View tracker

[Psykisk Ohälsa]

Nu är helgen officiellt över och det känns bra. Alldeles för ofta lider jag av att det är helg. 90% av tiden känner jag avsky inför helgerna. Jag vet inte riktigt varför det blivit såhär? Varför avskyr man någonting så underbart? Jag brukade älska lugnet av helgens stämning. Nu är helgerna extremt ensamma, okej - inte varannan helg. Någonstans finns ändå känslan av ensamhet kvar, liggandes som en osynlighetsmantel över axlarna.

Tyngden på axlarna som aldrig vill försvinna. Ständiga påminnelser om vilken ÄCKLIG och misslyckad människa jag är ekar vart jag än går, vad jag än gör.

Jag önskar att jag bara kunde få bryta ihop, gråta tills tårarna tagit slut. Kanske skulle jag kunna få känna någon slags lättnad över livet? Kanske skulle jag få se färger i småsaker. Uppskatta att existera. Jag minns inte senast jag faktiskt fick gråta på det sättet att jag kunde känna en gnutta av tyngden lyftas från axlarna.

Fast just nu är allt sådär mörkt och svårt.
Men det är o k e j, för jag tar mig nog igenom detta med?

Likes

Comments

[Psykisk Ohälsa]

Sedan jag skrev senast så fick jag i alla fall hem bankkortet utan problem.

Hur har måendet varit sedan sist? Pretty much the same.
Vissa dagar blir det dock lite värre, som idag till exempel.
Jag pratade med en tjejkompis om mina känslor och hon
tyckte det lät som om jag möjligtvis dissocierar, fast i så fall till en mild grad.
Då det även är något som är vanligt i den diagnosen jag har.
Eller att det handlade om en stressrelaterad Depersonalisering/Derealisation.

Vet att jag förr känt precis som jag gjorde idag. Känslan av att inget kändes
direkt kopplat till mig. Det var så svårt att förklara detta för min tjejkompis
men försökte så gott jag kunde. Det var en ren känsla av tortyr, för allt kändes
så äckligt overkligt. Jag satt liksom på Instagram i ca. 30 minuter - ville lägga
upp någon bild och skriva något, men det gick liksom inte. Allt kändes så..fejk.
Att oavsett vilken bild eller text jag hade lagt upp så hade det inte känts som
något jag skulle lägga upp. Att bilderna som jag hade i min telefon inte var en del
av mig.

Gick igenom min blogg lite och såg att även den 20:e november så skrev jag detta :
"Jag går runt i någon slags dimma, knappt medveten om vad för dag det är eller vad
jag gör hälften av tiden då jag är vaken. Svårt att minnas dagarna eller om jag planerat
något speciellt inför kommande dagar."

Men men, jag tog mig genom denna jävla dag.
Nu ska jag göra det jag avskyr mest av allt typ..
Gå och lägga mig för att vakna upp till en ny dag.

Likes

Comments

[Psykisk Ohälsa], [Typical shit], Allmänt

Nu är det nästan en månad sedan jag bloggade senast och egentligen har jag väl ingenting speciellt att berätta om vad som skett under denna tiden jag varit oaktiv på bloggen. För här är det som vanligt..inget bättre men jag lever, så inte så jävla dåligt ändå.

Truth to be told, jag väntar bara.
Låter dagarna försvinna som i en dimma.
Jag har I N G E N aning längre.
Vad jag gör om dagarna eller vem jag pratar med.
Pratar jag med någon?
Äter jag?
Sover jag?
Bajsar jag?
Duschar jag?

Kan lova er utan att överdriva, att jag inte har någon som helst aning om svaren på några av de där frågorna. Allt som oftast måste jag skriva upp viktiga datum som jag MÅSTE hålla koll på. Sätta dom synligt så jag ser dom. Ändå drabbas jag dagligen av ångestpåslag, som om jag missat något viktigt, som jag borde gjort något viktigt. Det är aningen frustrerande att det sker.

Sjukt misstänksam för minsta lilla ljud, ord, rörelse.
Känner så otroligt mycket, inte känslor i sig - utan saker.
Som om jag har små ormar eller larver som kryper på min hud och ibland innanför min hud. Får ofta rys av obehag och känslan vill inte försvinna - hur mycket jag än rör min hud vid de ställena som jag tror att det är någon larv / orm.

Haha, trevligt liv detta (:

Måste dygna, då jag klockan 06 gav upp hoppet om att jag skulle kunna somna och ptja, det är ju ingen vidare tid att somna vid. Jag måste försöka vända tillbaka dygnet lite nu alltså.
Hoppas att mitt nya bankkort kommer hem idag med, men paranoid som jag är och litar inte på postnord - så förde jag över ALLA mina pengar på mitt konto som är kopplat till det kortet, till mitt sparkonto IFALL någon annan får tag i kortet eller om de postar i fel brevbox. HAHA!

