Header
Vardag

Hej på er.
Igår morse satt jag ner med intresseanmälningar till att spela
på årets upplaga av Live Green Festivalen. Jag tror inte jag berättat för er,
men för några veckor sedan fick jag förfrågan att bli Bokningsansvarig för festivalen,
någonting jag absolut inte kunde tacka nej till. Så jag sa, ja, ja, ja! Superglad!

Efter ett par timmar med det så begav jag mig till gymmet.
Inte blivit så mycket gym på senaste tiden på grund av för starka smärtor.
Men igår trotsade jag det och det var så skönt att köra sjukgymnastik, samtidigt som de övningar jag fick från min PT samt kondition genom rodd, löpning och cykling.
Det blev ett bra pass.

Efter gymmet så träffade jag Jenny,
vi pratade om allt mellan himmel och jord i flera timmar, drack te och bara var.
Vilket var enormt behövligt i mitt fall, och så enormt uppskattat.

Idag är en lugn dag och jag är ledig.
Är extremt dålig på att vara ledig nu för tiden. Men jaja.
Idag och imorgon är jag ledig. På söndag ska jag ta fram alla kvitton och allt jag bokfört och förbereda så allt är klart att överlämnas till revisorn för att få bokslutet för 2016 samt få hjälp med deklarationerna på tisdag.
Nästa vecka har jag massor av spännande möten. Men mer om det senare.

Ha det fint, så hörs vi!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Nu har jag snart lyst med min frånvaro i en månads tid.
Mycket har hänt. Alldeles för mycket.

Men senaste veckan så har jag varit iväg på utbildning med Unga Reumatiker i Mölndal.
Det var två fantastiska dagar. Enormt lärorika, inspirerande och givande. Jag
fick även möjligheten att föreläsa om hur en föreläser. Vilket var annorlunda mot vad jag brukar föreläsa om.
Men ack så kul.

I måndags vaknade jag med extrema smärtor i höger knä och höft. Väldigt olägligt i mitt tycke då
det var dags för eventet Innovate Passion. Men envis som jag är så tog jag kryckorna och begav mig iväg till Karlshamn där dag 1 skulle äga rum. Jag prickade av deltagarna vid bussen, och sedan for vi iväg.
Under dag ett var jag lite allt-i-allo. Jag startade dagen med att mingla runt lite grann. Därefter mötte jag upp Keyyo som skulle föreläsa och inspirera de unga tjejerna. Jag såg till att hon hade det hon behövde och sedan fortsatte jag cirkulera runt, till och från i byggnaden under hela dagen.

Dock skippade jag kryckorna så fort jag kom fram på grund av min envishet och på grund av att jag inte vill bli behandlad annorlunda på grund av att jag är sjuk. Så jag krigade mig upp för trappor och fram genom byggnaden istället för att ta hissen och underlätta för mig själv. På kvällen sjöng jag några låtar under middagen, vilket helt ärligt gick enormt dåligt. Inte precis en självförtroendeboost. Men men.

Var hemma sent och gick i princip och la mig direkt. Dock kunde jag inte sova på grund av smärtorna, men gick iallafall upp när jag skulle och åkte iväg på dag 2. Även dit tog jag kryckorna på grund av att smärtorna var ännu mer påtagliga igår. Men lämnade dem så fort jag kom fram. Dag två hade jag hand om maten, såg till att folket hade det dem behövde och pratade en del med deltagarna. Lite allt-i-alla även den här dagen. Jag ringde pressen och såg till att de var på plats när grundarna Sofie och Victoria från Yollibox skulle föreläsa.

På kvällen stannade jag kvar och hjälpte till att städa.

Det har varit enormt kul, fantastiskt och inspirerande att se tjejerna under de här två dagarna hur de tog fram innovativa fantastiska lösningar på problematiker inom deras passioner. WOW är allt jag kan säga.

