View tracker

God kväll!

Nu var det länge sedan, alldeles för länge. Såhär blir detväldigt ofta för mig, speciellt när jag är inne i ångest-depression period.Idag ska jag skriva om hur jag skjuter upp allt och hur minkoncentrationsförmåga har försämrats på grund av ångest och depression samt hurdet påverkar mitt liv. Det blir inget långt inlägg för jag vet typ inte riktigtvad jag vill skriva, jag vet bara att jag vill berätta detta.

Jag har haft ångest sedan jag var ungefär 5-6 år och detta året fick jagdiagnosen GAD, panikångest och nu ett par veckor fick jag också klart för migatt jag har depression. En av de vanligaste ”biverkningarna” av både depressionoch ångest är att koncentrationsförmågan minskar och att man kan bli merglömsk. Jag har både av dessa biverkningar, men också att jag blir så sjuktslapp och har inte lust att göra något eller träffa någon. Detta är extremtjobbigt att ha för att man kan inte bara ta sig ur det eller ”ta tag i sigsjälv”, det krävs så mycket mer än så. Humöret ska vara glatt, man ska kännasig positiv och känna sig motiverad och det händer inte så ofta. Vissa dagar händerdet dock att allt är bra, eller i alla fall majoriteten av dagen, som idag, ochdå går det att faktiskt göra det man vill och måste göra. Vissa dagar när detär riktigt jobbigt så skjuter jag upp på att borsta tänder eller att gå påtoaletten, två av de mest basala sakerna för en människa.
Att skriva texter och läsa böcker för mig är JOBBIGT när jag mår som jag gör.Jag läser ett stycke, börjar tänka på något annat, får läsa om stycket, glömmervad texten innan stycket handlade om och får läsa om tills jag är på spåretigen. Som ni kanske förstår blir detta också utmanande i skolan när man måstelära sig något till ett specifikt datum. Pressen tillsammans med en dåligkoncentrationsförmåga och uppskjutning är INTE en bra kombination (trots detlyckades jag gå ut 2:an med bara A, B och 2 st C, vilket jag är mycket nöjd med!).Ett annat exempel av detta är nu när jag skriver detta inlägg. Jag kan intelyssna på musik eller ha något annat ljud runt om mig, annars hör jag baramusiken och inte mina egna tankar. Så här brukade det inte vara innan dock.Detta började för ungefär 1-2 år sedan när min ångest blev som starkast. Innankunde jag alltid lyssna på musik samtidigt som jag skrev, prata med människorrunt om mig utan att bli störd och till och med ibland kolla på tv medan jagskrev (för övrigt vet jag inte ens om det är normalt haha????). Jag vet interiktigt vad det beror på. Kanske att alla negativa tankar är så belastande påhjärnan och nervsystemet att hjärnan slutar lägga energi på koncentration.Äsch, jag har verkligen ingen aning, men det finns väl någon förklaring.

Om någon av er som läser upplever samma sak, hur ser livet ut för er med erångest/depression och hur det påverkar ert liv, specifikt om ni skjuter uppsaker eller något om er koncentration? Har ni några tips att dela med er av?

haha det blev ett långt inlägg ändå

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

God morgon på er!

Som ni ser i dagens titel vill jag skriva om träningshetsen som finns bland oss alla och de skönhetsideal som skapar människor efter en specifik mall som egentligen är påhittad och jag vill fördjupa mig dels i de problem som allmänheten möter när det gäller utseende och dels om mina egna upplevelser och hur jag lärde mig att älska mig själv. Det blir ett långt inlägg och det kommer en bild på min fina och fungerande kropp som jag idag älskar!

