Kan inte eftertexterna rulla nu? Kan inte allt bara vara slut? Alla nöjda, alla glada, går ut ur salongen och jag glöms bort.

Jag vet att jag en gång varit lycklig, men dagar som dessa kan jag knappt komma ihåg hur det känns att varje dag somna med ett leende på läpparna. Att inte vilja leva längre gör det svårt att möta morgonsolens ljus som tränger in genom persiennerna i sovrumsfönstet. Jag är ett med mörkret och inte längre med ljuset.

För att vilja dö krävs någonting att vilja dö från. Men om min anledning är mig själv, räknas det? Jag vill bara skaka mig ur min psykiskt tunga kropp och bli fri. Tyngdlös. Jag önskar bara att det fanns ett sätt för alla runt omkring mig att inte ta skada om jag en dag bara försvann.

Vad händer när jag spricker? För det gör jag snart. Känslorna ligger och trycker som en översvämmad flod mot den stora betongfasaden. Den har spruckigt och väntar bara på att sprängas sönder. Jag vill lägga in mig någonstans och bara bli omhändertagen för vad händer när skyddsväggen rasar? Den dagen är bara ögonblick bort.

"Det bästa har inte hänt än." Kan det verkligen vara så? Blir allt bra en dag? Är det där verkligen sant? Ge mig hopp.

Vem vänder man sig till när man gått sönder för länge sedan, och var börjar man berätta när man inte ens själv vet var historien har sin början?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Var ska man börja? Det känns som att hela min värld just tagit en vändning. Jag har helt plötsligt avslöjat mina egna största hemligheter, eller mer erkänt för mig själv vad som egentligen pågår och pågått sedan flera år. Det känns just nu som att jag faller långsamt och kan bara hoppas att någon kommer att ta emot mig innan jag faller platt. Just nu väntar jag på att få boka in ett bedömningssamtal och jag hoppas verkligen att de kan hjälpa mig för nu orkar jag snart inte mer. Jag orkar inte lyssna på all skit som pågår i mitt huvud, på rösterna, på skriken, på allt elände. Det känns som jag är ett hopplöst fall, ingen kommer kunna hjälpa mig, jag kommer att bli skrattad åt.

Hur ska man kunna berätta allt? I vilken ände ska man börja? Kräkningarna är bara ett resultat av allt som finns bakom. Ångesten grundar sig i så mycket mer men kräkningar/ätstörningen har bara blivit ett sätt att ursäkta ångesten. En godtagbar ursäkt för att ha ångest. Att ha ångest, dödstankar, orkeslöshet på grund av ingenting känns bara som ett stort misslyckande. Att jag alltså behöver en ursäkt för mig själv för att må dåligt. Så patetiskt kan en tycka men jag har nog funnit någon slags trygghet att ha något att ta fasta på. Men det är egentligen inte maten det handlar om. Jag hatar inte bara min kropp, jag hatar mig själv generellt. Och jag hatar mig själv för att jag mår såhär. Men jag orkar inte. Jag har inte orken att fixa detta själv. Ångesten kommer vinna kampen om jag fortsätter såhär. Huvudet är så tungt och det är en börda att hålla huvudet högt och pallra mig upp ur sängen varje dag.

Under 5 år har jag haft tre stora depressioner och två hypomaniska perioder. Depressionerna har präglats av självhat, destruktiva beteenden, tusentals tårar, dödslängtan och existentiella tankar. När jag mått som sämst har det varit som att en demon tagit över min kropp. Och när jag är hypomanisk är det som att lyckan själv bor inuti mig.


När jag sitter här nu med tungt huvud kan jag knappt förstå att jag någonsin varit sådär lycklig, när ingenting kan stoppa mig, ingenting kan komma åt mig. Jag kan knappt förstå hur jag skulle kunna vara lycklig överhuvudtaget.

Mitt bedömningssamtal är mitt enda hopp just nu och jag kan bara hoppas att jag går att rädda.

Likes

Comments

Att känna ingenting.

