View tracker

Hej, jag är en människa som antingen hatar eller älskar. Är jätte glad eller jätte ledsen. Antingen är du allt för mig eller så är du ingenting. Det är som att det nästan inte finns någonting mellanting.

Att älska någon är underbart. Det är som om man inte ens existerar i samma universum som alla andra, man har liksom sitt eget. Det finns ingenting som är viktigare än den andra personen, de andra är inte värda att märkas.

Men ibland blir det inte alltid så bra, den man älskar kanske inte älskar dig tillbaka. Målet för alla dina känslor kanske inte ens märker din existens. Då är inte kärlek något underbart. Då är det inte som om ni båda har ett eget universum. Då har du ett eget, där du är alldeles ensam. Där är det kallt. Där är du ensam.

Jag är ju som sagt en människa med rätt starka känslor & ett nästan lika starkt temperament. Detta kan vara ett handikapp när det kommer till kärlek. När det kommer till att bli avvisad. När det kommer till att bli lämnad.
Jag klarar det inte, jag brister.

Det är just pga att jag blivit avvisad som jag valt att inte vara så aktiv här. Under sommaren 2015 så pratade jag med en kille. Det kändes som om det kunde bli något utav det. Men eftersom jag inte litar på någon med mina känslor så vågade jag inte hoppas på för mycket.

De som känner mig vet att jag och kärleksrelationer aldrig gått bra. De vet också att jag är livrädd för att visa mina känslor på ett djupare plan. Men jag kände att den här killen vill jag verkligen satsa på. Så jag valde att för första gången lägga alla kort på bordet. Jag berättade för honom vilka känslor jag kunde känna av och förtydligade även för honom att om han tänkte fortsätta prata med mig måste han förstår att jag endast var ute efter att förr eller senare bli ett par. Till min förvåning höll han med och menade att det var självklart att det var målet. Jag svalde denna lögn med hull och hår. Något som jag sedan fick ta konsekvenserna för.

Vi fortsatte prata i några månader till och sen slutade han bara prata med mig. Bara sådär. Det framgick sedan att jag återigen inte dög. Att vara just Tove var inte tillräckligt. Jag bröt totalt ihop. Jag kan säga att jag nästan konstant grät i 2 veckor. Men det som gjorde mest ont var inte att jag inte dög. Utan att han visste hur jag kände och att jag berättat att jag endast var ute efter seriöst. Han visste det i månader men valde ändå att fortsätta prata med mig och sedan out of the blue "dumpa mig" Det gjorde ondast. Men även att jag aldrig fick en förklaring varför han gjorde det har hållit mig vaken.

Jag var dum nog att fråga, jag fick ett svar som gjorde att jag 7 månader efter "dumpningen" återigen bröt ihop. Anledningen till varför den här killen spelade ett spel på mina känslor var för att "sånna som du förtjänar det"               

Tyvärr påverkade hans ord mig & mitt psyke mer än vad jag vågat tro. Jag har de senaste typ 7 månaderna fajtats mot mig själv & mina egna tankar. Mitt självförtroende sjönk av hans ord. Jag började inbilla mig att jag inte var värd någon eller något. Jag började intala mig hur ful & äcklig jag var. Jag började nästintill hata mig själv pga de ynka ord han sa men även pga de ord han inte sa. 

Men detta otroligt långa och säkert ointressanta inlägg vill jag bara meddela er som faktiskt är intresserade av att läsa det jag skriver, att jag är tillbaka och jag tänker stanna. ​Jag har nu förstått att jag visst är värd något. Jag är faktiskt värd allt! Det är vi alla, de sol får oss att tro annat kan faktikst på ren svenska dra åt helvetet! 


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker