View tracker

 

Igår när jag var ute med min syster och hennes vän, så berömde dom mig jättemycket för hur långt jag kommit med mitt liv trots att jag bara är 18 och har det bagaget jag har. Jonny sa till mig att jag var den som lyckats bäst av alla oss syskon och som verkligen följt min dröm, jag sa dock att jag tycker att vi alla tre har kommit långt med våra bakrunder men jag blev självklart glad för orden. Men nu när jag tänker efter har jag faktiskt kommit väldigt långt, jag brukar känna mig misslyckad och otillräcklig vad jag än gör, men när man får höra så fina ord av så fina människor blir man verkligen rörd.


Med tanke på att jag växte upp med föräldrar som missbrukade och en pappa som var väldigt våldsam i min och mina syskons uppväxt, har jag kommit långt. Jag har haft det väldigt svårt i mitt liv men jag har alltid försökt tona ner det för att jag är rädd för vad folk ska tycka om min berättelse och om mitt liv. Jag har alltid fått höra att jag inte borde berätta så mycket för folk om mitt liv och det gjorde mig jätterädd. Jag förstod inte varför jag som offer ska vara tyst. Men efter igår så känner jag att jag faktiskt vill berätta den för de som vill läsa den. Få folk att lära känna mig bättre om varför jag är den jag är. Jag vill att folk, speciellt ungdomar ska förstå att livet kan bli bättre, för det kan det.

Som sagt så växte jag upp i dysfunktionell familj som folk så gärna kallar det, jag var rätt liten så jag minns inte allt, men jag vet om att sen jag var liten har jag haft väldigt låg självkänsla eftersom jag faktiskt blev mobbad i skolan på den tiden och dessutom hade det väldigt jobbigt hemma. Min mamma gjorde allt för att hålla ihop familjen , hon jobbade så mycket hon kunde och min syster tog hand om mig väldigt väldigt mycket, hon blev som en extra mamma för mig eftersom min pappa inte fanns där. Han förstörde väldigt mycket i min uppväxt och bröt sig in i vår lägenhet hela tiden. Han missbrukade så jag förstår ju att drogerna gjorde honom till en annan person, men jag är fortfarande väldigt arg och ledsen på honom för att han valde det framför vår familj och just därför väljer jag att knappt träffa honom längre för jag tänker bara på alla dåliga minnen med honom från när vi var små.

 

Jag och mamma flyttade till en kvinnojour när jag var åtta och därefter till ett behandlingshem för kvinnor så att mamma fick hjälp att komma ur drogerna och det gjorde hon, vi bodde i Skåne i ungefär ett år och flyttade sedan hem till Göteborg igen där vi fick en lägenhet på min pappas gård, pga detta fick vi bo hos min syster under hela sommaren tills vi fick bytt till en annan lägenhet längre bort. Jag är så glad att hon ställde upp för oss så vi fick bo hos henne, hon gjorde så himla mycket för mig när jag var liten men jag fattade ju inte det riktigt förens några år tillbaka. Vi fick i alla fall en lägenhet som vi flyttade in i och jag började på en ny skola, självklart var detta jobbigt, men jag började sakta trivas och få fler vänner där.

Ett och ett halvt år senare började jag använda datorer och internet, jag var då elva år, det var i januari det året jag började prata med en kille, han tjatade om att vi skulle ses och jag sa nej, jag fick dock hans nr och ringde upp som han ville, jag glömde att ringa med dolt nr och han kollade upp min adress, han sa åt mig att om jag inte träffar honom så åker han hem till mig, jag blev livrädd och åkte till honom för att mamma inte skulle få reda på något, senare den natten våldtog han mig och hotade mig med kniv och att han skulle döda mig om jag inte gjorde som han ville, jag var jätterädd så jag gjorde ju som han sa. Därefter på natten, så hade mamma lyckats hitta hans adress med hjälp av polisen och kom då med sin nuvarande pojkvän och hans kompis för att hämta hem mig. Jag berättade inget av det som hade hänt utan mamma läste min dagbok några dagar senare. Efter att det hände så blev jag deprimerad, självmordsbenägen och tog mer avstånd från alla, jag blev tvingad till bup, olika psykologer osv. Jag vägrade prata och det bara fortsatte.

