Header

Personligt

Idag är en jobbig dag, för idag har jag hittat mer än vad jag klarar av på en gång. Jag ville försöka se om det fanns något sätt att kontakta mannen som förstörde mitt liv. Han som utsatte mig för sexuella övergrepp (något jag kommer gå in mer på i ett annat inlägg).

Jag skriv in hans namn på google & fick fram hur mycket som helst, något som äcklar mig.

Denna person som jag en gång i tiden kallade för min pappa är dömd till 90 brott.

En av de är att ha fört barn utomlands på grund av hot att adoptionen inte skulle gå igenom, alltså mig och min syster. Han har utnyttjat en femårig flicka sexuellt. Misstänkt för våldtäkt på en flicka vid 15 års åldern. Han är efterlyst av flertal företag & privatpersoner. Jag tror ni förstår vart jag vill komma...


Frågan är om jag vågar ta ett större steg än bara läsa om honom över internet. För clearly står det om honom överallt, men att kanske ingå någon sorts kontakt med den här mannen. Jag vet att det är dumt dumt dumt. Men efter att han har förstört 10 år utav mitt liv så vill jag ha svar, jag tror att jag är redo för detta.

Har nu hans hela namn & hans fru. Jag vet vart dessa bor men jag vet ännu inte om de bor kvar på samma ställe. Om de gör det så är det i samma hus vi bodde i när vi kom till Sverige.

Tanken är bara hur jag kommer reagera när jag väl gör detta. Kommer han att kunna skada mig även om jag nu är 18 & kan stå på egna fötter? Är det verkligen värt det?

2 timmar senare

Jag pratade nyligen med polisen angående om det fanns någon möjlighet att få fram mer information angående denna person, då information från google är senaste uppdaterad 2014. De svarade att jag skulle besöka polisen med legitimation vilket lär fungera eftersom jag har samma efternamn som honom, även om jag inte står kvar som hans adoptivbarn. Det jag stör mig på är att när jag väl vill få reda på något så vill jag att det ska gå fort. Men eftersom jag några dagar tidigare tappa min plånbok på bussen så får jag vänta.

20 minuter senare

Hitta.se & Eniro hjälpte inte för 5 öre. Jag hittar de men inga nummer visas & jag vill inte skicka brev... känns lite wierd.

1 timme senare

Jag har också ringt folk som jag ser har bott eller bor i närheten av honom. Jag är trevlig i tonen, introducerar mig, frågar om de vet om den här mannen bor kvar. Många lägger på när jag har introducerat mig, andra blir upprörda och vill inte prata om honom. Hur många har han skrämt? Vet de vem jag är? Har han sagt något om mig?

20 minuter senare

Till slut ringde en tillbaka och sa att han bodde kvar där, han beskrev personerna så att jag direkt förstod att de var de. Något mer jag fick veta var att de hade hund. De är tysta av sig säger han. Jag tackar för mig och vi lägger på. Nu vet jag att de bor i exakt samma hus där polisen hämtade mig den kvällen då jag hade fått nog.


Anledningen till att jag har nu valt att skriva ut om mitt liv är inte för att få uppmärksamhet av andra utan att nå ut till ungdomar som har gått igenom samma saker som jag. Ungdomar som faktiskt tror att de är de enda i världen som mår som de mår och går igenom detta helt ensamma. Jag tror på att man kan må bättre när man kan spegla sig själv i någon annan. Jag vill ge andra hopp!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Personligt

Jag föddes i ett ghetto. Jag skulle kunna tänka mig att ni kallar det för ort. Oakland, California i USA.

Jag skulle kunna berätta den variationen som jag har berättats i så många år & det jag minns men jag vet ännu inte anledningen bakom dessa händelser.

När jag skriver om min barndom vill jag gärna komma ihåg de små stunderna som var perfekta. Som när jag satte mig på min favorit gunga utanför vårt trashy hus vid 4 åldern. Hur solen brände vid min hud, hur jag svettades, den lyckligaste i det olyckligaste.

Christmas, jag var klädd i en röd klänning, min låtsas mamma hade tidigare borstat mitt hår så himla hårt så jag hade värk i hårbotten även 3 timmar efter. Afrohår är verkligen inte det roligaste att leva med. Så många människor man kunde kalla familj, & både ge och ta kärlek.

