Nya inlägg

Hej allihopa! Jag trodde idag var en bra tid att skriva något :) Som de flesta vet har jag gått med 'No Limits' och det känns så bra att bara gå och dance my heart out, för att känna att jag är en del av någonting. Att känna det här bra påminde mig om någonting som alltid har varit bakom mina tankar ända sedan jag kom hit.

För mig var det en ny start att flytta till Sverige för att vara med min pojkvän. Kommer hit var en chans för mig att leva livet som jag vill. En andra chans att göra saker igen, på rätt sätt. Och det påminde mig om integrationsprocessen, som jag vet att många människor kämpar för (jag ingår). Men det finns många människor som vägrar att integrera. De vägrar ta den andra chansen de har fått. De flesta som är här är flyktingar. De ville aldrig lämna sitt hem, de hade inget val. Och jag kan förstå hur det skulle vara svårt. Men personligen tror jag inte att det spelar någon roll vilken status ni är. Ni fick en present! Ni överlevde, ni uthärdat och nu är det upp till er att ta de möjligheter som finns där. Gratis för att ta!

Jag har kämpat ett tag och nu börjar jag känna mig som en själv igen. Förändringarna behöver inte vara stora, de kan vara små steg. När jag dansade och spolade och verkligen arbetade med att få min rytm tillbaka tänkte jag på några personer som jag vet som har en väldigt svår tid att integrera. I det ögonblicket önskade jag att de kunde vara där med mig, bara dansa, bara ha kul. Men jag tänkte på svaren jag skulle få. "Nej, jag är för rädd" "Nej, jag kan inte tala svenska bra" etc. Jag vet att det är en utmaning, men det är ursäkter! Jag är rädd och min svenska är hemskt när jag talar högt. Men jag går ändå. Jag erövrar min ångest eftersom jag vägrar att vara slav åt det. Jag vägrar att sitta ensam med mina tankar för att jag vet när jag gör det, jag kommer aldrig att bli bättre i mitt självförtroende, språkkunskaper eller integrera i samhället.

Oavsett var du är i världen. Oavsett vilka dina omständigheter. Oavsett om du flyttat för kärlek, arbete, utbildning eller asyl. Ta chanser, lägg er själva där ute. Var inte rädd för att prova något nytt eller göra något ni älskar. Ni är inte ensam.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hej allihopa! Här är jag med denna optimistisk inlägg som lovat :)

Så igår morgon började med intensiv ångest eftersom jag visste att jag skulle vara i en okänd situation senare, resten av dagen intensifierades det bara och jag tänkte på att inte gå. Och när det kom närmare när jag skulle behöva lämna huset bröt jag ner i tårar och skakade på grund av rädsla vid dörren till vår lägenhet. Jag var livrädd. Men Johan var stödjande som alltid. Han kom över, gav mig en kram och berättade för mig att allt skulle vara bra, att jag skulle ha så kul och hur mycket hans syster ville ha mig där. Det gav en liten bit mod och jag lämnade huset och gick till dancehall. Efter en 40 minuters cykeltur kom jag dit och kände mig så liten och obetydlig. Jag skakade (förhoppningsvis inte för synligt) Jag limmades på min telefon eftersom jag var rädd för att få ögonkontakt eller se konstig ut. Jag kunde inte sluta hyperventilera (även, förhoppningsvis inte för synlig). Men Johans syster var glad att se mig och var så oerhört stödjande, det gjorde mig trygg och välkommen, även om jag kunde känna min ångest dröjande. När vi äntligen började dansa så hände något fantastiskt. Något inuti mig tändes och jag blev övervunnen med en känsla av intensiv glädje. Jag var verkligen ute av träning men jag hade det så mycket kul! Vi dansade en timme och då hade jag en underbar 40 min cykeltur hem i regnet, vilket var bra för att jag bland annat glömde att ta med en flaska vatten och var oerhört törstig. Men det var fantastiskt! Och därmed bestämde jag mig för att gå med i gruppen. Det har varit ett tag men jag kan känna rytmen som jag hade kommit tillbaka. Jennie (Johans syster) är en otroligt duktig lärare och hon gjort lärande så himla kul.

Jag hoppas med tiden jag kan göra några vänner men det var så trevligt att göra något bara för mig. Jag behövde det.

