View tracker
View tracker

Jag har alltid lyckats hitta ett boende på nått sätt. Eftersom jag har bott i ca 10 städer så vet jag vad det krävs, "en jäkla tur"

Att hitta det i Stockholm verkar bli en liten utmaning. Av någon anledning så verkar folk ha mycket emot djur?? "Rökfri, djurfri, spritfri, tyst och helst student sökes" ?? WTF!! Studenter lever ju på jättelite pengar, och sist jag kollade, festar som fan. Djurfri? finns det nån gulligare än min vapenbroder Frank?? plus, tar liten plats, för det mesta tyst, bra tjuvalarm, gnäller aldrig (vissa undantag) och vill bara få vara med.


Awwww!! ;)



Aja!  det känns iallafall härligt att få börja en ny karriär i en ny stad. Kommer bli sweet!!

Ska bara överkomma lite hinder så,    är jag strax där.​

Likes

Comments

View tracker

  

Alltid när jag har rastat Frank på hans sista runda och är på väg in. Så stannar jag alltid en extra stund och kollar upp mot den stjärnbeströdda himlen. 

Då kommer den alltid över mig,  en längtan efter det okända. Att en ljusstråla ska stråla upp mig och visa vart jag verkligen kommer ifrån. Där likasinnade finns och där mina inre tankar och känslor är en självklarhet.

Ser mig ofta i spegeln och kan inte tro att jag snart är 34 år. Då mina mål och drömmar är dem samma som för 14 år sedan.

Visare har jag blivit och lärt mig av tidigare misstag, men kärnan av mig själv är kvar. Andra omkring mig som är i min ålder förändras så dramatiskt. Dem skaffar barn, slutar att gå ut och ha kul, är för det mesta trötta, eller fast på något annat sätt, i sig själva.

Utan min flickvän så skulle jag verkligen vara ensam. Även om hon och jag inte alltid har samma prioriteringar ang livet, så förstår hon mig och inte för den jag är. På många sätt är hon starkare än mig.....

Jag älskar henne, kommer alltid att göra det.


Sitter och sippar på min latte som börjar kallna. Har knappt märkt att cafet blivit fullt av människor.

Ibland hör jag knappt vad folk pratar om, som om det vore ett helt annat språk och jag bara var en förbipasserande turist.

Nåväl, jag ska börja min resa på nytt här tänkte jag. 

Först ska jag satsa på att helt byta karriär. Ska snart på en intervju på krim i Stockholm, hoppas verkligen på den. Sen ska jag ta upp träningen riktigt seriöst nu och återfå min vighet och fightingskills jag hade förr. För mycket tung styrka har gjort mig stel och ovan vid plyometri. 

Men bara efter att ha stretchat ordentligt varje dag så känner jag en skillnad i rörlighet.

Återkommer med fler resultat, 

Ha en go måndag!

Likes

Comments





Just nu sitter jag¨återigen och tittar ut genom fönstret på George mot den snöiga gatan. Människor rusar fram och har bråttom till stationen, halkar till, skrattar, blir tutad på av ivriga bilister. Jag är tillbaka till Uppsala, och det känns.....egentligen som jag aldrig åkte.

Mycket har hänt under de senaste åren. från min tidigare vistelse i Uppsala fram till nu har jag hunnit bott i Båstad, Stockholm, Söderhamn och Gävle. Mitt liv är en ständig berg och dalbana av skräckblandad förtjusning.

Jag jobbar som Site Manager på en av Sveriges största gymkedjor. Har jobbat där i två veckor nu och än så länge känns det bra. All bokföring och skötsel av ekonomi, ordrar och undehåll är nytt för mig. Men jag antar att man växer med ansvaret.

Det kommer innebära resor, möten i Göteborg, och workshops. Det hela känns spännande och utvecklande.

Både jag och Sofia kommer att måsta vara inneboende till en början här i stan. Vi har fått ett varsit rum mitt i stan hos en äldre dam. Jag är van att bo hur som helst, har bott på allt från en prakbänk till stora lägenheter. Det här duger fint tills man hittar nått eget..