Idag har jag varit på lite möten på förmiddagen, pratat med Ung Företagsamhet i Blekinge och avgått som alumnirepresentant för Kronoberg. På grund av smärtorna avbokade jag eftermiddagens planer, och åkte hem för att arbeta ifrån soffan, samt läsa lite grann. De sista dagarna har min planering varit fullspäckad från tidig morgon till sen kväll. Resten av veckan är för tillfället lugn. Jag behöver vila ikapp mig lite. Det är lite brist på energi. Använt alla mina skedar och fler därtill. (The Spoon Theory)

Likes

Comments

Min Psykiska Ohälsa.

Jag snubblade vid målsnöret.
Jag är 19 år gammal och jag snubblade vid målsnöret.

Om 82 dagar tar mina klasskamrater studenten. Jag skulle också gjort det.
Men det kommer jag inte göra. För jag snubblade vid målsnöret.
För tre månader sedan var jag övertygad om att jag skulle ta studenten. Att jag skulle
få utbringa ett skål och stå där på dagen med stort D och säga "jag lyckades".

"Mot alla odds så lyckades jag." - Jag har kämpat så mycket för att få säga de orden den 14 juni 2017. Men det kommer jag inte få. För jag kommer inte stå där på studentdagen och utbringa ett skål. För jag misslyckades.

I mitt huvud så misslyckades jag så brutalt. Med endast 82 dagar kvar till studenten så kommer jag ej stå där på studentdagen och sjunga om studentens lyckliga dagar.

"En gymnasieexamen var så lång ur sikte att jag sänkte blicken.
Orkade inte snudda vid tanken av att jag inte lyckades,
det var som att mitt liv styckades.

Jag kommer inte att ta studenten,
det är som att jag snubblade över slänten.
Jag var så himla nära mitt mål,
men jag kommer inte få utbringa ett skål.

Jag kommer inte bli klar i år,
för jag är i klon av en depression."

Sanningen är att jag skäms över min psykiska ohälsa.
Jag har varit drabbad av psykisk ohälsa märkbart i fem år,
men vid eftertanke redan från sjätte klass vilket blir sju år i år.

I små korta perioder har jag mått märkbart bättre.
Det är i dessa stunder jag känt att jag kan lyckas med vad som helst.
Det är i dessa stunder jag startat upp mitt företag, kämpat för förändring och verkligen
glidit på tanken om att jag kan lyckas med vad som helst.

Det är i stunderna av eufori som jag tagit mig an flertalet projekt, haft svårt att säga nej och sätta gränser. Det är i dessa stunder jag haft ett schema som inte heta duga och som jag trivts med. Det är i dessa stunder jag inte behöver någon specifik vila, och trots att ångesten legat som ett dimma i vardagen så har jag ändå kunnat se klart och allt har varit relativt bra. Det är i dessa stunder jag har kunnat använda min kreativitet på allra bästa sätt och verkligen fått utlopp för det som finns inom mig.

Det är bara det att när jag kommit upp i den här euforin, och kan känna ren glädje, och ha en tro på mig själv och ett hopp om min framtid så följs det av djupa svackor med depressioner.


Depressioner som får en innebörd av att jag inte orkar ta mig an någonting. Vardagen blir en tjock dimma av ångest och en längtan bortom all inre smärta. Svackor som får en innebörd att sådant som blivit inplanerat och inbokat i stunderna av eufori blir avbokade när det väl närmar sig då depressionerna är allt för påtagliga och ångesten styr allt för mycket i mitt liv.

Jag har kämpat med djupa depressioner och konstant ångest i fem år nu.
Varav 6 månader av de fem åren spenderades med en KBT-behandling på Barn- och Ungdomspsykiatrin
som skulle behövt äga rum på ett mer långvarigt plan. Men jag var inte så mottaglig för hjälpen vid det skedet i mitt liv.

