Tjenare! Idag ska jag skriva något lite annorlunda. Senast har jag läst många psykologiska böcker och jag har kommit till slutsatsen att jag behöver avslutning med en av mina vänner. Under hela denna resa har jag tappat många vänner, och fick också många i gengäld. Jag har inget att vara upprörd om, jag är den lyckligaste jag någonsin har varit i mitt liv, men för att kunna gå fram emot emotionellt tycker jag att det är bra att man har avslutning, speciellt i en toxisk situation.

Dear N,

I wanted to write this to you because I still think about you. All the time. And it sucks. We were like sisters (at least to me) and winning your attention was difficult. When we were in high school I should have listened to my parents who told me this friendship wasn't a two way street. I should have listened to my other friends who told me the same thing. Our friendship was toxic and I was too blind and misguided to see it.

With you, I felt safe, I felt like I was in a group, something special and elite and that made me feel like I was someone. I had so much love for you and would have moved mountains for you. I know now that this was unhealthy and most of my friendships were but yours was the most poisonous. Being friends with you was difficult. I constantly needed a reason to talk to you and because of this, I lied. A LOT. This was not your fault. A lot of the issues I deal with today were in me already, but you just enhanced them. With you I felt anxious all the time. I was terrified you would find out my lies. I kept this lie up for 7 years and I'm not proud. But it was the only way you would talk to me. And then I bought you so many things. I bought you new phones, Uggs, clothes, food, paid for your phone bill for 2 years...This was both of our faults. I should have had more self respect for myself and accepted the fact that you and I would have NEVER been close if I didn't have something to offer you. I should have never put you up on a pedestal. You should have told me no. You should have just told me I was good enough as is. But you didn't.

When I met my boyfriend, you grew hostile. You were angry with me all the time, you stopped talking to me, turned your friends on me. You were an acid queen (something you were in high school too, which is why I also feared you) and I was tired of kissing your ass so I snapped. I gave up apologizing for falling in love (and if you were a true friend you would have supported me), I ignored your hateful jabs and let you go.

A year later we found our way back and I was stronger this time. I no longer wanted to keep up the lie. I was honest with you about a lot of things. And you were sort of honest with me. I thought we were friends again. But we weren't, It was the same old thing. One night you asked me for a ride to a concert with your friend in Poughkeepsie and I said yes. I don't know why I did honestly. I was pissed that I didn't get to go to the concert too. I was mad that I had to spend money I didn't have to pay tolls on bridges. I was angry that you invalidated my relationship with my boyfriend. I was furious that you told me I was wasting my time on someone who lives in Sweden and that he was probably just some creepy dude who was going to hack my body into pieces and sell it on the black market. But...Out of all this anger I was sad. No. I was in a pit of despair and it was because I wanted to have a friend. I'm sad that it couldn't be you, but now that we have spent so much time apart I'm able to see the truth. 90% of our friendship was based on me giving you stuff, when we talked on the phone it was always about you.

But, the remaining 10% was genuine. I think back to the times when we used to talk about assholes at work or school while driving in my car. All the times when it felt like it was you and I against the world. Concerts we've been too and singing along to all our favorite music...Every time I listen to "Grenade Jumper", "Chicago is so two years ago" "Say anything else" and "Grand theft autumn" I think of you intensely. I am instantly transported back to the early 2000's where we were singing this stuff like crazy people while driving. Anytime I listen to Panic! At the disco I remember screaming the "Slut!" part with you and it drives a knife into my heart...

I was your friend man. I was the one who had your back. Remember when you got ridiculously wasted at M.C. and everyone went to bed and you were trying to sleep with A in his bed? Who do you think got you into your bed? Me. I dragged your sorry, sobbing, drunk ass to bed. Then you got mad, cried and locked me out. I slept on the fucking floor that night. In the morning you were hung over and angry at A. I think you were angry with me too actually, although you would never admit it. When we figured out the sleeping arrangements it was obvious he didn't want to share a bed with you. We were all telling you that he was not interested, so you got paired up with me because your cousin called sleeping on the pull-out with A.

When I drove you and your friend back home from that concert you talked about me being in love with you and how you always knew. I didn't speak up that night. I let you have your way because from experience I know that talking against you wouldn't have done any good. I was never in love with you. I never wanted you as anything more than a sister. A friend. Someone who wouldn't leave me when shit got heavy. I loved you like family. And when I was finally happy and found someone that I loved as a partner, someone I saw myself being with forever, you just completely cut me off.