I dag vaknade jag och kände mig väldigt bra, med massiva mängder smärta i kroppen, både från gymmet och från att dansa hardcore efter att ha inte dansat i 17 år. Jag är öm och måste tvätta och inom några timmar kommer min underbara pojkvän och jag gå till gymmet så det är mer smärta! Hurrah!! Men hör ni, jag känner så bra, jag känner att jag fick en del av mig själv, inget dåligt kan komma ifrån detta. Min ångest kommer för alltid att försöka förstöra mina tankar men logiskt vet jag att allt är ok. En annan känsla jag har är av nostalgi jag antar. Runt den här tiden förra året förberedde jag mig för att återvända till USA för att vänta på mitt visumbeslut att flytta till Sverige. Jag känner mig lite ledsen och orolig men jag vet att det är bara från det förflutna. Jag är så lycklig att vara i den här mest vackra platsen och gör mig så tacksam.

Nästa steg är terapi (för att jag börjar bli trött på den ständiga stress och sorg som förbrukar mig. Dessa känslor har ingen plats i mitt nya lyckliga liv) och en kör för att jag saknar sång. Men jag ska ta det ett steg i taget. Allt kommer bli bra.

Likes

Comments

Så nyligen har jag kämpat med två sidor av mig själv: Inåtvänd och utåtriktad. Normalt finns det en (något) hälsosam balans mellan de två, men under de senaste månaderna har min inåtvända sida sakta tagit över, som en smolande flamma som bara brinner tyst och förbrukar allt.

Jag har märkt att jag skymtar bort från möjligheter som jag skulle ha älskat. Jag är motvillig att återuppta samhället. Jag är rädd för att göra vänner, även om jag desperat skulle vilja ha lite och jag är skräckslagen för att börja på min karriärväg (som börjar efter att jag har passerat SAS). Jag förstår inte varför jag låter det bli så dåligt. Men jag har drivit igenom obehag innan jag kommer till något jag vill ha och det är inte annorlunda men det känns bara skrämmande. Det känns som att mitt språk är ett hinder som helt enkelt inte är sant. Jag kan tala svenska (min grammatik behöver bara lite arbete, men Johan har sagt till mig att jag är förståelig) Jag kan förstå en hel del svenska. Jag kan läsa, lyssna och skriva så det är inte logiskt för mig att skylla på mina språkkunskaper eftersom även om det inte är perfekt är jag på en mycket bra nivå och flyttar över till flyt. När jag tänker på vad jag tycker kan jag hitta några saker, förutom språk som skulle vara # 1. # 2 är att jag känner att jag är en poser och # 3 är att jag är socialt besvärlig.

Hela mitt liv har jag försökt att tillhöra. Passa in med publiken. Och trots att känna mig mer hemma och Sverige då jag någonsin har i USA känner jag mig fortfarande som en poser. Jag känner att människor som möter mig bara ser mig som en "Swedish Wanna-be" och jag antar att jag är. Jag älskar kulturen, jag älskar landet och jag älskar folket. Jag önskar att jag föddes svenska. Jag menar inte att vara en poser men jag älskar verkligen bara allt om Sverige och kan inte hjälpa det. Jag be om ursäkt.

Och att vara socialt besvärlig.... Några människor kan snurra det till deras fördel och det ser söt ut och alla är alla som ... "Åh ja hon är så besvärlig men det är hennes sak och hon är gullig!"..... Jag är inte den typen av person.Jag önskar att jag var. Jag önskar att jag inte var så kontemplativ och fyrdubbla gissar mig själv. Jag försöker alltid att ta ett hopp av tro, men det är egentligen bara mina tankar som kan vara så sorglösa. Efter den första tanken på att göra något på ett infall planerar jag helvetet ut ur det.... Det är inte hur det ska vara.

Jag kan säga att jag önskar att jag var alla dessa olika saker men i slutet av dagen är allt jag kan vara mig själv. Och jag måste bara göra det fungera...

Med det sagt är, Johan's syster ledare för en dans klubb och jag ska prova. Jag brukade älska dansa innan folk började mobba mig och jag måste verkligen vara social igen. Jag behöver komma ihåg vad det känns som att vara runt människor som jag inte vet medan att inte är rädd. Eftersom det aldrig brukade vara så här. Jag bytte mig till en mestadels inåtvänd person och jag har ingen aning om hur det hände. Jag brukade sjunga högt varhelst jag var. Jag brukade dansa och bryr mig inte om vad folk trodde. Jag brukade vara vild och fri men nu känner jag bara att jag förlorat den delen av mig själv. Jag vill vara mig igen.

