View tracker

Har funderat mycket. Ingen aning om vad jag ska skriva om så försöker bara försöka flyta på och fortsätta, läs om ni har lust annars...synd! Ska försöka återkoppla till mina tidigare inlägg, då jag fått blandad respons. Det positiva är att folk berättar att de kan relatera till det jag skriver och det negativa är att fler önskar att jag borde skriva f,er saker som folk kan relatera till, men att jag kanske borde lyfta fram det på olika sätt. Det kommer med tiden antar jag ?
Vet inte.

Alla mina inlägg är helt jävla olika, antingen är det rätt skönt eller så är de för flummigt och ingen fattar, jag bryr mig inte haha. De som fattar de fattar!

Det mest tråkiga jag har  upplevt det senaste är attityden hos människor,DOCK,jag dömer verkligen inte alla. Ni som läser denna skiten bör veta att jag orkar inte tänka på att vara politiskt korrekt, inte orkar vara extra försiktig när jag skriver om invandrare, bryr mig inte om vad någon som ska tycka om mig...oftast.  Därför tänkte jag gå in på ett djupare och mer analytiskt spår än vad jag vart inne på innan. Och då vill jag inleda med ordet kategorisering, du som jag kategoriserar människor. Vi delar in andra i fack, vi delar in oss själva i olika grupper och vi bedömer därefter. Har själv varit med om att haft en bild av en viss typ av människa och upptäckt att denna individ inte alls passar inte i min ursprungliga bild, både som positiv såsom negativ erfarenhet. Det viktigaste jag lärt mig är att inte vara för bra på att hålla vissa människor eller grupper i en viss kategori, utan att vara bra på att omvärdera och våga se människor på nya sätt.  

 Allt förändras. Alla förändras. Tro mig.

 Seriöst, alla människor du träffar kommer förmodligen aldrig vara densamme från första gången du träffar dem. Alla vill vi imponera på våra medmänniskor, med såväl som CP stort behov av att passa in, langa intressanta historier medan andra bara flyter med och inte riktigt bryr sig, bara de passar in på ett hyfsat sätt. Jag skiftar otroligt mellan bägge, med vissa människor känner jag en benägenhet att uttrycka mig och synas, medan med andra människor orkar jag inte lyfta en muskel i mitt ansikte och bara ÄR. Det viktigaste är enligt mig att försöka hitta balansen, precis som Luke Skywalker i Star Wars som eftersträvar att uppnå balansen. Allting handlar om balans enligt mig. Förmågan att spela på olika sidor av lagen, att anpassa sig och alltid göra det bästa du kan av situationen. 

Fortsätter SNARAST på detta inlägg.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag känner ofta inte igen mig i folk. Ofta upplever jag en ensamhet, en annan förståelse som ingen annan delar med mig, tyvärr. Jag uppfattar allt på ett annorlunda sätt..enligt mig, Ett väldigt annorlunda sätt, kanske smart sätt förfan. Exakt så känner jag, eller så har jag ofta tänkt, men nuförtiden slår det mig att det inte var så smart tänkt eller mer att någon annan tänkt det också! 
.Jag mår riktigt dåligt, periodvis. Föreställ dig att ingen du umgås med med...tänker samma som du, eller ungefär likadant, inte alla, men många gånger känns det som du tänker i helt different banor.

Det är en annorlunda typ av ensamhet, en sådan som du inte kan adressera, en sådan du inte riktigt kan förklara och som "folk" bara uppfattar som onödig, en sådan som du inte kan sätta fingret på riktigt..., en sådan som bara vissa präglas av. Det kanske just är sådan ensamhet som får oss att tänka nytt, som får oss att expander nya tankar. Inte för att jag tror att jag kommer bli nästa Shakespeare, inte alls! Men seriöst, måste man inte va lite dum i huvuduet eller FUCKAD rentav för att ens kunna bryta sig loss från barriärerna och lyckas?

När jag vandrar genom stan en vanlig dag, så noterar jag fleratalet saker. Ett, alla ni underbara, fina, framförallt, tjejer som går genom staden. Ni klär er seriöst likadant som den andre, inte för att jag är unik, men ni anammar modet på riktigt, ni efterrapar allting som finns i detta äckliga konsumtionssamhälle. Ibland blir jag rädd. Ibland blir jag kåt. Ibland skrattar jag bara. Först och främst tänker jag, ni kommer ju på RIKTIGT aldrig lyckas med någotontingt här i livet, eller hur fan lyckas man med det om man bara ser precis LIKADAN ut som alla andra???? Eller kanske spelar det ingen roll hur man ser ut, bara hur man för sig och samspelar med andra?

Vad vet jag... Alla behöver inte ta åt sig, men många som verkar lite faboulous etc ser fan precis likadan ut som nästa brud. De har 1k+ följare lätt på instagram, får sin uppmärksamhetsdos per dag och är täta fucking spelare i detta beroendesamhälle. Ni leverar dagligen instagram uppdateringar, ni har de intressantaste snapchatsen och ni bara ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR så fucking fittigt sexiga. Eller?