I wish things were different. I wish that our friendship wasn't so toxic. I wish that you could have stayed in my life and supported me like I supported you. I wish we could have seen one more concert together. I wish that you would have been happy for me. I thought what we had was sisterhood. But it wasn't. I'm disappointed when I think about it but because after those rides I gave you we stopped talking, then you texted me a few months later asking if I had some books to loan to one of your friends. I said no and then no more texts. One text one day after my birthday. Then nothing. Next year you texted me two weeks after my birthday. And then nothing. Next year came and went. Still nothing. 3 years ago I messaged you and said I wanted to hang out with you because I missed you, I missed having a friend and I needed some girl time to hangout. You messaged me back with a half-hearted sounding "Yea! I'll let you know when I'm free" and then nothing.

When it was FINALLY time for me to move to Sweden to be with Johan I tried to make time for everyone I wanted to see. I advertised on Facebook that I would be leaving in December and that everyone who wanted to hangout with me should message me so we could make plans. I was secretly hoping you would be one of those people who wanted to wish me off. I had fantasized that you would apologize for how cold you were and that you knew I was your best friend and that you were sorry for how you acted. But nothing. Now all I'm left with is bitter memories good and bad and a new understanding of how bad you were for me.

I'm sorry for everything and I wish you were too.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here



Hej allihopa! Det har varit ett tag och trodde det var dags att skriva en post :)

Idag har jag funderat mycket om några små prestationer. Dessa saker kan verka obetydliga och för många år sedan hade jag förmodligen trodde samma sak. Men för att jag har integrerat och ibland känns det som att jag klättrar på berg, är dessa till synes värdelösa saker mycket speciella för mig.

Jag har regelbundet gått till min dansklass och jag känner mig så fantastisk varje gång. Jag har gjort några vänner och jag har talat svenska mer varje dag. Jag har gått till gymmet och sedan jag har fått min nya cykel (heter Mjölner ... efter Thoras hammer xD) har jag ridit överallt och jag är säker på att jag har gått ner i vikt, åtminstone jag hoppas det. Den andra dagen gick jag till affären och när jag lämnade en man såg min cykel och pratade lite med mig. Bara komplimangerade mig på det, och vi delade historier om våra gamla (förstörda) cyklar. Han var inte en infödd svensk och det lät som om han också lärde sig svenska. Det var trevligt att prata med någon och för resten av dagen var jag så stolt över att ha pratat med en total främling på svenska, även om det bara var för 3 minuter. Egentligen var det inte första gången jag pratade med en främling. Jag pratade med en kvinna som väntade på bussen ungefär 2 veckor sedan. Hon frågade mig när bussen kom och då började vi bara prata om vädret och sedan amerikanska politiken (LOL).

Alla dessa små saker påminner mig om min ständiga ångest och fluktuerande självförtroende. Jag har alltid varit någon som är blyg eller reserverad. Jag kan ha kul och vara the life of the party i rätt stämning. Jag är stolt över att jag är mer social och försöker komma tillbaka där ute. Jag har också gjort en regel att tala svenska hela tiden med Johan. Han gillar det inte, men det är det enda sättet jag blir flytande vilket är något jag verkligen vill ha. Jag känner mig mer som jag när jag talar svenska...Jag tror att det är mer bevis på att jag föddes i fel land xD.

Mina kommande mål är att slutföra SAS, ansöka till Birka Högskola, ansöka för körkort och få jobb.
Det känns som så mycket och det är. Ibland är det en överväldigande närvaro och det känns oöverstigligt. Jag vet att jag kan göra dessa saker. Ibland känner jag mig som en cheerleader...ständigt pressar mig själv för att få ut det mesta av min nya liv.



Hey ya’ll! I have to take this post in English today.

Last night I had an amazing time out with the girls from No Limits. It was so nice to be out and chat with people and feel like I was a part of something. I was emotional and had to go back and forth between English and Swedish and at the end of the night when I went home I actually had some trouble keeping both languages separate 🤣

So that leads me to the whole point of this like this dinner last night are not easy for me. Sometimes I wonder what kind of impression people get from me when they meet me the first time. I know I can appear shy and in the right type of company I can be extroverted and funny and it doesn’t look like I have any sort of anxiety. When I’m in these situations my anxiety doesn’t take over that much, I can feel it in the back of my mind like a nagging thought that won’t go away.

It’s after these situations that the trouble begins. When I’m alone with my thoughts my anxiety forces me to go through every single moment over and over AND OVER AGAIN. I have to dissect it multiple times, see where I went wrong, see what I did to make a fool of myself. This is the part that I can’t take. I know not everything I do/say is perfect...especially when I speak Swedish...and I know that everyone knows this. Everyone was so patient with me and it was so kind I felt the love and acceptance and it was just beyond wonderful.

There are so many of us with disorders that go ignored for many reasons. But the thing to know is that we are not alone, that there are many people who don’t understand our struggle and what we struggle with, but there are many more people who are empathetic and try to help us to the best of their ability. Johan’s sister helped me so much last night and I was so happy I didn’t let my anxiety cheat me out of a wonderful experience.