Så jag har tagit några steg (bortsett från dansgruppen) för att hitta mig själv: Jag lägger mitt CV på Arbetsförmedlingen och jag känner mig konstig. Jag har ingen rädsla för det, jag tvivlar på att någon skulle anställa mig just nu och med mina kvalifikationer. Men det var bara ett steg jag behövde ta. Jag behövde placera mig där ute eftersom jag har undvikit det så länge. Jag har lyckats bra med SAS och jag känner mig säker på det. Jag är nervös för provet i slutet men jag kommer igenom det. Jag är angelägen om att komma in i mitt utvalda psykologiska område och jag kan inte vänta på att SAS är över, så att jag kan börja studera för riktigt. Svenska på avancerad nivå och mina andra valda klasser. Också lite musik. En annan sak är att jag har tittat på kor. Jag vill sjunga igen och jag vill sjunga en hel del. Men jag har inte kontaktat dem än. Jag känner inte att jag är redo. Mina instinkter är förmodligen felaktiga. Jag vill träffa människor och nätverk och inte bara vara en huskvinna, vilket inte är så dåligt men jag längtar efter lite spänning och variation i mitt liv. Johan har varit så stödjande för mig och patient som helvete medan jag snubblar runt och försöker lista ut hur jag ska fungera.

Jag trodde att jag skulle kunna göra alla dessa fantastiska saker. Jag kan. Jag kan göra vad mitt hjärta önskar, den enda personen som stoppar mig är jag själv...

Jag hade inte tänkt att min ångest skulle ett hinder för mig. Men jag vägrar att låta det ta över mig.
Så förhoppningsvis imorgon kommer jag att ha något positivt att skriva.





Likes

Comments

Vänskap. Det är ett ord som används det mycket och nästan alla har en vän. Vi har sociala medier och vi lägger till våra vänner, vi tillägger till och med främlingar. Vi människor är sociala varelser och de flesta av oss är inte avsedda för en ensam livsstil.

Jag har bestämt mig för att skriva om detta idag för att jag har glömt vilken social interaktion som känns. Sverige kan känna sig mycket isolerande ibland och jag är mycket säker på att den här känslan har byggts upp ganska länge, även innan jag flyttade. Jag är inte en fruktansvärd social person till att börja med men jag är inte heller antisocialt. Jag gillar att vara i grupper men jag behåller mig själv i sådana situationer. Jag gillar mindre grupper bäst, 3-5 personer max.
Jag älskar att bo här och jag älskar min pojkvän så mycket men jag saknar att ha vänner... Vänner som inte finns online. Det är svårt att få vänner här. Jag har några men vi hänger inte och det beror på att vi alltid är upptagna. Det är förståeligt. Men ibland känner jag bara den här gropen av sorg eftersom jag saknar att ha vänner att se, vänner som vill komma över och etc.. Vänner som inbjuder dig till en fika eller något.


I helgen gick Johan och jag till en familj BBQ och jag träffade så många nya människor. Jag kände mig så bra, jag sjöng, jag skrattade och jag kom ihåg hur det kände att vara runt en grupp människor. Jag brukade ha många vänner men när Johan och jag började de slutade prata med mig. Beviljas, jag behövde inte dem om de skulle bli så. Många av mina vänner var inte ens riktiga vänner för mig. Jag kände mig som att jag ständigt var tvungen att muta de flesta av dem att umgås med mig.

Mig: Låt oss umgås idag!
Ex-friend: Nah, tycker inte om det...
Mig: Vi kunde gå till köpcentret...
Ex-friend: Åh ja !! Vi kan shoppa för uggs!!

Hon hade aldrig pengar och jag visste det där. Och även när hon hade pengar kände jag mig som att jag var tvungen att köpa hennes vänskap och det var inte rätt. Jag visste det där. Men jag hade inget val. Vid den tiden hade jag ingen. Det var bara hennes och hennes vänner som blev mina vänner genom förening. Jag kände mig som om jag köpte hennes saker och gjorde saker för henne skulle hon vara min vän. Hon skulle älska mig och jag skulle ha en anledning att leva ... Jag ser tillbaka på det nu kan jag se att jag hade felplacerade känslor för henne och när Johan kom in i mitt liv så var det som att något inne i mig klickade på plats. Jag ville ha min vän (låt oss kalla henne Blair) "Blair" för att vara stödjande och stolt över mig. Men hon var inte. Ingen var. De trodde alla att jag var galen. De förstörde mig först. Sedan förolämpade de mig och Johan och sedan slutade de prata med mig, vissa stannade på egen hand, andra jag var tvungen att blockera på grund av trakasserier.

Efter ett år att inte prata, blev vi halvvänner igen. Och jag körde "Blair" och hennes vän till en jävla konsert och jag plockade upp dem när det var över .... Jag hatar mig själv. Jag kunde ha sagt nej. Men det gjorde jag inte. Jag ville att de skulle gilla mig. Uppskatta mig. Men det hände aldrig.

