Postad i: [Psykisk Ohälsa]

Är det möjligt att konstant lida av oro?
För det känns som det är det jag gör. Oavsett vad jag tänker på så börjar jag bilda mig scenarion där allt går åt helvete. Eller så oroar jag mig bara rent generellt över sakerna jag tänker på. Allt jag tänker ger mig "ångest" eller oro. Och då överdriver jag inte utan jag oroar mig över precis allt?! Hur fan är det möjligt att oroa sig över ALLT?

Är det någon som relaterar?
I så fall, hur hanterar ni det?

Det känns omöjligt just nu att hitta någonting som kan minska all oro. Jag avskyr att det ska vara så här. Det är inte alls kul att känna oro över minsta lilla grej och få ångest för de sakerna. Känns löjligt. Överdriver jag? Det är riktigt tufft att gå såhär ständigt.

Sitter här och tänker på allt just nu. Oroar mig för allt. Och snart ska jag iväg för att ta ungen till tandläkaren, det jag oroar mig för att är komma försent. Att någonting ska hända på vägen dit. Oroar mig över att bli uttittad. Oroar mig att de kommer gnälla över något. Oroar mig över allt. Varför?

Varför måste jag tänka det värsta om allting? Detta sker även när jag inte har någonting planerat utan bara är hemma. Oroar mig ändå över saker som kan ske. 24/7 känns det som. Det är fan jobbigt.

Jag behöver tips på hur jag på något vis ska kunna hantera all oro/ångest. För detta gör mig galen alltså. Jag vill bara lägga mig ner och dö för oron är så jävla påträngande. Känner mig förlamad. Vill inte känna. Vill inte detta.

Men nu måste jag samla krafter att göra mig i ordning för att sedan bege mig iväg runt halv 3 då tandläkartiden är vid 15.20. Tar inte lång tid varken till dotterns fritids, och därifrån till tandläkaren..Men oron för att komma försent och så vidare gör att jag inte kan cykla senare. Och jag är REDAN stressad som helvete över situationen.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Postad i: [Psykisk Ohälsa]

Ja det kan man lugnt säga att det har varit. Idag var den dagen jag fick plocka upp telefonen för att slå 112. Idag var jag tvungen att ringa polisen för jag stod inte ut och lyssna på mina grannars högljudda tjafs.

Detta har pågått i omgångar ett bra tag nu att jag hört dom högljutt "bråkar" med varandra eller haft diskussion. Det är otroligt svårt och veta vad det handlade om och om någon av dom var i fara. Så idag kunde jag inte längre bara ignorera, jag var tvungen att göra någonting.

Fastän min rädsla för att prata i telefon samt min paranoia så gjorde jag det. Kan ju säga att min puls var skyhög och min röst darrade när jag försökte förklara. För jag visste inte vad som pågick där uppe men jag kunde bara inte strunta i det heller!

De poliserna som åkte ut ringde mig när de var påväg hitåt, för att fråga hur situationen var just nu och hur jag uppfattade det hela. Det var så himla svårt att förklara, speciellt med ångesten och oron som påverkade mig så extremt.

Jag gick ut för att röka tillslut för att försöka lugna nerverna, lagom när jag rökt lite så kommer någon ut från den lägenheten och låser dörren. Jag får panik, släcker ciggen och går in. Efter 10 minuter går jag ut och tänker röker resten av ciggen.

Sedan hörde jag hur poliserna knackade på grannen och kollade läget. De pratade inte mer än i någon minut innan de gick igen och jag stod där på loftgången som ett fån och rökte. De frågade om det var jag som ringde, sedan berättade dom att det var en hon som bodde där ensam med två småttingar. Och de hade frågat henne om hon hade gråtit och då påstod hon att hon pratat med någon från hemlandet och var därför ledsen. Sedan att det kan varit barnens skrik som hördes isåfall.

Det jag tycker är konstigt är
1. Hon påstår att hon bor ensam med 2 små, fastän jag hörde en MAN gapa och skrika.
2. Vem var det isåfall som sedan gick ut från lägenheten och låste dörren där när jag stod ute och rökte?
3. Jag vet skillnad på barnskrik och vuxna människor som skriker och gapar. Det var inte BARN som skrek.

Jag känner mig som en jävla idiot efter detta. Kanske överdrev jag? Kanske inbillade jag mig allt? Kanske borde jag inte ringt?

