hej
Nu tänkte jag berätta om när jag var på Ryttarutvecklings andra träff. Denna gång var det uppsutten träning och den höll till i körhallen i Rättvik. Det var inte bara träningen utan också en liten föreläsning efteråt som mål osv.

Jag tyckte det skulle bli super roligt att åka dit på träning. Jag och Sonja har ridit där en gång tidigare på en tävling och då var hon verkligen rädd för allt och var väldigt spänd. Men de här gången var hon lugn och fin och inte rädd för något. Det var jätte bra miljöträning för Sonja då det var hoppning halva delen av ridhuset och andra dressyr. Träningen gick verkligen super och Sonja var jätte fin. Hon verkligen älskade underlaget som gav henne ett lite extra swung. Sonja kan vara lite känslig på underlag men det här älskade hon verkligen. Det var en jätte rolig och inspirerande träning. Vi fick med oss mång tips i ridningen.
Sonja lyssnade på mig till 100% och vi var nog lika nöjda båda två efteråt. Jag tyckte också det var en bra föreläsning om mål och hur man lägger upp dom. Att man måste hela tiden tänka på att man är två (jag och hästen) och att båda ska tycka att det är roligt. /Alicia

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments


Igår så gjorde vi ett träningspass med Magi och Bella. Eftersom det är så hårt ute på banan så var vi i stallet. En lika bra träningsmiljö där.



Bella och Magi, fyller 2 år i år. Nu kanske ni tänker att herregud ska man verkligen träna så unga hästar och därför tänkte vi tala om hur vi ser på träningen och hur vi gör. Vi tror på att träna så att unghästarna blir starka och framför allt raka. Många tänker inte på att man alltid leder hästen på dess vänstra sida och att då hästen blir sned.
Vi har fått hjälp av vår tränare i uppbyggande träning Susanne Widner att lägga upp ett träningsprogram för våra unghästar. Vi vill också tillägga att Susanne sponsrar oss i denna träning, vilket vi är otroligt tacksamma för.
Träningen består av att leda hästarna på bägge sidor, är hästen sned går vi några fler gånger på motsatt sida, alltså sned åt vänster - leder vi några fler gånger på höger sida. Vi gör halter och ryggningar och är noga att vända hästen både åt höger och vänster. Detta gör vi en gång per vecka i ca 10 minuter, ej längre än en kvart. Sedan är det naturligtvis den vardagliga träningen, borsta, känna igenom hästen så att den mår bra, inte har några svullnader osv. Verkar hovar (som pappa gör) på det här viset har vi mer lätthanterliga hästar som vet vad vi vill när vi håller på med dem .
De ska också få följa med till ridhuset en gång per månad. bara för att träna att bli lastade och se en annan miljö. Då lastar vi, åker till ridhuset går omkring och tittar lite på den nya miljön och åker hem.
Till våren kommer vi att börja tömköra dem och till hösten ska de löshoppas lite och de ridas (sittas) in om allt går som det ska vill säga. Ser vi att hästarna är i en väldig växtfas får de vila, det är helt enkelt tillräckligt jobbigt att växa. Alla ni som växt fort vet kanske hur det är att ha växtvärk och det kan vara jobbigt nog.
Målet är att rida tre årstest på dem. De är båda helt underbara individer med super temperament och det ska bli så roligt att få följa deras resa.

Likes

Comments



Idag red vi ut med Zigge och Sonja. Vi har ett så vackert vinterväder, träden är fulla av snökristaller som gnistrar i solen och vi har ca två dm snö. Så underbart med riktig vinter, det har vi inte haft på flera år. Det ger också så många fler möjligheter till att träna hästarna. På vägen som är plogad blir det ett hårt fast underlag och i skogen där snön ligger lagom djup får hästarna perfekt träning.
Både vi och hästarna verkligen njöt av först en lång skrittur som vi kunde avsluta med en längre galopp, UNDERBART!
Vi är noga med varierad ridning på olika underlag, hårt, mjukt och i olika gångarter och tempon och med det här vädret är förutsättningarna perfekta.
Idag tränade vi speciellt övergångar och tempoväxlingar, dels för att bygga upp hästarnas styrka men också för att speciellt Sonja behöver något att tänka på för att inte hitta på så mycket hyss när vi rider ut. Zigge däremot skulle säkert bara kunna gå och filosofera när vi rider ut om han fick. Men han behöver den här styrkan för snart börjar hoppträningarna. Hade vi en korkek så skulle nog Zigge helst sitta under den och lukta på blommorna medan Sonja är den som skulle leta efter humlan som skulle kunna vara farlig. De är så olika men också lika, arbetsvilliga och framåt. Våra älskade hästar.