Jag träffade senare en man som sa att han var tjugofyra, vilket jag inte trodde på men jag vågade inte säga något. Vi träffades i alla fall och jag berättade om allt, den gången hände ingenting och vi pratade mer och mer och han byggde upp mitt förtroende, jag träffade honom senare ett år efter ungefär på våren/sommaren, han körde iväg till en båthamn vid Askim i Göteborg och vi gick in i en skog och pratade osv, sedan blev han jättekonstig och gav sig på mig, våldtog mig och sa att om jag inte träffar honom igen så kommer han döda mig och min familj innan jag hinner ringa polisen. Dum som jag var så gick jag på det. Jag träffade honom igen och han våldtog mig igen, när jag kom hem berättade jag för min dåvarande bästa kompis om vad som hänt och hon hjälpte mig att prata med skolkuratorn några dagar efter(det var helg då), efter det började socialen med att tvinga mig till fler och fler psykologer, mamma anställde en privpsykolg för över 20 000 kr som jag var tvungen att gå till, han hjälpte mig ingenting, han gav mig snarare men för livet. Det enda vi pratade om var om killar i min skola ofta kollade på mina bröst osv och andra störda saker som han frågade om, jag pratade knappt när jag var där utan satt mest och pillade med saker för att fördriva tiden.

Därefter rymde jag till Stockholm eftersom jag kände att jag inte hörde hemma någonstans och ville bort från mitt gamla liv, jag var då 13 år, skulle fylla 14 under sommaren där. Polisen hittade mig dock fyra dagar senare och körde mig till ett ungdomshem i Södertälje, stannade där en vecka och sedan förflyttades jag till Björkbacken här i Göteborg där jag sammanlagt bodde i 7 månader. Det var ett stängt ungdomshem, det var tryckglas, dubbeldörrar, taggtråd och 4-5 m höga stängsel till ”utegården” , jag mådde jättedåligt under den tiden och det var verkligen en hemsk upplevelse att leva så. Allt handlade om regler och tider, träffade knappt min familj, de tog två veckor innan jag ens fick gå utanför ungdomshemmet. Det man fick var 1 promenad i veckan de första 2 veckorna och därefter 2 promenader i veckan efter 4 veckor. Jag sov, åt, levde, gick i skolan, ja allt på det hemma i 7 månader.

Bodde sedan i två olika familjehem på landet där jag vantrivdes i båda, jag fick leva med främmande människor och mådde samtidigt otroligt dåligt över det mesta. Jag var den kaxiga Göteborgstjejen på skolan jag gick i, hatade den skolan och människorna där, de enda jag umgicks med var tre tjejer, den ena gillade jag inte ens och jag är bara vän med en av dom idag. Efter sex månader fick jag flytta hem igen eftersom jag hade skött mig som socialen ville och de hävde mitt LVU(Lagen om vård för unga), kände mig fri igen och började dricka mycket, var ofta ute, umgicks med fel människor och alla killar utnyttjade mig så fort de kunde, speciellt när jag var full. Det är så många gånger jag utsatts för hemska saker och blivit våldtagen under alla dessa år. Ingen trodde ju på mig när jag blev det de första gångerna, så jag berättade inte för någon förutom mina bästa kompisar om det.

Jag hade det väldigt dåligt under min ”tidiga tonår”, skar mig jättemycket i armarna, hatade att leva, var ledsen ofta och stängde ute min familj. Men när jag precis skulle fylla sexton så träffade jag min nuvarande pojkvän Max, vi blev jättebra kompisar och lite mer. Sedan blev vi tillsammans ungefär en månad efter vi träffades. Jag var jättelycklig och det kändes som allt skulle bli bättre, men min mammas cancer började gå upp och ner året efter vi träffades och hon blev liggandes på ett hem för cancersjuka, hon blev bra igen och fick komma hem, men blev sen jättesjuk igen och var det i ett år nästan innan hon gick bort. Samma kväll som hon dog så hade vi pratat med en sköterska som sa att hon inte var i närheten av det stadiet att hon skulle dö. Jag minns att jag höll på att glömma av att säga hejdå till henne, men hon hade lyft handen(Hon hade nästan inte kunnat prata den senaste veckan) vilket min syster hade sett och hon ropade på mig så jag gick tillbaks och sa ”hejdå mamma, jag älskar dig, vi ses imorgon” och så pussade jag henne.

Sedan åkte jag och Max med bussen hem, när vi åkt i tio minuter och klockan var ungefär kvart över 11, så ringde min pappa och grät och var hysterisk, han sa bara hon är död, hon har gått bort. Hela min värld bara stannade, jag skrek på bussen att ”Nej hon är inte död, skojar du med mig, skojar du med mig?!” Jag sa sen till pappa att vi åker tillbaks, då stannade bussen precis på Nordstans hållplats, jag gick av och bara föll ihop och grät, det var helt blött ute, ringde min dåvarande kompis och sa att hon är död. Jag visste inte vem jag skulle ringa eller något. Max ringde sedan sin pappa och frågade om han kunde köra oss tillbaka till Hospice som det heter, Maxs pappas kompis körde oss och Maxs pappa var med. Jag var helt skakis när vi gick ur bilen, alla grät när jag kom dit, personalen frågade om jag ville gå in på rummet till henne, jag gick in själv och satte mig framför henne, hon var jätteblek, inte alls den bruna solbrända personen hon alltid varit. Jag höll handen på hennes kind och pussade henne i pannan och grät, hon var iskall och det var så obehagligt, jag fick flera gånger för mig att hon andades. Hon var smal innan, väldigt smal, men då var det värst, hennes ansikte var så smalt att man såg alla konturer från käkar, ögonhålor osv. Drömmer mardrömmar om det så ofta, jag kollar alltid på bilder från när hon levde för att minnas hur hon såg ut då, den vackraste människan jag vet.