Min paranoia gillade inte detta.
Efter poliserna varit där och sedan pratat med mig..så la jag mig i sängen för att försöka lugna ner mig. Då plingar det på dörren och någon står utanför men det var svårt att se eftersom solen låg på den sidan så kunde man inte se ut ur kikhålet på dörren. Jag tänkte att någon måste sett mig när jag pratade med polisen och vet att det var jag som ringde och nu är dom ute efter mig. Alternativt så var det hennes kille som var längst bort i loftgången (på min plan) för när polisen knackade på där uppe så var det en man ute på gården påväg någonstans och sedan såg han det och gick till min trappuppgång och sedan bort till grannarna längst bort på min rad.  Kanske var det han som skrek och nu vet han att det var jag eftersom polisen stod och pratade med mig?

Ja alltså alla scenarion är tänkbara och min hjärna har gått på högvarv nästan hela kvällen. Jag låg och tryckte i sängen i en timme efter att någon plingade på dörren. Vågade knappt andas. Vågade inte göra väsen eller ens stå nära fönstren.

Efter ett par timmar vågade jag gå ut i köket för att försöka laga lite mat och få i mig det. ångesten har dock varit konstant, den höga pulsen lika så..men nu äntligen har pulsen gått ner och jag ligger här i sängen och försöker slappna av så jag kan få somna.

Tankarna är dock all over the place och jag har fortfarande massa tankar på vad som kan hända. Kommer inte våga gå utanför dörren på ett par dagar, det är en sak som är säker. Vet inte hur jag ska lösa det med cigg osv men jaja..det får väl vara.

fy!

Likes

Comments

Postad i: [Psykiatrin], [Psykisk Ohälsa]

Jag vet att jag inte har skrivit något på ett tag nu igen, så ledsen för det men jag har helt enkelt inte orkat.

I tisdags var jag på mötet hos kuratorn, jag såg till att ha med mig en väska med kläder och så vidare ifall dom skulle få för sig att lägga in mig. Jag ville inte riskera att bli inlagd utan kläder m.m eftersom det inte direkt är i grannkommunen som slutenvården ligger. På mötet fick mitt boendestöd vara med för kuratorn och boendestödet hade kommit överens om att det vore bra så att mitt boendestöd kunde förklara sin oro också. Det togs dit en från mobila teamet för att göra en suicidrisk-bedömning typ. Hon som var från mobila tyckte att tätare kontakt skulle hjälpa mig samt att jag skulle se till och få ett läkarsamtal inom snar framtid. Hon ansåg i alla fall att jag inte var en fara för mig själv.

Precis innan hon gick så sa mitt boendestöd : "Ja det är ju bra att en professionell har gjort denna bedömningen.". Sedan pratade vi en stund, jag, kuratorn och boendestödet. Och även denna gång kom hotet "om du inte svarar på sms eller när vi ringer så kommer vi skicka ut mobila teamet och öppnar du inte för dom då så måste polis tillkallas för att ta sig in med låssmed. Och jag antar att du inte vill att det ska ske." Nej så klart inte jävla dumfan. Vem vill ha polisen innanför sina dörrar? Jag har aldrig påstått att jag skulle neka att öppna om de skulle komma heller.

Sedan förstår jag ju vad hon menar med det "hotet" också. Hon förklarar ju bara konsekvenserna av att jag inte svarar. Men nu är det ju inte direkt så att jag skiter i att svara på sms samt samtal för att jag vill ha uppmärksamhet. Jag svara inte för att jag inte orkar eller alternativt att jag glömmer bort att svara på sms. Jag kanske vaknar, läser sms:et och sedan tänker "jag svarar sedan." men så glömmer jag bort det under dagen eftersom jag tänker på 12094124 andra saker.

Jaja. Hursomhelst.
Sedan precis innan vi gick så sa mitt boendestöd lite med pikande ton "Jag ska se till att skriva upp hennes namn så jag kommer ihåg vem det är som gjort denna professionella bedömning." Antar att hon inte kände att den var så värst bra. Men jag tror att hon från mobila inte tycker jag är en fara för mig själv eftersom jag sa att jag inte har satt ett datum. Samt att jag inte har införskaffat mig NYA verktyg för ett suicidförsök. Utan att jag har de hemma redan och haft ett bra tag (men jag har ju inte gjort någonting hittills så.)