Jag tänder inte på sånt. Det äcklar mig, har alltid äcklat mig.Det är inte saken i sig att man är aktiv på populära medier eller har många följer där och där, jag lovar! Men det är ett tecken på att ni följer den exakta strömmen, den strömmen man bör följa. Jag undrar hur många personligheter vi går miste om som bara rent av ANPASSAR sig efter denna jävla ström????? Innan ni dömer mig, seriöst, LYSSNA: Är väl medveten om att jag inte är populärast, snyggast eller liknande, jag är rätt kort, många människor (tjejer) dömer bort mig innan de ens hinner blinka, jag förväntar mig inget annat egentligen, men det viktigaste; jag hoppas ni inte misstar mig för att vara en sådan som aldrig rört en tjej och bara utövar sitt hat mot er jag träffar nu med mina ord.

Jag går inte till angrepp mot någon specifik egentligen, bara den här folkmassan överallt som bara spelar spelet duktigt. Jag vill inte klanka ner på någon, jag vet inte vad ni tycker egentligen men jag orkar fan inte bry mig längre. Jag vill helt ärligt, bara lägga upp allt lite mer konkret så även sådana som ni som är dumma i huvudet och följer strömmen kan förstå lite, kan relatera, kan tänka nytt.

Det svåraste med all denna text är att lägga fram det på ett jävligt schysst sätt som ingen kommer döma skribenten bakom, jag VILL verkligen betona att jag hyser inget agg mot snygga, välklädda tjejer eller sådana som arbetar sig till rikedom. INGET FEL i det alls, men det jag kan skygga för är väl folk som bara följer med strömmen bara för ATT:

Så och så bör jag klä mig, för mina kompizar kommer tycka jag ser fett snygg ut i det eller att det passar överens med vad man bör gå i. FUCK THAT! Gå fan hur ni vill, gå tuttlösa, gå i helt udda kläder och bara va. Seriöst, det är nog det mest attraktivaste som finns, människor som bara ÄR och står för sin sak. Och nej, man måste inte vara speciell eller något, leka något, men fan, ta på dig det du känner dig snygg i och tänk inte hur dina vänner kommer uppfatta dig. Klart man vill vara snygg för killar ;)
​Som slutord till denna novell haha, vill jag ju säga att folk redan yttrat denna åsikten "Be yourself", jag vet det, men ja, kanske lade jag fram det på ett något mer annorlunda sätt, hoppas ni inte tröttnat ännu på budskapet i sig och att jag kunde lägga fram det på mitt sätt helt enkelt...Take care helt enkelt!


Likes

Comments

View tracker

Något som fascinerat mig den senaste tiden är begreppet tid. Vad är tid egentligen? Hur påverkas vi av det? Kan vi påverka tiden? Nej. Tiden har oss i sitt grepp och vi kan endast försöka kontrollera vad vi kan göra av tiden, men vi kan aldrig bestämma över den. För den bestämmer över oss. Jag ska försöka förklara på så sätt att du som läser fattar vad jag menar, men varnar er för att ni kanske zoonar iväg när ni läser nedan :)

Just det som påverkat mig nyligen är bland annat sekvensen ur filmen Interstellar, där en astronaut tvingas lämna sin familj bakom sig på Jorden för att resa iväg och se om det finns platser i universum som människan kan bosätta sig på istället för här. Mannen har ett val, att spendera sin sista tid i detta jordeliv med sin familj eller att kämpa för hela mänsklighetens överlevande.
Han väljer det sistnämnda. Albert Einstein skapade en teori som kallas för relativitetsteorin, som jag knappt förstår, men tillräckligt tror jag.

"En av de mest kända konsekvenserna av det nya sättet att betrakta tid är den så kallade tvillingparadoxen. I den ger sig en tvilling ut på en resa i rymden i mycket hög hastighet. Tillbaka på jorden visar det sig att den kvarvarande tvillingen har åldrats mer än resenären."

Jag fattar det som att ett stillastående objekt påverkas mer av tid än det objektet som rör sig, speciellt om det färdas i en tillräckligt hög hastighet. Egentligen fattar jag ingenting haha. Iallafall, i filmen så är en ynka minut i astronautens liv lika mycket som några månader på jorden, på grund av att han färdas så fort. När han till slut återvänder så har hans egna dotter växt förbi honom och ligger på dödsbädden för hon blivit så gammal. Han däremot är fortfarande nästan lika gammal som han var när han reste iväg!