Senare på natten åkte vi hem och sov hos Max föräldrar, är så glad att vi har dom, det betydde så mycket för mig att jag kunde vara där i flera dagar och bara stänga in mig och få vara ledsen. Jag låg mestadels i sängen och grät eller såg på en film medans Max höll om mig. Jag var jätterädd för allt, hur jag skulle bete mig, vad jag skulle svara på allas frågor, hur skolan skulle gå osv. När jag sedan en månad efter fyllde arton så började jag få in klumpsummor av pengar, som jag egentligen skulle använda mig av i två år att leva på. Men ledsen som jag var så gjorde jag slut på ungefär 350 000 kr under 2,5 månader. På allt och ingenting, jag mår psykiskt dåligt av det varje dag eftersom jag vet hur mycket de pengarna faktiskt hade underlättat varje månad för oss.

Jag kom i alla fall tillbaks till skolan, jag var jätteledsen men jag försökte ta mig igenom det. Fick bytt klass med eftersom jag vantrivdes i min gamla klass som mestadels tryckte ner hela klassen så vi inte kom någon vart med att utvecklas inom stylingen. Precis i början av terminen stylade jag och fjorton andra tjejer inför Emma Willis visningen för hennes nya smyckeskollektion. Vilket var jättekul, det är ju precis det jag vill hålla på med. Senare på hösten hade vår skola något som kallas för Stylist Sm, temat var djur och mitt lag vann 1a pris. Vi var helt överlyckliga, tyvärr blev jag ovänn med en av tjejerna i gruppen och hoppade av till tävlingen i Nordstan pga henne. Gruppen blev diskad därefter och hon anklagade mig för det. Jag blev ju självklart jätteledsen men är idag glad att jag inte är vän med henne längre.

Nu under våren blev jag nominerad till årets makeup artist i skolan, dock kan man endast vinna om man har mycket vänner eller personer som känner till en i skolan, så tyvärr vann jag inte. Men man kan satsa på nästa år. Nyligen fick jag och en tjej i min skola även i uppdrag att styla modeller till Plusgymnasiets nya katalog för alla deras skolor i Sverige. Min modell kommer vara på framsidan av den. Det gick verkligen jättebra och jag älskar verkligen att hålla på med stylingen, den är som en del av mig. I helgen sminkade jag en tjej till hennes bröllop, det gick jättebra och jag fick massa beröm av henne och hennes tärnor och frisörerna på salongen. En av frisörerna ville anlita mig till hennes bröllop i augusti och en annan frisör frågade om jag kanske ville komma och hålla en liten sminkkurs för dom på salongen(Studioelva). Blev ju självklart jätteglad, det känns så bra nu när man får fler och fler kunder, fler som känner till en och när man knyter nya kontakter.

Har precis startat upp en ny facebooksida med bilder osv på saker jag gjort. Jag lever just nu min dröm, med min drömkille, min fina hund Princess och är omgiven av fina vänner och mina fina syskon och Carolina min brors sambo. Folk skrattade för åt att jag ville bli stylist, nu skrattar jag åt dom. Livet kan bli bättre, jag är ett levande bevis på det.







Finaste mamman i världen <3







Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Har tagit tag i att skaffa en facebooksida för mina makeuper m,m. Så istället för att uppdatera med långa tråkiga blogginlägg här så kommer jag istället att göra så att jag kommer hänga på den sidan mer och förmodligen med mer bilder och oftare! 
Jag kommer lägga upp behind the scenes foton när jag är på olika jobb, när jag är i skolan, jobbar privat osv.

Så gå gärna in och GILLA sidan and enjoy! http://www.facebook.com/MakeUpByTanija




Likes

Comments

View tracker

Nu har jag tagit ett stort steg i mitt liv och skaffat mig de där programmet alla tjötar om! Instagram ofc, kommer knarka detta program då jag älskar att ta kort för min mobilkamera e fan bra! Haha så adda mig / följ mig på TanijaHoglund !

Pöss!