Another part of my disorder is the overwhelming exhaustion after social exertion.
I may have enjoyed myself but the days after any sort of social activity I usually need a day to recharge. This is something that will most likely not change even with meds and counseling.

That being said, I’m going to see someone about my anxiety because I can’t go on ignoring it. I can’t pretend that it doesn’t exist and I can’t believe that positivity will kill it off because even though it might work for a few hours that’s not the root of my problem.
I’m really thankful to everyone for understanding and for being so supportive. And for anyone out there going through the same thing or for anyone who needs to talk don’t be afraid to reach out. Needing help does not make you weak :)



Hej allihopa! Jag trodde idag var en bra tid att skriva något :) Som de flesta vet har jag gått med 'No Limits' och det känns så bra att bara gå och dance my heart out, för att känna att jag är en del av någonting. Att känna det här bra påminde mig om någonting som alltid har varit bakom mina tankar ända sedan jag kom hit.

För mig var det en ny start att flytta till Sverige för att vara med min pojkvän. Kommer hit var en chans för mig att leva livet som jag vill. En andra chans att göra saker igen, på rätt sätt. Och det påminde mig om integrationsprocessen, som jag vet att många människor kämpar för (jag ingår). Men det finns många människor som vägrar att integrera. De vägrar ta den andra chansen de har fått. De flesta som är här är flyktingar. De ville aldrig lämna sitt hem, de hade inget val. Och jag kan förstå hur det skulle vara svårt. Men personligen tror jag inte att det spelar någon roll vilken status ni är. Ni fick en present! Ni överlevde, ni uthärdat och nu är det upp till er att ta de möjligheter som finns där. Gratis för att ta!

Jag har kämpat ett tag och nu börjar jag känna mig som en själv igen. Förändringarna behöver inte vara stora, de kan vara små steg. När jag dansade och spolade och verkligen arbetade med att få min rytm tillbaka tänkte jag på några personer som jag vet som har en väldigt svår tid att integrera. I det ögonblicket önskade jag att de kunde vara där med mig, bara dansa, bara ha kul. Men jag tänkte på svaren jag skulle få. "Nej, jag är för rädd" "Nej, jag kan inte tala svenska bra" etc. Jag vet att det är en utmaning, men det är ursäkter! Jag är rädd och min svenska är hemskt när jag talar högt. Men jag går ändå. Jag erövrar min ångest eftersom jag vägrar att vara slav åt det. Jag vägrar att sitta ensam med mina tankar för att jag vet när jag gör det, jag kommer aldrig att bli bättre i mitt självförtroende, språkkunskaper eller integrera i samhället.

Oavsett var du är i världen. Oavsett vilka dina omständigheter. Oavsett om du flyttat för kärlek, arbete, utbildning eller asyl. Ta chanser, lägg er själva där ute. Var inte rädd för att prova något nytt eller göra något ni älskar. Ni är inte ensam.



Hej allihopa! Här är jag med denna optimistisk inlägg som lovat :)

Så igår morgon började med intensiv ångest eftersom jag visste att jag skulle vara i en okänd situation senare, resten av dagen intensifierades det bara och jag tänkte på att inte gå. Och när det kom närmare när jag skulle behöva lämna huset bröt jag ner i tårar och skakade på grund av rädsla vid dörren till vår lägenhet. Jag var livrädd. Men Johan var stödjande som alltid. Han kom över, gav mig en kram och berättade för mig att allt skulle vara bra, att jag skulle ha så kul och hur mycket hans syster ville ha mig där. Det gav en liten bit mod och jag lämnade huset och gick till dancehall. Efter en 40 minuters cykeltur kom jag dit och kände mig så liten och obetydlig. Jag skakade (förhoppningsvis inte för synligt) Jag limmades på min telefon eftersom jag var rädd för att få ögonkontakt eller se konstig ut. Jag kunde inte sluta hyperventilera (även, förhoppningsvis inte för synlig). Men Johans syster var glad att se mig och var så oerhört stödjande, det gjorde mig trygg och välkommen, även om jag kunde känna min ångest dröjande. När vi äntligen började dansa så hände något fantastiskt. Något inuti mig tändes och jag blev övervunnen med en känsla av intensiv glädje. Jag var verkligen ute av träning men jag hade det så mycket kul! Vi dansade en timme och då hade jag en underbar 40 min cykeltur hem i regnet, vilket var bra för att jag bland annat glömde att ta med en flaska vatten och var oerhört törstig. Men det var fantastiskt! Och därmed bestämde jag mig för att gå med i gruppen. Det har varit ett tag men jag kan känna rytmen som jag hade kommit tillbaka. Jennie (Johans syster) är en otroligt duktig lärare och hon gjort lärande så himla kul.