Under hela mitt liv har jag aldrig haft ansvar för nått annat än mig själv. Jag är 33 år och familj och barn är en omöjlighet att tänka på. Inte bara det att jag inte är något fadersmaterial, men bara tanken på att sitta fast i ett ansvar som är övermäktigt. Ett ansvar man inte kan välja bort, som man inte får lov att glömma, det skulle gör mig panikslagen. Men jag har däremot gjort något som jag egentligen aldrig riktigt trodde jag skulle göra, jag har skaffat en hund.

Det är ingen bullterrier, ingen Boxer och ingen schäfer. Det är ingen slagskämpe eller den modigaste, det är Frank. Det han inte har i sinnet uppväger han med sin personlighet. Han är liten men väldigt vaktig och envis., underbar.

Jag har haft honom sen han var 12 veckor och nu är han sex månader. Otroligt duktig är han och även om han vill eller inte så håller också han på att bli en globetrotter.

Sofia har hjälpt mig oerhört med honom och utan henne hade jag aldrig kunnat skaffa honom <3 

Många undrar varför jag skaffade just honom, att han inte riktigt matchar min personlighet. Men jag tror det krävs en stor man för att skaffa en liten hund ;)




Bara att ha ansvaret för en hund är stort för mig. Djur har alltid haft en harmonisk inverkan på mig, ibland tror jag att dem förstår mig bättre än vad någon person skulle göra.

Det finns inget resmål, det tror jag stenhårt på. Vi gör en resa och ibland fastnar vi ett tag, men till slut börjar det rulla igen. Vart jag är på väg vet jag inte, men jag känner mig stark med en stor tilltro på mig själv.

Livet är en bok, vars kapitel skrivs eftersom, nu har jag vänt blad och ska ivrigt börja läsa.

Likes

Comments



Alltid har jag liknat livet vid en tågresa, vissa kliver på, andra kliver av under livets gång.Man liksom tuffar fram på ett förutbestämt spår och möter upp olika människor, som har något att ge ett tag innan de stiger av.

Men ett enkeltriktat spår mot ett håll man inte kan ändra på? Är det frihet?

Jag ser mig själv resa mig upp från min sittplats på evighetståget och gå fram till fönstret. Ser hur livet rusar förbi alldeles för fort, man tar sig inte tid att stanna upp och känna efter. Man bara gör som man alltid har gjort, livet blir som det alltid har blivit. Ser mig omkring på människorna runt omkring mig, med sina ansikten rakt fram, vissa glada, andra olyckliga med sina öden som väntar dem. Miljontals människor, var och en på sin resa. Maten rullar in på en vagn tillsammans med en själlös konduktör och en arrogant blick. Jag ser på medans han serverar tåggästerna en efter en. Den första får en stor skål med socker som den utan stopp börjar sleva i sig, den andra får bara salladsblad och vatten som den tvingar i sig. Ända dit jag står kan jag höra hennes mage skrika, men hon tittar bara rakt fram medans och slött tuggar i sig det gröna. Den tredje får en stor tallrik tjära, den svarta geggan rinner efter mungiporna medans den villigt tuggas upp i hulkande sväljningar.

Jag mår illa, min mage är i uppror, det skriker inom mig. Men ingen tycks se mig, ingen tycks lägga märke till att jag finns. Dem verkar inte vara medveten om att jag går omkring här och tänker på det här viset, de ser mig inte. För dem är jag mer ett spöke som driver omkring.

Tåget tuffar vidare i sina obarmhärtiga spår. Jag tror på ödet men inte ett öde som inte kan ändras på, så långt tror jag att man kan forma det själv. Hade jag blint trott på ödet så hade jag varit död två gånger om nu.

Hela tåget är i samma färger, det är svart, lite vitt och grått. Livets "färger" antar jag. Sätter mig med en suck på min plats igen. Tåget saktar in och stannar, för att sedan med full fart skena iväg igen. En ny person har stigit på, en ung kvinna.

Hon går förbi alla platser och sätter sig prudentligt framför mig, en ny person i mitt liv? Hennes hår är blekt och färglöst svart, hennes ögon är utan uttryck. Jag gillar henne inte.

Hennes ögon släpper inte mina, känns som om jag sugs fast. Endast mitt medvetande hindrar mig från att falla hän. Då förstår jag vad hon är, en "tidsätare". En sådan som tränger in i ens liv och äter upp åren, ödslar vår tid, ger sig in för att vara någon som förstår och älskar oss, men är inget av det. En svart fläck i våra sinnen är dem, livsfarliga.

