Vänskap är ett starkt band som man inte hittar vart som helst. Man har hellre en sann och snäll vän än flera ytliga och dåliga vänner. Vänskap är något kraftfullt, har man hittat rätt kommer man få ha med den personen livet ut. Man delar glädje som sorg, man stöttar och finns för varandra i allt. Jag är inte van att ha olika och nya vänner för varje år, utan jag har alltid varit med samma vänskaps krets sen jag var liten. Man visste allt om varandra, man upplevde allt med varandra från ung ålder till tonåren och till mer vuxen ålder. Att bli ovän med en vän är alltid jobbigt för dom är allt för en, men man löser det alltid på något sätt för man vill inget annat än att ha dom i ens liv. Man brukar säga att en partner kommer och går men vänner stannar oavsett vad.

Men för mig var det inte riktigt så, jag "förlorade" allt på en och samma gång. Skulle nog mer kallat det att jag lämnade allt. För jag förlorade inte dom, dom förlorade mig. Det som får mig att orka med allt är jag inte beskyller mig själv för som hände, det vara aldrig jag som gjort något fel. Jag behandlade aldrig någon av dom illa. Jag var en utav dom där bra vännen man söker efter. Men dom gjorde illa mig på ett sätt som var oförlåtligt.

Men en utav dessa vänner som även stod mig närmast och var den som avslöjade allt som pågått bakom min rygg, var värst och kämpigast med att lämna. Hon var min andra halva, henne har jag känt längst i mitt liv. Men det tog henne år innan hon fick förnuftet att berätta allt och det var anledningen till att det inte funkade för mig att ha henne i mitt liv nu. Det gör ont varje dag, men vet att det blir bättre även fast det känns som att denna smärta av saknad aldrig kommer försvinna. Värst är hatet jag känner, sveket från dom andra vännerna förvånade mig aldrig men att hon gjorde ett så korkat val att bli lik dom trodde jag aldrig. Det kan verkligen kännas som om hon dog den där dagen och sen dess har jag sörjt henne. Men så är det inte och innerst inne är jag så tacksam för det, för vet att om något skulle hända mig, finns hon alltid där och kommer alltid göra trots att vi inte längre umgås. Jag säger det inte till henne men skulle det hända henne något skulle jag vara den första som kom till henne, så mycket betyder den människan för mig trots allt hon varit med och orsakat.

Det känns som om vi en dag kanske hittar tillbaka till varandra. Men det är inte än på ett bra tag. Det lär ta år innan jag skulle kunna ge henne en andra chans. Jag vet vad en andra chans kan innebära och jag vill alltid ge varje människa en andra chans, men eftersom en person svek mig så hårt några år innan så hade jag inte råd med att bli sårad ännu en gång. Vill inte att folk ska tro att jag förlåter en så lätt, det blir kanske lättare för dom att ta mig föregivet och göra ännu ett misstag och då är det bara jag som får bita i det sura äpplet.

Jag är stolt över vem jag är, stolt över att jag orkat bryta kontakten med alla mina gamla vänner trots att det var svårt så fanns det inget annat val, jag skulle aldrig kunna leva en dag till med vissa av dom. Det är helt sjukt hur starkt man kan känna när detta är ingenting jämfört hur andra har det. Men vi alla har våra egna problem och det som är så stort för någon annan kan vara en lite smula i rymden för en själv. Detta har jag aldrig upplevt och vänskap är något som betyder fruktansvärt mycket för mig. Allt som har med motgångar att göra gör en bara starkare. Jag kan se det positiva i detta nu inte då men nu. Jag är inte som dom kommer aldrig bli, vi var alldeles för olika tycket och tänkte för olika.

Varje dag jag vaknar upp är en ny dag med en olust känslan att man vaknat upp. Vill vakna upp och känna att fan vad härligt det är att leva. Men den dagen kommer jag känner att det kommer ta tid att bearbeta detta men jag har en ljus framtid framför mig. Jag kommer träffa så mycket nya fina människor på min väg. Men min uppgift nu är att bli starkare och självständigare.

Jag är glad att jag kan gå vidare med mitt liv nu utan ånger eller skuld. Jag kan knappt förstå deras beslut eller val dom gjorde, för så som dom sårade en vän skulle jag aldrig klara av att såra någon som stod mig så nära som jag stod dom. Men det är något dom får leva med inte jag.

Tänk igenom en extra gång innan ni gör ett dumt beslut där det kan leda till att göra en annan människa riktigt illa eller leda till att såra någon, för man kan inte alltid göra om och göra rätt. Var rädd om era vänner uppskatta det fina ni har.



Likes

Comments

Kärlek är en stor del i livet så som alla andra känslor man har. Så även musik vi alla har olika känslobanor i livet antingen njuter man till max och är lyckligast, eller så har man dagar man bara vill gå under jorden, tyna bort som isen när sommaren faller in. Musiken man lyssnar på väljer man lite efter humöret. Jag har en musik lista och där lägger in ​allt jag gillar. När jag väl skrollar igenom låtarna påminns jag i hur jag mådde just då. Det är som om klumpen i magen är tillbaka eller när man byter till en annan, lyser glädjen igenom i kroppen för när man lyssnade förr på den hade man en bra period i livet. Man lyssnar aldrig på en och samma låt året om, för känslorna förändras och nya låtar passar bättre in i situationen du är inne i nu. Man tröttnar och byter snabbt vidare till nästa låt när man tröttnat, låten blir nästan tillslut bara fruktansvärt irriterande och man vill nästan ta bort den från listan.