Jag hoppas med tiden jag kan göra några vänner men det var så trevligt att göra något bara för mig. Jag behövde det.

I dag vaknade jag och kände mig väldigt bra, med massiva mängder smärta i kroppen, både från gymmet och från att dansa hardcore efter att ha inte dansat i 17 år. Jag är öm och måste tvätta och inom några timmar kommer min underbara pojkvän och jag gå till gymmet så det är mer smärta! Hurrah!! Men hör ni, jag känner så bra, jag känner att jag fick en del av mig själv, inget dåligt kan komma ifrån detta. Min ångest kommer för alltid att försöka förstöra mina tankar men logiskt vet jag att allt är ok. En annan känsla jag har är av nostalgi jag antar. Runt den här tiden förra året förberedde jag mig för att återvända till USA för att vänta på mitt visumbeslut att flytta till Sverige. Jag känner mig lite ledsen och orolig men jag vet att det är bara från det förflutna. Jag är så lycklig att vara i den här mest vackra platsen och gör mig så tacksam.

Nästa steg är terapi (för att jag börjar bli trött på den ständiga stress och sorg som förbrukar mig. Dessa känslor har ingen plats i mitt nya lyckliga liv) och en kör för att jag saknar sång. Men jag ska ta det ett steg i taget. Allt kommer bli bra.



Så nyligen har jag kämpat med två sidor av mig själv: Inåtvänd och utåtriktad. Normalt finns det en (något) hälsosam balans mellan de två, men under de senaste månaderna har min inåtvända sida sakta tagit över, som en smolande flamma som bara brinner tyst och förbrukar allt.

Jag har märkt att jag skymtar bort från möjligheter som jag skulle ha älskat. Jag är motvillig att återuppta samhället. Jag är rädd för att göra vänner, även om jag desperat skulle vilja ha lite och jag är skräckslagen för att börja på min karriärväg (som börjar efter att jag har passerat SAS). Jag förstår inte varför jag låter det bli så dåligt. Men jag har drivit igenom obehag innan jag kommer till något jag vill ha och det är inte annorlunda men det känns bara skrämmande. Det känns som att mitt språk är ett hinder som helt enkelt inte är sant. Jag kan tala svenska (min grammatik behöver bara lite arbete, men Johan har sagt till mig att jag är förståelig) Jag kan förstå en hel del svenska. Jag kan läsa, lyssna och skriva så det är inte logiskt för mig att skylla på mina språkkunskaper eftersom även om det inte är perfekt är jag på en mycket bra nivå och flyttar över till flyt. När jag tänker på vad jag tycker kan jag hitta några saker, förutom språk som skulle vara # 1. # 2 är att jag känner att jag är en poser och # 3 är att jag är socialt besvärlig.

Hela mitt liv har jag försökt att tillhöra. Passa in med publiken. Och trots att känna mig mer hemma och Sverige då jag någonsin har i USA känner jag mig fortfarande som en poser. Jag känner att människor som möter mig bara ser mig som en "Swedish Wanna-be" och jag antar att jag är. Jag älskar kulturen, jag älskar landet och jag älskar folket. Jag önskar att jag föddes svenska. Jag menar inte att vara en poser men jag älskar verkligen bara allt om Sverige och kan inte hjälpa det. Jag be om ursäkt.

Och att vara socialt besvärlig.... Några människor kan snurra det till deras fördel och det ser söt ut och alla är alla som ... "Åh ja hon är så besvärlig men det är hennes sak och hon är gullig!"..... Jag är inte den typen av person.Jag önskar att jag var. Jag önskar att jag inte var så kontemplativ och fyrdubbla gissar mig själv. Jag försöker alltid att ta ett hopp av tro, men det är egentligen bara mina tankar som kan vara så sorglösa. Efter den första tanken på att göra något på ett infall planerar jag helvetet ut ur det.... Det är inte hur det ska vara.

Jag kan säga att jag önskar att jag var alla dessa olika saker men i slutet av dagen är allt jag kan vara mig själv. Och jag måste bara göra det fungera...

Med det sagt är, Johan's syster ledare för en dans klubb och jag ska prova. Jag brukade älska dansa innan folk började mobba mig och jag måste verkligen vara social igen. Jag behöver komma ihåg vad det känns som att vara runt människor som jag inte vet medan att inte är rädd. Eftersom det aldrig brukade vara så här. Jag bytte mig till en mestadels inåtvänd person och jag har ingen aning om hur det hände. Jag brukade sjunga högt varhelst jag var. Jag brukade dansa och bryr mig inte om vad folk trodde. Jag brukade vara vild och fri men nu känner jag bara att jag förlorat den delen av mig själv. Jag vill vara mig igen.