Människor har alltid sett olika ut oavsett tid och rum, och det är ett faktum. Dock har det också alltid funnits ett ideal att följa, särskilt för kvinnor, som har sagt allt mellan att man ska vara kurvig och överviktig och väldigt smal och inte ha kurvor. Idealen skiljer sig mellan alla världens länder, men det alla har gemensamt är att de vill att människor ska se ut på ett visst sätt för att bli bra bemötta i samhället. Idag är det förväntat av kvinnor och ickemän (som är kvinnligt kodade) att vara smala på benen, armarna och magen medan brösten och rumpan ska vara stor och höfterna breda. För män och ickekvinnor (som är manligt kodade) är det förväntat att man ska vara muskulös och lång. Ja, det kan finnas något biologiskt i att man vill att andra ska vara smala eller muskulösa och därmed vara hälsosamma, även fast smalhet och mängden muskler inte alltid behöver ha något att göra med en människas hälsa, men människor behöver inte alltid följa biologiska drifter såsom andra djur behöver.
Det ska inte behöva vara så att barn ska växa upp med mobbning om deras vikt eller deras utseende, vilket jag själv har upplevt. Jag vägde lite mer än ett "normalviktigt" barn när jag var mindre och fick därför höra "jävla kossa", "äckliga val" och "fetto" av mina klasskamrater. Än idag kan jag få komplex för kommentarer om min vikt och vissa dagar vill jag inte ens gå till skolan för att jag känner mig tjock. (Egentligen ska inte fett vara så jävla hatat, men tyvärr är det så.) Där kommer träningshetsen in. För 5 år sedan, när jag var 12, hade jag extremt dåligt självförtroende och var deprimerad på grund av mitt självhat och det var då jag upptäckte att man kan banta. Som 12-åring blev jag alltså besatt av träning och bantning. TOLV ÅR, en ålder då man bara ska älska livet och leka med sina vänner. Efter flera veckor av överdriven träning i rad och för lite mat gick jag till slut ner i vikt, men tanken av att jag fortfarande var tjock och äcklig fanns kvar. Vill tillägga att vara tjock absolut inte betyder att man är äcklig, det jag försöker säga är att samhället trycker dessa tankesätt i våra hjärnor och får människor att tänka så om fett på kroppen.

För ett år sedan blev jag vegan av etiska skäl, men det gynnade också min kropp. Jag gick ner till en vikt som var perfekt för min kropp och jag började gilla mig själv på riktigt, men vissa tankar och komplex var kvar. För ett halvår skaffade jag ett gymkort för att bygga muskler och i hopp om att tycka om mig själv mer, men då blev jag istället mer besatt av siffrorna på vågen. Till slut vägde jag mig varje dag och varje dag var jag onöjd med min vikt trots att jag hade gått ner till en vikt som mitt tolvåriga jag skulle älskat. Idag mår jag dock bra och är väldigt nöjd med min kropp och min vikt för att jag har lärt mig att det är okej att väga och se ut på olika sätt. Jag tränar ungefär 1-3 gånger i veckan, och om jag en vecka inte orkar eller vill träna alls så gör jag inte det. Jag äter vad jag vill och hur mycket jag vill, veganskt så klart, och det känns så fucking bra! Jag känner mig helt enkelt som en bad bitch som klarar allt, MEN även the baddest bitches kan ha dåliga dagar, och det är okej.
Min upplevelse är inte den enda som bevisar att bantning och överdriven träning som dagens skönhetsideal pressar på oss inte hjälper oss att må bra som alla tidningar säger. Det som är viktigt, trots att de är väldigt kliché, är att ta hand om dig själv som du själv tycker är rätt, inte som media säger att du ska göra. Det ligger i ju något i att ta hand om kroppen, men som det ser ut idag är ätstörningar (anorexi, bulimi, ortorexi, med mera) något som nästan indirekt eftersträvas, och det är sjukt. Ät vad ni vill så länge ni inte skadar djur eller människor, träna när ni vill och klä er i vad ni vill. Under mina 5 år av självhat har jag till slut lärt mig att skita i negativa obefogade åsikter om min kropp, och det är jag stolt över.

Mitt största tips till bättre självförtroende och självkänsla är att varje dag säga minst 3 positiva saker om ditt utseende respektive din personlighet (och dina egenskaper). Det är svårt som fan när man själv inte tror på det man säger, men testa att fake it until you make it. Tvinga dig själv att tro det du säger, och efter ett tag kommer du faktiskt göra det. Det tar tid, men det är livsviktigt.

Har ni någon gång haft problem med er självkänsla på grund av samhällets knasiga normer och hur går/gick ni till väga för att börja älska er själva?


Likes

Comments

View tracker

God eftermiddag!

Idag blir det inte ett jättelångt inlägg då jag har lite ont om fritid idag, men jag ska ändå försöka förklara min situation och skriva om min jobbiga fobi. Att kunna skriva öppet om detta är väldigt viktigt för mig och för många andra också antar jag eftersom min fobi är ändå den sjunde vanligaste rädslan i världen. Ända sedan cirka 5-års ålder har jag varit extremt rädd för detta, vilket egentligen kanske inte är konstigt. Min fobi heter emetofobi och det innebär att man har en irrationell rädsla för att kräkas och allt som har med kräkning att göra. Det kanske verkar helt normalt eftersom att kräkas är fett äckligt och det tror jag att alla tycker, men min rädsla går utöver det "vanliga". Så fort jag mår det minsta lilla illa får jag panikångest, och det blir mycket mer komplicerat än så. Jag har sedan 1 år tillbaka haft magkatarr, googla om ni inte vet vad det är, och därmed blir jag illamående i princip varje dag innan och efter en måltid. Eftersom min förstakroppsliga rektion till min ångest, både panik och generaliserad, är illamående så ökar ångesten och också illamåendet. Det skapas en ond cirkel och denna blir väldigt svår att ta sig ur på egen hand, och därför måste jag helt enkelt bara vänta ut ångesten och ta en tablett mot illamående. Många kvällar mår jag illa och kan inte somna vilket leder till sömnbrist och när jag sover dåligt mår jag också illa. Ni ser, det slutar liksom aldrig. Det betyder att jag går konstant runt och är rädd och på min vakt. Jag ska säga er att det är en fet jävla börda att leva med, men på något sätt har jag ändå en liten gnista av positivitet mig om att det kommer bli bra till slut.