Jag är tacksam över att inte behöva vara inlagd.
När jag kom hem från mötet där i tisdags så däckade jag av utmattning. Sov 2½ timme. Sedan efter det har jag bara varit slö, medtagen, orkeslös. Idag är det torsdag, och jag har mestadels spenderat minuter, timmar, dagar i sängen. Med små stunder där jag suttit vid datorn och kollat serier och druckit lite kaffe. Igår var jag ute en kort sväng, för att köpa en cola zero på macken som ligger 2 minuter från där jag bor. Inte mer än så. Jag orkar inte. Orkar inte vara social. Orkar inte laga mat. Orkar inte prata. Orkar inte. INGENTING.

Jag vill bara slippa detta jävla lidandet.
Men hur slipper man det? Hur kommer man från lidandet?
Känslan av ständig tortyr inombords. Hur slipper man den känslan?

Kan inte bestämma mig om jag ska ta en dusch eller om jag ska slänga mig i sängen igen.
Detta är inget liv. Detta är att enbart existera.

Samtidigt vet jag inte om jag är så jävla värst intresserad av att existera eller leva i denna värld som redan är så äckligt fucked up och hemsk. Nä. Allra helst önskar jag att jag bara kunde fly. Fly från allt. Men ja, det är ju en dröm som aldrig kommer slå in. Lika bra att sluta drömma. It's impossible anyways.

Likes

Comments

Postad i: [Psykiatrin], [Psykisk Ohälsa], [Typical shit]

Precis kommit hem från att ha handlat med boendestödet. Hon ringde tidigt i morse (9.30) och frågade hur jag mådde och att hon hade pratat med kuratorn ang mig. Frågade om jag inte ville att mobila teamet skulle komma och göra en bedömning av mig. Jag sa nej. För jag vet att om de hade kommit så hade jag nu varit inlåst. Jag vill verkligen inte in på psykiatrins slutenvårdsavdelning.

Hon vet dessutom att jag inte GÖR något när jag har min dotter. Oavsett hur dåligt jag skulle må så skulle jag aldrig göra mig illa eller flippa när jag har henne. Så hon sa att hon ändå litade på mig att inget kommer ske i helgen.

Försökte ändå förklara för mitt boendestöd hur det är. Hur jag känner osv. Att jag rent tekniskt inte är suicidal utan det är mer en känsla av att vara trött på precis ALLTING. Att jag är rädd för att det kommer slå slint en vacker dag inom de närmsta dagarna för att jag känner liksom att jag drunknar. Det är nog mycket frustration som liksom inte kommer ut, jag får inte utlopp för det och utagerar sällan.

Men någonstans bakom alla de där känslorna ligger nog suicidtankar trots allt. Inte så att jag går och tänker på självmord 24/7 utan mer det faktum att det blir som en flykt till de tankarna. Alltså det är sjukt svårt att förklara..vet inte hur jag ska förklara riktigt.

Kanske är det att vara suicidal trots allt. Men jag går liksom inte och tänker på hur jag ska göra eller när. Det är mer att jag tänker att "blir det värre ja då är det bara att avsluta det hela. Inget mer med det liksom."

Likes

Comments

Postad i: [Ljuspunkter], [Psykisk Ohälsa], [Psykiatrin]

Länge nu har jag kämpat mot mitt kassa mående och ändå tagit mig såhär långt, inte utan massor av lidande dock. Idag brast det dock, jag liksom insåg att detta inte är vidare hållbart längre. Jag måste berätta för NÅGON..någon som jag vet kan hjälpa mig eller åtminstone lyssna på mina ord.

Jag skickade iväg ett sms till mitt boendestöd vid halv fyra. Förklarade att jag inte visste hur länge till jag skulle orka med att kämpa, att det har varit illa ett bra tag. Sedan sa jag även att jag verkligen INTE vill bli inlagd på psykiatrins slutenvårdsavdelning, jag vill inte ha oväntat besök för det ger mig sådan sjuklig ångest.

Jag vet att skulle någon komma, plinga på och fråga mig hur jag mår så hade jag ljugit rätt upp i ansiktet på den personen för att slippa överraskningsmomentet. Att inte VETA. Avskyr det!

Mitt boendestöd svarade efter några minuter att hon tyckte det var bra att jag skrev det och att hon skulle ringa till min kurator imorgon för att prata med henne för att någon slags hjälp behöver jag? Ska på möte hos kuratorn på tisdag nästa vecka.