Efter sju år av olika former av psykisk ohälsa så är jag så innerligt trött på hur många käppar i hjulen den satt.
Jag vet att jag lyckats åstadkomma mycket i de stunder då jag mått bättre. Men det hjälper mig inte i de lägen då jag är tillbaka på ruta ett igen.

Jag försöker att inte skämmas över att det är såhär mitt liv ser ut. För jag är ingen negativ människa, tvärtom. Jag är fylld av kreativitet och positivitet. Dock hamnar jag i regelbundna depressioner och nu kämpar jag för att ta mig ur ytterligare en depression.

Och nu diskuteras det om jag lider av förstämningssyndrom alternativt Bipolär typ 2.
Vet nog inte vad jag tycker om det i sin helhet. Men visst hade det förklarat en del saker på ett helt logiskt vis.

Idag tänker jag inte dra något snack om att det blir bättre och att imorgon kanske blir en bättre dag.
För det vet jag inte. Och så länge jag är i depressionens klor så är sannolikheten att morgondagen blir något mer annorlunda än dagen väldigt minimal. Alltså så får jag bara ta dagen som den kommer och göra det bästa av det hela. Försöka hålla rutin och försöka skapa en vardag, trots allt.

Psykisk ohälsa må prägla min vardag, men den skall inte få styra min väg till framtiden.

Likes

Comments

Min Psykiska Ohälsa.

Så var jag tillbaka i området fyllt av tegelstenshus och småbarnsfamiljer. Det där området som jag under så många år bott i, växt upp i och levt i. Ett område som tagit del av alla mina sinnestillstånd. Ett område där jag skrattat, gråtit, älskat och hatat livet. Ett område där livströttheten varit större än något, men även ett område där livsglädjen varit som allra störst. Men kanske är det inte faktumet att jag är tillbaka i området där jag växte upp. Kanske är det de faktum att jag återigen befinner mig på botten och i dagsläget har så enormt svårt att se toppen. Jag vet ju innerst inne att det finns en värld bortom allt mörker, men just nu är det så enormt svårt att se.

Utbrändhet kanske är den tanke som slår er allra först. Dock är jag inte sjukskriven på grund av utbrändhet. Jag är sjukskriven på grund av posttraumatiskt stressyndrom, ångest och djup depression. Tillstånd som stjälper mer än vad de i dagsläget hjälper.

Jag är tillbaka hemma i mitt barndomshem. Hemmet där jag växt upp med mina föräldrar och syskon. I hemmet där jag kommer att bo till minst sommarens slut, innan jag kanske slutligen flyttar till eget.

Att inte finna någon ork eller glädje i sådant som vanligen gläder mig gör mig frustrerad, besviken och ledsen. Det känns som ett ständigt misslyckande. Att aldrig vara bra nog. Att ständigt behöva kriga mot min psykiska ohälsa som tar sig form i alla möjliga uttryck.

Det blir bättre. Det vet jag. Men den förändringen kommer inte ske idag. För idag är jag trött, och ensam på de djupaste delarna av min hjärna. Jag skulle i praktiken kunna sova dygnet runt och inte lyfta ett finger. Men jag gör mitt bästa för att skapa rutiner i en vardag som är mer kaotisk än vad jag hade kunnat föreställa mig.

Numera får ni följa med på en resa mot ett tillfrisknande och mot en hållbar vardag.

All kärlek till er.


Likes

Comments

Vardag, Min Psykiska Ohälsa.

Våren till ära så var det dags att skippa halsduken och vinterjackan och ta fram kappan och sjalen.

Fick hem nya sneakers från Duffy förgående vecka. Perfekt att inleda våren med.

Lillasyster T.

Kajsa som sover så sött.

Dagens lunch bestod av vegansk sushi. Dock var det inte lika gott som det brukar. Kanske är det på så vis att jag tröttnat lite grann, om det nu är möjligt?

