View tracker

Då man levt det livet jag har så går man bokstavligt sönder.. Hjärntvättad och så onormalt behandlad att man till slut inte längre vet hur det är att bete sig normalt. Då är det en enorm befrielse att möta någon som ser och förstår! Jag har haft turen att möta just såna. Den första som dök upp startade min process tillbaks till det normala bara genom att se MIG och behandla mig normalt. Och han vägrade låta mig förminska mig själv. Bokstavligt lyfte han upp mig :) Underbara vän. .
Själv hjälper jag andra idag. Genom att se och bekräfta.
Den jag vill hjälpa mest kan jag däremot inte hjälpa då hon måste gå sin egen väg - däremot finns jag alltid där. Alltid.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Du som läst lite i min blogg vet att jag hjälper andra kvinnor ur destruktiva förhållanden. Det om något är nåt jag gärna ställer upp på då jag vet hur det är att leva så. Jag dömer aldrig någon, jag tvingar aldrig på någon att gå, lämna osv utan jag erbjuder mitt stöd och min erfarenhet utan att döma :) Under året som gått har jag även öppnat min dörr och bokstavligt varit den hjälpen som jag själv hade behövt för typ tio år sedan.. Det väcker upp en hel del inom en att se sig själv genom en annan människa så som det var för tio år sedan men vilken enorm glädje mitt i allt det svåra att kunna hjälpa :)

Likes

Comments

Tredje barnet

Utdrag ur min text

Denna graviditet minns jag bara som i ett töcken. Ett töcken av kampen att få allt att fungera. En man som kom och gick som han ville. En man som ständigt krävde det omöjliga. Barn som behövde mig. Och över allt en stor rädsla.

Jag var till mödravården en gång. Barnmorskan sa 'Vill du verkligen ha detta barn?' 'Ska du inte hellre ta bort det' Jag gick. Jag återvände aldrig. Undrar vad det var hon såg? Jag vet inte. Jag gick iallafall inte dit något mer. Jag visste således inte ens när barnet skulle komma. Jag hade ingen aning. Jag var hemma. Jag bad sambon handla. Han körde bil och vi hade 4 km till affären. Han handlade inte. Jag fortsatte att gå till hästen varje dag. Varje dag hade jag en lika stor klump av rädsla i magen då jag lämnade barnet ensam hemma med en pårökt pappa som de facto inte var mycket att ha. Jag gick i alla fall. Jag bad honom att inte röka när jag skulle gå. Förstod han inte att det var olämpligt. Men gå inte då, svarade han. Jag gick iallafall. Visst många gånger tog jag barnet med mig..

Han var ofta borta. Han hjälpte andra. Han kunde köra 3 mil för att hjälpa en kvinna att handla. En kvinna som bodde 500meter ifrån sin affär. Jag fick gå själv. I nionde månaden cyklade jag till affären medans han gärna for och hjälpte denna andra kvinna att handla. Henne var det ju synd om.. Jag? Jag förtjänade inte hans hjälp..

Innan barnet föddes lämnade han mig och vårt första barn utan pengar och utan mat en hel helg och när jag ringde honom gråtande och sa att tänk om jag ska föda nu då? Vad ska jag då ta mig till? Svaret... Inte vet jag. Vad ska jag göra då - bära dig?

Där fick jag nog. Där tog jag och packade barnvagnen full med grejor och gick därifrån. Jag åkte hem till min syster och tur var väl det för 9 dagar senare föddes min yngsta dotter. Det som hände då får vänta..

Jag tillåter mig att minnas detaljer. Jag minns när jag städat i huset. Jag minns hans kommentarer att jag aldrig gör nåt. Jag minns när jag verkligen verkligen fixat hela köket jättefint.. jag minns hans kommentar: Jaja vad spelar det för roll? Det kommer iallafall se förjävligt ut snart.. du gör ju aldrig någonting.. Jag minns att jag stegade raka vägen ut i köket, tog en trave tallrikar, kastade dem på golvet! Jag minns hur han rusade in. Stannade till. Stirrade. Tog en trave tallrikar och kastade dem i golvet han också. Jag gick – han städade upp.

Det fanns mycket av just sånt här.. städade jag skulle jag sluta. Städade jag inte var det inte heller bra. Vad jag än gjorde var det fel. Allt var kaos. Till slut städade jag inte längre.. men detta var senare, långt senare..