Så jag har tagit några steg (bortsett från dansgruppen) för att hitta mig själv: Jag lägger mitt CV på Arbetsförmedlingen och jag känner mig konstig. Jag har ingen rädsla för det, jag tvivlar på att någon skulle anställa mig just nu och med mina kvalifikationer. Men det var bara ett steg jag behövde ta. Jag behövde placera mig där ute eftersom jag har undvikit det så länge. Jag har lyckats bra med SAS och jag känner mig säker på det. Jag är nervös för provet i slutet men jag kommer igenom det. Jag är angelägen om att komma in i mitt utvalda psykologiska område och jag kan inte vänta på att SAS är över, så att jag kan börja studera för riktigt. Svenska på avancerad nivå och mina andra valda klasser. Också lite musik. En annan sak är att jag har tittat på kor. Jag vill sjunga igen och jag vill sjunga en hel del. Men jag har inte kontaktat dem än. Jag känner inte att jag är redo. Mina instinkter är förmodligen felaktiga. Jag vill träffa människor och nätverk och inte bara vara en huskvinna, vilket inte är så dåligt men jag längtar efter lite spänning och variation i mitt liv. Johan har varit så stödjande för mig och patient som helvete medan jag snubblar runt och försöker lista ut hur jag ska fungera.

Jag trodde att jag skulle kunna göra alla dessa fantastiska saker. Jag kan. Jag kan göra vad mitt hjärta önskar, den enda personen som stoppar mig är jag själv...

Jag hade inte tänkt att min ångest skulle ett hinder för mig. Men jag vägrar att låta det ta över mig.
Så förhoppningsvis imorgon kommer jag att ha något positivt att skriva.



Vänskap. Det är ett ord som används det mycket och nästan alla har en vän. Vi har sociala medier och vi lägger till våra vänner, vi tillägger till och med främlingar. Vi människor är sociala varelser och de flesta av oss är inte avsedda för en ensam livsstil.

Jag har bestämt mig för att skriva om detta idag för att jag har glömt vilken social interaktion som känns. Sverige kan känna sig mycket isolerande ibland och jag är mycket säker på att den här känslan har byggts upp ganska länge, även innan jag flyttade. Jag är inte en fruktansvärd social person till att börja med men jag är inte heller antisocialt. Jag gillar att vara i grupper men jag behåller mig själv i sådana situationer. Jag gillar mindre grupper bäst, 3-5 personer max.
Jag älskar att bo här och jag älskar min pojkvän så mycket men jag saknar att ha vänner... Vänner som inte finns online. Det är svårt att få vänner här. Jag har några men vi hänger inte och det beror på att vi alltid är upptagna. Det är förståeligt. Men ibland känner jag bara den här gropen av sorg eftersom jag saknar att ha vänner att se, vänner som vill komma över och etc.. Vänner som inbjuder dig till en fika eller något.

I helgen gick Johan och jag till en familj BBQ och jag träffade så många nya människor. Jag kände mig så bra, jag sjöng, jag skrattade och jag kom ihåg hur det kände att vara runt en grupp människor. Jag brukade ha många vänner men när Johan och jag började de slutade prata med mig. Beviljas, jag behövde inte dem om de skulle bli så. Många av mina vänner var inte ens riktiga vänner för mig. Jag kände mig som att jag ständigt var tvungen att muta de flesta av dem att umgås med mig.

Mig: Låt oss umgås idag!
Ex-friend: Nah, tycker inte om det...
Mig: Vi kunde gå till köpcentret...
Ex-friend: Åh ja !! Vi kan shoppa för uggs!!

Hon hade aldrig pengar och jag visste det där. Och även när hon hade pengar kände jag mig som att jag var tvungen att köpa hennes vänskap och det var inte rätt. Jag visste det där. Men jag hade inget val. Vid den tiden hade jag ingen. Det var bara hennes och hennes vänner som blev mina vänner genom förening. Jag kände mig som om jag köpte hennes saker och gjorde saker för henne skulle hon vara min vän. Hon skulle älska mig och jag skulle ha en anledning att leva ... Jag ser tillbaka på det nu kan jag se att jag hade felplacerade känslor för henne och när Johan kom in i mitt liv så var det som att något inne i mig klickade på plats. Jag ville ha min vän (låt oss kalla henne Blair) "Blair" för att vara stödjande och stolt över mig. Men hon var inte. Ingen var. De trodde alla att jag var galen. De förstörde mig först. Sedan förolämpade de mig och Johan och sedan slutade de prata med mig, vissa stannade på egen hand, andra jag var tvungen att blockera på grund av trakasserier.

