ögon, aldrig mindre värda än någon annan och alltid kommer vara skapelsens krona.

Viktigt att ha i åtanke när vi upplever att vi “försummat” vår Gud genom bristfälligt andaktslik är att bönen aldrig får vara en börda utan att det är något som vi kan hämta kraft igenom att vi kan hämta kraft i den gudomliga förmånen att få vila i bönen om bara med så enkla ord till Gud som “tack, hjälp och förlåt”.

Likes

Comments

Denna text har 11 år på nacken men jag tycker ändå det kan vara spännande att lägga upp material på bloggen som inte är nyskrivna. Jag har säkert mognat mycket sedan dess som person och likaså min Gudstro men i grund och botten är det nog inte mycket som är förändrat, snarare utvecklat, till exempel det att jag fått ett mognare livssyn, fått mer livserfarenhet och har mer teologisk högskolekunskap att vila på när jag ska skriva sådana här texter..


Jag skrev denna text då jag skulle leda en andakt i Laholms kyrka där jag jobbade sommaren 1999. Att välja ämnet "meningen med livet" må verka lite väl pretentiöst men det var inte min första andakt i den församlingen (får jag väl säga till mitt försvar...)


Varje onsdagskväll var det en konsert som skulle avslutas med en andakt vilket ingick i mina arbetsuppgifter där jag fick helt fria händer vilket kändes otroligt stort. På  den tiden var ju mitt utbildningsmål att bli präst så jag såg varje veckas skrivande av andaktstexterna som övningar inför kommande skrivande av predikningar som präst.


BETRAKTELSE ÖVER MENINGEN MED LIVET.


Vad är meningen med livet?


En pretentiös fråga utan något entydigt svar.


En fråga som människan förmodligen i alla tider ställt ända sedan hon upptäckte att hon besatt förmågan att ifrågasätta sin tillvaro och de förutsättningar som hon levde under.


Vad är det som gör att vi ändå envisas med att ställa frågan om vad meningen med alltihopa är? I vårt djupa medvetande förstår vi ju att vi inte kan inte svaret.


Det finns ingen instruktionsbok till livet med facit längst bak.


Var och en försöker skapa sig ett eget svar och därmed känna en viss tillfredsställelse att man kommit till rätta med den riktigt stora gåtan i världen.


Finns rätt och fel? Nej. Min mening med livet är knappast det samma som din.


Någon svarar arbete, någon kärlek, någon Gud och någon svarar ”ingenting”.


Om vi fastställer att Svaret inte egentligen existerar borde en annan fundering dyka upp i huvudet. Nämligen den fråga som kanske är mer intressant att söka svar på.


Är det meningen att vi ska upptäcka meningen med livet?


För vad händer om vi söker och letar, gräver i vårt innersta och kommer fram till ”jaha, så här ligger det till, det här är syftet, poängen med hela alltet.”


Då är det ju på sätt och vis klart, färdigt och paketerat. Och sen då?


Går det att hitta sin egen personliga mening med livet och sedan leva nöjd och belåten med upptäckten utan att känna behovet att söka vidare? Att det vi fann inte räcker.


Att utvecklas som människa, fysiskt och psykiskt, är en fortlöpande process som börjar i det ögonblick som ägg och spermie förenas. Kan man fortsätta att utvecklas, ta sig vidare och söka nya mål om man redan hittat syftet?


Det ligger i människans natur att söka. Någon kanske anser att det rör sig om en slags flykt, att man aldrig blir nöjd med nuet och det man redan har. Kan det inte snarare vara så att ens önskan att söka vidare är ett tecken på livsvilja och entusiasm, en önskan att nå högre höjder och därmed utvecklas i sin person?


Naturligtvis kan man vara nöjd med allt vad livet har att ge och ända vilja ha mer.


Mer av det goda som man ser men även en strävan efter att se vad det onda är och därmed försöka ändra på det och bidra till skapandet av en bättre värld.


Detta kan man se som en strävan efter att få vara Guds redskap, ett hjälpmedel som deltar i skapelsen. Skapelsen är inget som en gång skedde och sedan var det klart.


Skapelsen fortgår, människor och ting utvecklas, gott och ont uppstår.


Kan vi nöja oss med äran att vara Guds redskap, någon på jorden som verkställer Guds intentioner med hur världen ska se ut? Vi lyckas och vi misslyckas. Ibland missuppfattar vi vad Gud menar, ibland lyssnar vi inte utan gör det onda i stället för det goda som givetvis är vad Gud vill ha sagt till oss.


Är då detta meningen med livet? Att tillsammans med Gud sköta ruljansen på jorden, se till att kugghjulen fungerar. Är det detta som Gud vill att vi ska uppfatta som meningen? Är det inte möjligt att den högsta meningen med livet är alldeles för svår och komplicerad för att en enkel människa ska helt och fullt förstå? Gud hjälper oss att söka fram efter den formulering av meningen som var och en finner som sin i en komprimerad och begriplig form.


