Jag har svårt att sätta ord på hur jag känner just nu. Jag var och marscherade för BB-krisen i Sollefteå idag. Så fint att se så mycket folk som kämpar för vården! Alla fantastiska talare i stadsparken idag gjorde mig så himla känslosam. Jag har växt upp med tron om att vi har bra vård i Sverige i jämförelse med många andra länder. Men vad är det som håller på att hända nu? Man kan inte göra på det här viset. Man kan inte lägga ner ett BB. Man kan inte långsamt lägga ner varje liten avdelning av sjukhuset. Vilka är det som bestämmer? Varför bryr man sig inte om det viktigaste vi har. Mödrar och barn. Mammor som i nio månader bär på någon så värdefullt. Barn som är vår framtid.

Det är 2017. Vi verkar backa bandet. Vart är tryggheten? Vi behöver vård. Gör besparingar på något annat. Det handlar om människors liv. Är pengar viktigare än människors liv?

Jag är rädd. Rädd för vad som håller på att hända. Jag skrev en insändare till tidningen för ett par månader sedan. För det finns ingen empati hos dom som bestämmer. Jag är rädd, för dom det drabbar är dom som verkligen behöver hjälp. Barnfamiljer behöver BB. Människor som mår dåligt psykiskt behöver psykiatriska avdelningen, men nu är båda avdelningarna stängd. Vart är samhället på väg? Personalen på förlossningar runt om i landet går på knä för all press och stress dem har på sitt jobb och ändå drar vi in på personal. Fruktansvärt.

Länge leve Ådalen. Vi kämpar tillsammans. Vi ger inte upp.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Wow. Jag sitter här och gråter efter att ha insett vad som faktiskt hänt det senaste året. Jag har kommit så långt. Förra året var jag på väg att avsluta mitt liv vid några tillfällen. Jag var sjuk och till slut gick det så långt att jag tappade hoppet om livet. Jag vet, många är rädda för sanningen och man pratar inte om sånt här. Men det här är bland dom viktigaste ämnena som finns. Genom att prata om det så kan vi rädda liv så varför hålla det inom oss?

För ett år sedan fick jag hjälp. Jag var inlagd en vecka. Det ska aldrig behöva gå så långt, men ibland blir det så. Det har hänt saker i år med men det tar jag inte upp nu. Varför skriver jag det här? Jo för att jag är så sjukt stolt över vart jag är i dag. Jag har rest mig efter varje smäll. Jag tappade hoppet om livet förra året. Mitt liv rasade. Idag har jag kommit så långt så allt det jag drömde om då har jag byggt upp igen.

Det här året i april stod jag i aulan framför alla lärare och berättade min historia. Hur min sista termin på gymnasiet var. Att jag efter den var utbränd. Att jag blev sjukskriven för utbrändhet och panikångest. Jag följde min dröm. Jag är så glad över att jag trots allt jag varit med om stått stadigt i hopp om att hjälpa andra. För jag vill inte att någon annan ska behöva gå igenom samma sak som jag har gjort. Elever ska kunna gå till skolan och känna att det är kul att lära sig saker. Som ung ska man ha drömmar och hopp om livet. Ingen dröm är för stor och man ska kunna bli vad man vill. Skolan och skolsystemet ska inte förstöra människor. Det är vi som är framtiden.

Det andra jag är stolt över är mitt senaste val i livet. Jag följde min dröm och startade eget. Något som under en kort period kändes hopplöst. Men jag är inte den som ger upp i första taget. Jag kämpar på. Och nu är jag här. Det är så himla kul!

Förra året sa en person till mig "det handlar ju om att du alltid ska utgå från dig själv, vad du vill med ditt liv, sen om någon annan säger något annat så ska du inte lyssna på det". En klok och fin person som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta.

Likes

Comments

Det här var en ovanlig bagge. Långa spröt. Jag tycker det är så häftigt när man får en sån här närbild.

Likes

Comments