Sakta viker jag undan med blicken och reser mig upp, avlägsnar mig snabbt, går förbi plats efter plats. Hennes kusliga blick ser fortfarande efter mig, som en livlös och skrämmande docka sitter hon där, inriktad på mig.

Plötsligt stannar jag upp, jag ser den!!!!!, en röd knapp. Så konstigt att se rött bland dessa förutsägbara färger. Det nästan sticker i ögonen, denna fräcka och rebelliska färg.

Knappen sitter vid tågets dörr, det måste vara den, knappen som öppnar dörrarna.

Tåget börjar rangla hit och dit, det ökar farten, det vet. Jag ramlar och stumlar mot den röda knappen, tåget vill inte att jag ska ta mig ur, min medvetenhet skulle aldrig ha blivit väckt.

Jag ramlar framåt och landar mellan fötterna på en liten tjej, reser mig sakta upp och får syn på hennes ansikte. Hon har sina ögon hårt stängda och mummlar något om och om igen, jag kan inte höra vad hon säger. Bara barnet är hon, men redan med sorgens grepp i ansiktet. Plötsligt slår hon upp sina ögon i skräck och tittar bakom mig, jag snor runt och där kommer dem i massor, "tidsätare"

Dem vet!! Med all sin makt kommer dem att försöka stoppa mig, sådana som jag får inte finnas.

Utan att direkt planera eller tänka efter så tar jag flickan framför mig och slänger upp henne på ryggen och kutar mot den röda knappen.

Känner hur starka händer försöker hålla fast mig från alla håll, de försöker dra loss den arma stackarn jag håller i. Jag sparkar och slår mig fram, de klöser mig, skriker, de hatar mig för vad jag håller på att göra.

Förrut trodde jag alltid att det var min fysik som tog mig dit jag ville i livet, men jag tror att det var mitt okuvliga sinne. Så långt jag kan minnas har jag alltid varit mer apa än människa, Klättrande och hoppande så lyckas jag ta mig förbi dessa långa armar som hotfullt kastar sig efter oss.

Jag Stannar upp för ett ögonblick framför den röda knappen, tänker på trygghetskänslan av rutin och mallar, det inrutade synsättet, att höra hemma. Kort där efter kännerjag den starka blåsten piskar mig i ansiktet, när dörrarna går upp. Tittar på min hand som trycker ned knappen med all min styrka.

Utan mer eftertanke så hoppar jag.

Tumlar runt och slår mig ganska illa, men jag reser mig upp lagomt fort för att hinna se stjärten på tåget försvinna iväg i fjärran.

Har jag förändrat mitt öde? eller har det något annat planerat för mig?

Min "skyddsling" tar sig upp på skakiga ben och ger mig en outgrundlig blick. Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, men jag ger henne en blick som för att säga ”du är fri”

Sätter mig på huk och lägger handen mot marken.

Det är nu den börjar, inte förrens nu börjar den. The Journey.

Jag tror inte man väntar på ödet, man skapar det.

15 Januari 2011

Likes

Comments

Vaknar upp med ett ryck i ett högljutt kackel av olika språk. Sätter mig på sängkanten och gnuggar gäspande händerna över ansiktet. Jag bor i en studentkorridor i Uppsala med japaner och spanjorsker, som av någon anledning alltid är morgonpigga.

Jag drar på mig jeansen och sträcker mig över gårdagens osande festskjorta och drar åt mig ett linne. Reser mig upp och drar ett djupt andetag, öppnar ytterdörren och går ut. Stiger rakt ut i en gymsal......... musiken är i full gång och framför mig står en grupp av unga, gamla och erfarna. Dem väntar sig att jag ska leda dem i ett riktigt svettigt pass i boxning. Kl är sex på morgonen och jag är inte alls upplagd för att vara käck och energisk. Efter passet sätter jag mig på mitt kontor och går igenom dagens schema, chefen knackar till på glasdörren och frågar om jag kan hoppa in och ha crossfiten istället för min kollega. Jag lutar mig bakåt i min skinnstol och blundar till ett ögonblick.

