Fredags kvällen bestod av badning och groomning av tre ston och deras respektive föl som dagen efter skulle visa upp sig på fölvisningen arrangerad av SWB Sörmland.   

På lördagen var vi sedan tidigt i stallet för att knoppa dessa tre ston och tre föl. Beväpnade med hårgelé, hårspray och flertalet gummisnoddar lyckades vi knoppa alla sex trots att varken sto eller föl ibland ville samarbeta...

Själva visningen gick super bra och Barcelona skötte sig alldeles utmärkt. Och vi gick därifrån en erfarenhet rikare.

Med hela erfarenheten av att skaffa föl har vi även insett att man inte nödvändigtvis måste syssla med den beridna delen av hästsporten för att ha otroligt roligt tillsammans med hästen. Kanske sadlar vi om helt till avel? Only time can tell🏇

Stort tack till Camilla på Stall MVG för all hjälp och stöd samt ett stort tack till SWB Sörmland för väl arrangerad fölvisning!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

När vi valde hingst detta år gick våra tankar fram och tillbaka många gånger. Ska vi ta Bravour igen? Eller en annan? Vilken isåfall? Click and Cash? Ska vi ens betäcka om i år? King Louie är ju himla trevlig... Men hur många hästar kan man ha egentligen? Man kan ju sälja dem, blev vår tröst trots att vi alla vet att vi kommer ha otroligt svårt att sälja våra egna...

Men när vi väl bestämde oss för att betäcka så hade vi alla blivit lite kära i King Louie och efter mamma vart och tittat på honom valde vi att betäcka med honom.

Vårt beslut att betäcka med King Louie ifrågasattes från olika håll. Många tyckte att han var för gammal i typ och att det fanns unga hingstar med modernare typ som skulle passa bättre. Och ja visst är han gammal, 25 år gammal närmare bestämt. Men han har också gått svår klass hoppning med 6 olika ryttare i USA och hoppat in 33 500 dollar. I maj 2015 skolades han även om och startade Msv:C dressyr. För oss blev detta avgörande då vi vill ha avkommor med gott temperament och hög ridbarhet. Och att då kunna betäcka med en hingst som gått svår klass med 6 olika ryttare och besitter en fantastisk ridbarhet var en chans vi inte kunde gå miste om.

Sen vet man aldrig vad som händer och hur avkomman sedan blir eller om det ens blir någon. Men vi håller tummarna för att dräktigheten går vägen och att vi nästa år har en fin fölunge efter King Louie!

Likes

Comments

Vi kunde inte låta bli i år heller! Det är ju så roligt med föl! Så förra veckan va påsen på Myrsjö Gård för att se om det blivit något. Och de hade det!

Så nästa år blir det (om allt går vägen) ännu ett föl men denna gång e. King Louie

Likes

Comments

Våra hästar

E. Sharp return xx (GB) BRP 9 - Brolötens Grafit RC 70

I Tisdags blev denna söta filur min (eller vår eftersom vi har alla hästar tillsammans)😉 Rut som hon kallas är ett 6-årigt D-ponny sto. Vi har köpt henne som projekt och ser fram emot att utvecklas tillsammans!⭐

Likes

Comments

I mitt förra inlägg blev jag så uppslukad av min och Landix resa under året att jag inte fick plats för något av det roligaste jag varit med om i hela mitt liv😍

Som ni redan vet så lyckades vi få Påsen dräktig med Bravour förra året. Så efter flera nätter spenderade i bilen så kom det ett litet hingst föl, söndagen den 21 maj.

Natten till det 21 maj sov vi i bilen utanför stallet, trots att vi egentligen inte behövde då vi stallat upp Påsen hos en rutinerad person inom avel, så in till fölningen hade hon dygnet runt övervakning med hjälp av kamera, svettband, oss och ett riktigt proffs. Alla trodde vi att i natt fölar hon men nej klockan hann bli 5.30 på morgonen och då vi bestämde oss för att åka hem. Vi hann sova i ganska exakt en timme när telefonen ringer för nu hade hon satt igång. Så vi kastar oss in i bilen och kör som sansade galningar för att hinna dit. Men, som tur var kanske man ska säga, var han redan ute när vi kom dit och allt hade gått bra.

Så den 21 maj blev vi med föl nummer 1. Spännande fortsättning följer till nästa år...

Barcelona
Hingst
e. Bravour-Most Welcome xx
Född: 2017-05-21

Likes

Comments

Vad har hänt det senaste året?
Svar: Mycket har hänt.😂

Som ni vet blev Landix skadad och jag blev akut opererad för blindtarmsinflammation förra sommaren så med hjälp av Minna sattes han igång precis i tid till att skolan började. Vi började och allt gick bra till en början, ungefär i mitten av terminen började min osäkerhet inför att hoppa sakta men säkert krypa sig tillbaka. Anledningen var en kombination av att jag inte kände mig helt säker och trygg med tränaren och att jag inte helt hittat hem på Landix och inte fick den hjälp jag behövde just då.