Det är måndag den 13 mars. För många är det en helt vanlig vardag. För mig också iallafall i grund och botten.
Under den senaste tiden har jag krigat ett krig som för mig varit en enorm osäkerhet, iallafall kring den bit som gäller att dela med sig av vad som faktiskt pågår. Men sen någonstans förtjänar både jag och min omgivning en rättvis bild av situationen, och istället för att ni skall få höra det av någon som har hört det från någon, så anser jag att det är mer rättvist att ni hört det från mig direkt, både gentemot mig men även gentemot er.

Jag är sjukskriven och på pappret så har sjukskrivningen gällt från 1 mars och är i dagsläget pågående enda till sista april med eventuellt förlängning. Anledningen är; psykisk ohälsa. Jag befinner mig återigen i en svacka med djup depression, och enormt mycket ångest till och från. Anledningarna är irrelevanta. Men det grundar sig i posttraumatiskt stressyndrom, från stunder jag helst av allt skulle vilja glömma.

Det är ganska svårt att som driven, ung entreprenör och studerande acceptera att jag inte kommer att gå i skolan på minst en månad. Att mitt liv kommer gå i ett någorlunda lugnare tempo.

Jag kommer fortfarande driva företaget, föreläsa och engagera mig ideellt.
Men jag är sjukskriven. Och ni förtjänar att få en sanningsenlig bild av den situation jag befinner mig i.

Det är ett steg i rätt riktning att tillkännage för mig själv och min omgivning att jag faktiskt drabbats av psykisk ohälsa återigen. Och att det den här gången kommer att ta lite mer terapi, lite mer kraft och lite längre tid att bearbeta och ta sig igenom.

Men jag har gjort det förr och jag kan göra det igen.

Så om ni undrar varför jag är dålig på att höra av mig, varför jag är frånvarande och varför ni inte känner igen den bild jag utstrålar så vet ni varför. Att upprätthålla en fasad kommer inte få mig att må bättre. Så nu får ni följa med mig på ännu en resa mot ett liv i friskhet och en hållbar framtid.

Idag steg jag upp vid 06-tiden. Därefter följde jag med min lillasyster till vårdcentralen vid 08-tiden. Efter det åkte vi in till stan, jag bokade en tid för tatuering på torsdag och så köpte jag och min syster med oss sushi hem. Nu på eftermiddagen hade jag ett möte på psykiatrin och nu har jag använt alla mina skedar. (spoon-theory)


Nu vet ni lite mer kring vad som händer och sker i mitt liv.
Välkomna till en resa mot ett liv i friskhet och mot en hållbar framtid.

Likes

Comments

Ankyloserande Spondylit

Här fortskrider del 2 av min sjukdomshistoria, som jag påbörjade i ett första inlägg under gårdagen.

Har ni inte läst den första delen av inlägget så hittar ni det här!

När jag var 16 år gammal drabbades jag av extrema smärtor ungefär i höjd med höften och ländryggen. Jag kollade efter många om och men upp vad smärtorna berodde på och mycket riktigt visade det sig att vara en inflammation i ländryggen. Jag sattes in på antiinflammatoriska tabletter och tänkte att allt snart skulle vara bra. Allt blev bättre efter ett tag men jag hade fortfarande perioder med svåra smärtor till och från, - men tänkte inte så mycket på det. Vid vårkanten började mina käkleder att krångla, jag fick svårt att sjunga och hade konstant ont. Jag fick tid till en bettfysiolog och efter några månader gjordes en MR-undersökning på mina käkleder vilket visade i inflammationer, vid den här tidpunkten var jag 17 år. Efter ett år med olika former av bettskenor, smärtstillande och antiinflammatoriska tabletter så började min bettfysiolog fråga mig om jag hade problem med andra leder, vilket jag hade och hade haft under en väldigt lång tid.

Hon berättade att hon misstänkte att det kunde ligga en reumatisk sjukdom bakom hela min problematik och i Augusti 2016 blev jag remitterad till Reumatologmottagningen i Karlskrona och efter vårt första möte så var min läkare övertygad om att det var Bechterews sjukdom som hade varit den bakomliggande orsaken till mina smärtor under alla års tid.