Jag hade ju alltid fel om allt. Ända från början av vårt förhållande. Han visste minsann hur det låg till med mig. Till och med mina kompisar höll med honom, sa han. Jag hade ju inga vänner. Mina vänner tyckte som han. Han hade rätt. Jag var värdelös och ingen ville ha mig. Jag skulle vara glad att han ville vara med mig. Hur han nu egentligen kunde få ihop detta med att jag jämt beskylldes för att ha varit otrogen. Jag kunde knappt prata med andra medans han glatt flörtade med allt och alla. Ville han ha sex var det bara att ställa upp. Sa jag nej till honom var han jättesur. Länge. Och han muttrade och morrade. Han krävde svar på frågor som varför? Vad kunde jag inte ge han sex för? Hur kunde jag neka? Ja det blev ju enklare att bara ställa upp men det fick jag ju inte heller göra. Att bara ställa upp var ju också fel.. Han hade mig i ett järngrepp. Men jag gav mig aldrig helt. Jag började använda böckerna emot honom. Jag sa saker som 'det där ligger hos dig' 'Det där kan du inte lägga på mig' osv. Det hjälpte till en viss del. Ibland.

Jag levde för stunderna han var snäll och bra. De stunderna var få men de stunderna räckte för att jag skulle förtränga mig själv och fortsätta försöka.

Kväll mitt i skrivandet..

Det är dags att ta tag i kvällsbestyren med barnen. Jag har skrivit av och till hela dagen. Jag har en förståelse om mitt liv här och nu men jag är helt låst. Känslomässigt har jag en betongmur i mitt hjärta. Jag vet att jag måste fortsätta tills denna förståelse - som blir djupare och djupare ju mer jag skriver - blir en insikt. Jag måste fortsätta tills mitt hjärta öppnar sig. Just nu känner jag ingenting. Just nu är jag stängd. Jag förstår att jag är stängd för att kunna minnas. För att kunna ge mig hän ända ner till botten av mitt liv. Jag måste se, förstå och komma igenom lögnen. Jag måste vakna ur den.

Min yngsta

Oj vilken trasig själ jag var som for in på BB. Som tur är hade jag min syster som barnvakt. Jag for till BB. Jag hade inga papper från mödravården... Dit var jag ju aldrig igen. Jag skrevs in och jag hade ringt sambon som kom dit. Han var ingen vacker syn. Han var påtänd. Han var inte ett dugg till hjälp. Jag var bara så slut, så slut.. jag hade knappt kraft till att föda. Jag höll på att lägga av mitt i förlossningen. Jag orkade bara inte. Då såg jag min yngsta. Jag såg henne redan född, liggandes på mitt bröst. Det gav mig kraft.

Jag minns att vi gick till badavdelningen och skulle bada henne. Jag dristade mig till att känna en pytteliten pust av lycka och jag utbrast men titta vad hon är lik dig! Svaret?

– Det säger du bara för att du vill att jag ska tro att hon är min!


Jag dog där och då.

Jag kände ingenting för mitt barn på flera månader.

Jag kände ingen lycka alls. Jag kände inget alls..


Jag stannade inte alls på BB utan vi for hem till min syster. Där pratades det med mig, jag kikade igenom datorn, människor visade att de brydde sig om mig..Detta tålde inte han. Han gick fram och tillbaks i lägenheten som en tiger i bur. Ska du åka hem med mig eller? Vad gör du? Nu åker vi? Vad skulle jag här o göra du bryr dig ju inte om mig? Snabbt for han. Arg som ett bi.

Jag som nyss fött barn hade nu två små barn att se efter själv. Jag hade ett helvete den natten. Mellanbarnet var otröstligt. Bebisen var krävande och jag räckte inte alls till. Jag hade inte plats för dem båda jämte mig. Jag var helt utmattad. Jag försökte och försökte. Jag ringde honom. Han var på fest. Och han vägrade komma. Min syster hade sin egen son att se efter. Hon kunde inte heller hjälpa. Jag minns att jag gav upp. Jag gav upp mig själv. Jag räckte helt enkelt inte till. Jag klarade inte detta..

Dagen efter hämtade han mig och vi åkte hem. Jag lovade mig själv att max stanna ett år. Jag borde ha gått då men jag orkade helt enkelt inte stå själv.

När vi kom hem styrde han allt med en järnhand! Han bäddade på golvet framför tvn. Jag skulle ligger bredvid honom på ena sidan och mellanbarnet skulle ligga bredvid honom på andra sidan. Bebin? På min andra sida. Och alla skulle ligga helt tyst. Inte en rörelse. Ingenting. Mellanbarnet gick han hårt åt psykiskt. Mycket. Jag minns att jag tänkte 'vad galet detta e' men jag låg där. Och jag hörde hur min själ gav upp.

Varför sa jag inget på BB? Varför förstod de inte? Jag såg deras blickar.. Varför sa jag inte: Hjälp mig?

