Header

Så låg jag där och skrek igen. I bältessängen. Med dubbla doser phenerganinjektionerr och en jävla massa Haldol injicerat. Anirexin har ett så fruktansvärts starkt grepp om mig att den blockerar allt, den stänger allt ute. Inte ens en av mina närmaste kontaktpersoner fick kontakt med mig igår så igår avskildes jag och bältessängen rullades i

Om ni bara kunde förstå vilket helvete det här är för mig. Hur ont allt gör, psykiskt och fysiskt. Hur tårarna varje dag strömmar längs mina kinder för jag orkar fan inte mer. Imorgon är det vikt och jag är så jäkla rädd för att ha gått upp i vikt fastän jag vet att det borde varje vara omöjligt eftersom jag inte ätit någonting sedan i torsdags. Men lovade en väldigt bra skötare idag att försöka äta en frukt till middag.. Hur nu det ska gå jag som knappt dricker vatten för att ta medicin längre.

Jag bävar inför morgondagen. Då kanske de kyskas me sond,

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Själen gör ont. Så fruktansvärt ont. Jag bryts ned i små bitar. Rivs ned till konfetti i en sådan där tuggmaskin. Men inte färgglada pastelliknande uppiggande konfettis, nej, svarta och mörkt gråa som färgar världen och allt omkring till mig en mörk skugga. Jag är för evigt mörk och svart, Ljuset har slocknat för längesedan.

Jag vet fan inte hur jag ska få bort det de bort de här sjuka tankarna. Hur jag ska omprogrammera min infekterade hjärna? Hur jag ska få bort tvången som styr allt. När någonting blir bättre blir någonting annat alltid sämre och tvången har alla sina kryphål fastän jag har försökt sätta mina soldateter vid varje igång. Det finns liksom inget stopp, inget slut på det här.

Tårar som rinner för allt som är
Tårar som rinner far allt som blev
Tårar som rinner för allt som inte hände
Tårar som rinner för smärtan i bröstet

Likes

Comments

Fyra dagar. Fyra dagar tog de innan de började sondmata mig igen. Jag försökte verkligen. Jag gjorde verkligen mitt bästa att föra gaffeln och skeden till munnen men det gick tillslut inte. Det tog stopp. Allt jag fick i mig var ett äpple. Sedan. Ingenting igen. Igår var det teamkonferens och min läkare har konsulterat med överläkaren på SCÄ som har bestämt att de ska sondmata mig 1200 kcal om dagen nu varje dag. Utbrotten har avlöst varandra och paniken stiger. Hur fan ska jag få i mig alla de kalorierna utan att dö långsamt och plågsamt. Jag bara undrar. Jag sa att de lika gärna kan skicka mig till SCÄ men de vill inte ta emot mig på grund av att de inte kan ha extravak på mig där för suicidrisken. Vilken är ganska befogad i nuläget. Jag känner verkligen bara för att dö. Jag vill inte mer fan, det gör så jävla ont. Det tar emot, det är krafter så starka att jag inte orkar kämpa emot.

Dgaen blev ändå inte riktigt som tänkt. Vid tiotiden färgade jag vägarna röda med blod och en ännu större bula i pannan. Stora larmet gick och de hämtade den fucking bältessängen och jag fick två injektioner innan jag somnade. Minns ingenting från idag, har bara fått allt återberättat för mig. Hur jag kom till min egen säng har jag inte den blekaste aningen om men en kortstund därefter väcks jag upp igen för att lyftas över till bältessängen för sondning. En ursäkta ordvalet (pissdålig) läkare skulle sätta sonden och medan jag skrek och skrek misslyckades gång på gång. Efter femtio försöket gav han upp - alla gav upp jag behöver inte äta eller dricka tills på måndag! då de ska försöka på nått. JAG ÄR ÖVERLYCKLIG.

Ammars har injektioner gjort mig mest dåsig idag Sovit nästan hela dagen.
Ska röka sista cigaretten nu och sedan sova,mina ögon bokstavligt i kors.

Likes

Comments

Det som jag aldrig trodde skulle hända hände.

Jag har börjat äta.

Jag blev brutalt sjuk efter sondningen i torsdags och igår hade jag sådan jävla panik för jag ville verkligen inte mer. Mina två bästa skötare satt hos mig hela förmiddagen och tillslut hade jag gråtandes fått i mig en portion havregrynsgröt. Det räckte för att inte bli sondmatad. Sedan gjorde vi upp en plan för helgen och jag har räknat på att jag äter mellan 400-500 kalorier sex gånger om dagen och vet ni? Det är så FUCKING JÄVLA SKÖNT ATT SLIPPA BÄLTESSÄNGEN OCH SONDNÄRINGEN. Att jag har råångest varje sekund under dygnets vakna timmar är en annan femma men jag får i alla fall i mig mindre än genom den jävla sonden.

