Contains affiliate links

God eftermiddag!!

Idag tänkte jag göra något helt nytt - lägga upp ootd bilder! Min outfit är inte särskilt speciell, men jag kände mig fräsch och vårig så jag tänkte att jag lika gärna kan dela med mig av det. Allt är länkat under/i bilderna.

Idag är det skola igen, men jag tänkte berätta lite allmänt om mitt lov på en positiv not. Lovet spenderades i Båstad hemma hos min moster, superhärligt och avslappnat, däremot regnade det nästan hela veckan. Jag tog tyvärr inga bilder där men det blir väl nästa gång. Igår åt jag på RoseGarden och SHIT vad himmelskt det var. Spontant och mättande är två ord som beskriver det perfekt! Däremot var min mage inte på lika bra humör som mig efteråt hehe.... Men men, vad gör man inte för en stor fet asiatisk buffé, am I right? Jag tog bara en bild och den är ganska dålig, men den var tagen mitt i hungerns stund, så ni får ursäkta kvaliteten haha! Det är givet att jag tog mer än 1 tallrik... ;)

Jag hoppas att alla får en skön arbets-/skolvecka!
xoxo

Väska - Fiorelli / Skinnjacka - Moto Jacket Black / Jeans - ONLY / Skor - W SOUTH KEYS LOW / Solglasögon - Lady Chic Turtle Sunglasses

RoseGarden<33

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Nu var det sådär länge sedan igen. Skola, skola, skola är allt jag har i huvudet just nu då det är endast 2 månader kvar till studenten! Jag ska idag skriva om skoltrötthet – vad det är, hur man mår och hur man kan må bättre när man har nått/håller på att nå botten.

Ni har nog själva sagt det någon gång eller har hört någon säga det ”Fy fan vad jag är skoltrött! Jag kollapsar snart!”. Den meningen är tyvärr alldeles för populär bland gymnasieelever. Jag brukar själv säga den meningen minst en gång varje dag och har gjort det de senaste 3 åren. Som ni vet lider jag utav GAD och panikångest. Att behöva plugga och sikta mot stjärnorna samtidigt som man mår dåligt är rent ut sagt förjävligt. Man vill ju givetvis ha så bra betyg som möjligt, men ibland går det bara inte och man får sätta hälsan före. Min skoltrötthet uttrycker sig i grov ångest som aldrig går över och fysiska besvär som illamående, ökad/minskad aptit, utmattning, rastlöshet, humörsvängningar, huvudvärk, mm. Listan kan göras lång. Jag vet att jag måste plugga, men det går bara inte. Ibland går det så långt att jag inte ens kan resa mig upp ur sängen för att kroppen känns för tung. Jag vet att jag inte är ensam om det. Jag känner för många som har samma problem som jag och därför vill jag skriva om detta.

Ni som känner igen symtom som jag har beskrivit, var extra försiktiga. Detta är ett varningstecken på utmattningssyndrom och när man väl får det kan man vara sjukskriven i flera år. Jag har i hela mitt liv prioriterat allt annat före min hälsa och mitt välmående, och nu får jag betala för det. Ni kan undvika detta genom att tänka på följande:
- Sova tillräckligt, även fast det kan vara lättare sagt än gjort. Plugga inte längre än till 9 på kvällen. Börja varva ner och var i sängen klockan 10, senast halv 11.
- Drick mycket vatten och försök att äta hälsosamt.
- Var aktiv i minst 30 minuter varje dag.
- Lär dig att strunta i saker och säga nej när det behövs.
- Skolan inte är viktigare än din hälsa och din glädje – det finns fler utvägar än toppbetyg i alla ämnen.
- Ta tid att göra sådant som DU tycker är roligt och givande.
- Umgås med människor och djur. Människor är sociala varelser.


Det är okej att må dåligt. Det är okej att inte ha toppbetyg. Det är okej att känna sig svag. Det är okej att stanna hemma från skolan när man mår dåligt. Det är okej att försova dig ibland. Människor är inte robotar. ❤️


Följer ni dessa tips så kan jag ge mitt hedersord på att ni kommer märka en skillnad ifall ni redan mår dåligt. Det har jag gjort iallafall! Tänk också på att prata med folk om ert mående. Skriv till mig, prata med era föräldrar, vänner, släkt, kurator eller psykolog. Att få ut sina känslor är en underbar känsla som kan göra en usel dag bra igen!

