View tracker
View tracker

Likes

Comments

View tracker

​Egentligen så jag har inga tankar eller känslor att skolan börjat. Utan den har bara börjat och det är inte mycket mer än så. 

Lite nya lärare men klassen är densamme så behöver inte lära känna någon ny precis. 

Är egentligen ganska glad över att skolan börjat för då kommer min träning igång vilket jag tycker om. 

Vi får väl se vad detta året kommer med för överraskningar 

Likes

Comments

​Jag såg precis filmen Everest, och jag måste säga att jag förväntade mig ett lyckligt slut och blev väldigt besviken. Stört bölade mig igenom slutet av filmen. 

Den fick 10/10 möjliga då filmen var en "sann" historia, skådespeleriet var bra och att filmen inte slutade som jag trodde. Mycket värd att se

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Jag har inte skrivit här på långe, För att vara ärlig så har jag inte skrivit så mycket på sistone till någon. Men idag så fick jag lite energi i och med det fina vädret.

För ungefär tre år sedan sökte jag in på Heleneholms skolan inrikting estetik och media. Jag kom in utan problem då intagningspoänger var låga eftersom skolan inte var så populär. Valet var egentligen inte svårt eftersom jag ville inte gå natur och samhälle var inte för mig. Att välja en estet skola var nog bara en utväg ifrån min gamla skola. Inte för att skolan var dålig utan för jag ville kunna vara mig själv. Man har hört många rykten om att på estet-skolor var man lite udda och bra på att måla eller sjunga. Men jag visste bättre eftersom två av mina syskon valt att välja estetlinjer och estet-skolor och varit nöjda med utbildningen och människorna. Jag bestämde mig nog ganska direkt att välja foto för att 1. det är och var något jag gillade 2. på skolan kunde jag vara mig själv 3. jag får en ny start och ingen kommer välja den skolan ( för alla valde polhem eller katte). Detta var allt jag behövde. Jag behövde en fresh start så att säga.

Men mitt i nian valde jag att söka in till en skola i usa istället. Med mycket stök och många resor till den amerikanska ambassaden fick jag mitt visum och så satt jag på ett flygplan till Amerika. Visumet kom i oktober så under tiden jag väntade på det började jag gymnasiet på Heleneholmskolan. Och det var allt som alla sa förutom att vi hade en rysk mattelärare(vilket sög) men allt annat var precis som jag önskade. Ingen brydde sig om mina randiga midje-jeans för de hade likadana.
Däremot kom den önskade usa resan som var helt underbar, jag skulle aldrig byta bort min tid där för ett år i Sverige. Visst, jag lärde mig inte jättemycket eftersom jag valde extremt enkla klasser, men jag hade kul och få erfarenheter och det är väl poängen? Jag kom hem ett år senare och ett år äldre och väldigt redo för gymnasiet.

Ettan var ett år av både skratt och gråt. Vi hade/har sjukt dåliga lärare i många ämnen och jag skulle nog inte klarat mig om det inte vore för mina närmaste klasskompisar. De vännerna jag hade mest bonding med- slutade. 

Nu är det slutet på andra året och jag håller på att döda mig själv. Jag går i en klass där man inte får ha sin egna åsikt, man får inte säga vad man vill utan att folk alltid ska säga ett tycka motsatsen och jag går i en klass där ingen ens bryr sig om när man  varit borta en vecka. 

Jag önskade att komma till en skola som var öppen för oliktänkande, men den var lika ensidig som min förra, fast åt andra hållet. De vännerna jag umgicks med slutade eller bytte skola och jag har inte på ett år kunna binda nya band under den tiden. Alla har redan sina grupper och sitt gäng och där sitter jag och inte passar in.  Och nu står jag här nästintill ensam igen och det är nu man undrar om det är en på en själv. Och det borde ju vara så. Detta har hänt så många gånger så jag borde vara den negativa faktorn i det hela. Men så hemsk kan jag inte vara så att ingen vill umgås med mig. Eller? 

Måste jag anpassa mig till alla andra för att de ska kunna umgås med mig eller ska jag fortsätta som det är och vara ensam? Det är den stora frågan. 

Likes

Comments