Header

Det hade varit en vecka som isolerat mig från verkligheten. Samtiden och alla dess intryck som vi mer än alldeles för ofta exponeras för, även när vi tror att vi tar avstånd.

En vecka helt och hållet avskärmad, av hjärndöd aktivitet och endast det egna tankeförloppet att ta strider med.

Där släpptes min utvilade kropp ut, mitt i Stockholms pulserande hjärta, precis där huvudstaden sammanstrålar med resten utav Sverige.

Jag tänker ofta på hur avlägset det här storstadslivet är från mitt och hur jag ofta kan ha svårt att möta dess verklighet. Men jag tänker aldrig på hur hur avlägsen jag är från min egna verklighet.

Jag hade bestämt mig för att sitta och vänta på t-centralen tills tågets avgång utan att vara kontaktbar. Men mest för att inte distrahera mig från folkmassan. Jag behövde den. En vecka av ensamhet och avskärmning behövde jag hetsen, ren och skär precis som den är.

Jag hade bestämt mig för att studera den.

Slutet av maj överöste storstaden med hetta. Solen stekte mot min dockvita hy och försåg min kropp med en glansig slöja av svett.
Jag släpptes av utanför Arlanda express där mötet med centralstationen börjar milt. Jag passerar ett fåtal personer på vägen in. En grupp med karlar i medelåldern med slitna shorts och t-tröjorna likaså. Dem bär på en brokig dialekt vilket likt som deras kläder talar om för oss att dem inte härstammar från Stockholm. Kanske haft en grabbhelg för att se fotboll, kanske hade det varit på en svensexa.

Jag låter dem bakfulla gestalterna passera innan jag fortsätter in.

Det nästa jag ser är en trasig man som river i soporna, med vana som ger uttryck av att detta är den här mannens syssla och han gör det utan att bry sig. Med ett vant öga passerar jag och fortsätter in i vimlet.

Hettan slår. Ljuden ökar. Människorna strömmar.

Jag ser mig omkring för att hitta dem gröna skyltarna som markerar byggnadens nödutgångar. En vana min förälskelse förärade mig när vi träffades dem första gångerna.

Snett framåt till vänster ligger pressbyrån, något fik som heter Dagny’s och några andra matställen som lättillgängligt balanserar hungriga resenärers sockernivå.

Precis bredvid mig får jag syn på en reklamskylt som fångar min uppmärksamhet. Den ser ut som vilken reklambild som helst, men det är någonting som jag inte riktigt kan greppa. Det illustrerar ett par ben som reser sig från ett klarblått vatten, ger oss bilden av att någon står på händer där under vattenytan i något varmt land.

Benen är bruna.

Men benen är också lite väl grova? Och är det inte hår jag ser på benen? Har man valt ett par manliga ben tänker jag. Det var väl märklig marknadsföring. Det hade passat sig mycket bättre med ett par skinande kvinnliga ben med nätta fötter.

Vidare traskar jag, som om jag precis har tänkt den mest självklara tanken i världen. Jag har reagerat på att man inte gjort denna reklam mer attraktiv genom att använda en kvinna som modell. För det är förmodligen det vi oftast varit vana vid.

Jag går vidare in i folkmassorna och tänker att kvinnans kropp säljer bättre. Precis som om det var den självklaraste tanken i världen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Våren har stadgat sig och i vanlig ordning tagit med sig ett ambivalent väder som kan få gårdagen att framstå som en evighet sedan. Igår var det sådant väder, vacklande. Söndagen på bästa sätt, med stor frukost och sedan ett par timmar som lemmlösa kadaver, utslagna framför tv'n i vår överflödiga soffa.

Solen sken och vi var taggade på lite rörelse. Min livsledsagare håller på att träna hårt inför en arbetsintervju, hur konstigt det än må låta, men så är fallet. Så då tar vi tillfället i akt och tränar tillsammans i kamratskap.

Men som jag sa, vädret var ytterst oförutsägbart och precis som vi var klara öppnades himlarnas portar sig med hagel på menyn, mitt bland solstrålarnas sken. Fast det kändes okej. Lägenheten hade snubben finputsat kvällen innan medan jag var ute på stan och drack vin (lucky I know!).

Under eftermiddagen svepte molnen förbi och återigen frestade solen mer än någonting annat. Så vi gjorde som vi nu mera brukar göra när vädret är bra och krafterna finns. Vi letar oss ut i skog och mark och gör tappra försök på att bemästra dess hinder.
Han tio meter framför, och jag ranglig och rädd någonstans med vita knogar kring bromsarna. Men snart rullar väl öven jag över stöket och tar igen den där jäveln som cyklar tio meter där framför mig någonstans.

Viktigt att nämna är pannkakorna vi stekte upp för sex personer med vetskapen om att kvällsfika skulle finnas även denna afton

Pannkakorna tog slut igår och så var de med det.


Tack för den här gången, kanske ses vi om ett halvår igen, hai!

Likes

Comments

Att sitta och huttra av höstkylan som tränger sig in genom vidöppna fönster är något av det bästa jag vet. Att låta årstiden smita in och sprida sig i hemmet, som en påminnelse att även i din trygga boning, snurrar jorden där ute. Det ger fart och lust till att ta itu med det där som du så länge har skjutit framför dig.
Som den passiva naturmänniska jag är, är det oerhört viktigt för mig att känna naturens kraft även när jag inte befinner mig i den.
Jag vet så väl att jag inte kan lugna ner mig med stängda fönster och bara titta på när solen passera över himlavalvet. Jag kan inte med att sitta inne, orörd av vindarna som får löven att släppa från trädkronorna. Jag vill hela tiden vara i det. Men mitt liv erbjuder inte det, jag kan inte tillfredsställa dem behoven alla dygnets 24 timmar. Vi har alla våra skyldigheter, vi har alla våra plikter.
Tänk då att ett så enkelt knep som vidöppna fönster kan skänka ett lugn som redogör för dig, att du just nu trots dina skyldigheter, infinner dig i ett med den jorden som fortsatt snurrar där ute.

Likes

Comments

Du får alltid höra att jag tycker om dig. Att du är min helhet. Jag talar ofta oblygt om min kärlek till dig. MIN kärlek.
Men bortom den där förblindade lidelsen, är du utan tvivel mer komplex än så.
Om jag höjer dig till skyarna så är det för att du förtjänar att höra vad du är. Vad du har. Vad du själv har valt att vara.
Det här är inte en text om min kärlek till dig, utan en text om vem du faktiskt är, utanför mig.


Du förbluffar Du tryggar Du glädjer
Du gör lugn Du inspirerar Du lever

Från ovan ser jag en person som med sina bara händerna, gräver för det han tror på. Han hugger i sten för att göra sin grund så stabil som möjligt. Han blöder för att alla han älskar inte ska behöva balansera på sina egna bräckliga broar. Han sliter mer än vad en människa egentligen mäktar med; och trots det står han alltid där, redo att ge mer.
Där står en man, blott omgiven av besvär. Blott omgiven av motstånd och motgång. Omgiven av ett mörker där dem allra flesta faller ner. Men mannen där ser ljuset någonstans och ler. Du har styrkan att vända det onda till någonting gott; och du visar med lätthet upp att livet är stort. 

Jag minns så väl när jag träffade dig för första gången. Hur du var så lättsam, hur du var så tryggad, hur du var så fullgången. Du bringar en tro om att allting ska bli bra. I din närvaro uppstår ett lugn som inspirerar oss andra till att bara vara dem vi ska.

Mannen där som sliter sig grå för det han tror på, han som man aldrig vill släppa taget om. Han visar styrka genom sina varma andetag, han älskar livet nästan oavsett vad. Han inspirerar till att vara sitt bästa jag. Men framförallt, förstummar han med sin höga moral. Sensationellt häpnar med sin godhet, och ger stryrka till att ta stora val.

Du förbluffar Du tryggar Du glädjer
Du gör lugn Du inspirerar Du lever

Likes

Comments

Den 16 Augusti ska jag och Anton äntligen åka iväg tillsammans. Så som vi har pratat om resor hit och dit, men ingenting har riktigt blivit av, sådär som det ofta blir. Livet tar för stor plats för att låta friheten vidröra ett slag. Sist vi åkte iväg, bara han och jag var kanske precis i början av vårat förhållande. Annars har det alltid varit av annan orsak. Högtider, mellanlandningar. Ja ni vet, för andras skull. Aldrig bara för vår skull. Nu ska vi visserligen resa iväg med min pappa, men han kan nog se till att vara lite försynt när det behövs. Det är hans hus vi ska till och han ska i  första hand åka dit för att renovera och fixa med det. Jag tror absolut att jag inte kommer kunna låta bli att sätta mig in i något litet projekt. Men det passar nog oss alla bra, så att jag också kan lägga mig på stranden och vila i mer än tre sekunder innan rastlösheten slår till. 

Jag tycker verkligen att det kan vara så viktigt att få distans från sin vardag och få se på varandra med nya ögon, i annat ljus, i bar överkropp på en solig strand. Falla tillbaka eller falla in i någonting nytt tillsammans.

Den grekiska ön vi ska till heter Skiathos och är en utav öarna som Mamma Mia spelades in på. Trots det ska ön visst inte vara övermättad med turister, något som jag själv ofta tycker är positivt. Det ska bli alldeles underbart att spendera en vecka tillsammans på en paradis ö.

Likes

Comments

Hur och vad vi omedvetet väljer att lägga ner vår dödtid på, kan antingen få konsekvenser eller ge oss framtida investeringar. Igår valde jag att köpa hem ett pussel, och nu kan jag inte slita mig. Att sitta och klura ut vilka bitar som hör ihop varandra, med en dokumentär rullandes i bakgrunden är så himla mysigt. Jag minns att jag som liten brukade lägga pussel med mamma och lyssna på mamma mu kassett band. Underbart minne. Jag satt till långt ut på natten igår kväll och kände hur nervsystemet i hjärnan fick fart. Kanske så enkla medel kan få kunskapen på spinn och ge oss ett skjut in i en mer avancerad tankebana. 

Förutom påminde gårdagens eftermiddag om en varmare höstdag, vilket fick mig att längta. Längta efter all inspiration som infinner sig, och det faktum att sommarens limbo lämnar en så att man äntligen kan återgå till att arbeta hårt. Man behöver det. 

Likes

Comments

Man får inte glömma bort att släppa taget om alla andras liv och faktiskt glädjas åt det man har. Gör alldeles för få och tafatta försök för att bejaka det jag har.
​Vi som precis har inrett och gjort vårt gästrum jättemysigt, jag har ett roligt jobb, jag är frisk och kär. Vad mer kan man begära, om inte några miljoner och en resa runt jorden? Men annars räcker det där lilla alldeles utmärkt, om än inte mer än så.

Likes

Comments

En extremt lång period utan någon skrivlust, eller allomfattande inspiration  ser nu ut att ge vika. Det slår mig allt mer sällan hur mycket jag älskar att sitta ner och bara pussla ihop berättande  meningar. Det verkar som att jag, likt så många andra fastnar i alla dessa sociala medier och avfärdar en del utav mig själv. Ja för nu är det faktiskt så att i mitt liv finns det väldigt mycket tid just nu, ensam. Att åter igen ha flyttat, och denna gången till en stad utan anknytning leder till mycket tid i förvirrad ensamhet. Det kanske låter självvalt, och det kan det kanske vara till en viss del. Men det är inte alldeles för lätt att fylla ut dagarna. Men varför i hela fridens namn tar man inte och utvecklar sina färdigheter under dessa långsamma timmar. Istället för att sitta ner, och skrålla genom alla andras filtrerade verklighet. Det är en obehaglig sida utav mig själv som jag inte alls tycker om. Jag har alltid varit gammalmodig, och haft en konservativ syn på mycket här i livet. Därför kan jag själv bli förvånad över mina egna handlingar ibland, som att bara sitta med min mobil. Verkligheten där är så långt ifrån och mina innersta önskningar. 

Därför, ska jag ge mig på en utmaning den här veckan. Jag ska skriva. Varenda eviga dag till detta veckoslut, därefter ska jag göra en analys om hur jag mår inombords. Jag ska även ha socialt media förbud, då jag är den som sitter och tar in andras liv istället för tvärt om. 
kommer jag att märka någon skillnad? Kommer jag börja med någonting nytt? Kommer jag att prioritera att beta saker som under en tid funnits på min mentala to do list? 
Mycket kan hända under tiden vi byter ut dåliga vanor mot goda, och de är det jag måste prova. Med alla dessa framtidsdrömmar jag besitter, finns det faktiskt ingen tid för att sålla bort tid i andras personers liv som inte finns hos mig på riktigt. 
Ikväll börjar det, och jag börjar redan se fram emot vad som kommer att stå skrivet innan läggdags. 