Jag slutade skapa en ny profil på Facebook vid den tiden och vi lade till varandra. Vi pratar aldrig. Någonsin. Jag är ganska säker på att hon inte ger en skit och ibland önskar jag att hon skulle se och se hur långt jag har kommit. Jag vet att det spelar ingen roll...

På dagar som idag går jag på sin profil och tittar på våra vänner. Människor jag brukade prata med ganska regelbundet. Några människor jag aldrig gillade. Några människor jag presenterade för henne. Vissa människor jag älskade. Mycket folk från gymnasiet och mitt första jobb som jag övertygade henne att ansöka med mig så att jag inte skulle vara ensam...
Jag såg som 6 personer jag skulle ha älskat att prata med igen. Men jag kommer inte för att det här kapitlet har upphört för mig. Jag behöver dem inte.

Allting började därför att igår var det jag någonsin talat svenska och hade svenska talat till mig och det var bara det bästa någonsin. Jag kände mig som hörd. Jag kände mig som att jag var svensk. Jag var inte en främling. Men så snart vi kom hem kände jag mig så låg. Jag grät, jag skakade, jag gick igenom oroliga känslor som att jag aldrig hade upplevt dem tidigare.

I slutet av det hela kan jag se hur löjligt det verkar. Om jag sa detta till mina föräldrar eller familjemedlemmar skulle de säga "Åh du är hemlängtan", men det är jag inte. Jag saknar inte "hem". DETTA är hemma. Jag har varit hemma. Jag saknar social interaktion. Jag saknar att ha saker gemensamt med andra än min pojkvän. Jag saknar sjunga. Jag saknade sjunga med folk som sjöng lika högt som jag gjorde. Det var en bra tid och påminde mig om att jag inte behöver vara så rädd för att få vänner. Jag kan inte vara rädd att vara mig själv. Jag kan inte vara rädd för vad folk kommer att tänka trots att min ångest kräver att jag gör det.

Jag är ledsen för detta riktigt långa inlägg om sorgliga saker. Det kommer att bli bättre.

Ps. Jag är ledsen för några grammatiska fel i detta. Jag försöker.


Likes

Comments

Det här blir min helt svenska blogg (Vissa inlägg kan vara på engelska och mina äldre inlägg från WordPress är på engelska). Så här är några roliga saker om mig.

Jag är Meg, jag är 26 år gammal
Jag träffade min pojkvän på nätet och nu bor vi tillsammans
Jag älskar alla djur. Vi har två katter som heter Toulouse och Berlioz.. Och en hund som heter Kargo.
Jag röker inte Jag dricker vid speciella tillfällen.
Jag är utåtriktad och vänlig men också mycket introvert
Jag är otroligt optimistisk och positiv om vad framtiden håller på.
Jag älskar att skratta och få andra att skratta.
Jag ger gott råd till alla som behöver det.
Jag älskar all musik. Jag är inte en stor fan av rap, r & b eller land men några saker jag gillar.
Jag älskar att sjunga.
Jag kan spela en liten gitarr.
Jag älskar att lära mig för lärandets skull, och jag är en snygg läsare.
Jag älskar att sjunga i min bil. Jag älskar också körning, särskilt långa vägturer.
Jag är en romantisk i hjärtat. Jag älskar åldersskolans ridderlighet
Jag älskar att vara med någon som gillar djur, att vara aktiv, vara lat, vara upptagen för ett äventyr och är passionerade för sin tro och drömmar
Jag är väldigt driven och självmotiverad men anser mig fortfarande enkel och avslappnad
jag älskar naturen
Jag vill åka på en Safari. Dåligt.
Matlagning är en av de bästa sakerna någonsin.
Mitt favoritväder är grumligt, kyligt, blåsigt och regnigt och en kombination av dessa är som droger mot mig (:
Jag älskar lukten av varm choklad, rosor, tvål och färsk tvätt
Jag ÄLSKAR att vara aktiv: vandring, skridskoåkning, beach volleyboll, simning, fotboll (även om jag inte är så bra på det), Frisbee, etc.
Och jag älskar att resa.

Så första saker först. Jag träffade Johan (aka Kique) när jag spelade Wolfquest som är en MMORPG där du bor livet som en Yellowstone-varg. Vi blev snabba vänner och efter några månader började vi ha känslor för varandra. I januari 2011 började vi dö.

Jag hade ingen aning om var detta förhållande skulle ta mig. Om någon hade frågat mig 2010 när mitt liv gick skulle jag ha varit 100% clueless.

Men här är jag. I Sverige. Med min älskade pojkvän på 6 år.