Hela dagen har jag suttit och ätit. Ätit och ätit. Jag förstår inte hur jag ska kunna äta snabbare. Till frukost äter jag en portion havregrynsgröt med lågkaloriäppelmos och det tar över en och en halv timme. Då är det knappt trettio minuter kvar till förmiddasmellanmål då jag äter två deciliter lättfil med lågkalorihallonsylt, vilket tar en och en halv timme och sedan är det trettio minuter kvar till lunch. Då äter jag enbart grönsallad och det tar cirka en timme lite drygt och sen klockan två är det mellanmål igen - lättfil med lågkaloriäppelmos vilket tar en och en halv timme och sen väntar middag och kvällsmål på samma sätt.

Jag är så jävla trött att jag vill lägga mig ned och gråta. Allt i kroppen gör ont och speciellt magen som har fuckat up sig rejält. Jag är livrädd för vad de ska säga på måndag. Att 450 kalorier inte är tillräckligt att leva på och att jag måste öka för det går FAN INTE. Jag äter så mycket jag kan hela tiden och försöker gå emot siffertvången men ändå är jag konstant stressad för min hjärna räknar allt på högvarv hela, hela tiden. Jag tror jag går ned i vikt för måtten minskar men jag vågar inte lita på någonting, Vågar inte bli besviken, arg och ångestfylld. Blodtrycket är fortfarande alldeles för lågt och trots svaga protesteter om att slippa rullstolen tvingas jag ned i den varje gång jag ska gå längre än till toaletten.

Hör ni mig? Jag vill härifrån.
Jag vill inte vara här mer.
Jag vill inte längre.
Jag orkar inte.
Det måste ta slut nån gång.

Likes

Comments

Jag gråter hejdlöst. Det finns inget stopp. Att det kunde bli jävligare än vad det redan var. Jag hade läkarsamtal igår som resulterade i att jag fick veta att de kommer hit från SCÄ på fredag och därefter ska vi se hur vi ska lösa om jag ska ha någon vård på Mando. Själv känns det som om jag aldrig kommer härifrån. Jag fick även höra att det är bra att jag står upp ibland vilket direkt triggade igång mitt ståtvång igen så jag stod upp från klockan elva till två inatt innan mina ben vek sig och jag ramlade ihop på golvet. Att då ligga i bältessängen gjorde allt tusen gånger värre men nu kan jag absolut inte sitta förutom i rullstolen när jag ska ut och röka för annars får jag inte komma ut. Jag har så jävla ont att jag bara gråter. Tänk själv att ha varit sängliggande i flera månader till att pressa dig att stå upp konstant utan att ens kunna tillåta dig att sitta på huk. Jag vaknade fem panikslagen med ångesten huggande i bröstet. Det gör så jävla fruktansvärt ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag orkar verkligen inte mer.

En av mina kontaktpersoner slutade igår och avsked är bland det värsta jag vet. Det tog hårt på mig. Ännu en person borta ur mitt liv. Varför händer allt nu och allt på samma gång.

Idag har jag ADL klockan 08.00 hur fan jag ska orka det. Men jag måste bara göra det. Måste bli klar med den där utredningen nån gång. Anhörigsamtalssamtal klockan 14.30 men förhoppningvis är min andra kontaktperson som har varit borta en vecka tillbaka nu och så kan jag ventilera lite med henne. C jobbar också så jag hoppas jag får en chans att prata med henne med. Det här inlägget har tagit cirka 50 minuter att skriva, jag är så jävla slut och har så jävla ont att jag inte kan tänka så det känns inte direkt som det kommer något mer meningsfullt från min hjärna just nu.

Likes

Comments

Maktlösheten är total. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det där jävla LPT-et som försätter mig i en situation helt utan chans att påverka. Jag är i läkarens händer. Läkaren som anser att jag är en fara för mig själv och måste spärras in bakom dörrar så tunga att de inte kräver lås. Jag kan liksom inte sluta gråta för det är så jävla hemskt allting. Jag är fast på en plats jag vantrivs på och smärtorna kväver mig sakta inifrån och ut. Jag behöver verkligen komma härifrån och det är snart, jag behöver få bort sonden, jag behöver rasa ned i vikt, jag behöver få ett slut på det här.