Här kommer lite vårbilder som är tagna med min iPhone 6 och redigerade med Afterlight.
xoxo


Likes

Comments

God kväll!

Idag har jag inget särskilt jag vill prata om så jag tänkte istället lägga upp bilder som jag har tagit samma datum varje månad, den 10:e, i olika städer sedan maj fram till januari PÅ MIN IPHONE!!! Kan ni tänka er?! Jag är chockad över att bilderna kunde bli så bra... Jag använde min iPhone 6s med 12 MP kamera och redigerade bilderna i Pixlr. Vill gärna börja inkludera mer bilder i mina inlägg och behöver därför investera i en bra men kompakt kamera, så om ni har några tips, skriv de i kommentarerna. Hoppas att ni gillar bilderna!

xoxo

edit: såg nu att alla bilderna blev suddigare än vad de var när jag redigerade dem, men oh well, we learn as we go!

2016.05.10 Lund, Ravinen

2016.06.10 Torremolinos, Malaga, Spanien

2016.07.10 Lund

2016.08.10 Båstad

2016.09.10 Lund, Idrottsplatsen

2016.10.10 Båstad

2016.11.10 Lund, Ravinen

2016.12.10 Lund, Mårtenstorget

2017.01.10

Likes

Comments

God eftermiddag min kära läsare!

Idag tänkte jag gå ett annat spår och ge er tips på vad man kan göra samt hur man kan tänka för att må bättre varje dag. Jag värderar glädje och lycka på ett helt annat sätt än vad jag gjorde för bara några år sedan. Det kan ju dels bero på att jag blir äldre och lär mig, men också för att jag inte mår så bra och på ett sätt måste skapa och ta vara på lyckan själv. Jag hoppas att ni kan få användning av dessa tips och börjar se förbättring i era liv!