När jag slår upp ögonen befinner jag mig i Göteborg, jag bor ihop med min kompis och vi sitter och slökollar en film i våran nya lägenhet. Livet leker och pengar finns på kontot, enda planeringen är festen för imorgon och shoppingen på stan. Vi knäpper en bira drar av oss tröjorna och går ut och sätter eld på grillen. Solen lyser och vi Slår oss ner i en varsin solstol, med en hink med is och bira mellan oss. Vi är oövervinnliga och har koll på läget och livet, jobbar på samma gym och har planer att sticka till Asien och bara äventyra omkring.

Jag reser mig upp för att lätta på blåsan i vårat spartanska badrum, när jag sedan kliver ut i solen igen befinner jag mig i Stockholm. Jag knallar planlöst runt i gamla stan, jag är ensam och vet inte riktigt hur jag ska planera mitt liv där. Jag vet bara att jag bor med en tjej jag inte känner, i en stad där jag inte känner till mycket alls. Men jag trivs där, det är stort och det finns mycket utbud. Jag blir stående framför Stockholms slott och känner att jag vill in i det. Öppnar den stora porten och träder sakta in, ovetandes om vad som väntar mig.

Jag kliver rakt in i min mors gästrum i Söderhamn, tittar ner på den vita soffan som ska vara mitt hem på obestämd tid. Mina förra planer har gått i stöpet och jag känner mig smått vilse i livet. Mitt liv är åter igen i väskor och jag har bara mig själv. Känner mig rastlös och knallar ner på stan, möter bekanta ansikten och nya ansikten. Dem tittar på mig som jag vore från en annan planet. Kanske är jag det? det skulle förklara så mycket.... Sätter mig på ett fik och beställer in en latte, drar åt mig gårdagens tidning med en lätt irritation och rastlöshet. Slår dock ihop den lika snabbt och vänder upp blicken på min omgivning.

Jag sitter på George cafe i Uppsala och snön faller tungt utanför fönstret. Har precis ringt till mitt jobb i Stockholm och sagt att alla tåg är inställda på grund av snökaoset.

Tänker på min hemska stuga som jag för tillfället bor i, mitt ute på en kolonilott utan rinnande vatten. Lutar mig tillbaka mot min skinnväska och pustar ut, lite skönt ändå att jag inte kunde åka till jobbet. Reser mig upp och packar ihop min laptop och mina skrivböcker, hejar på servitrisen och knallar ut genom ytterdörren.

Dörren går upp med ett lätt knakande och jag går ner för trappan till min källarvåning i Gävle. Blev varm av cykelfärden och kastar av mig kläderna i hallen och sträcker ut mig på sängen. På Mån är det skola igen och på tis är det prov igen. Sluter sakta mina ögon och frågar mig själv, vart kommer jag vara imorgon?


Jag har äntligen upptäckt vad jag söker efter, det är inte en plats, eller en person. Jag söker efter mitt eget sökande. När jag söker så lever jag, jag upptäcker, utvecklas, fortsätter framåt. Jag fick en gång höra av en spådam att jag var en galaktisk vandrare som var oberoende av allt annat än dem platser jag upptäckte i livet och i mig själv.

Att låsa fast sin tanke är att fängsla sig själv, allt är på väg någonstans, det gäller bara att våga ta första steget på den okända vägen.

Likes

Comments



 

Hur får man ut det mesta av ett liv? hur lever man ett liv till dess fullaste potential?  är vi kapabla till det?

Jag har tänkt på min egen livsbana, på upprepande misstag, oövertänkta val, alla gånger jag handlat mot min egen magkänsla. Vad är viktigast, att vara omtyckt av alla eller att vara sann mot sig själv?                                               Jag är inte bättre eller mer speciell, bara det att jag aldrig träffat någon som tänker som mig. Alla dessa luckor som vi ständigt faller genom i livet, dessa små små röster som säger åt oss att gå vänster, men vi går ändå trotsigt åt höger. Stannar hos en partner som slår oss, hänger oss kvar på ett jobb vi hatar, stannar i en håla som kväver oss, äter och röker skit som dödar oss, tror att en dag ska ödet uppenbara sig. Vi låter åren gå och tror att vi har tid på oss, att vi är odödliga. Sanningen är den att tiden tar slut innan vi vet ordet av det, tåget lämnar perrongen innan vi ens hunnit dit. Döende i våra sängar frågar vi oss........"varför"  "hur kunde jag"