Likes

Comments

​Igår när jag läste min text om de svåra åren var det en tanke som slog mig.. Jag skriver om min äldsta dotter när det gäller vilket helvete hon hamnade i när hon flyttade tillbaka till mig - däremot visste hon själv inte detta eftersom jag gjorde allt för att hon inte skulle märka men jag var ju minst sagt sönderstressad och labil så.. I texten berättar jag om att jag flyttade 80mil bort och lämnade dottern kvar.. ja det gjorde jag. Visst frågade jag om hon ville följa med men vad jag INTE VISSTE var hur hon hade det hos sin pappa och hur viktiga hennes vänner blivit för henne.. så klart hon inte följde med! Inte pratade hon heller med mig därefter. Sviken. När jag pratade med hennes pappa så lät allt jättebra. Hon hade det så bra- tills en barndomsvän ringer helt plötsligt en dag och berättar att hon flyttar till honom?? Hon ska bo där då hemsituationen är ohållbar?? Kan ju lugnt säga att en stor del av mig dog där och då.. varför varför ville hon inte komma till mig? Hon pratade fortfarande inte med mig alls.. Det tog några år innan jag återfick kontakten med henne. Det var absolut inte lätt men jag var superglad då hon äntligen kom till Norrland! Arg var hon, dissade mig mycket men jag var bara glad att ha henne i närheten oavsett vad.. 

Vad jag heller inte visste var att hon varit med sin far hos de sociala myndigheterna då skolan larmat om hemförhållandena.. HUR ÄR DET MÖJLIGT att jag inte fick ett brev eller telefonsamtal om detta möte?? Som vårdnadshavare är de skyldiga att meddela mig! Men inte.. hur lyckade han prata bort detta? Hur?

Många frågetecken.. 


Likes

Comments

Min dotter har en tävling i sin blogg i temat psykisk ohälsa där kan man vinna ett fint halsband :) Tävlingen hittar du här http://narsommarnaspricker.blogg.se/2015/january/t...

Som jag tidigare nämnt så tilltalas jag av fönster och broar. För mig är denna bild av ett öppet fönster ett tecken på att jag öppnat upp mig för livet efter alla svåra år :) Förr tilltalades jag av bilder på stängda fönster.. där kunde jag stå o se ut på världen - trygg.. idag får jag nästan rysningar av bilder på stängda fönster.. crazy? Nej det tyder på att jag trots allt som hänt senaste året har utvecklats vidare! Det pirrar i hela kroppen när jag ser på denna bild! Jag längtar efter livet som ska bli! Jag lever och jag vill delta! Inte gömma mig bakom ett stängt fönster... 

Psykisk ohälsa för mig är då att resa murar kring sig och inte delta i livet så som det är meningen att man ska göra.. Så ÖPPNA DINA  FÖNSTER och släpp in livet oavsett hur svårt det är :)

#kampenmotohälsa

Likes

Comments

För ett år sedan var jag kär en kärlek som faktiskt beskrivs som sinnesförvirring ;) I sex månader varade denna sinnesförvirring.. som upplevelse är jag tacksam för den men ack jag vill aldrig mer råka ut för den! Jag är dock glad för den erfarenheten.. Annars vet jag fortfarande vart mitt hjärta eg finns och har funnits ett bra tag ;) Nog om det.. Efter att kärleken dog och jag blev singel igen kan man lugnt säga att förståelsen för destruktivitet vuxit rejält. Jag har en grym förståelse för alla dem som gjort mig illa i mitt liv. Vet hur lätt det är att bli sån. Förståelse gillar jag - destruktivitet gillar jag inte! 


Om jag ska fortsätta så fungerar - hör o häpna - samvaron mellan kidsen och deras far bra idag! Han är med dem varannan helg och är tom hövlig med mig :) Men å andra sidan håller jag det så.. 


Jag har idag läst min text, min blivande bok.. Den jag skrev för flera år sedan för att kunna bli fri ett livsmönster av felval. Läste den då min äldsta dotter påbörjat en läkningsprocess genom skrivande och även om mycket av det hon skriver skär som knivar i mammahjärtat så är jag oerhört stolt över henne. För att ge en liten bild av vad hon varit med om delar jag detta stycke ur min text:


Byn jag bor i är trygg. Lugn. I byn finns värderingar. Många sådana. Jag älskar stillheten i byn. Vilken kontrast mot livet i stan 80 mil bort. Där pågår samma mönster än. Jag tvekar ofta. Jag längtar hem. Jag vill tillbaks till stan men jag vet att jag inte är redo. Denna cirkel skulle gladeligen fortsätta om jag flyttade hem igen. Så det gör jag inte. Inte än. Jag måste 'bli klar' först. Jag måste till fullo ha förstått och slutit cirkeln.

Men hur? Hur ska jag göra? Hur ska jag bryta ett livsmönster av felval?