- Tips #1: Det första och främsta tipset jag har är att börja träna. Träning är, som alla vet, bra för både kropp och psyke. När man tränar sker en massa saker med din kropp, bland annat vidgas blodkärlen bättre, blodsockret hamnar på en stabilare och lägre nivå, blodtrycket normaliseras, minnet, inlärningen och koncentrationsförmågan blir bättre. Dessutom ökar frisläppningen av signalsubstanser som dopamin och serotonin i olika delar av hjärnan vilket gör att koordinationen, humöret och sömnkvaliteten förbättras. När sömnkvaliteten förbättras lindras i sin tur depression och ångest samt att självkänslan förbättras. Ja, ni ser! Detta är bara några av de få sakerna som sker när man tränar regelbundet. Givetvis måste man inte träna på gym 5 gånger i veckan. Man kan träna hemma eller ute i sin egna takt, men kom ihåg: för att se resultat måste man gå utanför sin komfortzon. Jag har själv tränat regelbundet i 3-4 år nu och har märkt många fördelar, precis de som jag nämnde. Jag började med att springa varje morgon i några månader och när jag väl kände mig bekväm med att springa började jag inkludera lite lätt styrketräning. Efter några år fick jag ett gymkort av mina föräldrar i födelsedagspresent och har sedan dess tränat på gym. HETT tips!!!
- Tips #2: Ät mer frukt och grönt. Nej, detta är inte en predikan om att bli vegan, trots att jag själv är det, snarare är det ett välment tips om hur man kan må bättre redan idag. Alla vet att frukt och grönt innehåller vitaminer och mineraler som animaliska produkter inte gör. Det är enkelt, ät mer grönsaker och frukt för att känna dig ”lättare” i kroppen, få bättre mag- och tarmhälsa, minimera risken för att få hjärt- och kärlsjukdomar (bla), och gör en enkel insats för djuren och miljön – best of both worlds!
- Tips #3: Engagera dig i något som du har ett intresse för. Börja spela en sport, lär dig att spela ett instrument, lär dig att måla/rita, lär dig nya bak/matlagningsrecept, läs fler böcker, bli aktivist, bli volontär, sök ett jobb – ja, ni ser, möjligheterna är oändliga!
- Tips #4: Förbättra ditt självförtroende och självkänsla. Själv hade jag grymt dåligt självförtroende och självkänsla för typ 4-5 år sedan. Jag tyckte att jag var oattraktiv, dum, aldrig kunde säga rätt sak och var ogillad av alla. Många känner tyvärr samma sak. Tack vare internet och min egna mentala styrka mår jag idag mycket bättre.
Mitt bästa tips är fake it until you make it. Kolla dig i spegeln minst två gånger om dagen och säg 3 positiva saker om dig själv, både utseende- och inseendemässigt. Be dina föräldrar säga positiva saker om dig. Om du har vänner, be dem säga positiva saker om dig. Det viktigaste och svåraste är nog att faktiskt börja tro på det själv. Men gå emot känslan av ”det dem säger är inte sant, jag är ful och dum ändå”. Jo, det dem säger ÄR sant oavsett vad du själv känner. Lär dig att älska dig själv!
- Tips #5: Lär dig att ta kritik, både positiv och negativ. Majoriteten människor är dåliga på att ta kritik för att det är naturligt att bli ledsen om någon är elak. Det är däremot skillnad på positiv kritik och negativ kritik. Positiv kritik är inte menat som en förolämpning, fastän det kan kännas så. Ta det istället som ett tillfälle för dig att förbättras som person. Negativ kritik är annorlunda och är ofta en förolämpning. Detta ska du ta med en eller två nypor salt och inte lägga din energi på. Alla har en anledning till sitt beteende, och personer som är elaka likaså. Mobbare bearbetar oftast dåliga saker själva och mår dåligt på sitt sätt, och för dem är det enklast att mynna ut sina känslor i ilska och hat. Men snälla, var inte den personen. Om du får negativ kritik, bearbeta det på ett sätt som gör att du inte behöver ta ut det på andra. Prata med någon.
- Tips #6: Sov regelbundet varje natt, minst 8 timmar. Jag vet, ibland kan man bara inte sova för att man måste, man måste, man måste. Nej, du måste ingenting. Att sova gör att din kropp och hjärna fungerar som det ska. Din hälsa ska gå först i ditt liv, allt annat är på andra plats och om du inte har din hälsa så har bokstavligen du ingenting.
- Tips #7: Prata eller skriv om dina känslor. Hitta någon att prata med. Det kan vara dina vänner, din familj, din släkt, en lärare, en kurator, en psykolog eller ett djur. Om du är en tyst typ, skriv ner dina känslor i en journal eller dagbok. Vi människor, och många andra djur, har ett naturligt behov att berätta för andra hur vi känner och om vi inte gör det så känner vi oss ensamma, isolerade och som att ingen bryr sig. Att känna sig ensam är en av de värsta känslorna man kan känna tycker jag, så undvik det och berätta om dina tankar och känslor för andra!

// xoxo (tb: glad liten Aleksandra! Hur gullig var jag?! <333)

Likes

Comments

Nu var det VÄLDIGT länge sedan igen… Som sagt, se i mitt förra inlägg varför det blir så. Fy skäms på mig! Ett av mina nyårslöften är att uppdatera bloggen oftare!

Idag tänkte jag snacka lite om att gå till psykolog och mina upplevelser. Det är definitivt viktigt att få folk att se hur det verkligen ser ut och vad man kan få göra beroende på vilka problem man har.

Eftersom jag har fobi och ångest jobbar jag och min psykolog med KBT – kognitiv beteendeterapi. Denna terapimetod går ut på att man ska ändra sitt tankemönster och sitt beteendemönster. Om man till exempel har hissfobi ska man försöka komma till insikt att hissar inte är farliga och sedan testa att exponera sig, dvs att utsätta sig, för sin rädsla – att åka hiss. Detta är givetvis sjukt jobbigt och draining, men det funkar för de flesta! Min fobi heter emetofobi, som jag har skrivit om några inlägg ner. Det betyder att jag är rädd för att kräkas och allt som kan göra att jag kräks, till exempel bakterier och gammal mat. Men att undvika gammal mat och bakterier är inte så lätt som man kan tänka sig. Det är nästintill omöjligt och varje dag gör jag det omöjliga. Det kan vara uppenbara saker som att undvika att ta i stolpar på bussen och dörrhandtag på offentliga ställen, men även småsaker som att tvätta händerna med tvål noga om jag ska äta något – även fast jag kom ut ur duschen för 5 minuter sedan. Eller att jag inte rör mig alls i ansiktet, oavsett om jag tvättade händerna nyss. Eller att alltid torkar av mobilen med hushållspapper och handsprit när jag kommer hem. Ja, listan är lång. Detta innebär att jag måste undvika att göra dessa beteenden och göra sådant som ger mig total ångest. Jag får inte tvätta händerna efter duschen, jag får inte torka av mobilen när jag kommer hem, osv. Men det värsta kommer nu, brace yourselves! Innan jag borstar tänderna ska jag ta mig på min panna, på mina kinder, på min haka och på min näsa! På så sätt tänker min hjärna att händerna är smutsiga och jag kan bli sjuk – det är då, när jag går emot rädslan i 100 km/h som det faktiskt blir bättre. Det låter ju ganska logiskt, och det är det också. Trots att det låter och antagligen ser rätt fånigt ut så är det ofantligt viktigt att prata om! Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här, och det är en lättnad. På samma sätt är det nog en lättnad för någon med dessa problem att läsa om någon som har liknande skit i livet. Även de som inte har problem med sånt här borde veta att det åtminstone existerar.

