Jag har en i min familj som har cancer, jag fick ganska nyligen reda på det och självklart är det ett hemskt besked.
Men det jag gått och tänkt på sedan jag fick beskedet är hur mycket agg jag hyser mot sjukvåden.
Den personen som fått cancer är då min farfar, min älskade farfar.
Livet är så fruktansvärt orättvist.
Min farmor och farfar är en stor del i mitt liv och har alltid varit, kommer alltid att vara.
När jag och min lillbror har tävlat i motorsport har dom alltid kollat och hejat på oss, vartenda jul har vi firat hos farmor och farfar.
Dom har alltid ställt upp för mig och min familj, och jag är tacksam för det.
När jag låg inne i åtta dagar på psyk i Falun så åkte farmor och farfar till sjukhuset för att min farmor skulle röntga sina höfter  som hon haft problem med väldigt länge, min farmor berättade när dom hälsade på mig att hon fick en otrevlig ssk som betedde sig riktigt illa och bara fräste när farmor frågade snällt om hon kunde röntga lite högre upp då det var där hon hade ont.
Min farmor fick ett spydigt svar tillbaks, att hon då skulle få boka en ny tid för att ta en bild till.
Jaha? jag som trodde att svenska sjukvården har så underbemannat och så dåliga förutsättningar att dom hade tjänat på att ta en till bild på en gång istället för att farmor som har ont i höfterna ska få åka hem för att sedan boka tid och komma tillbaka IGEN?! - När det kunde varit någon annan som fick den tiden dessutom.
I samma veva så berättade farfar att det inte var så bra med honom, han hade tappat matlusten, haft problem med urinblåsan och fått långa kurer (nu snackar vi veckor) med penicillin mot urinvägsinfektion som inte hade hjälpt någonting.
Någonstans så känner jag att till en början när en läkare misstänker urinvägsinfektion så är det bra att få en kur, men när det visar sig att kurerna inte funkar alls så kanske man ska börja fundera på vad det kan vara för symptom på en annan möjlig sjukdom som t.ex. prostatacancer, där allt det jag skrivit ovan är typiska symptom på just det, prostatacancer.
Hade dom bara tagit ett ynka litet prov så hade dom kunnat sett vad det egentlihen var.
Jag säger bara att sjukvården enligt mig är skit, dels för att det är brist på kunskap och dels för att varken min farmor eller farfar söker hjälp om det inte är allvarligt, vilket dom borde se i deras journaler.
Där sitter alltså min älskade farmor med smärta i höfterna, och min super farfar med cancer och stöttar mig när jag låg på psyk trots att dom inte mår bra själv.
Dock visste vi inte då att det var cancer, men farfar mådde inte bra.
Nu har farfar fått mediciner och ska få behandlingar, han har gått ner 20 kg i vikt och kan inte äta mycket alls.
Men jag tror att det kommer gå bra, min farfar är en stark person.

Farmor har dock inte fått hjälp än. 

Jag har ett till exempel på taskig sjukvård och det var när jag hade blindtarmsinflammation, jag hade legat med fruktansvärda smärtor och var riktigt febrig och sjuk i fyra dygn och åkte in till akuten på söndag kväll.
På akuten gick jag in som en ostkrok och sa att jag inte orkade mer, det jag fick till svar var att om jag minsann hade gått med magsmärtor i fyra dygn innan så kunde jag faktiskt åka in på vådcentralen dagen efter det. Mycket riktigt så gav ssk:n mig en tid till vc dagen efter och jag åkte dit.
Jag fick en läkare som var riktigt duktig där åtminstone som kände på min mage och tog prover, för att sedan storma in och säga att jag måste åka akut in till falun (igen) för att en fullvuxen människa med blindtarmsinflammation kan DÖ efter bara tre dygn om det går tillräckligt illa och blindtarmen spricker.
Det är enorm okunskap från kvinnan på akuten, för det kan vara mycket allvarliga saker nör det kommer till smärta i magen.
Hade denna kvinnan bara tagit ett urinprov eller ett blodprov hade hon sert hur allvarligt det var för min sänka låg på tvåhundra när den i själva verket ska ligga på fem ungefär.

TVI säger jag bara.

Farmor och Farfar, jag älskar er.♡

Tack för mig.

/M​

Likes

Comments

Fick en känsla av att jag vill dela med mig om mitt liv, inte allt men lite i taget.
Som första riktiga inlägg så skulle jag vilja prata om mitt medberoende, som jag och många fler människor lider av.
Allt som oftast har alla människor någon gång stött på människor med missbruksproblematik av någon form, många har det även i en relation till en vän, familjemedlem eller en bekant.
Det som gör ett medberoende så hemskt är att när du har levt i ett medberoende så är det så frunktansvärt svårt att ta sig ur det, du som medberoende kommer alltså att få kämpa hela livet med att inte falla tillbaks i samma mönster.
Det värsta med mitt medberoende var och är framförallt att jag gärna skyddar människor som har en form av missbruk, vilket i mitt fall har varit normalt innan jag fick hjälp och råd hur jag ska hantera detta.
Mitt medberoende startade i tidig ålder, jag ljög om hur jag hade det hemma för att jag skämdes och inte ville såra dom jag älskade mest. Jag ångrar dock idag att jag inte sa någonting, för det var under så många år som jag höll undan ett missbruk för omvärlden, men som faktiskt jag och andra blev att må dåligt av psykiskt.
Dock är det omöjligt som barn att inte känna skuld. De flesta barnen tar gärna på sig skulden i en dysfunktionell familj, vilket jag också gjorde och därför kan jag inte klandra mig själv. Jag vet ju självklart nu att det inte var mitt fel.
Mitt medberoende gjorde att jag själv fick ett rent helvete i många års tid, då jag vägrade ta hjälp, för min familj var ju "perfekt". Jag kräktes på människan som  påstod att en av mina familjemedlemmar hade alkoholproblem.
Men.. jag lovar att denna människan som påstod detta första gången, (oavsett om jag från början nekade ett x antal gånger) är den människan som hjälpt mig mest genom hela min resa och utan hennes hjälp hade jag aldrig varit där jag är idag.
Jag är tacksam för vad livet gett mig, även fast det varit ett helvete ibland.
Jag har dock blivit väldigt klok i mitt helvete och det är det viktigaste.

Godnatt!

/M​

Likes

Comments

Tjena!
Jag är tjugo år och kommer från borlänge, jag gillar att skriva och reflektera över livet.
Jag kommer att skriva om personliga erfarenheter och också mycket hur jag tänker samt vad jag funderar över!

/M​

Likes

Comments