Snälla Gud om det finns någon. Hjälp mig nu. Jag behöver din hjälp. Jag behöver all hjälp jag kan få. För att genomlida det här helvetet som jag inte ser någon utväg på. Det har fan aldrig varit jävligare. Det har aldrig varit mer hopplöst. Tvången är så fruktansvärt starka och blir bara värre för varje dag som går. Halstabletterna jag kunde äta i förrgår ger mig brutal ångest nu, jag har sovit två timmar i natt på grund av ångest och allt jag kan tänka på är att jag kommer sondas klockan ett med ytterligare 750 kilokalorier som kommer fylla min redan smärtande mage. Fanfanfanfanfanfanfanfanfanfan om bara någon kunde förstå mig och inte utsätta mig för det här. Nejnejnejnejdet finns inte ens några ord kvar som kan beskriva vad jag känner. Jag trodde jag mådde som sämst när jag hade ett BMI på 11, men nej, nu mår jag fan värre. Nu mår jag obeskrivligt skitdåligt och snälla ge mig en kram att krypa upp i för det blåser motvind. Nej, det blåser orkan.

Likes

Comments

Jag vill bara skrika åt hela jävla världen vilket helvete det är. Vilken plågsam, utdragen, smärtsam död det här stället är. Jag är i princip sängliggande. Mår illa så fort jag reser mig upp och orkar röka max tre gånger om dagen. Hela helgen har varit så jävla meningslös och plågsam och jag är så ilsken och irriterad på allt och alla av all ångest att jag nu kallas aggressiv. Jag kan inte vara kvar här, det går bara inte, jag kan inte det.

Vågen visade nedåt trots sondning två gånger om dagen måndag till fredag men knappt det gjorde mig glad för jag vet vilket helvete som väntade mig klockan ett idag. Sond. Ipumpad kilokalorier som bildas till fett på min redan feta kropp, jag fullkomligt fylls med äckel och avsky. I fredags tänkte jag börja äta äggvita och broccoli för att försöka tjäna in det och lite extra på det som kompletteras med sonden men inte ens det gick. Det tar stopp. Jag ser ingen mening med att äta, ser inte varför jag ska göra det när jag inte ens är hungrig. När jag skulle kunna dricka mig mätt på Pepsi max eller kaffe, när jag skulle kunna leva på luft.

Det finns nu bara två personer här som jag tycker det känns okej med. Som jag inte behöver hålla i mig själv för att slå till med en örfil eller en spark i mellangärdet. En av dem satt vak idag och vi satt ute och rökte i 45 minuter och bara pratade. Det kändes som en befrielse på något sätt att få lätta på allt det som gör så jävla ont och som gör mig så frustrerad och hatisk mot den här platsen. Hon förstod mig och ville förstå mig överhuvudtaget, vilket det känns som de flesta har gett upp med här nu. Jag och mamma pratade om att kanske begära förflyttning till Mando för det här är ohållbart. SCÄ har jag testat tusen gånger om, Capio tyckte jag var hemskt och då återstår bara ett alternativ. Problemen kan dock vara att mina suicidtankar gör att jag inte får vara där och dessutom att psykiatrin måste stå för mitt LPT för jag kommer aldrig någonsin klara att vara där på HSL. Men här kan jag inte vara kvar, det är omöjligt. Ska jag leva måste jag leva på något annat sätt. Inte sondmatas varje dag, ligga i sängen och vrida mig av rygg- och nacksmärtor, åka rullstol till toaletten för att mina muskler har förtvinat eller ligga fastspänd i bältessängen vareviga dag. I natt fuckade jag upp det rejält och de bar in mig på mitt rum, efter 1,5 h fasthållning hamnade jag åter igen i den fruktansvärda bältessängen till tre på natten då jag blev uppsläppt och fick somna i min egna säng. Jag har såg på fötterna och blåmärken på benen och händerna och det känns som om jag har sprungit maraton - så ont i kroppen har jag.

Jag finner inga jävla ord på det här språket. Jag är mållös. Stum. Utan ord. För jag är chockad över hur psykvården kan bryta ned en patient på det här sättet. I onsdags dunkande jag åter igen sönder mitt huvud och jag blev avskild på rummet i åtta timmar och senare bälteslagd och injicerad med två injektioner. Det är som C sa, det börjar likna Gubbängen mer och mer och det känns som att alla står handfallna utan vetskap om var man ska ta sig till. Never ending story.

Jag måste härifrån.