Innan jag fortsätter den historian så vill jag verkligen betona vikten av att våga stå på sig inför sin tränare om man känner sig osäker på något oavsett vem denne är. Jag vågade inte göra det vilket ställde allt som hade med hästar att göra på sin spets.

En hoppträning gick riktigt dåligt. Riktigt riktigt dåligt. Uppvärmningen hade gått ganska bra, men när vi skulle börja hoppa hade jag ingen känsla för vart jag hade hindret, om galoppen var bra eller dålig, vad ska jag göra? Och allt jag hör är en tränare som hojtar "Rid! RID!". Hur då tänker jag? Hur vill du att jag ska rida för jag försöker och det går inte? Så jag rider fram till min tränare och säger just det. Och än en gång får jag till svar: Rid...

Så jag rider och vi kraschar...

Min första tanke är: Tack för hjälmen. Tack! Sedan reser jag mig upp och sitter upp så fort jag kan. Men efter detta går det ännu sämre. Ett stopp, två stopp, tre stopp... Varken jag eller hästen vill mer.

Jag väntar med att ringa till mamma tills efter jag skött av hästen. Eller så väntade jag bara med att känna efter? För efter hästen är färdig börjar jag känna mig lite yr och ville helst gå och lägga mig. Så akuten blev nästa stopp🏥

Hjärnskakning, whiplash och ett stukat självförtroende blev det... En hjärnskakning kan ju ses som en ganska lindrig skada speciellt på oss ryttare det är något som alla drabbas av någon gång under sin ryttarkarriär mer eller mindre lindrig. Min var ganska lindrig även fast jag idag kan ha svårt att komma ihåg saker och inte tål stress lika bra. Det som tog mest på mig var att jag för första gången kände att ridning gjorde ont, för detta var första gången jag gjorde illa mig ordentligt på hästar.

Jag var sjukskriven i en vecka och red inte ordentligt på 3 veckor jag red inte alls på 2 veckor. Det kanske inte låter som så lång tid men i min värld är det en evighet, för i 15 år hade jag ridit konstant. Ridning och hästar var min stora passion i livet, det var de enda som jag ville syssla med och helt plötsligt var det inte självklart. Dels var jag ledsen för att något som varit en så stor del av den jag var och hade varit i hela mitt liv kanske inte längre var jag, jag var besviken på mig själv för att jag hade utsatt mig och min häst för att hoppa trots att det inte kändes bra och jag var arg på min tränare som inte hjälpt mig och som bara sa att jag skulle rida o sätta på mig ett par sporrar. Så i en vecka låg jag hemma o varvade sömn med gråt och mat.

När jag sen kom tillbaka till skolan var jag ganska nedstämd, sa inte så mycket, lyssnade mest på musik och hade svårt att fokusera. Efter ett tag var det en lärare på skolan som stoppade mig efter en lektion och tvingade mig att sätta ord på det jag kände och spräckte hål på den introverta bubblan som jag byggt upp runt omkring mig. Där och då var det ganska jobbigt men det var också där och då jag bestämde mig för att det var okej om hästar inte längre skulle definiera mig men jag skulle inte sluta så här utan isåfall skulle jag sluta med känslan av att jag gjort mitt bästa. För trots att mitt självförtroende i ridningen nästan var helt kört i botten så sa den eviga optimisten inom mig "Kom igen ge inte upp nu du vet att du kan bättre än så!" Så jag ringde till Johan Plate och berättade om mitt problem. Jag skulle boka en träff men bara efter ett samtal kände jag att jag fått modet att våga. För mig var det svåraste att acceptera att det var okej att tänka så som jag gjorde, att hästar kanske inte va meningen med livet. Och när Johan sa att det var bra att jag tänkte så här nu och inte om 20 år så föll en tung sten från mitt hjärta.

Så där började min come back och min praktik. Min praktik på Wirsbo Ridcenter kunde inte ha kommit lägligare. Innan jag började hade jag hoppat lite grann men inte alls så mycket. Väl där fick jag vara med på hoppträningarna för ridskolan tävlings- och träningsgrupp. Jag pratade med hopptränaren där uppe om vad som hade hänt och vart jag befann mig i hoppningen och tränaren verkade inte lägga så stor vikt vid det när jag berättade om det men på träningarna märktes det att tränaren var fast besluten om att hjälpa mig på bästa möjliga sätt. Och när jag väl åkte därifrån efter 9 veckor var vi tillbaka på banan igen.

Väl tillbaka på skolan fick jag ett bakslag. Kanske var det på grund av en underliggande prestationsångest? Rädd för att bli dömd av andra så som jag dömde mig själv varje gång jag kom lite nära eller inte hoppade alls? Då tog jag hjälp av en annan hopplärare på skolan som jag tränat för på ponny tidigare. Där låg fokuset på att hitta galoppen för utan galoppen skulle det bli omöjligt att hoppa. Tempoväxlingar blev heliga för mig. Varje träning blev en triumf och jag minns första gången jag hoppade en hel bana på 110 igen. Den känslan var oslagbar och jag var så stolt över mig och min häst. Denna tränare hjälpte mig otroligt mycket då och gör fortfarande. Tack!