Det var den 4 augusti som kom att förändra hela mitt liv och sättet jag lever på. Men mer om det tar vi under morgondagens inlägg.

Fortsättning följer.

Likes

Comments

Vardag

Jag har länge funderat på att köpa någon form av ny ryggsäck, då den jag haft inte varit tillräckligt funktionell samtidigt som jag varit i behov av en bättre, större och en som fungerar på lite längre resor. Så igår var jag på posten och hämtade ut denna fantastiskt snygga ryggsäck. Ser fram mot att låta den pryda mina resor framöver. Pricken över i:et skulle jag nog ändå vilja påstå.

Och så var det söndag igen och här ovan kan ni se min lillasyster T och vår kattunge Kajsa.

Söndagen till ära har endast inneburit lite företagsarbete, uppdatering av hemsidorna, och lite fotografering.
En lugnare söndag helt enkelt. Nu sitter jag och förbereder kommande veckas arbete, och har precis slängt iväg ett mail till en tatuerare, då planen är att det skall komma att bli några fler tatueringar som skall få pryda mina armar framöver. När tiden blir återstår att se.

Jag längtar, med stora bokstäver.

Likes

Comments

Ankyloserande Spondylit

Jag har under en längre tid planerat att berätta kring min sjukdomshistoria. Dock har jag inte kommit till den punkten i mitt liv att det har blivit av då jag varit väldigt inaktiv i mitt bloggande den sista tiden.

Men idag kommer den första delen: Barndomen

Redan från tidig ålder så brukade jag klaga på smärta i benen. Vi visste aldrig riktigt vad det berodde på och flertalet gånger kollade vi upp problematiken med skolsköterska, skolläkare och vårdcentral. Dock gav den fortsatta problematiken aldrig något riktigt svar, och ingen utredning gjordes vid den här tiden i mitt liv. Det sades att det var växtvärk som började drabba mig extra hårt när jag var runt sju , åtta år gammal.

Det ifrågasattes aldrig. För visst kunde det mycket väl vara växtvärk. Men till skillnad från andra barn i samma ålder som hade liknande problematik drabbades dem endast på natten. Jag hade i princip ständigt ont. Både dag- och nattid. Självklart gick det i skov och i perioder var det värst under nätterna. Men jag slutade fundera över det, trots att jag bröt ihop i skolan på grund av de intensiva smärtorna och trots att jag drog mig från att vara så aktiv som jag hade kunnat vara så lyckades jag ändå hålla igång kroppen och började leva i förnekelse av min smärta. Jag låtsades oftast som att den inte var där. Att den inte påverkade mitt liv det minsta och att allting gick smärtfritt. Dock var det aldrig så simpelt. Smärtan var alltid där och förstörde alltid så enormt mycket. Jag kommer ihåg så många gånger som jag drog mig undan och bet mig hårt i läppen när smärtorna var för intensiva. Men det var bara växtvärk, så det skulle ju gå över.

Min smärtproblematik fortsatte och jag började få problem med smärta i andra leder, och det kollades upp flertalet gånger hos vårdcentral, skolläkare och allt däromkring. Men allt som misstänktes var alltid växtvärk, så jag levde med ett inre hopp om att smärtan en dag skulle försvinna.

Det kom aldrig på tanke att prover skulle tas, eller att någon form av undersökning skulle genomföras, och jag började ifrågasätta mig själv och om smärtan jag kände verkligen var på riktigt. För alla sa ju att det inte var någonting som var fel, att allt var normalt.


Och det är inte lätt att vara barn och leva med en smärta som ingen tror på.
En är ju ung. Och är en ung, kan en inte vara sjuk. Det är endast påhitt. Det
var iallafall så det sades från 8-års ålder tills dess att jag var 16 år gammal.

Fortsättning följer.