Likes

Comments

Hade tråkigt så jag och Max bakade muffins, blev med chokladoch daimbitar i. Aasgoda ! Så nu sitter vi bara och ser på Ninja Assasin och har myskläder. Har även skrivit lite på vårt skolprojekt där vi ska göra årtalsstyling. Ser verkligen fram emot den här uppgiften. Har bra tjejer att sammarbeta med och folk som verkligen är engagerade i sina betyg och styling!

Nu ska jag bara ha myskväll med min pojkvän och sen händer det inte så mycket mer denna kväll!










 

Likes

Comments


Sorry för dålig uppdatering! Har ett hektiskt liv. Men i vilket fall, jag har gjort en tiara av ståltråd, en gammal trådgardin, pärlor och med limpistol! Ska sätta dit en bröllopsslöja och fixa till lite detaljer. Vi har ju en uppgift i skolan att göra en brudslöja så jag tänkte att det faktiskt var en kul sak att göra allt med slöjan helt själv med saker jag hade hemma. :)

Ha en fin natt/kväll puss!

Likes

Comments

Hejsan Hoppsan!

Idag gjorde vi en 1700-tals styling och samarbetade med vår bildlärare där vi gjort masker. Jag har gjort klänningen själv av min gamla klänning från balen i 9an, en tröja jag fick av min syster och Maxs draculacape som jag klippte av lite. Sen satte jag bara ihop den med säkerhetsnålar och klippte hål för snörningen. Nålade även dit spetsliknande tyg vid bröst och armar. 

Jag har gjort fjädrarna av små påskfjädrar och limmat ihop dom, satt dit varsin rosett och på den ena gjorde jag även en pärlrad(se bilder nedan). Masken på bilderna har jag med gjort. 


Hår: Jag 
Smink: Åsa Mönell
Modell: Amanda Lindh Nilsson

















Likes

Comments

Tog lite kort på stylistsalarna idag så ni får veta hur det ser ut ungefär där jag är varje vecka hehe. Älskar väggen med utklippta bilder, vill ha en sån vägg hemma tror dock inte min kille tillåter de xD






















Likes

Comments

Idag fick vi lära oss en bröllopsuppsättning, jag var lite sen så visste inte exakt hur man skulle göra men det gick bra med min guide och modell Madde i min klass ! Först lockar man hela håret och därefter sätter man upp lockar som man tuperat och sprayat så de blir som uppsatta lockar. Sedan bygger man upp håret och får till en "kulle" uppe på håret och sedan stylar man lite efter hur man vill. 








Likes

Comments

Nu har jag kommit hem från skolan, hade ju bara en lektion idag på 1,5 timme så det var en riktigt kort dag. Skönt! Drog in till stan med Åsa och köpte lite pysselsaker och glitter till makeup. Ska bli kul att få testa dom så småningom och variera sig mer hehe! 
Ska iväg snart till mammas minneslund på Västra tror jag det heter och sen ska jag träffa min väninna Linnéa. Ska bli mysigt har saknat henne massor! 














Likes

Comments

Idag är det min mammas födelsedag, känns konstigt utan henne. Har firat 17 av hennes födelsedagar och 17 av mina ihop med henne och nu är hon bara borta. Det gick så fort när hon väl försvann, sköterskorna där hon bodde sa att hon "inte var i närheten" av att dö än. Så dog hon samma kväll. 10 min efter jag gått därifrån och satt mig på bussen ringde min telefon och det var min pappa som grät och var hysterisk och sa att hon dött. Jag vägrade tro honom så skrek på bussen skojar du med mig är hon död?! Jättemånga gånger, sen gick jag och Max av bussen på Nordstans hållplats, kl var väl runt kvart över 11 och jag bara ramlar ihop inne i busskuren och störtlipar. Som tur var så kunde Maxs gudmors man och Maxs pappa köra oss tillbaks till Hospice som det heter. Fick säga hejdå till henne och satt och höll hennes iskalla hand som kändes som is. Det var nog bland det hemskaste jag gjort. 

Jag överöser mig själv med fina bilder på henne för jag vill inte minnas henne som en smal, undernärd och söndermedicinerad person. Hon var så mycket mer än det, alla älskade min mamma. Hon ställde upp för alla och hon var en helt fantastisk människa. Hon var och är min största förebild. Hon kämpade konstant för att överleva och hon levde bra mycket längre än andra med den cancerarten. Den här dagen kommer alla mina tankar gå till mamma, jag hoppas hon har det så bra där hon är nu med sina föräldrar, sin syster och sin mormor. 

Ska åka till minneslunden vid kyrkogården som ligger vid Sandarna/högsbo och lägga en bukett från mig, Camilla, Benny, Max och Carro och ett litet kort/brev senare i em. 


Det är såhär jag vill minnas henne, minns den dagen så väl, hon var riktigt glad då och vi åt en sen Lunch på Götas!

Likes

Comments