Den tanken är svindlande, så fascinerande men ändå så GALET skrämmande. Nu tänker du säkert att detta lär ju aldrig hända, varför ska man oroa sig eller tänka på det? Men det jag menar är att detta är bara en nyans, ett perspektiv på hur tid påverkar oss. Tid är ett asballt fenomen, jag kan inte riktigt förklara. Jag tänker fortsätta spinna vidare på detta temat i några inlägg till, för det finns så mycket att säga. Bare with me :)

Kul att så många läser, har fått god respons även om det är väldigt lösa inlägg än sålänge.
Glad påsk!

  • 146 readers

Likes

Comments

​Jag funderar mycket på saker som händer och ska hända. Många påstår att jag tänker för mycket, andra kan nog uppfatta mig som någon som svävar iväg på tankarna, precis som en dagdrömmare. Jag ser inget fel i att tänka mycket. Självklart blir det jobbigt när det blir till en överdrift, när man helt enkelt överanalyserar olika situationer eller människor. Man gör det jobbigt för sig själv egentligen, i onödan. Du kan framstå som osäker och velig. MEN. Ibland känns det skönt att fortsätta spinna vidare på saker, saker där ingen förväntar sig att man ska komma med ett ytterligare perspektiv. Saker där de flesta människor ser en sak, medan jag kan se tre saker i samma situation. Det är svårt att förklara och samtidigt inte låta för narcissistisk, för det är jag verkligen inte . Hoppas jag inte. 

Jag menar bara, att de flesta människor som ser en film. tänker egentligen bara hur bra filmen är, hur filmen artar sig och vad karaktärerna gör i själva  filmen. Självklart, det är logiskt, det är ju själva  filmen. Men samtidigt kan jag hamna i en analytisk roll, jag får flera bilder i huvudet hur filmen skulle filmats på annat sätt, hur filmens karaktärer kunde använt sig av annorlunda repliker, hur filmens handling egentligen skulle ha följt en annan linje. Oftast händer detta när jag ser mindre bra filmer (no shit mike?!) och jag kan ibland se potentialen i storyn, men inte i själva utförandet. För att ge er ett exempel, en serie som var före sin tid är 24. Den kom runt 2000 och följer seriens utveckling i realtid. Kameravinklar, förmågan att dra upp spänningen på max och karaktärer som utvecklas på ett oförutsebart sätt är ett fenomen som präglar denna serie. Detta är en serie som hade sin hype på den tiden, men som jag kan tycka är är totalt underskattad idag. Ärligt talat vet jag inte om det är min udda smak för film eller om folk inte kan se det fina med serien, det exceptionella som får serien att sticka ut, som får den att bli något nyskapande och speciell. MEN, det är något med det där övertänkandet. Jag inbillar mig gärna att tro att det är just sånt som fått oss att gå framåt, sånt som får oss att övervinna hinder, sånt som får oss att se bortom det omöjliga. Förmodligen tycker säkert 99% att detta är för skeva och flummiga tankar, men jag kan samtidigt tycka att det är kul. Det är kul att tänka en tanke för mycket (och ibland en tanke för lite) därför att det får mig att känna mig unik, som om alla levde i min värld för ett ögonblick.

Likes

Comments

​Vad ska man skriva? Det värsta jag vet är folk (tjejer) som har mage att FRÅGA sina följare vad de ska skriva om, hur lätt får man göra det för sig själv? Enligt mig skall man skriva om just det man tänker på, det som påverkat dig det senaste och låta följarna komma till dig, läsa det just du kommit på själv. Inte tvärtom. Må låta cynisk men det är så jävla fantasilöst, men sen så är det ju inga superbegåvade personer heller som bloggar. Jag är inte heller något smartass, det påstår jag inte. Men jag skulle påstå att jag har mer fantasi och saker att berätta om än the ordinary 17 åriga gamla gymnasietjejen. Finns bara en blogg jag kommit över som jag verkligen fastnade för! Hon levererade rappa och intellektuella texter, med tyngd och humor i sig. Det gick så långt att jag till och med fick inspiration av hennes bloggnamn till en novell jag hade med i en lokaltidining och för detta blev det ett jäkla liv från henne, men det är en annan historia. Nu är hon kändis och jag vet inte om jag ska påstå att jag visste det när jag började läsa hennes blogg, när hon var a nobody, att hon skulle bli så stor som hon blev. Men hon stack ut i mängden och det var väl därför mitt intresse för denna blogg blev starkt. Egentligen är jag ingen kille som läser bloggar överhuvudtaget, främst av den anledningen jag tog upp förut, de flesta bloggar är så otroligt tråkiga och enformiga, förutsägande. Jag vet inte ens varför jag skriver detta, men jag har tänkt på det ett tag att få skriva av mig, positivit som negativt, glatt som tragiskt, alltså bara få ner mina tankar på text. Det kallas terapi av vissa, tidsfördriv för andra och för mig....det har jag inte kommit på. Kanske listar jag ut det under vägens gång vad det ger mig, eller så blir detta det första och sista blogginlägget jag någonsin gör. Sjukt dramatiskt, ellerhur? 

Likes

Comments