Processen att flytta här var en lång och svår och jag sparar det för ett separat inlägg eftersom informationen kan vara användbar för att någon annan vill migrera.

Jag flyttade in i vår lägenhet i augusti 2016 men jag flyttade officiellt den 7 december 2016. Att köpa den enda biljetten var det mest spännande jag någonsin gjort i mitt liv. Det känns fortfarande mycket surrealistiskt. Jag känner att jag i ett ögonblick kommer att vakna från den här drömmen, men dag efter dag vaknar jag och jag är säker på att den är riktig.

Likes

Comments

​Hej allihopa!! It's been a while since my last post and that is because I have been busy enjoying summer xD Now school has begun for me. Svenska som andra språk aka SAS (Swedish as a second language) So I applied a the end of June for SAS Part 1. I passed SFI course D and got a final grade of C. There were a lot of things I needed improvement on, mostly with speech, verbs and tone but it is my goal to be fluent one day so I am going the farthest I possibly can with the language courses.

SFI C & D- Check!

Next stop SAS!!

I'm a pretty modest person and anyone who really knows me will say that I have 0 self confidence. From my previous posts I hope that ya'll can hear the anxiety I struggle with, constantly having to listen to the inner monologue in my head telling me I'm not good enough and that I should just stop trying so hard because what's the point? Whenever I speak I apologize. This isn't just with Swedish, this goes for anything I'm unsure about even things I'm good with are met by me saying "I'm sorry I'm not that good yet. I'm sorry if this is not good. I'm trying. I have a basic concept but I'm probably wrong." Yeeeeesssss anywho...Now I will all tell you the story of how my horrible inner voice and I finally got something done. Inner voice will be indicated with Italics.....Hello....I'm the inner voice....creeeeeppyyyyyy *insert spooky ghost noises because I'm that level of mature*

Moving right along!

Today was the first day of class so I got there nice and early. The teacher remembered me from last time and she told me and one other girl to take a test to see if what level we're at.We sat down in a different room far away from one another and separated from the teachers. So we were told the objective of this test, how much time we could take and to do our best and whatever felt comfortable....Now for me, I have a hard time writing about boring subjects in English, writing about boring subject in Swedish is basically torture. I turned the page and BOOM I was met with a picture of a cow...The objective was to present an argument after reading an article about meat consumption and why we should lessen it or stop it completely because of the negative effects it has on the environmentzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.....zzzzzzzzzzzz.....SO I put on my big girl pants and read the article. I understood everything I read and I chose to base my argument on lessening meat consumption.....We love meat.... I started my opening line with:

"Nu är det mer än någonsin dags att tänka på miljön och den påverkan vi har på vår planet." (Now more than ever it is time to think about the environment and the impact we have on our planet.)

Yesssss, that's good! It's probably wrong but passion has to count for something right?

Annoyed with Ms. negativity inside me I say to her: Pull your shit together. We can read and write in Swedish. We know stuff. Let's do it!

OK chillllllllllll

So I continue to write and erase constantly....

Ya know....this is why they gave you the scrap paper....You should use the scrap paper....dumbass....

My thought process: The climate....klimat...klimatet....????...scribble scribble.....erase erase.....Fffffffffffffffuuuuuuuu.....

Um.....it would make more sense if we put that sentence last.....

*Furiously erases and rewrites a whole paragraph*

Stop capitalizing 'jag', this is not English..

Me spelling a word: Changes....Förandrar....Förandringar

The inner voice rolls her eyes so far I can see the whites: It's förändringar you idiot....Oh Oh!! Write that down on the scrap paper to show them you know how to think!

I think maybe 20 minutes have gone by and I'm nearly finished with the garbage I have written. I am not at all happy with it but I tried my absolute best, It was definitely more than 200 words and it was written on the backside of the paper. I take a glance at the girl next to me.

Is she finished?? She's probably better...

I see her pull out her phone and I'm not sure if she's texting or cheating. But I was finished at least. I handed in my paper and she was impressed with how quickly I finished....I was not at all impressed. It felt half assed and I felt like if the subject material was more fun it would have blown her mind. Anyway I shrugged and told her I didn't really like that subject, that it was a little boring and hard for me to write but I tried anyway. She laughed it off and the girl she was sitting with (who honestly looked a little bitchy) snorted.

The whole way home I had to deal with the anxiety queen....

You spoke too fast...You said a lot of things wrong...You finished too fast...You should have written more....We feel pretty crappy right now, we need junk food to feel better....We're probably at level 1....OH! what if we suck so much they tell us to go back to SFI....I bet they think you are ignorant....I bet they think you're stupid...We should watch 'Hey Arnold!', that will make me shut up for a while

She's relentless...so the rest of the day was spent with the boyfriend which was magical. We went to the gym which we recently joined and that made me feel much better. We went home and I cooked dinner and then checked my email for my results. I have basically ignored it all day at this point and was afraid to look.

