View tracker

Året 2012 – det bästa året, att av de värsta och jobbigaste.

Ämnet heter 2012.

Tisdagen den 15 maj 2012. Det är kväll, ca 21.30, jag är i mitt rum, ligger i sängen och kollar igenom facebook, och massor av mina vänner lägger ut ” vad har hänt i tomelilla vid idrottsplatsen?” ingen vet något. Och min tanke var, jag har prov imorgon bitti, jag måste sova.
Jag somnar. Vaknar dagen efter och kollar igenom facebook ytterligare innan jag går upp ur sängen. Mina vänner har skrivit. ” RIP, Livet är orättvisst, gud har tagit en ängel alldeles för tidigt”. Jag ser att de har kommenterat på min tjejkompis storebrors sida ” finns för dig, livet är orättvist, gud tog HENNE alldeles för tidigt, vi finns för dig”. Mitt hjärta dunkar snabbare och snabbare. Jag reser mig upp ur sängen och sätter mig på sängkanten och skickar i väg ett meddelande till en av mina kompisar i t-lilla.

  • -Hej Madde, vem är det som har dött??????
  • -Hej Li, du behöver inte säga att jag har sagt de, men det är Emina. Hon blev påkörd av tåget igår kväll…

Jag fortsätter titta på meddelandet och läser om och om och om de igen. Jag tror inte på de. Jag vet inte vad jag ska göra. Min finaste E har försvunnit från denna jord.

Till slut så reser jag mig upp utan att säga ett ord och går igenom köket, vidare in i vardagsrummet och sen vidare in till mammas sov rum. Jag kommer halv vägs in innan jag bara faller ihop och bara skriker EminaEminaEmina..

Det svartnar. Allt bara blir svart. Jag skriker ännu mer.
Till slut så vaknar jag upp ur det svarta, av att jag sitter på golvet och mamma sitter på golvet med mig och håller mig. Hon håller mig så hårt. Jag skriker ännu mer, släpp mig inte SNÄLLA.

Fanfanfan… jag reser mig upp, jag och mamma går ut i köket. Det första jag säger är att jag måste ringa Julia. Måste ringa henne innan hon kommer till skolan och får redan på det.

Jag tar upp mobilen ringer och hon svarar, jag bryter ihop. Så hårt. Mamma tar telefonen och berättar. Allt är så tyst runt omkring. Men inom mig så är alla tankar i huller om buller. Hur? Varför? När? Emina? FUCK.

Jag beslutar mig för att sticka till skolan, där våra vänner är. Jag kan inte sitta hemma och bara inte göra någonting. Jag gick till skolan, jag gick hem, jag gick till skolan, jag gick hem. Tårarna sprutade åt alla håll och kanter. Jag klarade inte av de. Det gick inte.

Dagarna gick, det var tufft att inte se Emina i skolan. Det var tufft att man inte kunde höra av sig till henne. Men att radera hennes nummer från telefonen går inte. Det går fortfarande inte.

Det gick 2 veckor, sen var det din begravning.
Det var fint väder, solen sken. Nästan upp till 30 grader.
Det var en av de jobbigaste dagarna jag har varit med om, men herregud så fin den var.
Det var så mycket människor. Så många, över hundra människor. Folk stod på led för att lägga blommor vid graven.
Om jag vara ärlig, så slog det inte mig förens jag satt där framför graven. När vi skulle lägga blommorna vid graven. Då brast allt.

Än idag, när jag kan. Så åker jag till dig, sitter och pratar med dig. Har med mig en red bull. Dricker den och ställer den hos dig. En av dina favorit drycker.

Jag saknar dig, min SKYDDSÄNGEL.

Onsdagen den 31 oktober 2012.

Det är tråkigt väder ute. Det är kväll. Det är mörkt.
Jag har suttit hemma halva kvällen och pluggat. Tillslut så blev jag så rastlös så jag ringde min styvsyster som var ute med sina vänner och åkte runt i bilen. Jag bad dom hämta upp mig, det gjorde dom. Jag sa till mamma och min styvpappa. Och mamma lägger en kommentar med ” se nu till och inte krocka eller något” – nejdå säger jag.