Jag hoppas verkligen att de inte bestämmer att skicka ut mobila teamet imorgon för alltså jag vill verkligen inte bli inlagd.

Samtidigt vet jag inte riktigt vad som skulle hjälpa mig och mitt mående. Kanske underlättade det lite att bara erkänna det för någon, för mitt boendestöd. Jag skulle dock ljuga om jag sa att jag inte oroar mig och har ångest över morgondagen.

Fick berätta för pappan om detta med eftersom det egentligen är min helg att ha dottern nu i helgen, och skulle dom bestämma att jag måste läggas in så är han åtminstone lite förberedd på det också.

Men jag hoppas..hoppas att slippa bli inlagd. Jag är för paranoid för det. Dom kommer förstöra mig. Dom kommer använda allt jag säger emot mig sedan i efterhand.

Usch.

Över till en positiv sak: Jag fick mina fondpengar idag som jag ansökte om och fick godkänt. Så nu har jag satt de pengarna på sparkontot så inte de dras förrän jag väl bestämt mig för att handla grejer för dom.

Likes

Comments

Postad i: [Psykisk Ohälsa]

Fy fan, livet är bara ständigt plågsamt nu för tiden. Det känns som tortyr att vakna upp ännu en dag, med samma mående. Samma känslor. Samma tankar. Samma ångest. Samma oro.

Jag är så himla trött på allt som gör så ÄCKLIGT ont inombords. Det är verkligen tortyr att andas. Existera. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig genom dagen, fastän jag någonstans ändå tar mig genom dagen ändå. Inte utan lidande dock. Det är bara så jag tar mig genom det, lider mig genom dagens ångest, tortyr-tankar.

Detta är dock inte bra i längden, och det har jag börjat inse nu. Hur ARG och hur lätt jag tänder till för minsta lilla sak. Det känns som en tickande bomb inombords. Att den kommer smälla av. Den har inte gjort det ännu som tur är. Jag är mest rädd för vad den bomben kommer ha för konsekvenser för mig i efterhand. Rädd för vad jag ibland tänker. Rädd för vad jag skulle kunna göra. Jag vill verkligen inte.

Men jag vet inte hur jag ska få bort dessa känslor.
Känslan av att kvävas, konstant. Varje andetag är tungt och man liksom nästan kippar efter luft, efter ett ordentligt andetag. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till snart. Kaos i hjärnan. Självhatet gör dock att jag anser mig förtjäna det. För jag är en äcklig och ful människa. Jag förtjänar lidandet ända tills mitt sista andetag är taget.

Åh. Jag vet verkligen inte längre alltså. Vad fan ska det bli av mig?
Kan jag inte bara få dö? Kan jag inte bara få slippa allt detta. Livet. Existensen. Kraven.

Äckel liv.

Likes

Comments

Postad i: [Psykisk Ohälsa]

Uppdateringar verkar vara det enda jag gör med ett mellanrum på när jag senast bloggat.

Jag har inte haft någonting speciellt för mig sedan uppdateringen senast. Jag har mest varit sängliggande eller tittat på serie. Börjat titta om på en serie från början igen då den inte har säsongspremiär på ett bra tag.

Somnar runt 04 tiden och går upp vid 13-14 tiden, ungefär varje dag.
Kvällarna avslutas med någon timme att lyssna på creepy-podden.
Känns ju lite sådär konstigt att jag lyckas somna av det, haha!

Kanske därför jag har mysko drömmar om nätterna och känner mig konstig när jag vaknar, nu för tiden.

Nåja. Måste försöka komma in i duschen idag. Inte duschat på jättelänge - och känner mig så jävla äcklig. Fy!

Likes

Comments

Postad i: [10dagars bloggutmaning]

Min bästa vän. För jag vet att oavsett vad jag pratar om så vet jag att hon förstår vart det kommer ifrån. Hur jag menar (i de flest fall) och att det inte kommer spridas vidare på något sätt. Jag hoppas att hon känner precis samma sak med mig, för jag är väldigt mån om de jag bryr mig om. Och hon är ju någon jag har i min närhet, skulle aldrig på något vis vilja sumpa min vänskap med henne för att få berätta någonting. We are the partners in crime. Henne kan jag lita på i alla lägen. Jag vet att hon kan relatera till många tankar och upplevelser, vilket underlättar en hel del om man ska prata om någonting jobbigt. Henne älskar jag, av hela mitt hjärta.