Jag går just nu till BUP där jag får hjälp med att gå emot min fobi och göra saker som jag aldrig skulle göra egentligen, till exempel att bita på naglarna, peta sig i ansiktet eller äta ute. Fobier är inte logiska och det är därför det är svårt för andra att relatera eller ens förstå. En sak som jag också gör är att jag tvättar mina händer mer än 5 gånger om dagen och mina händer är väldigt torra. Som sagt, det låter ju sjukt, och det är det också, men det går inte att förklara på ett annat sätt än att det faktiskt är väldigt svårt att förstå, och det är okej. Fobier är läskiga och kan handikappa en människa rejält,men det finns alltid hjälp att få, oavsett ålder. BUP är en av de mest välkända centrumen för psykiatrisk vård för unga. Sedan finns det också hjälp att få för vuxna.

Jag vill bara att fobier ska bli mer igenkända och inte skrattade åt, vilket jag har upplevt. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli av med själva fobin,men jag hoppas att den kommer minska i och med den hjälp jag få idag. En storanledning till varför jag startade denna blogg var för att jag blev väldigt inspirerad av forum där fobier, rädsla och ångest var i fokus. Jag läste många inlägg där både äldre och yngre människor skrev ut sina känslor om deras rädslor och negativa känslor, och jag vill också att min blogg ska gå i samma riktning – en plats för folk att skriva deras känslor om de inte har någon annanstans att gå och prata. 

(lol inlägget blev ändå långt) Glad valborg på er!!!

Har ni någon fobi och skulle ni kunna berätta lite om den?


Likes

Comments

Godmorgon! Wihoo första riktiga inlägget!!

Som titeln lyder tänker jag skriva mina tankar om skolan i detta inlägg och fokusera på hur stressande den har blivit. Typiska tonårsklagomål, men jag tycker verkligen att detta är viktigt. Självklart har skolan alltid varit tuff och elever har varit stressade, men som det ser ut just nu har det gått ganska långt över gränsen. Både personal och elever sjukskriver sig för bland annat utmattning och konstanta förkylningar, vilket även jag har gjort, MÅNGA gånger. Många av mina vänner klagar varje dag på att skolstressen aldrig slutar och dessutom tar över ens liv. Mina ångestdiagnoser förvärras varje dag för att jag aldrig hinner få tid med min fritid, en tid då jag faktiskt har chans att vila ut och låta kroppen vara. Jag har flera nätter i sträck vaknat av panikattacker och det är inte kul kan jag säga... Jag mår så pass illa att jag får kväljningar, jag svettas och är kall samtidigt, får feber, skakar och det svartnar för mina ögon. Panikattacker är så fruktansvärt läskiga, men det är nästan så att jag har blivit van vid dem. Skolans press skapar detta för mig och väldigt många andra och det är helt ärligt sjukt.

Betygssystemet har redan typ alla skrivit om, men jag känner ändå att jag vill ta upp det. Många debattartiklar, krönikor och slampoems som går emot det har blivit populära, och det bästa är att alla vet om hur skadligt betygssystemet är för alla, men ingen gör något åt det. Elever har inte samma möjligheter att få en bra bedömning om deras betyg sätts efter deras sämsta prestation. HUR SJUKT??? Om jag skriver prov och får A varje gång och får D i två betygsmoment så blir mitt betyg C, eller kanske möjligen B. Som tur är har ganska många lärare börjat gå emot detta genom att strunta i det sämsta betyget som Skolverket egentligen vill, vilket är otroligt skönt och tryggt. Jag förstår självklart att det är mycket plugg i gymnasiet, och det var jag beredd på, men jag kommer aldrig förstå hur man kan bedöma en människa utifrån deras sämsta arbete och inte deras bästa. Barn och ungdomar behöver uppmuntras i skolan för att de ska lära sig att det är okej att begå misstag och göra mindre bra ifrån sig ibland samt att det inte kommer förstöra deras framtid, så som det är idag.