 Kärlek är något fruktansvärt vacker och även fruktansvärt hemskt men i olika skeden. Men trots att man blir sviken i kärlek så tappar man inte hoppet om att finna den igen. Man är ju så medveten om hur underbart det är så man nästan glömmer hur smärtsamt det kan vara. Det är väl ändå tur det, det finns ju mer gott än ont här i världen så även kärleken.

Man kan tveka på människor man kan ha blivit djupt sårad av, men kärleken din var alltid äkta och den ljuger inte. Men personen kanske svek men inte känslan. Första kärleken är alltid jobbigast, men är den verkligen så? det kan inte stämma, för varje enskild individ man älskar, älskar man på nytt. Man hittar inte en och samma partner varje gång och blir lika besviken varje gång det tar slut. Däremot kanske man lärt sig bättre att hantera allt efter att man vet hur första, andra gången kändes. Man kanske på något sätt är starkare den tredje gången det sker. Man mognar och kan hantera saker på annat sätt. Första gången i allt man gör är alltid tuffast men kanske inte värst.

Jag slutar aldrig tro på kärleken för den tar aldrig slut, däremot kan den ta slut med personen du en gång älskade. Men sen väcks den på nytt igen. Det känns så konstigt att man ändå kan vara så förälskad i någon och tro att vi två kommer hålla livet ut. Men så blir det inte så, det känns egentligen så falskt och barnsligt. Men det är väl ändå tur att man kan bli kär på nytt. Man vill ju ha någon att dela livet med, vare sig man är ung eller gammal så är det alltid en trygghet att finna en livspartner.

Livet är full av kärlek och känner man att man aldrig kommer finna den igen, vänta bara den är bara runt hörnet lyssna på bra musik så länge. 



Likes

Comments

Vi alla har någon gång känt oss ensamma, det behöver inte bero på att man inte har den där vännen, mamman, pappan eller partner vid sin sida just då. Utan man känner sig inre ensam, det känns tomt som om något hela tiden fattas. Det gnager sönder en inifrån och ut och trots att man har tusentals av människor runt en så kan man inte låta bli att känna sig fruktansvärt ensam. Vad kan det bero på? För mig handlar det om att det skedde förändringar i mitt liv. Dessa förändringar hände på samma gång. Jag hade val, jag kunde ha stannat kvar med människor som inte var bra för mig, men jag valde att gå vidare med mitt liv till något bättre. Det kan låta självklart och lätt val men så var det tyvärr inte. 

Jag valde att säga hejdå till mina trygga punkter i mitt liv, människorna jag fann trygghet hos, men den tryggheten fanns bara där för att man var van att alltid ha dom vid sin sida. Men det fanns aldrig en riktig trygghet. Det handlade bara om att det var bekvämt, man visste allt om varandra det var inga konstigheter eller svårigheter. Jag lutade mig tillbaka och lätt det förstöra en liten del av min tillit och respekt. Jag blev van att njuta av andras lycka och framgång, jag var glad när det gick bra för alla andra, jag levde på deras bra dagar. Det gjorde att jag glömde bort mig själv, att oavsett vad så har jag ett eget liv, ett ansvar att lyckas och få en glädje och stolthet i vad jag gör i mitt liv. Men vem är jag nu utan dom? Från att ha en trygg punkt där jag hade folk att luta mig på till att jag nu bara har mitt liv i fokus. Att för första gången ha en stor press på mig själv. Våga stå på egna ben blev helt plötsligt främmande och skärmade. Vem är jag? vad tycker jag om att göra? vad vill jag göra nu? Ingen annan bestämde. Nu var jag tvungen att tänka igenom allt detta. Det drastiska som hände fick min tillvaro att rasa. Men jag stod redo med spik och hammare för att bygga upp allt igen, men denna gång utan dom. Jag är inte ensam men jag känner mig ensam ibland. Idag har jag mycket bättre människor runt mig. Men denna inre ensamhet kommer och gnager i mig då och då. Det lär ta tid att få bort den känslan, jag är inte van att bara ha fokus på mig själv. Jag är van att ha en partner och vänner runt mig. Nu när jag tittar tillbaka på hur jag levde, blir jag ledsen och besviken på mig själv. Det var som om att jag inte levde ett liv, jag vänta på när dom hade tid för mig och när jag var ensam brydde jag mig inte om mitt liv jag skaffade aldrig något eget mot slutet, jag orkade inte lära känna nya människor, för jag var bekväm med att ha dom vid min sida. Jag var aldrig rädd för att bli ensam. Men idag behöver jag lära mig att leva med mig själv och jag trivs i min närhet men jag har alltid varit van vid att ha någon att luta mig på främst en partner. Men nu har jag något att jobba på. 

Likes

Comments

Blogkeen
Nouw