Likes

Comments

Idag tänkte jag berätta om när vi var på en föreläsning om mental träning i samband med Ryttarutveckling. Det var en så bra föreläsning och jag blev väldigt inspirerad. Faktiskt var det den bästa föreläsningen jag har gått på. Den handlade om hur man ska tänka när man tävlar för att uppnå bästa resultat men också för att man ska må så bra som möjligt psykiskt under tävling och kanske inte bryta ihop för att man får dåliga resultat utan kunna ta åt sig kritiken man får på så bra sätt som möjligt. Det var verkligen så himla nyttigt för mig då första året jag hade Sonja gick det såå bra. Vi blev nästan alltid placerad men året därefter alltså 2017 gick det verkligen upp och ner, kanske mer ner än upp.Jag hade också gått upp en klass inför 2017 och jag ville verkligen prestera på topp. Eftersom det gick så bra första året tänkte jag att det skulle gå minst lika bra 2017. Men först tävlingen 2017 gick verkligen super dåligt jag var väldigt nervös och tänkte Sonja kanske är rädd för domaren, hon kanske inte vill gå in på banan, vi kan göra fel i skänkelviknigarna, hon kan byta galopp i den förvända och så vidare. Det ska man inte göra för så klart hände allt det där. Bara för att jag tänkte så blev det ju såklart så. Men om jag hade tänkt det kommer gå bra så länge jag är lugn och avslappnad hade det säker gått mycket bättre.
Efter det bröt jag ihop och undrade varför det blev som det blev och det fortsatte att gå dåligt på tävlingar. Eftersom jag inte hade haft några riktiga motgångar första året jag hade Sonja blev det som en chock och jag ville så mycket, allt skulle vara perfekt. Men tyvärr måste man ta motgångar för att utvecklas och idag har jag ett helt annat upplägg på hur en tävlingsdag ska vara och hur jag gör inne på banan men även hur jag ska tänka. Nu har jag lärt mig att ta motgångar och om det går dåligt på en tävling är det bara att ladda om till nästa och glömma allt som har hänt om se vad jag ska göra bättre. Vi kommer också att tävla två klasser i år. En uppvärmnings klass och klassen som vi har åkt dit för att ridit. /Alicia




Likes

Comments

Idag tänkte jag presentera mitt bästa minne med Zigge från 2017.
/Clara

2017 har varit ett toppen år för mig och Zigge. Zigges första tävlingsår med mig och så har vi börjat tränat för en ny hoppträning som heter Tina Lundin som har hjälpt oss så otroligt mycket inom hoppningen.

Men mitt bästa minne från 2017 var våran sista hopptävling då vi hoppade 90 och 100 cm. Det var hans andra 1m med mig. Jag kände på mig att Zigge var väldigt taggad denna dagen då jag inte hoppar så tätt inpå tävlingen. Han hoppade mig nästan ur sadeln på framhoppningen och jag valde att spara allt tills jag gick in på tävlingsbanan.

Mitt mål under ritten var att rida säkert och att komma ihåg banan, då jag tidigare hade glömt bort banan från förra 1m.

Vi nollade 90 och på 1m så var han 20 cm över varje hinder. En sådan bra känsla, en jämn bra rytm och Zigge var som en projektil som bara sökte nästa hinder. Den här känslan vill jag verkligen ha med mig även i år. En glad Zigge och en jätteglad matte. Tyvärr petade sista ryttaren oss från en placeringen, men vad gör väl det.

När jag kom ut från banan så var jag så glad och nöjd. Jag hoppas att 2018 blir minst ett sådant bra år.

Likes

Comments

Idag tänkte jag berätta vad som är det bästa minnet från 2017.

2017 har tyvärr inte varit ett så bra år för mig och Sonja då hon skadade sig i början av året. Hon skar upp en bit på låret och vi fick sy. Efter det var vi igång igen och tävlade. Sen mot hösten märkte vi att något var fel med Sonja och vi åkte och kollade upp henne. Vi fick spruta henne i bakknäna och efter det har vi ridit uppbyggande träning hela hösten och vintern. Just nu är Sonja helt fräsch och vi tränar mot våra mål 2018.