Jag har gått i terapi i cirka 2 år och bytt psykolog 3 gånger och innan det hade jag 2 kuratorer. Min resa började när jag fick panikattacker från ingenstans och med det kom kräkfobin som en spark i röven. Den första kuratorn var en skolkurator och det hände knappt något. Efter det kom Unga Vuxna och där ledde de mig till Första Linjen. Första Linjen är, för de som inte vet, en light version av BUP. De hjälper ungdomar och barn med lättare psykiska problem medan BUP kör hårt och behandlar unga med svårare problem. Om ni har en depression, problem hemma, ångestproblematik – ring till Första Linjen (om ni är under 18 år). De kan ge er bra kortvarig hjälp, och om det blir värre – ring BUP (om ni är under 18 år). Jag har blivit behandlad på BUP i Lund och har fått väldigt mycket hjälp och mentala redskap som jag kan använda när jag mår dåligt. Jag rekommenderar verkligen som sagt BUP till er som har grövre psykiska problem, och Första Linjen till er med mindre grova problem, men det är ändå bäst att ringa till sin närmsta vårdcentral, ungdomsmottagning eller Första Linjen och få svar på var du ska vända dig.

Jag vet att folk sorgligt nog har haft dåliga upplevelser med BUP och känner att de inte fått rätt hjälp, och det är verkligen synd att höra. Gör det som passar er bäst och känn efter – får jag rätt hjälp och hjälper det mig? Man ska inte behöva hata sin psykolog eller känna sig obekväm med hen. Er gemensamma kontakt ska kännas bekväm och nyttig. DU ska få något utav det.

Jag kommer lägga in några länkar till UMO, Första Linjen, BUP och Unga Vuxna.
Ha det bra tills nästa gång!!! xo

UMO: http://www.umo.se/Hitta-din-mottagning/
Första Linjen: http://www.1177.se/Skane/Hitta-vard/Skane/Forsta-linjen-mottagningar-i-Skane/
BUP: http://www.1177.se/Sok/?q=BUP#/HealthUnit
Unga Vuxna: http://www.1177.se/Sok/?q=unga+vuxna#/HealthUnit


Likes

Comments

God kväll!

Nu var det länge sedan, alldeles för länge. Såhär blir detväldigt ofta för mig, speciellt när jag är inne i ångest-depression period.Idag ska jag skriva om hur jag skjuter upp allt och hur minkoncentrationsförmåga har försämrats på grund av ångest och depression samt hurdet påverkar mitt liv. Det blir inget långt inlägg för jag vet typ inte riktigtvad jag vill skriva, jag vet bara att jag vill berätta detta.