Efter ett år att inte prata, blev vi halvvänner igen. Och jag körde "Blair" och hennes vän till en jävla konsert och jag plockade upp dem när det var över .... Jag hatar mig själv. Jag kunde ha sagt nej. Men det gjorde jag inte. Jag ville att de skulle gilla mig. Uppskatta mig. Men det hände aldrig.

Jag slutade skapa en ny profil på Facebook vid den tiden och vi lade till varandra. Vi pratar aldrig. Någonsin. Jag är ganska säker på att hon inte ger en skit och ibland önskar jag att hon skulle se och se hur långt jag har kommit. Jag vet att det spelar ingen roll...

På dagar som idag går jag på sin profil och tittar på våra vänner. Människor jag brukade prata med ganska regelbundet. Några människor jag aldrig gillade. Några människor jag presenterade för henne. Vissa människor jag älskade. Mycket folk från gymnasiet och mitt första jobb som jag övertygade henne att ansöka med mig så att jag inte skulle vara ensam...
Jag såg som 6 personer jag skulle ha älskat att prata med igen. Men jag kommer inte för att det här kapitlet har upphört för mig. Jag behöver dem inte.

Allting började därför att igår var det jag någonsin talat svenska och hade svenska talat till mig och det var bara det bästa någonsin. Jag kände mig som hörd. Jag kände mig som att jag var svensk. Jag var inte en främling. Men så snart vi kom hem kände jag mig så låg. Jag grät, jag skakade, jag gick igenom oroliga känslor som att jag aldrig hade upplevt dem tidigare.

I slutet av det hela kan jag se hur löjligt det verkar. Om jag sa detta till mina föräldrar eller familjemedlemmar skulle de säga "Åh du är hemlängtan", men det är jag inte. Jag saknar inte "hem". DETTA är hemma. Jag har varit hemma. Jag saknar social interaktion. Jag saknar att ha saker gemensamt med andra än min pojkvän. Jag saknar sjunga. Jag saknade sjunga med folk som sjöng lika högt som jag gjorde. Det var en bra tid och påminde mig om att jag inte behöver vara så rädd för att få vänner. Jag kan inte vara rädd att vara mig själv. Jag kan inte vara rädd för vad folk kommer att tänka trots att min ångest kräver att jag gör det.

Jag är ledsen för detta riktigt långa inlägg om sorgliga saker. Det kommer att bli bättre.

Ps. Jag är ledsen för några grammatiska fel i detta. Jag försöker.



Det här blir min helt svenska blogg (Vissa inlägg kan vara på engelska och mina äldre inlägg från WordPress är på engelska). Så här är några roliga saker om mig.

Jag är Meg, jag är 26 år gammal
Jag träffade min pojkvän på nätet och nu bor vi tillsammans
Jag älskar alla djur. Vi har två katter som heter Toulouse och Berlioz.. Och en hund som heter Kargo.
Jag röker inte Jag dricker vid speciella tillfällen.
Jag är utåtriktad och vänlig men också mycket introvert
Jag är otroligt optimistisk och positiv om vad framtiden håller på.
Jag älskar att skratta och få andra att skratta.
Jag ger gott råd till alla som behöver det.
Jag älskar all musik. Jag är inte en stor fan av rap, r & b eller land men några saker jag gillar.
Jag älskar att sjunga.
Jag kan spela en liten gitarr.
Jag älskar att lära mig för lärandets skull, och jag är en snygg läsare.
Jag älskar att sjunga i min bil. Jag älskar också körning, särskilt långa vägturer.
Jag är en romantisk i hjärtat. Jag älskar åldersskolans ridderlighet
Jag älskar att vara med någon som gillar djur, att vara aktiv, vara lat, vara upptagen för ett äventyr och är passionerade för sin tro och drömmar
Jag är väldigt driven och självmotiverad men anser mig fortfarande enkel och avslappnad
jag älskar naturen
Jag vill åka på en Safari. Dåligt.
Matlagning är en av de bästa sakerna någonsin.
Mitt favoritväder är grumligt, kyligt, blåsigt och regnigt och en kombination av dessa är som droger mot mig (:
Jag älskar lukten av varm choklad, rosor, tvål och färsk tvätt
Jag ÄLSKAR att vara aktiv: vandring, skridskoåkning, beach volleyboll, simning, fotboll (även om jag inte är så bra på det), Frisbee, etc.
Och jag älskar att resa.

Så första saker först. Jag träffade Johan (aka Kique) när jag spelade Wolfquest som är en MMORPG där du bor livet som en Yellowstone-varg. Vi blev snabba vänner och efter några månader började vi ha känslor för varandra. I januari 2011 började vi dö.

Jag hade ingen aning om var detta förhållande skulle ta mig. Om någon hade frågat mig 2010 när mitt liv gick skulle jag ha varit 100% clueless.

Men här är jag. I Sverige. Med min älskade pojkvän på 6 år.