Syrran och hennes kompis hämtar upp mig där hemma. Jag sätter mig bakom föraren, har en killkompis bredvid mig och syrran sitter där fram.
Vi kör runt om Ystad, hamnar precis utanför. Kör förbi en by. Vi körde och körde sen svängde vi höger och vi hamnar i en ”by” som heter Sövestad. Jag visste vart vi var. Jag har gått i skolan där. Vi fortsatte köra rakt fram, hade kyrkan på höger sida. Vi bara kör. Lyssnar på musik. Vi kommer ut på en landsväg. På min vänstra sida står en mölla. Sen två hus. Jag sitter och smsar med en vän. När jag tittar upp så ser jag att ratten bara vrider. Bilen börjar snurra. Det smäller. Kroppen svänger åt höger och vänster. Glaset går i sönder. Vi voltar, volt efter volt. Det slutar inte. Varv efter varv. Men efter en stund så slutar det. Vi landar upp och ner. Taket är på marken och vi hänger i bilen. (tackar gudarna för att vi hade bälte). Jag sätter ner handen mot taket. Jag känner en lukt. En lukt som luktar sprängmedel. Paniken som börja komma. Den kommer snabbare och snabbare. Jag sitter fast. Jag får inte av mig bilbältet. Men samtidigt som jag hänger där upp och ner i bilen så ringer jag 112. När SOS svarar så får jag av mig bältet. Jag pratar, han lugnar ner mig. 1,2,3 är jag ute i ur bilen. Men jag minns inte hur jag har kommit ut. Alla fyra är ute. Jag fortsätter prata med SOS killen. Han frågar om jag vet vart vi är jag svara ja. Men jag kom inte på de, kunde inte säga vart vi var. Men tillslut så ber han mig beskriva. Och det ända jag säger är. Sövestad, kyrka höger sida, rakt fram, möllan och två hus på vänster sida sen är vi på höger sida.
Han svarar med en lugn röst, - jag vet vart ni är. Bara håll er lugna. Räddningstjänsten är på väg. Är någon skadad? Jag skriker, blöder ni? Kan ni röra er? Lever ni?? Ingen hade skadat sig, ingen blödde.

Det tar 5 minuter. Sen är räddningstjänsten där. När den första ambulansen kommer så springer vi upp mot vägen.
Ambulans efter ambulans kom, brandbil, polisen. Allt. Blåljus överallt.
Jag slutar prata med SOS-killen. Går fram till personalen och sen faller jag ihop.

Det visade sig att jag hade glasskärvor i ryggen och knäet var skadat. När chocken släppte så kände man smärtan. Smärtan i hela kroppen.

Jag fick sätta mig i första ambulansen. Min syster hoppade in och satte sig bredvid mig. Vi grät, vi var chockade. Polisen kommer fram till oss och frågar om vi har blivit av med något i olyckan och det första jag säger är. Mina cigg, Level korta mentol, gröna.. dom letade.

Men HUR skulle vi kunna ringa våra föräldrar???
varken hon eller jag klarade av de. Så personalen hjälpte oss att ringa hem. Såklart blev dom oroliga. Men de skulle möta upp oss på sjukhuset.
Till slut så skulle jag ringa min PAPPA. Klockan var 21.30 när jag ringde honom. Och han svarade. Han sa- hej gumman. Hur är det? När han sa de orden så brast de. Jag började gråta och sa – jag har varit med i en bilolycka och grät ännu mer. Pappa sa, lugn gumman. Vi kör in. Vi ses där.

På väg in till sjukhuset så tappar jag medvetandet från och till. Vaknar upp inne på akuten. Det var personal överallt. Min styvpappa kommer in först. Sen kommer min pappa in. Jag började gråta och fick ännu mer panik. Men det första jag säger till min pappa när han kliver in är. – min telefon klarade sig, så den behöver inte lagas. Pappa sätter sig bredvid mig och säger. Skit i telefonen, det viktigaste är att ni överlevde.

Jag kommer ihåg att räddningspersonalen sa till oss, ni hade tur i oturen. Hade ni varit två sekunder innan eller efter så hade ni inte suttit här idag.