Nej, kanske är det bäst att överlåta det riktigt stora åt den riktigt stora som har svaren. Gud.


Är det meningen att vi ska finna meningen med livet? Visst finns risken att vi stagnerar då. Tappar lusten att söka vidare och utvecklas.


Möjligen har vi inte alla förmågan att nöja oss med vad vi hittar och omsätta det i praktiken och utifrån det finna tillfredsställelsen. Då är det kanske bättre att behålla geisten att söka.


Kanske är meningen med livet att vi just ska söka. Vi kan ändå inte finna allt, alla svar, alla lösningar. Vore så fallet skulle världen förmodligen se helt annorlunda ut.


Visste vi alltid vad som var meningen med alla handlingar skulle vi säkert alltid kunna handla rätt och riktigt och ondskan skulle vara förpassad till historien.


Gud leder oss på vägar vi inte alltid vill gå. Vi kan bara ha tilltro att det finns ett syfte med uppförs- och nedförsbackarna, farthindren och stoppljusen. Få saker i livet ordnar inte upp sig på något sätt förr eller senare. Men meningslöshet känner vi alla ibland och då kanske vi gör klokast i att tillåta att något kan kännas meningslöst. Gud har en plan för alla och då visar Gud hur vi skall lyssna


Låt meningen vara sökandet, tilltron och hoppet. Låt meningen vara att känna tillfredsställelse i avnjutandet av nuet. Ha förtröstan i att Gud hjälper i letandet och att han hjälper oss att använda rätt det vi finner och att han inte låter oss nedslås om vi inte blir nöjda med upptäckterna.


Fortsätt framåt, därframme finns det du behöver. Du kommer uppleva både den glädje och sorg som kommer stärka dig. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan staketet. Stanna upp och känn det mjuka gräset du redan står på. Andas in den gröna friska doften av sommargräs.


Njut och lyssna till Guds röst. Lyssna noga så att du är på det klara med vad som sägs. Be Gud om ledning att göra dina sinnen öppna och medvetna för Hans ord och handlingar. Gör så och du ska finna det rätta i dig själv med Guds hjälp.


Det är meningen


.

Likes

Comments

Min Gud, min Gud,

lär mig var dag få komma djupare in i tron.

Tron är min trygghet.

Min fasta punkt.

Ändå kan Du kännas så långt borta.

Du är min Fader,

min livgivare och ande.

Snälla, vandra vid min sida.

Bär mig när jag inte orkar gå.

Styrk min tro och öka min tillit.

Tilliten finns där. Det vet jag.

Jag måste bara finnas dess djup.

Hjälp mig finna tryggheten

i den tro som Du ingjuter i mitt inre.

Hjälp mig till starkare tro.

Ju starkare tro desto

tryggare kommer jag känna mig.

Trygghet och lugn är det jag

strävar efter mest av allt.

Tryggheten som kommer dämpa min oro.

Min oro och ångest över att

Du inte ser mig, inte hör mig.

Se mig, Gud.

Rör vid mig, Gud.

Visa Dig för mig.

Ge mig ett tecken på att Du är där.

Inte långt borta utan så nära

som bara Du kan komma.

Kom helige ande,

kom Fader och hjälp mig.

Hjälp mig åter finna tron

som jag stapplande vacklat ifrån.

Hjälp mig att tro på Dig

även när det känns så hopplöst,

tro på Dig, Du den ende som kan rädda mig!

Likes

Comments

Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus"        

Så står det att läsa 1 Tim 2:5 och kring denna tanke kommer jag fundera och reflektera över vår relation till Gud sett ur ett nyårsperspektiv, en stund som är graven för det gamla och vaggan för det nya.

Så har vi lagt ännu ett år bakom oss, ett år fyllt av händelser och skeenden som fyllt på den erfarenhets- och minnesbank som vi bär inom oss. Ett nytt år står på tröskeln, redo att komma in. Nu är stunden för eftertanke och reflektion. Vad gjorde jag förra året som jag inte vill göra om? Vad gav mig en nyttig erfarenhet så att det är något jag gärna är med om igen? Vilka människor mötte jag? Vilka människor skildes jag ifrån?

För många kan förra året ha varit det första året då de mötte Gud, började leva i tro och kunde se att Gud är en och att förmedlaren mellan Gud och människor är människan Kristus Jesus, såsom det inledande bibelcitatet säger.  Men det kan även ha varit året då en del människor valde bort Gud, valde att åsidosätta sin tro och relation till Herren. Det är en mycket svår situation att möta, framförallt för att det alltid bottnar i något betydligt djupare än att man helt enkelt inte tror på Gud längre. Det ligger mycket i kärnan för ett sådant beslut. Kanske har man blivit sviken av någon man älskar, råkat ut för något som får en att känna ”det kan inte finnas en Gud om detta har fått lov att hända”. Så har säkert många av oss tänkt, om så bara för ett ögonblick. Tvivlat på vår tro, tvivlat på rättvisan i vår värld, den värld där så mycket skrämmande saker sker varje dag över hela jordklotet.