Likes

Comments

[Psykisk Ohälsa], [Typical shit], [Ljuspunkter]

Min inre bomb byttes ut mot ett lugn.
Tänk att lite förberedelser och så vidare kunde få mig så här lugn inombords. Att bara ha det gjort har gjort mig betydligt lugnar och ångesten är inte lika påtaglig som innan. Det tog väl ett tag att fixa med allt som jag gjorde - men nu är det i alla fall gjort och ja, det inre lugnet är underbart & magiskt.

Nu känns det inte lika tufft längre, för jag vet att det kommer ta slut en vacker dag.
Tills dess hoppas jag att detta lugn fortsätter så att jag tar mig genom dessa veckor.

Har inte så mycket mer och berätta faktiskt.
Men jaja, bloggar ju i princip enbart för min egna skull så.

Likes

Comments

[Psykisk Ohälsa], [Typical shit]

Dagarna rullar på i vanlig anda. Jag går runt i någon slags dimma, knappt medveten om vad för dag det är eller vad jag gör mer än hälften av tiden då jag är vaken. Är det meningen att det ska vara såhär? Svårt att minnas dagarna eller om jag planerat något speciellt inför kommande dagar, vilket resulterar i total förvirring och ångest för att jag känner mig som världens sämsta människa som inte ens minns viktiga saker.

Jag har fortfarande sluppit destruktiva impulser, impulser över lag. Vilket förvånar mig ganska mycket. Då jag är så van med att impulser styrt mig i några år. Nu är jag lugn. Planerar dagar då jag kan självskada på. Vart jag ska göra det. Med vad. Haha!

Så det är väl alltid något "bra".

Den där tickande bomben gör sig hörd, varje dag.
Jag hör hur den tickar, pyser och VILL d e t o n e r a.
Men ännu en dag har den fått en skvätt "vatten" på sig,
och slocknat såpass att den tystnade.

Den värsta känslan måste nog ändå vara vid sänggång. Ångesten över att behöva somna, ångesten över att man vet att det kommer bli precis lika pest när man slår upp ögonen nästa gång. Om och om igen. Ingenting förändras. Det finns alltid där.

Tortyren har hamrat sig fast i mig.
Jag är enbart menad lidande, tills allt tar slut.
Annars hade det inte varit såhär, så här länge.

I'm sure of it.

Likes

Comments

View tracker

[Psykisk Ohälsa], [Typical shit]

UUGH JAG ÄR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD. ÄCKLAD ÖVER MIG SJÄLV OCH VILLE BARA SLÅ HUVUDET STENHÅRT MOT SPEGELN ELLER HANDFATET. Ville slå huvudet mot något hårt. Helst så jag spräcker skallen och förblöder.  ÄCKLIGA JÄVLA MISSFOSTER.

Det är det enda jag kan tänka och jag är så helvetes jävla ARG och FRUSTRERAD.

Nä. Snart jävlar smäller den där bomben inombords. Och då är det försent. Försent att överleva det.

Men ska hålla mig tills nästa vecka. Jag MÅSTE tyvärr det. Egentligen MÅSTE jag hålla mig till månadens slut men tror inte det är möjligt längre. Jaja.

FITTLIV.

Likes

Comments

[Psykisk Ohälsa], [Typical shit]

Frustrationen byggs upp hela tiden, känner aldrig att jag riktigt kan få ut den.
Jag är tyvärr inte en person som gråter när jag mår dåligt eller skriker när jag är arg/frustrerad. Jag blir bara tyst. Både på gott och ont. Jag önskar ändå på något sätt att jag kunde få ur mig frustrationen så det slipper bli som ett bombnedslag till slut..men det går verkligen inte.

Igår kände jag bara hur ångesten omfamnade mig totalt. Blev liggande i sängen i flera timmar, somnade någon timme. Sedan vaknade jag och mådde precis lika dåligt som innan jag somnade. Alltså detta vinterhalvåret är pest och pina. TORTYR. Jag avskyr snö, jag avskyr att behöva se det. Och allt detta grundades i barndomen. Jag får sådana förbannade flashbacks och spyr på alla känslor och minnen som kommer tillbaka som en käftsmäll.

Jag har dock aldrig innan känt av flashbacks så här mycket, jag kan liksom känna lukter och känslor som är flera år gamla - som om det är i nuet. Och det skrämmer mig en aning om jag ska vara ärlig. Att allt kommer tillbaka och känns så jävla VERKLIGT.

Jag vill bara lägga mig ner och självdö på en paradisö.
För här vill jag fan inte vara. Inte en sekund till - om jag själv fick bestämma.
Men alla jävla måsten, gör att jag inte riktigt bara kan försvinna just nu heller.

Blä.

Likes

Comments

[Psykisk Ohälsa], [Typical shit]

Denna låttext alltså.
Sia - Bird set free.