Min födelsedag, överflöd med kärlek & ännu ett steg mot vuxenlivet, jag ska inte utesluta alla presenter.

Jag kan gå on and on angående det positiva, men eftersom det är just det negativa som vi som individer fokuserar på så är det det som tar över.

Jag kan inte prata så mycket om början på allting, för alltingen minns jag det inte eller så har jag förträngt det för längesen. Jag bodde med min biologiska mamma i ett litet hus med mina två andra syskon. Bryanna & Kevyanna, kanske låter konstigt men dessa namn ska såklart utalas på engelska.

Min mamma var en hustler. De flesta som vet vad detta innebär kan ignorera detta, men att vara hustler innebär att man vet hur man får pengar från andra, genom att t.ex. sälja droger, sex, spela, snatta osv. Sen säger inte jag att hon gjorde alla de sakerna för det vet jag inte om, men det hon höll på med var olagligt.

När hon var väl upptagen med det hon kände till bäst spenderade jag och mina syskon tid hos min så kallade mormor. Jag ser henne som en ond person, någon som ville bara skada oss. Men vad som egentligen låg bakom slagen har jag ingen aning om. Men det är någonting jag kommer få svar på förr eller senare. Henne såg/ser jag aldrig något bra i. Det var mycket pinnar & bälten i min uppväxt, något som jag fortfarande bär på idag (ärr). Men det är sjukt att jag ändå kan säga att det är inte det värsta.

Det var nog när jag var 3-4 som min Mamma omhändertogs av polisen. Hon hade blivit catchad under en snatteri som skulle kosta henne år bakom galler. Vilket lämnade mig och mina syskon på barnhem...

Jag minns inget särskild från barnhemmet mer än att vi bodde där i några månader. Jag lekte med lego när min första chans gavs. Det var inte under en lång tid men jag bodde i en typ av hem där många andra barn bodde i. Det var inte riktigt ett barnhem utan mer ett hem för flera barn. Det är sjukt svårt och förklara eftersom Sveriges system fungerar inte på samma sätt som i USA. Som sagt var jag inte kvar här länge, jag åkte tillbaks till barnhemmet. Varför jag inte nämner mina syskon längre är på grund av att på barnhemmet så splittras vi. Det är något som händer väldigt ofta i USA.

Jag gillar inte att använda frasen cp skada för vi har gjort detta till något kränkande men det är det Kevyanna hade, & på grund av detta flyttade hon till ett ställe där det fanns människor som kunde ge henne det stöd hon behövde. Jag vet inte vart Bryanna tog vägen, men snart blev jag adopterad, något som skulle förändra mitt liv helt.


Anledningen till att jag har nu valt att skriva ut om mitt liv är inte för att få uppmärksamhet av andra utan att nå ut till ungdomar som har gått igenom samma saker som jag. Ungdomar som faktiskt tror att de är de enda i världen som mår som de mår och går igenom detta helt ensamma. Jag tror på att man kan må bättre när man kan spegla sig själv i någon annan. Jag vill ge andra hopp!



Likes

Comments

Personligt

Det här med bloggen gör jag enbart för att skriva av mig om saker som påverkar mig i mitt liv.

Det enda sättet som jag känner att jag kan må bättre, är att kunna skriva av mig om mina tankar & funderingar

istället för att sitta i ett litet rum utan fönster, ventilation, framför en främling. Det här är min egna lilla variant

av therapi. Sen hur länge det räcker till är sånt som märks med tiden.

För det är inte förrens nu mitt liv börjar påriktigt. Jag vill skriva av mig så att andra som sitter i min situation inte behöver känna att de går igenom detta ensamna. Just att vara ensam, att inte kunna känna en trygghet någonstans, att värken kunna ta emot eller ge kärlek pågrund av sitt förflutna. Att ständigt behöva vara innanför det "hårda skalet" för man vet inte bättre, att föralltid tro man är i ett behov av att gömma sig bakom sin glädje.

Jag är 18, Mitt namn är Syannah Belle Scott, a.k.a Fiffi Michaelsson och det här är min berättelse.

Likes

Comments