Efter mycket om och men så fick vi äntligen åka hem. Jag fick åka hem till min säng.
Efter den dagen så blev de aldrig sig likt av att åka bil. jag fick en räddsala av att åka bil. och det får jag än idag. Det visade sig sen efter någon månad att jag led av PTSD. Än idag kommer de attackerna tillbaka när man sitter i en bil. Paniken. Jag hatar verkligen att åka bil vissa årstider, när det regnar, om det är snö ute. Då kommer paniken, men det är något jag har lärt mig att leva med. Även om det är jobbigt. Men jag har lärt mig av detta. Att ta en dag i taget. Man vet aldrig vad som kan ske.

​Avslutar även med denna bilden. saknar mitt blonda hår. 



Kram på er 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Somsagt, rubriken säger allt. Men trivs man på sitt jobb så spelar det ingen roll.

  • 325 readers

Likes

Comments

View tracker

Tisdag, trötta regniga tisdag.

En ledig dag för mig just nu är sovandes. Kroppen är helt utsliten efter jobb och detta tråkiga väder.
Men vem tackar nej till att ligga i sängen halva dagen och kolla på serier och gå runt i myskläder?
Inte jag iallafall(!!)

En tanke som slog mig i helgen efter jag gjorde breakup helt och hållet med en person som betydde mycket för mig. Det var, att det finns alltid två val man kan göra i livet, antingen eller. Ja eller nej. Ibland så gör man fel val. Men det är sånt man får leva med. Och jag kommer leva med att jag gjorde ett fel val för ett år sedan.
Men det är bara att blicka framåt och inte titta tillbaka





Och i söndags var jag på världens finaste dop för världens finaste unge 💙

  • 329 readers

Likes

Comments

Vad hade jag gjort utan dig?
Min bästavän, min lillasyster, mitt mirakel. Jag älskar dig.

  • 447 readers

Likes

Comments

  • 522 readers

Likes

Comments

en dag ska jag berätta en historia
en historia som är sann
en historia som är mitt liv
en historia som är verklighet
en historia som är min mardröm

  • 603 readers

Likes

Comments

Idag har jag verkligen kämpat mig igenom denna dagen.

i morse vaknade jag upp och hade en känsla, en sån obehaglig känsla ni vet? att något är fel, och även den som sätter sig i magen och man bara mår allmänt dåligt och vill absolut inte göra någonting förutom att ligga kvar i sängen?
men icke, kämpade mig upp ur sängen gick ner och handlade bullar till mig och liv. sen tog jag bussen upp till jobbet.

påväg upp till jobbet möter jag min styvsyster och vi stod och pratade. sen berättade hon en sak för mig. då började jag förstå vad den obehagliga känslan kom ifrån. jag fick svar på tal. jag säger en sak, du hade änglavakt min vän..

men allt gick bra på jobbet, inga konstigheter!
efter jobbet stack jag och träffa två vänner på kaffe, sen begav dom dig upp till sjukhuset för att hälsa på. jag stack upp lite senare..
skönt att se sin vän Levande. hade inte orkat med en till. usch nej..

idag har allt varit jobbigt, fram och tillbaka. var varannan timme.
ena stunden är man glad, andra stunden bryter jag ihop.. från ingenstans, det kommer när man minst anar det..

  • 643 readers

Likes

Comments



idag gick jag in på Ellinorlofgrens blogg.
idag var nog första gången som jag verkligen fastande för en blogg, att bara sitta och läsa allt de hon skriver om. och att jag själv hemma i soffan känner igen mig på allt vad hon skriver.
allt vad hon har/går igenom om. precis så kände/känner jag.
skrämmande. man tror att man är den ända på hela jorden som mår dåligt, att man är ensam om det, men det finns tusentals människor om inte miljoner som går igenom i princip samma sak.

jag hittade ett inlägg på Ellinors blogg. som jag fastande för, herre min Gud.

Likes

Comments

idag har det varit en känslosam dag..
tankarna har varit på högvarv all day.
men den har även varit bra. bästavän kom hit tidigare idag, gick en runda på stan och sen hem om till mamma och styvpappa och säga hej.
sen stack Felicia upp till sin kusin en sväng så att jag kunde sticka och träna, kände att jag behövde de.

sen efter träningen så stack jag hem, duschade och förberedde maten till mig och Felicia. blev även två flaskor vin till maten. skönt att ha henne hemma igen. massa skitsnack som vi har missat att ha. som sagt. livet är på topp. 💗




"när bästavän är på besök så får man ju lyxa till de"

  • 810 readers

Likes

Comments