Jag har haft ångest sedan jag var ungefär 5-6 år och detta året fick jagdiagnosen GAD, panikångest och nu ett par veckor fick jag också klart för migatt jag har depression. En av de vanligaste ”biverkningarna” av både depressionoch ångest är att koncentrationsförmågan minskar och att man kan bli merglömsk. Jag har både av dessa biverkningar, men också att jag blir så sjuktslapp och har inte lust att göra något eller träffa någon. Detta är extremtjobbigt att ha för att man kan inte bara ta sig ur det eller ”ta tag i sigsjälv”, det krävs så mycket mer än så. Humöret ska vara glatt, man ska kännasig positiv och känna sig motiverad och det händer inte så ofta. Vissa dagar händerdet dock att allt är bra, eller i alla fall majoriteten av dagen, som idag, ochdå går det att faktiskt göra det man vill och måste göra. Vissa dagar när detär riktigt jobbigt så skjuter jag upp på att borsta tänder eller att gå påtoaletten, två av de mest basala sakerna för en människa.
Att skriva texter och läsa böcker för mig är JOBBIGT när jag mår som jag gör.Jag läser ett stycke, börjar tänka på något annat, får läsa om stycket, glömmervad texten innan stycket handlade om och får läsa om tills jag är på spåretigen. Som ni kanske förstår blir detta också utmanande i skolan när man måstelära sig något till ett specifikt datum. Pressen tillsammans med en dåligkoncentrationsförmåga och uppskjutning är INTE en bra kombination (trots detlyckades jag gå ut 2:an med bara A, B och 2 st C, vilket jag är mycket nöjd med!).Ett annat exempel av detta är nu när jag skriver detta inlägg. Jag kan intelyssna på musik eller ha något annat ljud runt om mig, annars hör jag baramusiken och inte mina egna tankar. Så här brukade det inte vara innan dock.Detta började för ungefär 1-2 år sedan när min ångest blev som starkast. Innankunde jag alltid lyssna på musik samtidigt som jag skrev, prata med människorrunt om mig utan att bli störd och till och med ibland kolla på tv medan jagskrev (för övrigt vet jag inte ens om det är normalt haha????). Jag vet interiktigt vad det beror på. Kanske att alla negativa tankar är så belastande påhjärnan och nervsystemet att hjärnan slutar lägga energi på koncentration.Äsch, jag har verkligen ingen aning, men det finns väl någon förklaring.

Om någon av er som läser upplever samma sak, hur ser livet ut för er med erångest/depression och hur det påverkar ert liv, specifikt om ni skjuter uppsaker eller något om er koncentration? Har ni några tips att dela med er av?

haha det blev ett långt inlägg ändå

Likes

Comments

God morgon på er!

Som ni ser i dagens titel vill jag skriva om träningshetsen som finns bland oss alla och de skönhetsideal som skapar människor efter en specifik mall som egentligen är påhittad och jag vill fördjupa mig dels i de problem som allmänheten möter när det gäller utseende och dels om mina egna upplevelser och hur jag lärde mig att älska mig själv. Det blir ett långt inlägg och det kommer en bild på min fina och fungerande kropp som jag idag älskar!

Människor har alltid sett olika ut oavsett tid och rum, och det är ett faktum. Dock har det också alltid funnits ett ideal att följa, särskilt för kvinnor, som har sagt allt mellan att man ska vara kurvig och överviktig och väldigt smal och inte ha kurvor. Idealen skiljer sig mellan alla världens länder, men det alla har gemensamt är att de vill att människor ska se ut på ett visst sätt för att bli bra bemötta i samhället. Idag är det förväntat av kvinnor och ickemän (som är kvinnligt kodade) att vara smala på benen, armarna och magen medan brösten och rumpan ska vara stor och höfterna breda. För män och ickekvinnor (som är manligt kodade) är det förväntat att man ska vara muskulös och lång. Ja, det kan finnas något biologiskt i att man vill att andra ska vara smala eller muskulösa och därmed vara hälsosamma, även fast smalhet och mängden muskler inte alltid behöver ha något att göra med en människas hälsa, men människor behöver inte alltid följa biologiska drifter såsom andra djur behöver.
Det ska inte behöva vara så att barn ska växa upp med mobbning om deras vikt eller deras utseende, vilket jag själv har upplevt. Jag vägde lite mer än ett "normalviktigt" barn när jag var mindre och fick därför höra "jävla kossa", "äckliga val" och "fetto" av mina klasskamrater. Än idag kan jag få komplex för kommentarer om min vikt och vissa dagar vill jag inte ens gå till skolan för att jag känner mig tjock. (Egentligen ska inte fett vara så jävla hatat, men tyvärr är det så.) Där kommer träningshetsen in. För 5 år sedan, när jag var 12, hade jag extremt dåligt självförtroende och var deprimerad på grund av mitt självhat och det var då jag upptäckte att man kan banta. Som 12-åring blev jag alltså besatt av träning och bantning. TOLV ÅR, en ålder då man bara ska älska livet och leka med sina vänner. Efter flera veckor av överdriven träning i rad och för lite mat gick jag till slut ner i vikt, men tanken av att jag fortfarande var tjock och äcklig fanns kvar. Vill tillägga att vara tjock absolut inte betyder att man är äcklig, det jag försöker säga är att samhället trycker dessa tankesätt i våra hjärnor och får människor att tänka så om fett på kroppen.

För ett år sedan blev jag vegan av etiska skäl, men det gynnade också min kropp. Jag gick ner till en vikt som var perfekt för min kropp och jag började gilla mig själv på riktigt, men vissa tankar och komplex var kvar. För ett halvår skaffade jag ett gymkort för att bygga muskler och i hopp om att tycka om mig själv mer, men då blev jag istället mer besatt av siffrorna på vågen. Till slut vägde jag mig varje dag och varje dag var jag onöjd med min vikt trots att jag hade gått ner till en vikt som mitt tolvåriga jag skulle älskat. Idag mår jag dock bra och är väldigt nöjd med min kropp och min vikt för att jag har lärt mig att det är okej att väga och se ut på olika sätt. Jag tränar ungefär 1-3 gånger i veckan, och om jag en vecka inte orkar eller vill träna alls så gör jag inte det. Jag äter vad jag vill och hur mycket jag vill, veganskt så klart, och det känns så fucking bra! Jag känner mig helt enkelt som en bad bitch som klarar allt, MEN även the baddest bitches kan ha dåliga dagar, och det är okej.
Min upplevelse är inte den enda som bevisar att bantning och överdriven träning som dagens skönhetsideal pressar på oss inte hjälper oss att må bra som alla tidningar säger. Det som är viktigt, trots att de är väldigt kliché, är att ta hand om dig själv som du själv tycker är rätt, inte som media säger att du ska göra. Det ligger i ju något i att ta hand om kroppen, men som det ser ut idag är ätstörningar (anorexi, bulimi, ortorexi, med mera) något som nästan indirekt eftersträvas, och det är sjukt. Ät vad ni vill så länge ni inte skadar djur eller människor, träna när ni vill och klä er i vad ni vill. Under mina 5 år av självhat har jag till slut lärt mig att skita i negativa obefogade åsikter om min kropp, och det är jag stolt över.

Mitt största tips till bättre självförtroende och självkänsla är att varje dag säga minst 3 positiva saker om ditt utseende respektive din personlighet (och dina egenskaper). Det är svårt som fan när man själv inte tror på det man säger, men testa att fake it until you make it. Tvinga dig själv att tro det du säger, och efter ett tag kommer du faktiskt göra det. Det tar tid, men det är livsviktigt.

Har ni någon gång haft problem med er självkänsla på grund av samhällets knasiga normer och hur går/gick ni till väga för att börja älska er själva?


Likes

Comments

God eftermiddag!

Idag blir det inte ett jättelångt inlägg då jag har lite ont om fritid idag, men jag ska ändå försöka förklara min situation och skriva om min jobbiga fobi. Att kunna skriva öppet om detta är väldigt viktigt för mig och för många andra också antar jag eftersom min fobi är ändå den sjunde vanligaste rädslan i världen. Ända sedan cirka 5-års ålder har jag varit extremt rädd för detta, vilket egentligen kanske inte är konstigt. Min fobi heter emetofobi och det innebär att man har en irrationell rädsla för att kräkas och allt som har med kräkning att göra. Det kanske verkar helt normalt eftersom att kräkas är fett äckligt och det tror jag att alla tycker, men min rädsla går utöver det "vanliga". Så fort jag mår det minsta lilla illa får jag panikångest, och det blir mycket mer komplicerat än så. Jag har sedan 1 år tillbaka haft magkatarr, googla om ni inte vet vad det är, och därmed blir jag illamående i princip varje dag innan och efter en måltid. Eftersom min förstakroppsliga rektion till min ångest, både panik och generaliserad, är illamående så ökar ångesten och också illamåendet. Det skapas en ond cirkel och denna blir väldigt svår att ta sig ur på egen hand, och därför måste jag helt enkelt bara vänta ut ångesten och ta en tablett mot illamående. Många kvällar mår jag illa och kan inte somna vilket leder till sömnbrist och när jag sover dåligt mår jag också illa. Ni ser, det slutar liksom aldrig. Det betyder att jag går konstant runt och är rädd och på min vakt. Jag ska säga er att det är en fet jävla börda att leva med, men på något sätt har jag ändå en liten gnista av positivitet mig om att det kommer bli bra till slut.