Likes

Comments

Det är ju så att små saker glider iväg från ens räckvidd allt eftersom tiden går, och man blir utan kontroll. Visst finns det verkligen två sidor utav detta. Dels att det kan vara skönt att släppa vissa måsten som längre inte bör vara relevanta, men det kan också kännas ovant att inte få vara med.
Men jag tänker på hur vi påverkas utav de saker vi fortfarande inte vidrör, men då och då stöter ihop med. Jag vet med mig själv att andras olycka och vemod kan göra att jag själv går ner mig helt. Detta oavsett om kontakten fortfarande är kontinuerlig och stark, eller om den har bleknat ut. Jag känner mig själv så väl vi det här laget, så jag vet att jag inte bara kan vara en snabb kontakt som hjälper med några stöttande ord för stunden, för att sen återgå till mitt liv och vara glad igen. Nej, jag går i dagar och grubblar. Vilket ofta rubbar viss del utav mitt egna välmående. Inte nödvändigtvis i stora drag, men nog för att kunna ta över en del nödvändig plats i hjärnan som jag behöver för att få min egna vardag att fungera. Det kan vara att jag blir glömsk och lite disträ för mina vardagliga måsten. Allt från att strunta i att hänga upp tvätten, glömma sätta viktiga notiser i kalendern, eller kanske inte orka att gå igenom posten. Vilket då vidare leder till att jag drar ut på att betala räkningarna i några dagar. Inte för att jag någonsin låter det så långt att påminnelser börjar trilla in, så förskjuter det ändå vidare andra saker som kunde ha prioriterats istället för det som jag glömde eller struntade i för tre dagar sedan.

Hur gör man för att inte låta sig påverkas av hur andra mår eller har det? För mig blir det värre med åldern, och det tycker jag är oroväckande. Samtidigt som att jag är glad och stolt över min starka empati, måste man kunna frågan sig hur långt man kan låta det gå, utan att man själv ens omgivning ska ta stryk.

Likes

Comments

Hur länge ska du hålla fast vid det gamla trots att du för länge sedan slutade att vidröra det? Hur många år ska det gå innan du slutar känna dig övergiven? Hur länge ska du egentligen låta känslan utav ensamhet påverka dig?
Frågor som jag numera måste ställa mig själv nästan varje dag för att undvika obesvarade tårar och obefogad ilska. Alla de uttrycken är ändå bara en illusion av en övergång som man inte har klarat av att förstå sig på ännu. Jag tror att många förstår vad övergivenhet är för känsla, och vilken smärta det kan orsaka. Enda från barnsben får vi känna på små doser av hur det känns att bli lämnad. Ibland får vi inte vara med och leka med de andra barnen, ibland blir man ovän med sin bästa kompis och det känns som att världen för alltid är förstörd. Vissa utav oss flyttar och då överger vi våra vänner, men ändå är det vi som står ensamma kvar och tvingas skaffa nya kamrater. För vissa barn lämnar deras föräldrar varandra eller kanske har deras syskon blivit så stora att de flyttar hemifrån.
Sen byter vi från högstadiet till gymnasiet och ska lära känna nya människor, som vi kanske till och med trivs bättre med än dem vi kände förut. Känslan av ensamhet kanske vi då och då stöter på under den tiden då det inte finns någon trygg historia att hålla fast vid när vi umgås med våra nya vänner, men det tar man eftersom att allt det där är så nytt och spännande.
Sen börjar det svåra. Vi blir vuxna. Tiden fram till nu har vi så lätt kunnat formas och tagit emot allt det nya med öppna armar. Allt fram till nu har varit så himla enkelt. Men nu står vi här ganska färdiggjutna och så smått tar vi fäste vid vår grund. Vi står här och har svårt att släppa våra minnen eftersom att dem var så uppfyllande. För att det fanns så mycket energi. Men vi glömmer att vi har skenat iväg i våra egna riktningar.
Ibland kan jag känna mig så uppgiven över hur min livssituation har tvingat mig att flytta så mycket. Att det har tagit ifrån mig möjligheten att gjutas tillsammans med min omgivning och få samspela i någon slags gemenskap. Kanske det är anledningen till att jag lätt stöter på en avskildhet. Men det kan givetvis vara fler aspekter än så. Jag har förstått att man kan känna så ändå, trots att man levt på samma plats sedan man var barn.
Så varför känner man plötsligt detta ihåliga utanförskap?
Min teori är som jag sa tidigare, att man infinner sig i en övergång. Men hur tar man sig då över tröskeln när den bara fortsätter växa med åldern? Om det nu är så många som känner likadant, varför fortsätter vi då att klamra oss fast i marken och isolerar oss i ingenmanslandet mellan två olika tidsperioder.
Frågan som jag helst utav allt vill ha besvarad, men som jag minst utav allt kan förstå mig på.
Varför? 
Jo för att jag gör precis likadant. Jag gräver neråt, medan trösklarna kring mig blir allt mer orubbliga. 

Likes

Comments