Jag flyttade hit av en enda orsak. Jag ville ge mitt dåvarande förhållande en ärlig chans. Jag var äkta. Jag gav allt. Men det räcker inte. Det räcker aldrig att ge dem som bara tar. Men nej jag orkar inte, jag orkar inte alls gå in på det ännu. Jag väljer att stirra ut genom fönstret. Mitt fönster. Mitt fönster i huset som jag bor själv i. Ensam med barna förstås. Barna är mitt allt. Dem kan jag göra allt för. Ändå har jag svikit den äldsta av dem på värsta sätt. Jag fanns inte där. Jag orkade inte ta rätt beslut.

Jag minns tillbaka. Jag minns året då min äldsta dotter åter flyttade till mig. Hon var så glad. Hon hade skrivit ett kort som hon själv gick med till min blivande brevlåda. Det var en rejäl promenad och hon skuttade fram så lycklig. Hur kunde jag?? Hur kunde jag ta död på den glädjen? Jag borde i tidigt skede valt henne. Varför gick jag inte bara? VARFÖR? Tårarna tränger sig ut ur mina ögon. Min älskade dotter...

Vid det här laget levde jag ihop med mina andra barns fader. Den som gjort mig mest illa. Den jag senare tog med mig hit till byn. Den jag försökt rädda. Den som manipulerat mig mest. Den som trasat sönder mig mest. Till detta kaos flyttade min dotter. Min älskade som hamnade mitt i hela denna härva av lögner och manipulation. Mitt in i härvan där jag stod och kämpade för min överlevnad.In i härvan där jag som mamma inte ens fick prata, ha en åsikt.. Där jag tystades ner.. Jag gjorde ALLT för att skydda min dotter för det hemska. Hon såg aldrig att det var en missbrukande asshole i huset. Jag gjorde allt för att orka kunna finnas där för henne och när mannen inte var hemma hade vi det ganska bra - värre var det direkt han var hemma för då var jag en fiolsträng..

Jag gjorde allt för att dölja hur saker och ting låg till hemma. Oj jag kämpade så hårt. Jag gick bokstavligen på tå för att försöka se till att jag inte gjorde något som retade upp min sambo. Naturligtvis orkade jag inte. Naturligtvis blev jag ett monster mot barnen. Naturligtvis flög det ut hårda ord ur min mun istället för de orden min dotter så väl behövde. Jag orkade ingenting. Jag hade två små barn som sög ur all kraft dessutom en man som kom hem och gormade om allt möjligt och omöjligt. Påtänd förstås..

Idag har jag ett bra förhållande med min äldsta dotter. Hon har ett enormt stort hjärta. Hon förstår. Om hon förlåtit? Jag vet inte. Jag har inte vågat fråga. Jag krossade hennes hjärta genom att dessutom flytta 80 mil bort. Men jag var tvungen. Jag flyttade och ställde ett ultimatum till mannen:

Sluta med alla droger eller du får stanna där du är.

Ärligt talat ville jag att han skulle välja att stanna men han kom. Tror ni det slutade där? Nej just..

Jag minns fasan att leva som jag gjorde. Jag minns mina försök att ta mig därifrån. I dagens samhälle ska man väl få hjälp att lämna ett sådant liv bakom sig? Jo man tycker ju det men tyvärr så fungerar det inte. Många var gångerna jag försökte få en ny bostad. Många var gångerna jag försökte få hjälp till att flytta. Men en sak ska ni veta när man väl lever under sådana förhållanden orkar man inte lämna ut sig och få ett nej. Man kan inte, man har inte ork. En gång vände jag mig med stor ångest till myndigheterna. Vet ni vad jag fick? Bussbiljetter. Jag fick bussbiljetter och rådet att blir situationen extremt hotfull.. bara gå.. gå och ta bussen till din syster. Så de visste. De visste exakt hur jag hade det. Men varför inte hjälpa mig därifrån?

När sen situationen blev just extremt hotfull var det försent.


Likes

Comments

​Har vare sig kikat in eller tänkt på bloggen på ett år... Mycket har hänt minst sagt. Återkommer :)

Likes

Comments



Aldrig förr har jag väl haft så mkt att se fram emot! Kan inte vänta ens på nya året ;) Jag har mkt kvar att jobba med det vet jag men det känns bra :) Underbart helt enkelt.. 

Många minnen ploppar fram från de svåra åren nu när jag är trygg o mår bra.. Ibland leder minnena till att jag själv beter mig konstigt men det blir bättre och bättre hela tiden. Det svåraste för mig är att låta mig själv vara lycklig - skumt va? Är så lycklig och älskad att det gör ont.. Känns i hela kroppen ibland och då vet jag inte vart jag ska ta vägen.. vilket ben jag ska stå på.. 

Likes

Comments