Jag går just nu till BUP där jag får hjälp med att gå emot min fobi och göra saker som jag aldrig skulle göra egentligen, till exempel att bita på naglarna, peta sig i ansiktet eller äta ute. Fobier är inte logiska och det är därför det är svårt för andra att relatera eller ens förstå. En sak som jag också gör är att jag tvättar mina händer mer än 5 gånger om dagen och mina händer är väldigt torra. Som sagt, det låter ju sjukt, och det är det också, men det går inte att förklara på ett annat sätt än att det faktiskt är väldigt svårt att förstå, och det är okej. Fobier är läskiga och kan handikappa en människa rejält,men det finns alltid hjälp att få, oavsett ålder. BUP är en av de mest välkända centrumen för psykiatrisk vård för unga. Sedan finns det också hjälp att få för vuxna.

Jag vill bara att fobier ska bli mer igenkända och inte skrattade åt, vilket jag har upplevt. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli av med själva fobin,men jag hoppas att den kommer minska i och med den hjälp jag få idag. En storanledning till varför jag startade denna blogg var för att jag blev väldigt inspirerad av forum där fobier, rädsla och ångest var i fokus. Jag läste många inlägg där både äldre och yngre människor skrev ut sina känslor om deras rädslor och negativa känslor, och jag vill också att min blogg ska gå i samma riktning – en plats för folk att skriva deras känslor om de inte har någon annanstans att gå och prata. 

(lol inlägget blev ändå långt) Glad valborg på er!!!

Har ni någon fobi och skulle ni kunna berätta lite om den?


Likes

Comments

Godmorgon! Wihoo första riktiga inlägget!!

Som titeln lyder tänker jag skriva mina tankar om skolan i detta inlägg och fokusera på hur stressande den har blivit. Typiska tonårsklagomål, men jag tycker verkligen att detta är viktigt. Självklart har skolan alltid varit tuff och elever har varit stressade, men som det ser ut just nu har det gått ganska långt över gränsen. Både personal och elever sjukskriver sig för bland annat utmattning och konstanta förkylningar, vilket även jag har gjort, MÅNGA gånger. Många av mina vänner klagar varje dag på att skolstressen aldrig slutar och dessutom tar över ens liv. Mina ångestdiagnoser förvärras varje dag för att jag aldrig hinner få tid med min fritid, en tid då jag faktiskt har chans att vila ut och låta kroppen vara. Jag har flera nätter i sträck vaknat av panikattacker och det är inte kul kan jag säga... Jag mår så pass illa att jag får kväljningar, jag svettas och är kall samtidigt, får feber, skakar och det svartnar för mina ögon. Panikattacker är så fruktansvärt läskiga, men det är nästan så att jag har blivit van vid dem. Skolans press skapar detta för mig och väldigt många andra och det är helt ärligt sjukt.

Betygssystemet har redan typ alla skrivit om, men jag känner ändå att jag vill ta upp det. Många debattartiklar, krönikor och slampoems som går emot det har blivit populära, och det bästa är att alla vet om hur skadligt betygssystemet är för alla, men ingen gör något åt det. Elever har inte samma möjligheter att få en bra bedömning om deras betyg sätts efter deras sämsta prestation. HUR SJUKT??? Om jag skriver prov och får A varje gång och får D i två betygsmoment så blir mitt betyg C, eller kanske möjligen B. Som tur är har ganska många lärare börjat gå emot detta genom att strunta i det sämsta betyget som Skolverket egentligen vill, vilket är otroligt skönt och tryggt. Jag förstår självklart att det är mycket plugg i gymnasiet, och det var jag beredd på, men jag kommer aldrig förstå hur man kan bedöma en människa utifrån deras sämsta arbete och inte deras bästa. Barn och ungdomar behöver uppmuntras i skolan för att de ska lära sig att det är okej att begå misstag och göra mindre bra ifrån sig ibland samt att det inte kommer förstöra deras framtid, så som det är idag.