Processen att flytta här var en lång och svår och jag sparar det för ett separat inlägg eftersom informationen kan vara användbar för att någon annan vill migrera.

Jag flyttade in i vår lägenhet i augusti 2016 men jag flyttade officiellt den 7 december 2016. Att köpa den enda biljetten var det mest spännande jag någonsin gjort i mitt liv. Det känns fortfarande mycket surrealistiskt. Jag känner att jag i ett ögonblick kommer att vakna från den här drömmen, men dag efter dag vaknar jag och jag är säker på att den är riktig.



​Hej allihopa!! It's been a while since my last post and that is because I have been busy enjoying summer xD Now school has begun for me. Svenska som andra språk aka SAS (Swedish as a second language) So I applied a the end of June for SAS Part 1. I passed SFI course D and got a final grade of C. There were a lot of things I needed improvement on, mostly with speech, verbs and tone but it is my goal to be fluent one day so I am going the farthest I possibly can with the language courses.

SFI C & D- Check!

Next stop SAS!!

I'm a pretty modest person and anyone who really knows me will say that I have 0 self confidence. From my previous posts I hope that ya'll can hear the anxiety I struggle with, constantly having to listen to the inner monologue in my head telling me I'm not good enough and that I should just stop trying so hard because what's the point? Whenever I speak I apologize. This isn't just with Swedish, this goes for anything I'm unsure about even things I'm good with are met by me saying "I'm sorry I'm not that good yet. I'm sorry if this is not good. I'm trying. I have a basic concept but I'm probably wrong." Yeeeeesssss anywho...Now I will all tell you the story of how my horrible inner voice and I finally got something done. Inner voice will be indicated with Italics.....Hello....I'm the inner voice....creeeeeppyyyyyy *insert spooky ghost noises because I'm that level of mature*

Moving right along!

Today was the first day of class so I got there nice and early. The teacher remembered me from last time and she told me and one other girl to take a test to see if what level we're at.We sat down in a different room far away from one another and separated from the teachers. So we were told the objective of this test, how much time we could take and to do our best and whatever felt comfortable....Now for me, I have a hard time writing about boring subjects in English, writing about boring subject in Swedish is basically torture. I turned the page and BOOM I was met with a picture of a cow...The objective was to present an argument after reading an article about meat consumption and why we should lessen it or stop it completely because of the negative effects it has on the environmentzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.....zzzzzzzzzzzz.....SO I put on my big girl pants and read the article. I understood everything I read and I chose to base my argument on lessening meat consumption.....We love meat.... I started my opening line with:

"Nu är det mer än någonsin dags att tänka på miljön och den påverkan vi har på vår planet." (Now more than ever it is time to think about the environment and the impact we have on our planet.)

Yesssss, that's good! It's probably wrong but passion has to count for something right?

Annoyed with Ms. negativity inside me I say to her: Pull your shit together. We can read and write in Swedish. We know stuff. Let's do it!

OK chillllllllllll

So I continue to write and erase constantly....

Ya know....this is why they gave you the scrap paper....You should use the scrap paper....dumbass....

My thought process: The climate....klimat...klimatet....????...scribble scribble.....erase erase.....Fffffffffffffffuuuuuuuu..... would make more sense if we put that sentence last.....

*Furiously erases and rewrites a whole paragraph*

Stop capitalizing 'jag', this is not English..

Me spelling a word: Changes....Förandrar....Förandringar

The inner voice rolls her eyes so far I can see the whites: It's förändringar you idiot....Oh Oh!! Write that down on the scrap paper to show them you know how to think!

I think maybe 20 minutes have gone by and I'm nearly finished with the garbage I have written. I am not at all happy with it but I tried my absolute best, It was definitely more than 200 words and it was written on the backside of the paper. I take a glance at the girl next to me.

Is she finished?? She's probably better...

I see her pull out her phone and I'm not sure if she's texting or cheating. But I was finished at least. I handed in my paper and she was impressed with how quickly I finished....I was not at all impressed. It felt half assed and I felt like if the subject material was more fun it would have blown her mind. Anyway I shrugged and told her I didn't really like that subject, that it was a little boring and hard for me to write but I tried anyway. She laughed it off and the girl she was sitting with (who honestly looked a little bitchy) snorted.

The whole way home I had to deal with the anxiety queen....

You spoke too fast...You said a lot of things wrong...You finished too fast...You should have written more....We feel pretty crappy right now, we need junk food to feel better....We're probably at level 1....OH! what if we suck so much they tell us to go back to SFI....I bet they think you are ignorant....I bet they think you're stupid...We should watch 'Hey Arnold!', that will make me shut up for a while

She's the rest of the day was spent with the boyfriend which was magical. We went to the gym which we recently joined and that made me feel much better. We went home and I cooked dinner and then checked my email for my results. I have basically ignored it all day at this point and was afraid to look.