Likes

Comments

Texter

”Tunga tankar med vassa kanter.”


- Oj vad svårt livet kan vara ibland, när du minst anar det, när du minst förväntar dig det. Helt plötsligt står du där med hakan ner till fötterna och undrar vart den gamla goda tiden tog vägen. Vart alla bra dagar försvunnit och varför du numera befinner dig på botten. Plötsligt står du där med de antidepressiva som ska få dig att känna antingen någonting, eller ingenting alls och de där tabletterna som ska få dig lugn och ge dig sömn om natten. Plötsligt står du där och undrar vart den gamla goda tiden tog vägen, vart alla bra dagar tagit vägen och varför du står där du står utan att ta dig därifrån. För plötsligt är det de tunga tankarna med de vassa kanterna som finns kvar, de där som du inte riktigt vet vart du ska göra av. Ensammast i världen. Fast egentligen inte. Det är bara så det känns på de allra djupaste delarna av din hjärna. Fast egentligen har du all omtanke och kärlek som behövs runt omkring dig, men det är svårt att se när livet blir sådär jobbigt, mörkt och svårt.


Ibland blir man sjuk utan att veta varför. Ibland slår psykisk ohälsa till som ett slag i magen, antingen har du de allra största anledningarna till det eller så har du inga alls. Du väljer inte att bli sjuk i exempelvis depression, likt som du inte väljer att bryta ett ben. Att drabbas av psykisk ohälsa är inget val som en tar, det är bara någonting som drabbar en. Ibland finns det tusen anledningar och ibland finns det inga alls. Det här är ett väldigt känsligt ämne i väldigt mångas ögon och jag har alltid stått upp för att vi ska prata om psykisk ohälsa i dess helhet, utan att censurera bort de jobbiga delarna som gör att vi i samhället helst undviker att prata om det. För vi är så duktiga på att blunda för det svåra och för det jobbiga, men genom att prata om det så kan vi minska problematiken. Vi kan minska självmorden och vi kan minska den psykiska ohälsan. Och om det finns någonting jag kan göra bara för att åtminstone hjälpa en enda person så vill jag berätta min historia, kanske kan den hjälpa, kanske kan den inspirera, men min psykiska ohälsa skall inte längre hållas gömd, för jag valde inte det här.


Jag valde inte att bli sjuk.

Mobbningen hade nyss slutat, och det var höstterminen i åttonde klass. Prestation var mitt förnamn och vad jag än gjorde så skulle det vara tipp topp, för jag hade mitt mål, jag skulle komma in på min drömskola, oavsett vad det skulle kosta mig när jag väl hade tagit mig till det målet. Jag var oerhört målinriktad och visste precis vad jag ville, det vet jag fortfarande än idag.


För ungefär fem år sedan började jag drabbas av extrema oroskänslor. Jag hade ingen aning om vad det var för känslor som fyllde min kropp vid den här tidpunkten, men idag vet jag att det var då min ångest började.


Vart jag än gick hade jag jämt en konstant oro som växte sig större och större. Vad jag än gjorde så hade jag klumpen en stor klump i halsen, som gjorde så att jag fick kippa efter andan för att ens kunna ta några små korta andetag. I samband med det här började jag även få problem med sömnen och jag gick ner i en egentlig depression, som det kallas med ett finare ord.


Jag skulle fylla 15 år, och jag var så omedveten om det krig jag skulle komma att ställas inför.

Jag upprätthöll alltid en fasad. Jag var så van vid hur jag skulle vara. Inte för att bli accepterad av de i min omgivning, men för att bli accepterad av mig själv, att det blev en vanesak att stå framför spegeln i timmar för att öva på att le.

Hur berättar en att livet blivit sådär mörkt och svårt när man är femton, sexton, sjutton, arton och nitton år gammal och har allt en kan tänka sig. När en har en fin familj, en skola där en inte blir utsatt för mobbning, när en får gå på en skola där en är accepterad för den en är och när en har nära och kära som älskar en för den en är.