Andas in. Andas ut. Blossar sista blosset. Andas ut. Stirrar tomt framåt och känner ingenting. Huvudet är tomt. För en gång skull. Sekund för sekund. Jag kan känna sån längtan av att känna. Vad som helst. Bara inte detta, detta intet. Jag kliver upp på morgonen, går in i duschen och återigen så faller blicken bara tomt i kakelväggen. Vart tog glädjen vägen? Vart tog sorgen vägen? Jag lever i toppar och dalar och detta känslolösa tillståndet tär sönder mig. Liksom vem bryr sig ens? Vem bryr sig ens om att jag precis spenderat kvällen av att proppa munnen full av skit följt av en kvart sittandes framför toaletten med fingrarna i halsen. Vem bryr sig ens? Vem bryr sig om att jag sitter själv och smuttar rödvin och blossar på cigg efter cigg?

Vilket liv är värt att leva? Fyller allas liv en mening? Fyller detta liv en mening? Den ständiga klyschan att hitta meningen med livet, men här sitter man. Desperat. I ett desperat tillstånd behöver jag svar. För i mina tankar finns nästan ett önsketänkande att något hemskt ska hända mig. Nästan skriver jag för att det inte ska låta för skrämmande. Tankar som flyter omkring är att jag, såklart, för sent ska få beskedet att jag är döende i en sjukdom. Att jag på ett eller annat sätt ska skadas och tillslut stänga ögonen för sista gången. Men det kan ju inte vara mitt fel. Då skulle ju alla förstå. Det måste ske i händerna på någon annan.

Nu är det mörkt. Väldigt mörkt. Lockar jag medvetet fram mina tårar längs kinden? Tårar är bevis på att jag känner. Det var det jag ville. Allt jag ville.

Livet är egentligen för bra när man skapar vanföreställningar som får en att gråta. I ett desperat tillstånd krävs kreativitet. Det är jag bra på. Att vara kreativ. Bringar livet inga egna dalar får man skapa dem på egen hand. Varför kan det inte vara samma sak åt andra hållet? Bringar livet inga egna toppar får man skapa dem på egen hand. Jag låter det sjunka in och sätter punkt där.

Likes

Comments

​Mina tankar om att räcka till.

I mig finns en känsla av oro. Stark oro. Det känns som världen snart kommer falla sönder. Och det kommer att vara mitt fel. Det ligger ångest på mina axlar likt en ryggsäck full med sten. En jagande känsla av att hela tiden göra snedsteg, som om inte det vore mänskligt? I detta finns också känslan av alla är arga på mig. Vad kommer det där ifrån? Är det bara ett påhitt? Är det bara något som spökar i min hjärna? Ingen är arg på mig. Jag menar, vore det hela världen om jag försov mig en dag? Nej. Vore det hela världen om jag gav en kund fel produkt? Nej. Men tänk om jag eldade upp lägenheten? Tänk om… Ja, så kommer katastroftankarna. Och sen… Tänk om jag inte duger? Tänk om jag aldrig kommer duga? Kommer jag någonsin att räcka till?

Det kan kännas som att alla sliter i mina armar åt olika håll och helst av allt vill jag bara försvinna. Ord för hur jag ska leva kastas på mig var och varannan sekund. Ständigt finns tankarna på vilket jobb jag välja, vilken utbildning jag ska välja, vart jag ska bo, vem jag ska spendera mitt liv med, när jag ska jag bilda familj osv osv. Jag påverkas så otrligt mycket av vad andra tycker och det verkar inte räcka med att jag bara har mig själv att lyssna på. Bara mig själv att prioritera. Varför kan det aldrig räcka?

Jag är inte själv i min ångest. Jag kommer aldrig att vara själv i min ångest. Jag är i desperat behov av bekräftelse. Jag behöver höra att jag är tillräcklig, att jag är bra nog. Men jag är bra nog. Jag räcker till. Hade jag varit en misslyckad person hade jag inte lyckats få två bra jobb. Hade jag varit dålig på mitt jobb, hade jag fått sparken. Hade jag varit en dålig vän, hade jag inte haft några vänner kvar? Hade jag inte skött min ekonomi, hade jag inte haft kvar min lägenhet eller haft mat i kylskåpet. Varje dag, hela tiden ser jag människor som inte har allt det där jag har, som inte (om man får säga så) inte har räckt till. Men jag har allt det där många inte har. Jag har tak över huvudet, en kärleksfull familj, pålitliga vänner, inte bara ett utan två jobb. Jag är bra men jag måste bara våga tro på det själv. Våga tro att jag är bra och att jag duger precis som jag är. 

Likes

Comments