Clipped wings, I was a broken thing
Had a voice, had a voice but I could not sing
You would wind me down
I struggled on the ground, oh
So lost, the line had been crossed
Had a voice, had a voice but I could not talk
You held me down
I struggle to fly now, oh

But there's a scream inside that we all try to hide
We hold on so tight, we cannot deny
Eats us alive, oh it eats us alive, oh
-----------------------------------------------------------------

Det får bli att skrota de där rakbladen, som jag skrev i förra inlägget. Ja antingen är dom kassa och omgjorda eller så är det jag som är en patetisk jävla fjant som inte kan hantera sådana blad längre.
Usch. Tur det finns lösningar på det problemet.

Känner mig som världens sämsta människa helt ärligt, min tjejkompis frågar typ varje dag om vi ska ses och dricka kaffe men jag säger bara kanske. Men det blir aldrig av, för jag orkar inte vara social med henne - vill inte smutsa ner hennes liv med min närvaro. Har inte träffat henne på ganska länge nu, inte så att vi liksom suttit hemma hos henne och druckit kaffe och pratat i flera timmar.utan nån promenad någon gång med henne och hennes hund - där jag mestadels varit tyst. JAG vill inte smutsa ner hennes liv med min närvaro och mina problem helt enkelt. Hon har oroat sig tillräckligt för mig tidigare gånger.


I'm just done bothering other people with my shit.

Likes

Comments

[Psykisk Ohälsa], [Typical shit], [Film/Serie]

Boendestödet var hos mig vid ca. 14.30 och vi pratade lite, sedan hade hon med sig typ "värderingskort" om vad man prioriterade / vad som kändes viktigt i ens liv, var i tre steg. Mesta hamnade på "inte viktigt". Haha!

Hon frågade även lite kring mitt mående, på en skala hur pass suicidal jag är. Jag kunde inte svara, kändes inte rätt - för helt ärligt vet jag inte ens själv. Så sa : Ja du, det är hemligt.

Skulle testa på mina nya rakblad för andra gången och tänkte att dom kanske funkar bättre denna gång men helt jävla ärligt.. VAD FAN HAR DOM GJORT MED RAKBLADEN?! Dom är ju så förbannat slöa och värdelösa. Dom är för "tjocka" för att ens göra någon slags nytta. Jävla skit. Snacka om K A R M A då. Dom kanske förvisso funkar bättre på ställen där det inte finns någon tidigare ärrbildning. Får testa det en annan dag.

Nåja. Precis kollat på Sausage Party. Helt jävla sinnessjuk humor jag har då jag tyckte att filmen var förbannat jävla störd och rolig. Slutet var ju typ såååå himla klockrent. Fick många goda skratt om man säger så. (:

Likes

Comments

[Psykisk Ohälsa], [Typical shit]

Jag avskyr den där känslan av att "något dåligt kommer hända". Fan, den styr mig verkligen. Vågar mig knappt ut utan att jag typ tänker på allt jävla skit som kan ske och det känns som att sannolikheten är såpass stor. Även i går kväll när jag skulle tvätta så gick jag ner lite tidigare för att se om den som tvättade innan inte gjorde det eller var kvar. Det var ca. 25 minuter innan min tid började. Då hör jag en/två mansröster där nere i tvättstugan och får typ panik så går upp igen. Och DÄR började tankarna spinna vidare på saker som skulle kunna hända.

Dels satte jag direkt skärmlås på telefonen ifall han/dom skulle få för sig att sno min telefon. Samt att jag funderade vad dom skulle göra med mig. Det var allt möjligt sjukt jag tänkte. Funderade på om jag skulle lämna telefonen uppe ifall något skulle hända men tog med den sen ändå.

Jag var SÅ skakis när jag närmade mig tvättstugan. Men ingen var där fast maskin var igång ändå så visste att jag var tvungen att stanna där nere tills han/dom kom för att hämta sakerna. Om jag skakade när han klev innanför tvättstugan. Som tur var så va han ensam. Pillade lite med telefonen osv medan han hämtade sina grejer. Sen när han gick så släppte typ all oro.

Det är sjukt hur misstänksam jag är mot precis allt och alla now days.

Idag vaknade jag med ångest och orolig mage. Det lever lajban i skallen med tankarna och jag mår verkligen SÅ jävla illa nu av oro. Helvete. Antar att jag fruktar mötet med min boendestödjare, inte för att hon på något sätt är farlig eller så - men för att hon vet lite hur läget legat till det senaste så är jag rädd för att få ett förbannat vårdintyg och bli skickad till hispan.

Jag får försöka hålla mig lugn men denna upproriska mage och dessa tankar gör det jävligt svårt att till utseendet se cool-lugn ut som om inget är fel. Fan.

Håll tummarna för att det inte blir något vårdintyg! :)

Likes

Comments