I opened the school software to check the course they enrolled me in and low and behold: Svenska som andra språk delkurs 3

No effing way man........And then there was silence. Sweet, sweet silence.

I'm several combinations of shocked and amazed right now. I honestly don't know why I skipped 2 levels. I wasn't as surprised when they skipped me to SFI C instead of having me start at the beginning but this honestly was a shock. I was sure I had bombed that test. I was 1,000% sure I would get level 1. I'm so pleasantly surprised and I still can't get over it.

Adventure time quote that fits me right now:

I feel radder, faster...more adequate!



Hey everyone sorry I've been MIA for a little while, I've just been busy getting my Swedish life up and running, which is a full on chore but a fun one none the less.

So it's midsummer!! (Midsommar på svenska) So I thought it a perfect time to give some updates and share this wonderful amazing Swedish tradition. Midsummer in Sweden can be a hit or miss. Sometimes you'll get really lucky and it will be a nice, warm, sunny day and all will be right in world but other times it can be rain and clouds and gusts of wind and in the northern parts of the country there might even be snow.. We lucked out yesterday with 59 degrees (after a frigid winter 40 feels like spring) and an overcast sky. Today it's cloudy, windy and raining at 48 degrees.

From late May to late August the sun barely dips below the horizon. The picture above is 12am. The sun "sets" at 11:30pm and rises at 2:30am. This light is messing up my bodies sleep cycle but it;s nice to have the energy after feeling drained all winter from the endless dark.

Midsummer is an old pagan tradition and it's the time where many begin their five-week annual holidays. Midsummer Eve (which is usually a Friday) is celebrated in the countryside. Everyone leaves town, everything closes and the city streets suddenly look like ghost towns.

In our small community of Lugnvik it was eerily quiet yesterday as we stayed home and most of our neighbors probably left for the country side or for the homes of relatives. Then again, Lugnvik can sometimes feel like a ghost town and most of the time it just feels like we're the only people living here xD

In some places they'll erect a maypole and dance and sing well into the evening hours. Everyone will pick flowers and make flower crowns. And then there's the food..

Everyone has their own version of their Midsommarbord but most people have new potatoes with dill, sill, prince sausage, salads and some form of hard bread or knäckebröd with butter, cheese and other cold meats. Summer is a time when Swedish strawberries are in high demand so for dessert there is some variety of cake where strawberries play a big role.

I made Koladröm med jordgubbar. It's basically a graham cracker crust with a layer of dulce de leche topped with whipped cream and strawberries. SOOOOOOOO GOOOOOOOOOOOOD

In other news I am finally finished with SFI! I took my last test for course D on Thursday and it went really well. I got a C and I kind of anticipated it since I got a B when I took the test for course C but either way I passed and I did very well, my only errors were with speaking (mostly, tone and grammar) and writing (just grammar). I got a lot of compliments from my teachers and I feel very good about heading to my next step: SAS- Svenska som andra språk aka Swedish as a second language. There are 3 levels in SAS and these are more intense then SFI so it will probably take longer. I don't mind in the lest. I need a more intense experience because I really want Swedish drilled into my head and I have always learned better with a strict schedule.

The next piece of news is that I am completely done with my dentists appointments. The permanent crown is in and it was a lovely experience. No pain whatsoever. Now my mouth is completely healthy and I don't have to go back until next year for my annual checkup.

If someone asked me; would I do it all again? I would say yes...Every twist and turn that brought me to this amazing country so that I could live with the man I love.

After months of teetering on the fun anxiety ride of my existence I finally feel that I am part of the community. I no longer feel like the scared newbie who had just arrived. I had always felt like a poser, in truth. I wanted so badly to fit in but I just wasn't there yet. But now I am well on my way and able to speak fluently enough to hold conversations.

It's been 7 months since I have moved permanently and I am still so amazed at the journey I took. I still think of back in the beginning in 2012 I made the decision of wanting to live in Sweden not even having met Johan yet. So many people told me it would never happen. So many people excommunicated me and told me my relationship wasn't real.

But we beat the odds. 6 years together, 5 and a half years long distance. Without Johan I wouldn't be in the happy place I am today. Of course living with someone (especially the first time) can be hard. You need to learn how to live with each other and fight through annoying habits and teach each other and compromise. But I don't regret any of my decisions. And even though he can sometimes drive me crazy I love him more and more each day.

If someone asked me; would I do it all again? I would say yes. Every heartbreak, all the yearning, all the late night calls, all the broken headsets, all the times the internet went out, all the lost friends, all of the hopes, dreams and fears we whispered to eachother in the dark...Every twist and turn that brought me to this amazing country so that I could live with the man I love.