Men iallafall bästa minnet från 2017 är från i somras när vi tävlade våran andra LA.4. Det var i Årsunda och vi hade varit där en gång tidigare och då var hon väldigt fin. Eftersom jag visste att det hade gått bra där tidigare spände jag bågen lite och satsade mer. Innan dess hade jag ridit väldigt kravlöst då Sonja kan bli spänd och tittig på tävling. Men den här gången höjde jag ribban och förväntade mig lite mer av Sonja då hon hade varit väldigt fin på de senaste träningarna.

Det var väldigt varmt den här dagen nästan 30 grader så vi red inte fram så länge som vi brukade. När det var min tur att gå in på banan skrittade jag lite först och visade henne omgivningen. När domaren visslar rider jag in på banan och gör halt, jag känner att hon är väldigt laddad så jag hinner ta ett djupt andetag och sedan börjar jag mitt program. Det börjar med en ökad trav och den gör hon såå bra. Sedan var det en skänkelvikning och dom hade vi haft lite problem med innan. När jag börjar skänkelvikningen känner jag att hon inte tar min skänkel och bara vill springa fortare, hon börjar galoppera och det är koefficient 2 på skänkelvikningarna så det var inte så bra. Men jag fortsätter rida som ingenting har hänt. Nästa ökad trav gör hon också så bra och vi sätter också den andra skänkelvikningen. Vi fick också miss i galoppen då hon från ingenstans byter galopp efter en ökning. Vi hade också en miss i ryggningen på diagonalen då skulle vi göra en halt och rygga men då trodde Sonja att vi var klara haha så hon släppte stödet i tygeln och for upp med huvudet. Verkligen inte våran bästa ryggning men Sonja undrade nog varför vi skulle rygga när hon tyckte att hon var klar och så hade hon lärt sig att man inte ska rygga framför domaren. Men men resten av programmet var hon helt fantastisk. När vi var klara med programmet gick vi på en liten promenad i skogen. Ja ville helst inte se procenten då jag trodde vi skulle hamna runt 55%. Eftersom inte Årsunda samarbetar med Equipe så kommer inte resultaten upp där, så vi var tvungna att vänta på protokollet. När mamma har hämtat protokollet ser jag att det står 62,43 och jag blir såå himla glad, det trodde jag verkligen inte med tanken på missarna som vi gjorde. Mamma säger också att vi har gått upp i ledning. I väntan på att alla ekipage ska rida för att se om jag blir placerad eller om vi ska åka hem går jag med sonja i skuggan då det är så varmt. Men tillslut när sista ekipaget har ridit och klassen är slut får jag resultatet och jag vann klassen. Har nog aldrig varit så glad som då. Sonja älskar verkligen ärevarv och lika mycket som jag och extra kul är det alltid när det är en bra publik vilket det var. Även om det var en del missar så var känslan helt fantastisk, det är den här känslan jag vill ha när jag tävlar. Älskar att tävla i Årsunda så trevligt folk och bra underlag. Även superkul att dom har så stora rosetter. Detta är helt klart vårat bästa tävlings minne från 2017 och vi längtar till tävlingarna drar igång igen så vi kan få fler bra tävlings minnen. /Alicia.

Likes

Comments

Idag tänkte vi fortsätta presentera vårat team och vi har kommit fram till våra veterinärer. Vi börjar med veterinär Björn Gammelgård som mamma och pappa lärde känna för över 20 år sedan när det bodde i Surahammar då Björn arbetade på Strömsholms hästsjukhus.

Björn Gammelgård har en lång erfarenhet av specialistdjursjukvård inom hästmedicin och kirurgi. Björn tog veterinärexamen 1981 i Uppsala. Därefter arbetade han under 2 års tid som distriktsveterinär i Svenstavik. Intresset för häst fanns redan innan Björn påbörjade veterinärutbildningen och en specialistutbildning var ett naturligt steg. Specialistutbildning inom hästmedicin och kirurgi inleddes på Gotland då Björn arbetade vid en ATG hästklinik och fortsatte vid Strömsholms Hästsjukhus i 16 år. Därefter arbetade han som klinikchef vid ATG hästklinik i Örebro. Som en del i sin specialistkompetens har Björn publicerat en artikel om ekvint artrit virus. Björn har under sina år som verksam veterinär deltagit i flertalet kurser i Sverige och utomlands inom hältutredning, hästens rörelseapparat, ryggdiagnostik, tandsjukdomar, stogynekologi, benkirurgi, bukkirurgi, artoskopi, fölsjukdomar, kolikbehandling mm. Efter 30 år som veterinär har Björn återvänt till sin hembygd för att bedriva högklassig djursjukvård i Rättvik.