Jag har hunnit haft många identiteter för att passa in någonstans eller ihop med någon. Men vid snart 33 år inser jag att jag är nöjd och tillfreds med den jag är innerst inne. Jag tänker inte göra val utifrån andra eller fortsätta trampa genom livets falluckor. Jag är självständig, orädd och alla val jag tar gör jag genom mig själv. Jag ansvarar för mig själv enbart. Det är ett val jag tog för länge sedan, ett val jag aldrig har ångrat.                                                                 I världens ögon gör jag helt galet, gör inte alls som "man ska göra". Mina val är ego och omogna, jag växte aldrig upp, omogen för min ålder, lever i det blå osv.... 

Vi ser en vacker ovanlig blomma på en åker. Efter att ha beundrat den ett tag så plockar vi den och tar med hem.       Sätter den i ett litet glas med vatten och ser på medan den sakta dör ut och vissnar. Vi beundrar dem ovanliga och annorlunda, som vågar vara sig själva fullt ut. Vi dras till dem och vill vara med dem,  men bara tills vi upptäcker hur annorlunda dem verkligen är,  och vi inte kan förändra dem eller påverka dem. Dem behöver ingen utifrån för att vara glad och lycklig,  och vi återgår till att söka någon som behöver oss, någon vi kan påverka, någon som är lika beroende av oss som vi är av dem.

Jag är ingen ledare då jag inte söker följare. Jag går min väg och dem som vill följa får göra det, men dem är inte mitt ansvar då dem själva väljer. Vi har alla våran egen väg, men så länge vi bara "nosar" på våran fulla potential, så kommer vi alltid att vara beroende av andra. Av att andra berättar för oss vilka vi är, av en sanning som inbillar oss om att det är vår egen.

Jag kan skapa mitt hem vart som helst. Ingen rädsla kan hindra mig från att göra något jag vill.                                 Det handlar inte om att jag är snyggare än andra, eller för att jag själv tycker att jag är så jävla bra. Det handlar om att jag har löst gåtan med mig själv och där med funnit mig själv. Kanske jag en dag blir ensammast i världen, men hellre det,än att trampa på mina egna drömmar för att nå upp till någon annans, eller att "passa in" där jag inte hör hemma.

Mitt sätt att älska är inte mindre, kärlek för mig betyder inte mindre än för andra. Den får mig att glömma livets mörker, men den får mig inte att glömma mig själv.

Likes

Comments



Dem stora livsvalen som karriär, plats, partner, utbildning. Jag trodde alltid att det var dem som avgjorde livet.                  Men det är det nog inte, dem är de "små" valen.  Vilket håll du väljer att ta ner till stan, hur du beter dig mot någon, vad du väljer att säga, hur du säger det. Allt som görs, som sägs, som syns påverkar alla ens sinnen.                        Aldrig undrat varför ditt liv alltid tycks handla om samma problem?  kanske för att du alltid har samma beteende, samma synsätt.

Varför drar man till sig en viss typ av människa när man egentligen mår dåligt av dem? hur mycket har du själv förändrats? egentligen.

Varför får du inget resultat av träningen,? fast du tränar skithårt.  Hur ser kosten ut?  äter du som du ska?

Alla dem små förändringar vi gör genom vårat sätt att leva, kan förändra så otroligt mycket i vår framtid.                        Har du blivit eller svikit någon på det grövsta? sen blivit förlåten, men ändå tycks saker inte bli som de var. Sveket är ett frö som satts, och vare sig man vill eller inte så växer det och påverkar den framtida relationen på alla plan. Allt vi väljer i våran vardag är som att släppa en liten sten i vattnet. Efter en stund har ringarna som blir efter stenen spridit sig ut över hela dammen, över hela livet.

Vi påverkar allt omkring oss, genom att vara dem vi är. Vi är där vi är, för att vi själva har lett oss dit.                              Om du vet svaret nu så säg det, är du arg just nu så visa det, vill du förändra ditt liv så börja med dig själv. Låt det inte gå dag efter dag och år efter år. Låt inte fröet växa sig till något så pass stort att du inte kan bli av med det.  Jag liksom alla kämpar med samma sak,  men jag antar att man måste börja med att erkänna för sig själv om den man är. Inte låta andra berätta för en vem man är, för att man är rädd.                       