Jag minns att jag en gång fick sagt till mig att man aldrig är så ensam som när man är i sällskap med fel människor. Man kan vara i ett rum fyllt av människor men ändå känna sig ensammast i världen. Det är ”jag” mot ”dem”. Inget förenar oss. Inget håller oss samman till en enhet. Och visst ligger det mycket i det talesättet. Det spelar ingen roll om man är i sällskap med 1 eller 100 människor  - är det inte i gemenskapsdanande förening så är det inte rätt.

Men det finns en gemenskap som aldrig kan skapa utanförskap och det är gemenskapen mellan Gud och mig och kontaktlänken däremellan är Guds son, den människa som föddes på jorden för drygt 2000 år sedan för att återupprätta mänskligheten men som straffades till döds. Straffades för att vara god, för att visa oss vad kärlek är, att leva och vara kärlek.

Först och störst i ett kristet liv är att leva i gemenskap med Gud. Var och en av oss har Gud skapat, fyllda av det gudomliga som var fiber av vår kropp och vårt sinne bär på. Tack vare en livskraftig gemenskap och kommunikation med Gud förblir jag stark, min själ stärks av det himmelskt gudomliga som skänks mig. I alla relationer krävs tid, tid som båda parter måste ägna till att nära och stärka relationen och genom att ta sig tid att möta Gud, vår skapare, så visar sig nåden för oss och lär oss att leva för Gud och vår nästa. Genom att känna in varje andetag, bli stilla inför Gud, fylla lungorna med kraft som renar oss från syndiga tankar och känslor, kraft som ger oss liv och styrka att fortsätta vägen framåt. Bönens kraft är stor, men jag måste vara ödmjuk inför Herren, ödmjuk inför den gåva som jag fått, det liv som har getts mig här på jorden denna tiden. 

På i stort sett samma sätt sattes Jesus Kristus på jorden, född av en jungfru men av gudomlig skapelse. Under sin tid på jorden visade han mänskligheten Guds rike, lärde människan att Gud är kärlek – kärlek till Fadern och kärlek till nästan. Jesus Kristus kom som förmedlaren mellan sin far, alltså vår far, och människan. Detta var både den gudomlige Jesus men även en ”vanlig”, om uttrycket går att tillämpas här, människa som gick på jorden, åt, sov, kände smärta och glädje. Det är med en djupgående personlig kärlek som Kristus älskar dig och mig och vi kan lita till att Han söker efter kontakt sprungen ur en gudomlig relation. Låt ditt hjärta fyllas av den värme som Hans kärlek vill ge dig. Han är med dig i varje ögonblick som en kraft och styrka, en närvaro som aldrig lämnar dig om inte du väljer bort den. Men – Gud överger ingen människa! 

Den som inte lever med Gud har själv fattat det beslutet och ett centralt problem inom tron är teodicé-problemet, dvs hur kan ondska ske om Gud är god? Ibland är det svårt att förstå att Gud alltid håller oss nära sitt hjärta. Vi behöver inte be Gud att omsluta oss och hålla oss på alla sidor utan det är en självklarhet, precis så självklart som det är att vara nära den man älskar, vara nära, värma, och själv fyllas med värme och kärlek tillbaka precis som det man gav den man älskar.

Det år vi nu lägger bakom oss är ett år, om man  ser med teodicé-problemet s glasögon ett år med översvämningar, terrordåd, krigföring, vulkanutbrott, mord, svält och en oändligt lång lista på lidande som åsamkats människan och jorden. Självklart är det svårt då att fullt kristallklart kan se det goda i Herren, att se Jesus som den förmedlande länken mellan Gud och oss själva. Det är inte rimligt att vi ska förstå allt som händer. Vi kan inte förvänta oss heller att få allt förklarat för oss, som vore det självklarheter att all ondska ska tydliggöras i vårt samtal med Gud. Acceptera att du inte förstår allt som händer, acceptera att det är mycket du inte kan förändra men lev i medvetande om det du faktiskt har möjlighet att förändra och utveckla.

För med dig går Gud och när dina ben inte orkar gå så blir du buren av Gud. Han bär din börda för att skona dig. Med det syftet, att skona och rädda människan, sände Gud sin son till jorden, den son vars ansikte vi bugar inför då vi stiger in i en kyrka och vi ser krucifixet framme vid altaret. Kristussymbolen är inte bara ett kors, en symbol för den tidens avrättningsredskap utan Jesu öppna armar, Han välkomnar var och en av oss in i sin famn av gudomligt kärleksfull värme. Och i Hans famn får vi komma inför Gud. Därmed kan vi känna hur Jesus Kristus är förmedlaren mellan Gud och människa, som en strömledande kabel som är en nödvändighet för att elektriciteten ska nå ut från eluttaget och in i sladden för att få lampan att lysa på grund av den dans av joner som elektriciteten bygger på. Gud är elektriciteten i uttaget i väggen och du är lampan. Tack vare Jesus som förmedlare får du ljus och lyser av Guds kärlek!

Amen.


Likes

Comments