Ingela Johansson är uppvuxen på hästgård i Dalsland. Intresset för hästar har följt Ingela genom karriären. Hon avlade veterinärexamen i Uppsala 2006 följt av distriktsveterinärtjänst i Högsäter samt klinikveterinär vid ATG hästklinik Örebro. Ingela är godkänd stuteriveterinär och har genomgått flertalet fördjupande kurser inom hältutredning, ultraljudsdiagnostisk, hästtänder och fölsjukdomar. Parallellt med arbetet som klinikveterinär genomför hon den vetenskapliga delen av hästspecialistutbildningen i samarbete med SVA (statens veterinärmedicinska anstalt), Uppsala.

Veterinär Anna Dahlsten som förutom att vara en jätte bra veterinär har fött upp fina hästar och är jättebra på unghästar och unghästvisning.

Likes

Comments

hej
Idag tänkte vi fortsätta att berätta och visa lite bilder på våra hästar vi haft.

Efter att vi hade sålt Natima köpte vi en liten c-ponny till mig som jag skulle börja träna på. Det var en isabell valack som hete Brodals Mowgli, men vi kallade honom för Mogge. Han var verkligen min drömhäst, värdens snällaste och såå trygg att rida. Han var en riktig läromästare som hade tävlat upp till Lätt A:P1. Han var söt som socker. Tyvärr hann jag inte tävla något på honom eftersom jag växte ur honom väldigt snabbt. Då fick Clara ta över honom.

När jag var för stor för Mogge började vi leta efter en ny ponny och jag ville att den skulle vara exakt som honom. Efter mycket letande hittade vi till slut en ponny som var väldigt lik Mogge. Han var också isabell och en valack och han hette Joly’s top gun. Han var en väldigt snäll häst med ett stort hjärta. Han var min första tävlings häst och vi tävlade upp till LC. Jag minns första gången jag tävlade. Jag var inte nervös alls och det var bara att rida igenom programmet. Han var världens bästa häst att ha med på tävling, inte rädd för något och så lugn. När jag rider ut från våran första start är jag överlycklig och blir ännu gladare när jag får se procenten vi hade ridit på hela 60% och jag var så glad haha. Vi blev aldrig placerade eller så på en tävling men jag var gladast ändå. Vi red bara två tävlingar och den andra på 61%. När jag blev för stor för Joly sålde vi honom till en jätte fin familj som skulle ha honom som skogsmulle ponny vilket han verkligen förtjänade då han hade kommit upp i åldern och behövdes pensioneras.

När Clara hade växt ur Bambi så köpte vi en C-ponny som hette Steven. Vi hade haft honom i några månader men upptäckte då att det inte var en ponny för mig. Han kastade dessutom av mig så jag bröt armen och det gjorde mig rädd att rida honom mer, jag var trots allt bara 9 år. Det var en period då jag ville sluta rida efter det som hände, men fick en så stor längtan tillbaka till hästryggen så jag började igen efter armen hade läkt. Vi hittade tyvärr ingen bild på Steven. Jag tog då över Mogge efter Alicia och han gav mig självförtroendet tillbaka. Nu hade jag upptäckt hur roligt det var att hoppa och eftersom Mogge skulle pensioneras och jag ville tävla så köpte vi Doris.

Doris Day (C-ponny) som stod nere i Skåne, vi kunde inte åka ner dit så det var en stor chansning. När stoet hade kommit hem så var hon väldigt pigg. Mamma fick hålla i henne när vi skrittade för hon ville bara springa. Efter tredje ridturen så tänkte mamma skicka tillbaka henne, men jag ville inte. Hon lugnade så småningom ner sig när man red ut men på hoppbanan var hon väldigt pigg och vi låg ner i svängarna. Jag var väldigt säker på Doris men det såg väldigt osäkert ut. Jag kommer ihåg att alla som tittade på träningarna var väldigt oroliga och trodde att jag skulle flyga av.
Den 23 juni 2014 så var skulle vi starta vår första hopptävling på 30 cm och vi nollade! Under hela 2014 och början på 2015 så tävlade jag henne upp till 70 cm. Hon var den perfekta läromästaren och ju mer jag red desto lugnare blev hon och vi kom aldrig hem utan en rosett.
2015 så sålde jag henne och jag saknar henne fortfarande. Doris var verkligen one of kind, hon var min första tävlingsponny, jag bara älskade hennes temperament och man kunde bara älska Doris, hon var verkligen fantastisk.


Dom här inläggen blev lite längre än vad vi hade tänkt oss så det kommer också komma en del 3.