Allt eftersom livet har strävat på för mig så har allt nya frågor dykt upp. Men hur många frågorna än är så kretsar dem alla runt samma, svaret är samma.

 

  "Now listen here mister. We got no way of understandin this world.  We got about as much sense of it as a bird flyin in the sky.

Now theres a whole lot that bird don't know, But the world is happenin around him just the same.                                             What I'm tryin to say is, that the course of your life is changing right in front of you,      and you don't even see it........"
 

Likes

Comments



När kvällen smyger inpå natten och jag har inget alls att göra. Då saknar jag faktiskt ett xbox eller ps3 :P                      Såg trailern till det nya spelet "The last of us", verkar ruggigt bra. Två st som mot alla ods ska överleva i postapokalyptisk värld där mänskligheten är bytet och världen är i ruiner.

Det som slog mig är....... är vi inte redan där?  på ett sätt.

Det finns många frågor i livet man kan ställa, mycket man vill ha svar på. Men det egentliga fundamentala frågan är "vem är jag".  Det är vad allt handlar om egentligen, iallafall för mig.                                                                         Vägen till att verkligen uppleva sig själv till sitt yttersta, det är den vägen jag har valt, den vägen jag vill välja.               Men vad lätt det är att fastna i ett mönster, en rutin, i lättja, och i en hopplöshet. Vad lätt det är att begränsa sitt liv med tanken "det är så här" "vissa saker bara är" .....bullshit. 

Jag har upptäckt med mig själv att det egentligen inte finns något mål, bara ännu en resa. Det är det enda accepterande jag kan godkänna och ta för givet. 

För många är målet självklart och efter att dem nått dit så sätter dem sig ner, och blir "sittandes"    för andra väntar nästa äventyr runt hörnet.

Så här är det, alla består vi av två sidor. En ängel som vill ta hand om och finnas där förr alla, ta sitt ansvar och visa sin godhet genom uppoffringar av sin egen utveckling och drömmar.                                                                          Sen har vi demonen....


Demonen gör allt för sitt eget intresse, lämnar det som håller tillbaka, och sätter sin egen lycka före allt annat.            Till skillnad från ängeln så står demonen för allt vi tänker men inte säger. Alla våldsamheter, sexlustar, och ohämmade egoistiska tankar är demonen.

Jag har levt fullt som dem båda, en i taget....

Ängeln gjorde mig till en början att jag kände mig betydelsefull, god, och vidsynt. Men i längden förde det med sig att jag blev sviken, tagen för given, förråd, och rent tömd på känslor och kraft. 
Demonen gjorde mig orubblig, osårbar, livsglad, ohämmad och drev mig framåt.  Men den gjorde mig också ensam, egoistisk och ibland rent okänslig.

Men sanningen är den, att det är när vi helt struntar i demonen som vi blir olyckliga. Att alltid sätta andra framför oss själva, att alltid lyssna på andras råd, att alltid vända andra kinden till, att alltid måsta vara den som ska förstå och uppoffra sig. Det leder till en gammal människa sittandes i väntan på döden på nått hem, med en stark ånger över allt den aldrig vågade eller tog sig tid för att göra. Jag är inte rädd för att dö ensam, jag är rädd för att dö i ånger.

Jag vet vem jag är just nu, men det finns mycket mer att få reda på. Just nu går det trögt och det gör mig väldigt frustrerad men jag antar att jorden snurrar även när det står still.

"Some say Im sinking to the muddy bottom, but some way I am sailing to shores of white sand"

Livet är ett spel och vi styr våran egen karaktär genom faror och hinder. Jag är nog inte den lättaste att förstå eller ens leva med. Jag har nog bidragit till mer huvudbry och tårar än något annat.

Men jag är så glad för min fina <3, som finns där. Som gör sin egen strapatsrika resa genom livet med stort mod och en inspirerande styrka. Demon eller ängel, att inte ha någon att älska, är något jag inte vill vara utan.




 

Likes

Comments