I opened the school software to check the course they enrolled me in and low and behold: Svenska som andra språk delkurs 3

No effing way man........And then there was silence. Sweet, sweet silence.

I'm several combinations of shocked and amazed right now. I honestly don't know why I skipped 2 levels. I wasn't as surprised when they skipped me to SFI C instead of having me start at the beginning but this honestly was a shock. I was sure I had bombed that test. I was 1,000% sure I would get level 1. I'm so pleasantly surprised and I still can't get over it.

Adventure time quote that fits me right now:

I feel radder, faster...more adequate!

Likes

Comments

Hey everyone sorry I've been MIA for a little while, I've just been busy getting my Swedish life up and running, which is a full on chore but a fun one none the less.

So it's midsummer!! (Midsommar på svenska) So I thought it a perfect time to give some updates and share this wonderful amazing Swedish tradition. Midsummer in Sweden can be a hit or miss. Sometimes you'll get really lucky and it will be a nice, warm, sunny day and all will be right in world but other times it can be rain and clouds and gusts of wind and in the northern parts of the country there might even be snow.. We lucked out yesterday with 59 degrees (after a frigid winter 40 feels like spring) and an overcast sky. Today it's cloudy, windy and raining at 48 degrees.

From late May to late August the sun barely dips below the horizon. The picture above is 12am. The sun "sets" at 11:30pm and rises at 2:30am. This light is messing up my bodies sleep cycle but it;s nice to have the energy after feeling drained all winter from the endless dark.

Midsummer is an old pagan tradition and it's the time where many begin their five-week annual holidays. Midsummer Eve (which is usually a Friday) is celebrated in the countryside. Everyone leaves town, everything closes and the city streets suddenly look like ghost towns.

In our small community of Lugnvik it was eerily quiet yesterday as we stayed home and most of our neighbors probably left for the country side or for the homes of relatives. Then again, Lugnvik can sometimes feel like a ghost town and most of the time it just feels like we're the only people living here xD

In some places they'll erect a maypole and dance and sing well into the evening hours. Everyone will pick flowers and make flower crowns. And then there's the food..

Everyone has their own version of their Midsommarbord but most people have new potatoes with dill, sill, prince sausage, salads and some form of hard bread or knäckebröd with butter, cheese and other cold meats. Summer is a time when Swedish strawberries are in high demand so for dessert there is some variety of cake where strawberries play a big role.

I made Koladröm med jordgubbar. It's basically a graham cracker crust with a layer of dulce de leche topped with whipped cream and strawberries. SOOOOOOOO GOOOOOOOOOOOOD

In other news I am finally finished with SFI! I took my last test for course D on Thursday and it went really well. I got a C and I kind of anticipated it since I got a B when I took the test for course C but either way I passed and I did very well, my only errors were with speaking (mostly, tone and grammar) and writing (just grammar). I got a lot of compliments from my teachers and I feel very good about heading to my next step: SAS- Svenska som andra språk aka Swedish as a second language. There are 3 levels in SAS and these are more intense then SFI so it will probably take longer. I don't mind in the lest. I need a more intense experience because I really want Swedish drilled into my head and I have always learned better with a strict schedule.

The next piece of news is that I am completely done with my dentists appointments. The permanent crown is in and it was a lovely experience. No pain whatsoever. Now my mouth is completely healthy and I don't have to go back until next year for my annual checkup.


If someone asked me; would I do it all again? I would say yes...Every twist and turn that brought me to this amazing country so that I could live with the man I love.

After months of teetering on the fun anxiety ride of my existence I finally feel that I am part of the community. I no longer feel like the scared newbie who had just arrived. I had always felt like a poser, in truth. I wanted so badly to fit in but I just wasn't there yet. But now I am well on my way and able to speak fluently enough to hold conversations.

It's been 7 months since I have moved permanently and I am still so amazed at the journey I took. I still think of back in the beginning in 2012 I made the decision of wanting to live in Sweden not even having met Johan yet. So many people told me it would never happen. So many people excommunicated me and told me my relationship wasn't real.

But we beat the odds. 6 years together, 5 and a half years long distance. Without Johan I wouldn't be in the happy place I am today. Of course living with someone (especially the first time) can be hard. You need to learn how to live with each other and fight through annoying habits and teach each other and compromise. But I don't regret any of my decisions. And even though he can sometimes drive me crazy I love him more and more each day.