En annan sak som stör mig ganska mycket är hur lite vardagliga kunskaper vi lär oss i skolan, till exempel att hantera sin egna ekonomi, plantera sin egna mat, hur man klarar sig själv i livet, med mera. Ja, visst, vi lever i ett modernt samhälle med utvecklad teknologi och inte i ett bondesamhälle på 1800-talet, men ändå tycker jag att basic kunskaper är mycket viktiga. Idag finns det, som tur är, ekonomiprogram, teknikprogram, byggprogram, naturbruksprogram där man får lära sig mycket vardaglig kunskap, men sådant borde också finnas i högskoleförberedande program, det vill för de som vill vidare utbilda sig efter gymnasiet. Man kan inte bara gå till en mattelektion för att lära sig hur man gör potensekvationer när man egentligen aldrig kommer behöva använda sig av det. Det roliga är att de flesta lärare själva erkänner att viss kunskap är onödig, men ändå behöver vi nöta in det. De som vill bli matematiker och läsa matematik på högskolan/universitetet - visst, kört hårt, men man borde kunna få välja känner jag. Nu verkar jag kanske fett lat, vilket jag är, men visst är det så att kunskap borde vara någorlunda anpassad till individen?

Jag tycker dock självklart att skolan är nödvändig och bra och jag är mycket tacksam att jag flyttade till ett land där skolan är gratis och anpassad för många, dock tycker jag att den har mycket rum för förbättring.

Vad tycker ni om skolan och särskilt betygssystemet? Kommentera gärna!

(Funderar på att lägga in outfitbilder lite då och då)

Likes

Comments

Hej!

Först tänkte jag ta en liten presentation om mig själv och sedan presentera bloggen på ett litet djupare plan.


Jag heter Aleksandra, är 17 år och är bosatt i Lund. Jag flyttade till Sverige vid 5-års ålder tillsammans med min mamma då vi inte längre har kontakt med min biologiska pappa. Här bor jag med mina föräldrar och en papegoja. Jag är vegan och intresserar mig väldigt mycket av djurrätt och miljöfrågor, men även politik, psykisk ohälsa, relationer och naturvetenskap brinner jag för. Jag går andra ring på Spyken i Lund och trivs faktiskt väldigt bra, så ifall någon av er funderar på att söka dit - gör det!

Ända sedan jag var ganska liten har jag tänkt på att skaffa en blogg och skriva om mitt liv eftersom jag verkligen tycker om att skriva. Efter många och o' men startade jag stenbocken.devote.se och idag är den bloggen borttagen. Där skrev jag om mitt liv som 11-åring, vilket var väldigt tråkigt att läsa för alla förutom mig. Nu när jag känner mig redo och mogen nog för att kunna skriva om mitt liv på internet bestämde jag mig för att göra det igen, så här är jag! Denna blogg är real as fuck och ska handla om allt och lite till, precis som det står i beskrivningen, men främst psykisk ohälsa då jag själv har två ångestdiagnoser: panikångest och generaliserad ångest. Dessa försvårar mitt liv något otroligt. Bland annat påverkar detta min omgivning i form av att jag nästan aldrig vill lämna min lägenhet förutom när det gäller skolan, min fysiska kropp med alla biverkningar som skapas av den konstanta oron och förstärker min stress i skolan. Detta är något jag verkligen vill skriva om därför att det är SÅ viktigt att avstigmatisera psykisk ohälsa. Men det är inte det enda jag planerar att skriva om. Ni som läsare ska känna er 100% bekväma med att ställa frågor som ni undrar men inte våga fråga någon i er omgivning eller om ni bara känner er ensamma.Alla ämnen är okej att ställa frågor om till exempel sex- och samlevnad,livsstil, mat, skolan, med mera, men tänk på att respektera allas rätt att ha en åsikt och gör inte narr av någon. Detta är en zon där varken mobbning,trakassering, diskriminering eller kränkning är okej, oavsett kön/ickekön, läggning,etnicitet, bakgrund, ålder eller trosuppfattning.

Min förhoppning är att denna blogg blir ungefär som ett forum där jag skriver ett blogginlägg om ett ämne och ni kommenterar era åsikter och tankar samt frågor kring det. Jag vill kunna öppna upp samtal om saker som det inte tala som öppet i samhället av olika anledningar. Jag vill även kunna hjälpa folk med deras problem och få hjälp tillbaka.

Jag hoppas verkligen att detta blir uppskattat.

Välkommen! <3

Likes

Comments