Likes

Comments

hej hej
Idag tänkte vi berätta och visa lite bilder på alla hästar och ponnyer vi har haft.

Våra allra första ponner vi fick hette Winny och Ina som var mor och dotter. Dom var två små söta shetlandsponnyer. Vi fick dom när vi var 4 respektive 2 år av mormor och morfar. Det vi minns av dom är att de var riktiga busponnyer som vi ramlade av hela tiden. När vi blev för stora för dom sålde vi först Winny till en kvinna som var intresserad av körning och senare sålde vi Ina till en ung tjej som skulle ha henne som barnhäst. Vi har alltid varit väldigt måna om vilka nya hem våra hästar får när vi sålt dem.

Bambi som var min andra ponny var nog världens snällaste häst.En helt underbar ponny med ett hjärta av guld. Vi köpte henne från skåne. Mamma såg henne på en annons och tyckte att hon verkade vara en bra ponny till mig och det visade sig att hon var ett riktigt fynd. Det var en perfekt ponny att lära sig på, såå himla lydig och snäll. När jag blev för stor för henne fick Clara ta över henne. Efter ett år när Clara har ridit henne blir hon halt. Bambi hade fång men vi lyckades hålla henne frisk i ytterligare ett år men den hösten fick hon ett så svårt fånganfall att vi var tvugna att ta bort henne. Det var ett svårt beslut men man kan inte låta ett djur lida och vi hade gjort allt vi kunnat för henne. Hon fick somna in här hemma. Det här med att djuren blir så svårt sjuka att man måste ta bort dem är verkligen baksidan med att ha djur.

När Clara tog över Bambi köpte vi ännu en vit liten C ponny som hette Snowy. Han var en väldigt bestämd och egenvillig ponny. Men han var ganska lugn och snäll när jag fick honom men eftersom jag var lite rädd att rida tog han över direkt. Han bockade nästa alltid av mig och en gång väldigt illa. Jag red på våran ridbana och när jag skulle börja trava började han bocka och slutar inte förrän han fått av mig, jag flyger och gör en volt och ramlar mitt på ryggen. Jag hade svårt att få igång andningen, antagligen var jag så chockad att jag höll andan. Det blev akut resa till sjukhuset där jag fick ligga kvar ett dygn. Läkaren sa att det var pga att jag hade haft säkerhetsväst som jag klarat av att inte göra illa ryggen och att det hade kunnat gå väldigt illa.

Mamma och pappa som stod på ridbanan sa senare att Snowy verkligen hade försökt fått av mig och att de såg hela hans mage underifrån i sista bockningen. Men det här berättade de först flera år senare eftersom de inte ville att jag skulle bli rädd att rida.
Tyvärr blev jag väldigt rädd och Snowy tog över mer och mer och mina föräldrar insåg att det här inte var en ponny för mig. Vi sålde honom till en tjej som var tuffare än mig och det gick väldigt bra för dem i dressyren. Han kom hem med rosett nästan varje gång. Men hon berättade att han testat henne många gånger innan han gav upp och insåg vem som bestämde. Men i slutänden blev det väldigt bra.

Vi köpte nu en äldre lugn ponny till mig som hjälpte mig att komma över min rädsla. Mamma frågade flera gånger om jag vill sluta rida men jag ville så gärna fast jag var rädd. Natima hjälpte mig att komma över rädslan. Vi sålde Natima eftersom jag ville börja träna och hon var ingen tränings häst. Tyvärr hade jag ingen bild på Natima.


Vi kommer att skriva en del två där vi kommer att fortsätta att berätta mer om vad vi har haft för hästar och vi kommer även att fortsätta berätta om teamet runt om oss. Gott nytt år önskar systrarna Hartmann.

Likes

Comments



Idag tänkte vi presentera Jimmy Inserte (sadeldoktorn) som hjälper oss med våra sadlar. Vi kom i kontakt med Jimmy då min (Alicia) dressyrtränare Fredrik böhling rekommenderade honom. Innan dess hade vi haft en del problem med sadlar. Vi är så otroligt glada att vi får hjälp av jimmy. Hästarna trivs med sina sadlar och det gör även vi som ryttare.

Fel sadel kan förstöra så mycket, det är inte bara ryggen de kan få ont, även diffusa hälter. Men hästar kan också få rörelsestörningar. Dessutom kan det göra underverk för sitsen att ha en bra sadel. Jimmy är helt fantastisk när det gäller allt det här, han ser minsta skavank om det är något fel och hjälper oss rätta till det, detta gör alltid en väldig skillnad.

















Likes

Comments