All denna beslutsamhet och hjälp resulterade i att jag på Strömshomsdagarna nådde det mål som jag satt upp i början av trean rida felfritt 110 och debuterar 120. Att jag trots alla motgångar nådde mitt mål är något jag är otroligt stolt över. Men detta hade inte gått utan all hjälp jag fått från lärare på skolan och på Wirsbo men jag ska inte glömma min mamma heller. För det är hennes förtjänst att jag ens anmälde mig till den där 120 på Strömshomsdagarna. Hon kom in på mitt rum efter en tävling och sa "Du nu vill inte jag åka på någon mer 110 så nu tar du och anmäler dig till den där 120 på Strömshomsdagarna" Så då gjorde jag det och det gick ju bra. Jag måste även nämna min hårdaste kritiker och ständiga support Minna min syster. Efter varje tävling kommer du med en utförlig och nyanserad analys över varför jag än en gång rev sista hindret och i varje motgång tar du min flank.Tack för det!

När jag började skriva det här inlägget så skulle det handla om allt som hänt under året. Men jag fastnade här. Tack till alla er som hjälpte mig att hitta tillbaka till meningen med livet, Hästar!

Likes

Comments

Nu drar vi igång bloggen igen efter nästan ett års uppehåll! Vi är taggade till tusen och mycket har hänt studenten, föl, ny skola, nytt jobb, ny häst, gammla hästar som gått yr tiden, hjärnskakning och come back 💪😄 Både jag och Minna har varit med om mycket det senaste året så håll tillgodo så kommer det mer inom kort 😉💗

//Tova

Likes

Comments

Vardag

I måndags fick jag åka hem från sjukhuset efter operationen. Hem åkte jag med ridförbud i 2 veckor framåt... Snart är 1 vecka avklarad iallafall 😥 Sen gäller det att sakta men säkert börja rida igen. Så nu kommer det bli Minnas uppdrag att sätta igång Landix så att han är redo för att börja skolan den 24 augusti 💪

Eftersom att jag, som sagt, inte får rida eller göra speciellt mycket i stallet förutom att pussa och krama på dem. Så ger jag utlopp för min bördighet genom att läsa massa ridsport och hipson i finvädret. Hoppas ni har det lika härligt som jag!

//Tova

Likes

Comments

Ja, man ska ju "leva som man lär". För mig har detta än en gång visat sig vara ett svårt motto att följa...

I förr går natt fick jag ont i magen, högt upp precis nedanför böstbenet, inget ovanligt för mig. Då jag fått sådana attacker under två års tid med jämna mellanrum. Jag har 3 gånger åkt in till akuten där jag fått smärtstillande och jag har också genom gått en utredning men de har inte kunnat hitta något. Det var lite annorlunda denna gång för normalt så släpper värken när jag tagit voltaren men när jag vaknade igår morse var värken fortfarande kvar. Men som valigt hade jag inte riiiktigt tid att ha ont. Så jag tänker "aja så här har jag ju haft förut" och drar på mig ridbyxorna för att hinna rida en häst på morgonen innan det blir för varmt. Det är ju så synd om hästen om den ska behöva springa i +25 grader...

Väl av hästen skyndar jag mig för nu mår jag riktigt illa... jag får tag i en stor plastpåse som jag har i knät på vägen hem... (kör själv gör jag ju också).... Väl hemma slänger jag mig på toaletten och spyr både 1 och 2 gånger. Mamma ringer 1177 och snart är vi på väg till akuten och nu gråter jag av smärta. Både kräkningarna och denna outhärdliga smärta har jag upplevt vid tidigare "magonts attacker".

Väl inne på akuten har jag hunnit spy 2 gånger till. Nu får jag äntligen smärtlindring och de skriver in mig över natten då de misstänker blindtarms inflammation. De tar provet och mina inflammationsvärden stiger med tiden. Så idag bestämde de sig för att gå in med titthålskirurgi och mycket riktigt så var blindtarmen inflammerad.

Så nu ligger jag här på sjukhussängen  och tänker på vad jag skrev tidigare.. Om hur man ska ta hand om sig och att vi ryttare är kända för att gör just raka motsatsen... Men visst är det svårt? Man vill ju så gärna och vi lär oss från det att vi är små att det är bara att ta hästen vid tyglarna och hoppa upp igen. Vilket är bra, tänk vilka slitstarka individer vi blir! Vilken pondus vi har! Men samtidigt måste vi nog vända trenden. Inte helt förstås! Men vi måste prata om hur vi tar hand om oss själva...

För även fast vi har insikten om att vi är atleter så måste insikten omvandlas till praktik. Jag vet att jag måste get my shit together. För trots att hästen är hel så existerar ingen framgång utan ryttaren.

Likes

Comments

Vardag

Den första Juli fick alla som gått ur 9:an sin gymnasieantagning och jag har helt glömt att berätta vart jag tar vägen i höst😁
Hela 2 km från brevlådan, ridsportsgymnasiet Strömsholm!!😄

Jag är jättetaggad på att börja gymnasiet! Ska bli så roligt att ägna all min tid åt hästar och göra det som jag VERKLIGEN vill göra. Så får vi se vad det blir av det😉

Likes

Comments