En annan sak som stör mig ganska mycket är hur lite vardagliga kunskaper vi lär oss i skolan, till exempel att hantera sin egna ekonomi, plantera sin egna mat, hur man klarar sig själv i livet, med mera. Ja, visst, vi lever i ett modernt samhälle med utvecklad teknologi och inte i ett bondesamhälle på 1800-talet, men ändå tycker jag att basic kunskaper är mycket viktiga. Idag finns det, som tur är, ekonomiprogram, teknikprogram, byggprogram, naturbruksprogram där man får lära sig mycket vardaglig kunskap, men sådant borde också finnas i högskoleförberedande program, det vill för de som vill vidare utbilda sig efter gymnasiet. Man kan inte bara gå till en mattelektion för att lära sig hur man gör potensekvationer när man egentligen aldrig kommer behöva använda sig av det. Det roliga är att de flesta lärare själva erkänner att viss kunskap är onödig, men ändå behöver vi nöta in det. De som vill bli matematiker och läsa matematik på högskolan/universitetet - visst, kört hårt, men man borde kunna få välja känner jag. Nu verkar jag kanske fett lat, vilket jag är, men visst är det så att kunskap borde vara någorlunda anpassad till individen?

Jag tycker dock självklart att skolan är nödvändig och bra och jag är mycket tacksam att jag flyttade till ett land där skolan är gratis och anpassad för många, dock tycker jag att den har mycket rum för förbättring.

Vad tycker ni om skolan och särskilt betygssystemet? Kommentera gärna!

(Funderar på att lägga in outfitbilder lite då och då)

Likes

Comments

Hej!

Först tänkte jag ta en liten presentation om mig själv och sedan presentera bloggen på ett litet djupare plan.


Jag heter Aleksandra, är 17 år och är bosatt i Lund. Jag flyttade till Sverige vid 5-års ålder tillsammans med min mamma då vi inte längre har kontakt med min biologiska pappa. Här bor jag med mina föräldrar och en papegoja. Jag är vegan och intresserar mig väldigt mycket av djurrätt och miljöfrågor, men även politik, psykisk ohälsa, relationer och naturvetenskap brinner jag för. Jag går andra ring på Spyken i Lund och trivs faktiskt väldigt bra, så ifall någon av er funderar på att söka dit - gör det!

Ända sedan jag var ganska liten har jag tänkt på att skaffa en blogg och skriva om mitt liv eftersom jag verkligen tycker om att skriva. Efter många och o' men startade jag stenbocken.devote.se och idag är den bloggen borttagen. Där skrev jag om mitt liv som 11-åring, vilket var väldigt tråkigt att läsa för alla förutom mig. Nu när jag känner mig redo och mogen nog för att kunna skriva om mitt liv på internet bestämde jag mig för att göra det igen, så här är jag! Denna blogg är real as fuck och ska handla om allt och lite till, precis som det står i beskrivningen, men främst psykisk ohälsa då jag själv har två ångestdiagnoser: panikångest och generaliserad ångest. Dessa försvårar mitt liv något otroligt. Bland annat påverkar detta min omgivning i form av att jag nästan aldrig vill lämna min lägenhet förutom när det gäller skolan, min fysiska kropp med alla biverkningar som skapas av den konstanta oron och förstärker min stress i skolan. Detta är något jag verkligen vill skriva om därför att det är SÅ viktigt att avstigmatisera psykisk ohälsa. Men det är inte det enda jag planerar att skriva om. Ni som läsare ska känna er 100% bekväma med att ställa frågor som ni undrar men inte våga fråga någon i er omgivning eller om ni bara känner er ensamma.Alla ämnen är okej att ställa frågor om till exempel sex- och samlevnad,livsstil, mat, skolan, med mera, men tänk på att respektera allas rätt att ha en åsikt och gör inte narr av någon. Detta är en zon där varken mobbning,trakassering, diskriminering eller kränkning är okej, oavsett kön/ickekön, läggning,etnicitet, bakgrund, ålder eller trosuppfattning.

Min förhoppning är att denna blogg blir ungefär som ett forum där jag skriver ett blogginlägg om ett ämne och ni kommenterar era åsikter och tankar samt frågor kring det. Jag vill kunna öppna upp samtal om saker som det inte tala som öppet i samhället av olika anledningar. Jag vill även kunna hjälpa folk med deras problem och få hjälp tillbaka.

Jag hoppas verkligen att detta blir uppskattat.

Välkommen! <3

Likes

Comments