If someone asked me; would I do it all again? I would say yes. Every heartbreak, all the yearning, all the late night calls, all the broken headsets, all the times the internet went out, all the lost friends, all of the hopes, dreams and fears we whispered to eachother in the dark...Every twist and turn that brought me to this amazing country so that I could live with the man I love.



 

 

 

Likes

Comments

Hej hej!!

BTW...The featured image is 1am x) Soon there will be no darkness.

So today I went to the dentist for the first time in Sweden. Last time I had been at my dentist it was 2 years ago and I didn't have insurance. I had to pay out of pocket to have my teeth cleaned, when really I needed way more done...but I digress..

First I had to call to make the appointment last week and that was terrifying because I ended up doing it completely in Swedish and I honestly had no idea I could. I just happened but the receptionist was so nice and I did tell her my Swedish isn't so good, but she assured me it sounded great and she could understand me. I got an appointment and then I spent the whole week worrying about it.

Fast forward to today, I basically had no sleep because I was so nervous (I'm not good with dentists, had a lot of bad experiences) but I woke up, Johan came with me and we went to the city. I love our dentists office. It's clean and cozy feeling and the best part is the fact that there wasn't any dentist smell. That's always been a thing with me. Smell is associated with memory and that particular scent always makes me feel sick.

So I was mostly worried about the language barrier that I wouldn't be able to communicate effectively since I still feel the overwhelming crippling shame of having to speak English. The staff and the dentist were very kind and as it turns out I communicated just fine. I spoke both Swedish and English (if/when I couldn't explain or understand something) I understood when they spoke and it was a great experience. They counted my teeth and picked out the issues that needed resolving and then explained them all to me.

I have two cavities that need to be fixed and a crown that needs to be replaced so I will need to go back 3 times and it will cost about 10,000 kr. Which is about $1,000 which I still think is way cheaper than what it would have costed in the US. Out of pocket, I think it was $750 for a cleaning and for one cavity to be fixed.

I also really like that I made all the appointments while I was there in the office. And they gave me a receipt with what will be done and how much it costs and how long each procedure will take. Oh and one last thing. There was a TV on the ceiling in the examination room! They also showed me my x-rays on it and it was just so cool!

Likes

Comments

Hej allihopa!

I felt it was time for another journal because I have taken my National Test to go to the next level in my SFI courses and I passed!

Yesterday I stayed in school for the whole day and took my test. First there were two reading parts and we had 1 hour each to complete them. but my classmate and I finished them in 1o minutes (well he took about 15-20 for each one, I took 10 for each xD). Then there was a listening section and that took 35 mins for both of us because there were tapes we hasd to listen to twice and it was really good. Reading and listening were very easy for me and I felt very confident that I aced those. Then after lunch there was a 1 hour writing portion. We were given a topic to write about and I sat down glanced at the empty paper and everything I knew just vanished from my thoughts. I couldn't remember words and rules. I tried to remember sentence structure and it was just SUCH a struggle. "Fem minuter kvar" (Five mins left) my teacher said and my heart started hammering in my chest 'OK Megs, just finish it. Just structure the last sentence like you would in English' I thought frantically to myself as I wrote a really long paragraph about the topic and just basically guessed on the whole thing.

I walked out of that room feeling like I bombed it. I was fairly certain I wouldn't pass through to the next level because even though my listening and reading was strong, my writing and speaking abilities were not and the speaking portion of the test was today. I felt like I wasn't going to make it and basically felt like a failure all night into this morning.

I went to school at the normal time. Found my classmate who was taking the test with me and we talked (in Swedish) about the test and how we felt. He tried to give me a pep talk about it and told me I was being too hard on myself. I told him he would definitely make it through since he basically speaks fluently but his Arabic accent is very strong so sometimes he needs to repeat himself which he expressed concern over. After a half hour, our teacher came to get us and brought us into a room and we sat down and she gave us a topic to discuss and said she would be listening only. My classmate and I spoke really easily with each other and our conversation flowed. He had to repeat himself only once and I struggled with my word order and corrected myself often but every time I did I earned a nod of approval from my teacher as she scribbled her notes down next to my name. After we had finished she split us up and spoke to us separately. She gave me a topic to tell her about and I spoke easily. Again I struggled with some words I didn't know and some verb issues and sentence structure but I corrected myself often and when I was done she smiled warmly and slit over my grades. She told me I had only gotten 1 wrong in the listening section earning me a B. Only one wrong in the reading which meant another B and for the writing I (apparently!) did very well and earned myself ANOTHER B and speaking was ALSO B. So my final grade for the whole C course? B!!! So I was approved to move onto the final level of SFI Course D!!!! I am so freaking shocked! I told her I felt terrible about the writing and she said of course there are some errors but it wasn't bad at all. I used the correct structure for the most part, my verbs were all correct and I used an advanced style of writing (had no idea about that one but YAY!). I then expressed to her my worry about the lack of connection between my speech and my understanding because when people speak to me in Swedish I can understand them completely without any issues but when I try to communicate back it's a struggle. She explained that was completely normal and it will come with time, and that it's a very good sign I can understand. She then told me I speak almost fluently, I know how my sentences are structured and for the most part know which words to use. Then she told me I have a natural musical rhythm to my speaking (makes sense since I'm a singer!) which is very important in Swedish and she told me that's a hard thing for people to learn coming from other countries.