Jag kunde aldrig berätta om mitt dåliga mående. Jag vågade aldrig. För i mitt huvud var det ett misslyckande. Jag var ett misslyckande för att jag hade drabbats av psykisk ohälsa.


Åren gick, det blev aldrig bättre, jag blev bara bättre och bättre på att dölja det.


Jag var hon med det krossade självförtroendet.. Det där självförtroendet som fick henne att bryta ihop gång på gång. Det där självförtroendet som fick henne att brista ut i gråt när hon hade tävlat i musik på grund av att hon hatade varenda ton hon tog på scen. Hon med det där självförtroendet, som senare gick till final i samma tävling och som senare fick spela på en sommarfestival. Hon som inte trodde att hon kunde och som såg fel och brister i allt hon gjorde. Hon kunde visst, men under alla dessa år har hon själv inte kunnat inse det.


Året var 2014.

Jag var trött och arg och ville bara skriva. Jag ville skriva någonting som beskrev mig och de känslor jag kände. Någonting som var så mycket jag att det lös igenom allt. Aldrig förr hade jag vågat skriva min egna musik på det vis som jag tyckte var viktigt, men just den här kvällen spelade ingenting någon roll. Jag skrev den kvällen "That´s the way." och när de under en tävling frågade om vart jag hade skrivit den så svarade jag - "Den skrev jag en vårkväll på mitt badrumsgolv." Komiskt men sant.

That´s the way är den första riktiga låt jag skrev och den handlar om att inte känna sig tillräcklig, men att en skall göra allt i sin makt för att gå sin egna väg och för att till sist göra de i sin omgivning stolta. Jag trodde alltid att jag med mitt mående gjorde min omgivning besviken, men den enda som jag alltid egentligen gjort besviken är mig själv.

Med min musik förmedlar jag det jag tycker. Jag censurerar ingenting. Jag skriver om våra normer och vill skapa en känsla av att vara tillräcklig för lyssnaren. Det påpekar många. Att min musik hjälper. Men den enda som min musik aldrig hjälpt är mig själv. För jag har aldrig kunnat ta mina ord på allvar, för jag har alltid varit rädd för sanningen, rädd för att inte vara tillräckligt. Så när jag trodde att jag skrev för att hjälpa alla andra så var det nog egentligen för att jag en dag framöver skall kunna hjälpa mig själv. Vilket jag kommer kunna göra den dag då jag lärt mig att lyssna på mig själv, mina egna behov och den individ som jag är och vill vara.


Min musik är till för dig men även för mig.

Jag kunde aldrig tro på något jag gjorde och än idag har jag svårt för att tro på mig själv och mina egen förmåga.. Det finns inte i min värld, kanske för att depressionerna fortfarande går i vågor, för att jag fortfarande är dålig på att lyssna på mig själv och ta in vad jag har för behov.

Under de här fem åren har jag träffat kuratorer, psykologer och läkare. Jag har hamnat fel, därefter hamnat rätt en sväng för att sedan hamna fel igen. Men som Håkan sjunger så måste en dö några gånger innan en kan leva. För mig är innebörden att en får hamna fel gång på gång på gång, för att sedan hamna rätt.

Ibland blir man sjuk utan att veta varför och jag som alltid pratat öppet om psykisk ohälsa har aldrig vågat nämna att det även drabbade mig och att jag än idag kämpar en kamp varje dag mot ångesten, depressionen och för att leva ett liv värt att levas.


Att drabbas av depression är inget val och det är inget enkelt att handskas med. Det är en sjukdom på liv och död. Lika allvarlig som vilken annan sjukdom som helst. Det går inte att be någon med en depression att rycka upp sig och sluta vara så nere, det fungerar inte heller att säga "det blir bättre", för tro mig innerst inne vet vi också det, men det är inte så lätt när en står där nere på botten och kippar efter andan och tar en sekund i taget för att klara av vardagen, skola och allt annat som händer när man är nitton år gammal.