Härmed var 10-dagars bloggutmaningen slut. Hoppas ni gillade att läsa dom inläggen.

Likes

Comments

Postad i: [10dagars bloggutmaning]

1. Jag önskar att jag kunde ta bort allt psykiskt lidande i världen. För helt ärligt, oavsett hur vi lär oss att vara mot medmänniskor när vi lider av psykiskt ohälsa - så önskar jag ändå att vi inte skulle behöva LIDA för att lära oss det. Då så många personer varje år lyckas ta sina liv på grund av deras psykiska ohälsa. All sorg, smärta och rädsla - hade väl varit bättre utan det?

​​2. Jag skulle vilja kunna stoppa all ondska: (krig, våld, terrorism). Jag tror nog att alla någon gång under sitt liv tänkt tanken, att man skulle vilja stoppa all ondska/orättvisa. Eftersom det inte bara är några som blir lidande av att det finns - utan ALLA. Åtminstone alla med hjärta och empati. Sedan finns det ju tyvärr de som verkar gilla att se allt ont som sker i världen.

Likes

Comments

Postad i: [Ljuspunkter], [Psykisk Ohälsa]

Jag vet att det inte varit direkt mycket vettiga inlägg från mig på ett tag nu, enbart de förinställda 10-dagars bloggutmanings inläggen. Det var kul och göra de inläggen, för att det skulle bli någonting annat än bara gnäll på min blogg - tänkte jag.

Nu har påskhelgen tagit slut, eller egentligen inte. Men dottern har blivit hämtad och nu kan jag bara vara och försöka slappna av och återfå några slags krafter. Kanske kan det underlätta mitt mående lite? Jag hade trots allt ändå en helt okej helg med dottern och det var inte så mycket diskussioner och tjafs.

Vi var hos min tjejkompis på påskmiddag i går, vilket var trevligt. Smått jobbigt med folk runtomkring och man känner sig liksom aningen malplacerad runt alla andra. Men jag tog mig genom det. Sedan när alla andra hade gått så spelade vi lite kort (Jag, dottern, vännen och hennes sambo).

Och hur är det med mitt mående?
- Jag skulle väl inte påstå att det är värre än innan, snarare är det ganska lika som innan. Aningen lättare att andas kanske, inte mer än så. Ångesten kommer ofta som innan. Paranoida tankar till och från. Oro över att någonting ska hända. Överanalyserar varje situation som uppstår eller är på väg att uppstå.

Förresten så löste det sig med uthämtandet av paketet tillslut med så fick hem mina två nya anteckningsböcker, har inte hunnit inviga dom ännu men ser fram emot det. De är så perfekta som jag tänkte att dom skulle bli! Woho!

I onsdags fick jag oväntat besök av min boendestödjare + en annan boendestödjare. De plingade på och först visste jag inte om jag skulle öppna - för jag visste inte va de ville mig och jag HATAR oväntat besök. Speciellt från någon man vet har makten över en. Efter ett tag öppnade jag och alltså jävlar va nervös jag var..tror det hördes på min röst. Jag skakade inombords. De frågade hur det var osv. i och med att jag inte svarat på sms. Men jag hade ju gett klartecken i måndags att jag levde. Mitt boendestöd frågade om det var så illa att en inläggning skulle krävas.. men jag förnekade. Vem fan vill dit? Inte jag i alla fall! Speciellt inte eftersom jag skulle ha dottern från torsdag - söndag. Sedan så sa mitt boendestöd att hon skulle kontakta min kurator om att hon fått kontakt med mig och att säga att kuratorn kunde ringa mig. Jag lovade att jag skulle svara när hon ringde på dolt. 

Efter att de begett sig iväg så tog det en timme kanske sedan ringde kuratorn och frågade hur det var, samt att jag borde ringa till henne om jag mår dåligt. Hon vet dock att det inte kommer ske, för det har jag gjort klart för henne att det knappast lär hända. Sedan sa hon typ att jag måste börja svara på sms för annars kommer någon skicka dit mobila teamet för att göra en koll hur jag mår och sedan förklarade hon att om jag inte öppnar dörren för mobila teamet så skickas polis. Ehm, ursäkta? Vad var det för mening med att ens hota med det? Jag hade ju svarat på smset, öppnat dörren när mitt boendestöd plingade på och även svarat när kuratorn ringde. 

Jävla nötter. 

Nåja. Nu får jag vara i fred ett bra tag till. Hurra.

Likes

Comments