Today was such a good day just based on that alone.



In other news, it's staying lighter longer and soon it will be 24hrs of daylight for like 3 months! WEEEEE SOMMAR!!!!!!! The picture above is 10pm xD

 

Likes

Comments

So this will be a short post but it was something I felt extremely worthy to mention.

Today I went to the doctor for the first time! Let me specify; I went to the doctor for the first time in like 10 years. I was extremely nervous but yesterday I called the doctor near by and asked to book a time because my asthma has gotten out of control.

Long story short: When I was 15 I was diagnosed with exercise induced asthma with some other triggers like smoke, dust and air quality. For a while after that I was taking some inhalers but then stopped because I felt no need for it anymore. Then I was 25 and I moved upstate and my allergies came back with a vengeance BUT I had no insurance. I'm sorry, I'm one of those people who felt that paying the fine for not having insurance was cheaper than actually having insurance. I don't believe in paying for something you hardly ever use. I seldom go to the doctor for anything. The only thing I would have used was dental, and before anyone says or thinks anything, yes I tried applying for medicaid, but I didn't qualify. I was one of those people where I was so deep in a hole that I could barely afford food and hygiene materials, let alone rent. BUT I worked so much and made "a lot" that I was in that bracket of elite people who are constantly getting screwed by the system.

I digress...

Since coming to Sweden my asthma has gotten progressively worse. Not sure if it;s allergies, dust, pet dander, seasons, thin air, or all of the above plus the original exercise induced crap. So I ignored it for months and basically lived on old sample inhalers that my beloved aunt got from a doctors office for me. They got me by but the problem was still getting worse.

So today I went in, paid my 300kr fee (which is about $30) and I saw a doctor. He was super nice, gave me some interesting facts about US medication VS. Swedish medication and asthma death rates between the two countries in the 90's. In the 90's both countries suffered from 400 asthma related deaths a year, BUT Sweden decreased that number by 1992 with breakthroughs in medication. That number didn't decrease for the US until 1998 and these are his words not mine "Because the US doesn't like to use any innovations from Sweden"

I could have flipping hugged him. It's 100% true. 90% of the time the US won't use anything that's not from the US, and most of the population is blind to all the "Made in" stickers on everything ;) btw Prilosec- Made in Sweden <3

Any who, we came to the discussion of my old inhalers and old medications. Turns out I was COMPLETELY misinformed. When I was 16 they gave me two inhalers; Provental used for maintenance and Advair only for acute attacks. Folks...Advair is preventative medication. Not for attacks. So he prescribed me two inhalers, and gave me a schedule to take a Prednisone type pill to help with the clearly audible and ever present wheeze I've had for going on 4 years. He also scheduled me for respiratory therapy which I'm excited about because my goal is to be able to breath without medication.

So here's the best part. I went to the pharmacy to pick up my stuff, i spoke completely in Swedish but told the woman at the counter she must speak slow so I can understand because I'm still learning. She was so SWEET! Spoke slowly, and clearly. She used her hands a lot which I was extremely grateful for. She gave me my medication and told me the side effects but that none of them were dangerous and they would subside. I paid 1,178kr which is about $100 something AND THIS IS THE BEST PART. I paid for over 8 months of refills. and the net time I need any medication I pay 1,069 kr and then IT'S FREE FOR THE REST OF THE YEAR. HONESTLY, why is this not happening in the US where people desperately need it? I'll tell you why, it's because everyone is greedy.

I took my medicine and felt the effects immediately. I'm overwhelmed by the fact that this is what breathing feels like! It's freaking wonderful. I was able to walk today without getting winded. I was able to lay in bed without having to take continuously deep breaths. I'm able to breathe with my mouth closed! YAY!!!

I'm just constantly baffled by this concept of my country wanting me to live, be happy and successful. You would think that breathing is a pretty basic requirement for living, it is in Sweden. But not in the US.

Likes

Comments