Ena dagen kanske jag skrattar, andra dagen kanske jag drar mig undan och tredje kanske du inte ser mig alls. Jag kanske inte svarar direkt på ditt meddelande och jag kanske inte svarar när du säger hej. Inte för att vara elak, inte för att skapa ovänner eller för att göra dig besviken på mig. Kanske är jag så uppe i alla tankar och på att klara av dagen att jag glömmer svara, jag kanske tänker att jag svarat och liknande. Det här är inte för att vara otrevlig och elak, utan bara för att depressionen får mig att glömma saker innan jag ens nämnt dem och den får mig tappa alla ork och kraft. Så när du ser mig en dag tro inte att jag är otrevlig och lat, utan jag försöker hela tiden. Dygnet runt. Det lovar jag dig.


På grund av depressionen som jag drabbats av, äter jag en antidepressiv medicin, som även skall underlätta mitt Posttraumatiska Stressyndrom. Det är inget roligt men det är lika nödvändigt som nässpray när en är förkyld eller som ingefära för sångare när halsen krånglar. Det är alltså nödvändigt för att jag skall kunna leva en så normal vardag som möjligt.


Idag tar jag modet till mig och delar med mig av det som skrämmer mig allra mest.

Kanske kan det hjälpa någon som kanske kan känna sig lite mindre ensam i sin kamp

.

Jag skriver inte det här för uppmärksamhet för den skiter jag fullständigt i, jag skriver det här för att kanske hjälpa någon annan men även för att hjälpa mig själv i min process till läkning, för kanske kan det här göra det lite lättare för någon annan att förstå, om inte för någon annan med ångest och depression så kanske för dig att förstå mig om du känner mig och undrar varför jag kan bete mig på tusen olika sätt under loppet av några få timmar.

Så du, du som lider av ångest, depression eller andra psykiska sjukdomar, du är inte ensam. Det finns någon som går bredvid dig. Och känner du att du hamnat fel, en måste hamna fel några gånger innan en hamnat rätt. Och är du en person som hamnat fel gång på gång på gång och snart känner att du vill ge upp, ge inte upp. Du hamnar rätt till slut, för en måste dö några gånger innan en kan leva.


Och du, du som läser det här, det går att bli frisk. Jag är inte frisk ännu och har en väldigt bra bit kvar till det målet, men nu vågar jag tro på att det kommer bli bättre.


För tillsammans är logiskt och tillsammans är vi starka. Ge aldrig upp.


Och kom ihåg; Du är INTE din diagnos. Du är individen bakom din sjukdom. Den vackra, fantastiska unika individen bakom din diagnos. Sluta aldrig tro och sluta aldrig hoppas, tillsammans klarar vi allt.


Tillsammans är logiskt och tillsammans bryter vi tystnaden.


Likes

Comments

Vardag

Så var det måndag igen. Senaste månaden har jag lyst ganska rejält med min frånvaro. Men det har berott på en sådant enormt fullspäckad kalender. - Nu är jag iallafall tillbaka för att dela med mig av min vardag och allt vad den innebär. Igår så gjorde jag storkok. Den ena av veckans maträtter fick bli en varm bönsallad med färsk broccoli, tomat, morötter, lök och en chili- & vitlöksvinäger. Den andra av veckans måltider fick bli en tomatsås med vegetarisk färs, championer, lök och morötter som jag kan koka fullkornspasta till vid tillfället.

Om några timmar skall jag åka in till Växjö för att gå på några möten, och köpa nya strumpbyxor till kvällens festligheter. - Därefter ska jag åka tillbaka till Tingsryd, cykla och hämta paket och därefter ska jag göra mig i ordning inför kvällens festligheter.

Så idag är ändå en relativt lugn dag, om en jämför med veckans resterande dagar.

Hoppas allt är fint med er.

Hörs snart!











Likes

Comments