Likes

Comments

Snön faller i flingor utanför fönstret och bildar ett vitt tunt täcke på marken. Det knastrar under hjulen på rullstolen, men bara två gånger om dagen nu för tiden eftersom jag inte är tillåten att gå ut mer. Det hr varit en kaotisk helg. Vågen visade upp på fredagen och jag ville bara dö. Hatet mot det här stället växte sig starkare och jag hade ned både saftkannor och slog personalen. Kaoset fortsatte på kvällen och jag lyckades dunka hål i min nästan läkta panna igen tills blodet rann nedför ögonbrynet. Slutade med att jag blev avskild i åtta timmar, bältad och injicerad med Haldol och Stesolid. Resten av helgen höll jag mig någorlunda lugn då jag inte ville riskera att de skulle ringa bakjouren (som mina föräldrar för övrigt har IVO anmält). Jag hade lovat mig själv att låta sonden sitta för att undvika de smärtsamma plågor varje gång de för ned slangen genom näsan ned i svalget men inte ens det kunde jag. Jag vet att de inte sätter sonden på helgen på det lilla jag hade gått upp i vikt har jag med råge idag gått ned i vikt under helgen. Nu är det bestämt att om exakt 56 minuter ska sonden tillbaka och jag skriker inombords. JAG VILL INTE. Jag vill ner.

Blodtrycket hade sjunkit ytterligare till 70/40 och jag är yr i huvudet. Samtidigt mitt i allt det här, att jag inte vill vara på avdelningen och bli fetare och bara vill dö planerar jag en Asienresa med en vän i februari. Hur fan ska jag ta mig dit? Jag har alltid trott på att jag kan om jag vill men jag är inte så säker längre. Hur blir jag av med alla de här tankarna. Josefine är nog den enda enda enda som förstår mig och hon om någon har det ännu jävligare. VI kämpar ihop, tillsammmans, på varsitt håll, så som vi alltid har gjort de senaste tio åren.

Likes

Comments

Jag bäddas in i filtar för att värma min svältande kropp. Långsamt körs jag ned i rullstolen till rökkuren där jag tänder en, två, blåa LM och trots att nikotinet lugnar mig en aning är huvudvärken påträngande. Mina händer skakar när de håller muggen med varmt vatten och trots det färgas dem till en lila-aktig nyans. Inombords gör det så fruktansvärt ont, så ont att jag spricker och går sönder.

Vågen visade igår att jag gått ned ett kilo sedan förra veckan trots sondnäring och jag får veta att klockan två idag sätts sond igen. De bönar om att jag ska gå med på det frivilligt. Hålla två händer och andas men det är det absolut sista jag kan göra. Paniken griper tag i mig som en orkan och plötsligt ligger jag där fastspänd igen. Jag är ett hopplöst fall, pestsmittad och misslyckad. Och så jävla värdelös.

Jag ser ingen framtid. Ingen som helst framtid. Sitter tyst under mötena. Vet inte vad jag ska säga längre. Vad finns det att uttrycka? Jag kommer få avslag på min HVB-ansökan troligen, då väntar nästa trappsteg. Får jag avslag på min LSS-ansökan står jag fortfarande handfallen mellan stolarna. Men jag bryr mig allt mindre. Ser inte vad det ska leda till förutom ännu fler månader tvångsvårdad inom den djävulska psykiatrin. Kan mitt hjärta bara stanna nu?

Likes

Comments

Bältning efter bältning. Sondning efter sondning. Jag pumpas i med kilokalorier jag inte vill veta av, jag spyr, jag kvävs. Jag har gått ned nästan 10 kilo sedan jag skrevs in på Nacka och anorexin i mig är så jävla stark. Jag mår allt sämre för var dag som går och ensamheten är så påtaglig. Jag har ingenting längre att kämpa för, ingenting att komma ut till.

Jag träffar LSS-handläggare som får mig att känna mig funktionshandikappad, jag har fortfarande LPT och ständigt extravak och jag åker rullstol för mina ben är så svaga att de knappt går att stå på.

Jag gråter allt mer sällan, kanske för att det inte finns någon som helst vätska i min kropp. Tårkanalerna är igenklistrade. Jag famlar handlöst i ett mörker och stirrar på tjejen i hisspegeln som sitter i rullstoll med sondslang i höger näsborre, vem är hon och var är hon på väg? Tillbaka, tillbaka till det svarta mörkret som är så svårt att ta sig ur. Inte för att hon vill, nej, för att hon är fast och för att hon aldrig kommer lyckas ta sig loss. Tjejen studerar kindbenen som sakta men säkert fått en framtoning och allt hon vill är att bli mager igen. På riktigt.

Ambulansen kommer för munnen svullnar upp. Pulsen är låg och blodtrycket likaså. Jag slipper åka med men beordras ligga i sängen tills jag får röka i rullstolen. Jag är så förbannat jävla trött på det här nu.

Likes

Comments