Header

Det gör ont. Så fruktansvärt ont. 15 mg Stesolid senare och jag är fortfarande inte lugn. Jag vill bara sluta existera för såhär ont borde det inte göra. Försöker gömma tabletterna men de ser och smaken i munnen får mig att vilja kräkas. Jag är ett korthus redo att falla, en stormvind redo att riva en stad, en mina redo att explodera.

Ögonlocken börjar kännas tunga, ändå kan jag inte slappna av. Jag är ständigt på vakt. Redo att förgöra mig själv.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Och så smällen in i dörren igen. Förlamar mig för sekunder av smärta och en panna som droppar av blod. Ångesten går bara inte att hantera på något annat sätt än att skada mig själv och de fyra stygnen är nu bortslagna av att jag nästan dagligen dunkar huvudet i väggen. Armarna är tejpade för att jag inte ska kunna bita mig själv och jag har kvar mitt extravak. Jag vill inte mer. Jag vill verkligen verkligen verkligen inte mer nu. Jag orkar inte känna, orkar inte må såhär. Om sex dagar fyller jag 22 år och jag vill inte bli äldre. I mer än halva mitt liv har jag mått dåligt. I mer än halva mitt liv har jag skadat mig själv på olika sätt.

Jag vill dö. Jag bara vill dö. Jag har ingenting längre kvar att leva för, inget att se fram emot.. Jag har blivit fruktansvärt stel av all Haldol och nu försöker de tvinga mig ta mediciner jag inte vill ha. Om jag skulle gömma alla tabletter jag får under en dag skulle jag snart ha tillräckligt för en intox, frågan är bara om det är värt smärtan och utsättningssymptomen jag kommer känna. Jag vet inte hur jag ska ta mig härifrån. Jag är fortfarande på LPT och har noll utgång och att ljuga är inte min starka sida. Visst har jag fått höra att jag är manipulativ, men sanning är den att jag nästan alltid talar sanning. Förutom när jag vätskar upp mig innan vikt eller dricker för mycket alkohol och tar droger.

JAG ORKAR INTE MER.

Jag vill skrika kasta alla saker omkring mig dunka huvudet i väggen sparka med fötterna tills alla skelettdelar går av. Jag vill bara försvinna från jordens yta för det gör för ont, för ont, för ont. Kan någon göra slut på den här smärtan.

Likes

Comments

Nu var det längesedan jag skrev och mycket har hänt. Jag befinner mig fortfarande på avdelning 32 men efter ett självskadebeteende som eskalerat vårdas jag nu igen under LPT och har extravak. Det började den där helgen sist jag skrev men som bara blev värre och värre. En vända in till SÖS och fyra stygn i pannan efter att dunkat huvudet i väggen i två timmar. För 1,5 vecka sedan bestämdes det att jag hade noll utgång och jag blev konverterad till LPT. Förhandlingen pågick förra torsdagen och beslutet om förlängning kvarstod.

Igår kändes det som om alla mina tårar var bitar av mig själv utspridda på linoleumgolvet i mitt rum, krossade som små glassplitter. Det exploderade och jag vill inte mer. Det är för svårt.. Jag kanske ler ibland men inte fan mår jag bra för det. Det är åt helvete med allt men det känns inte som om någon förstår. Jag står ensam kvar.

Jag vill kunna lita på människor, ändå så är det de sista jag gör. Jag är extrovert samtidigt som jag är fruktansvärt introvert, speciellt i sociala sammanhang. Nu har jag fått såren som uppkommit av mina egna tänder, precis omlagda och vill inte göra mer än att sova bort resten av kvällen. Vilket inte går förstås. Kvällsfika väntas om 34 minuter, fil, hallonsylt och russin. Vill bara kräkas upp allt men det är svårt när man har vak. Huvudet dunkar. Jag är trött nu. Låt mig få vila.

Likes

Comments

Så trodde jag att Nacka var annorlunda. Bortprioriterad, Fasthållen under ett 10 kg bolltäcke fastän jag är på frivillig vård nu. Vill inte leva mer. Det går inte. Kanske skriver jag ut mig imorgon och försvinner för alltid, så bakom murarna lämnar jag spår jag skrev mitt namn i vattnet så du vet var jag finns, Jag trodde de skulle bry sig mer hör ändå stöter dom vak på mig på en tysk skötare jag aldrig har pratat med och min kontaktperson tar en annan patient.

Jag orkar inte mer, Jag orkar verkligen inte det. Visst finns det ljusglimtar men tankarna är svarta.

Månen går upp
Monokrom värld
Ingen kan se våra färger här
Mitt blod är svart
Ditt blod är svart
Vår dröm är svart som silver


Jag är helt slut efter sex timmars panikande. Vill mest bara sova bort den här skitdagen., Det är flera faktorer som går att jag mår så dåligt. Dels har min psykolog haft semester, dels gir dom prioriterar i mitt team, dels vikten i fredags.. Allt gör så fruktansvärt fruktansvärt ont, Få det bara att sluta snälla.


Likes

Comments

Och så rinner tårarna igen. För att jag har tappat det som höll mig vid liv varje dag i våras och somras - yogan. Efter att ha tränat tre pass om dagen i några veckor var skadorna ett faktum och det har tagit lång tid att ta mig till smärtfria höfter, leder och muskler. Jag vet bara inte hur jag ska orka ta mig tillbaka, Jag hade sådan extrem styrka och rörlighet i början på juli som jag sakta bröt ned mig själv, Det är sorg, Ren sorg,

Och om två veckor åker han. Han som bryr sig mest om mig och som jag bryr mig mest om. Som jag kan tala med allt om och som är min bästavän. Ändå. vill jag bara förinta mig själv för att slippa ensamheten. Jag brann och jag brinner för kärleken men jag har för ont nu. Jag vill inte mer.


Likes

Comments

Tomthet som växer. Ett hjärta som brister. Jag fäller tårar när ingen ser. Låter lanstingets påslakan torka dem. Jag växlar mellan extremt dålig impulskontroll till kontrollbehov utan dess like. Fyra veckor har nu gått på avdelningen och jag undrar hur länge jag blir kvar här. När ska de hitta ett boende till mig och kommer jag kunna åka till Indien i januari som planerat. Jag mår så fruktansvärt dåligt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Medicinen, visst, den hjälper lite. Men som sagt inte mot några självmordstankar. Jag vill bara springa ifrån mig själv, men efter alla år vet jag att det är en omöjlighet. Jag kan aldrig komma ifrån mig själv hur mycket jag än hatar mig och mitt groteska utseende. Att de vägde mig imorse gjorde inte saken bättre. Jag tycker det är en förnedring att andra ska få veta hur tjock jag är. Fan helvetes jävla skit. Ta mitt mående och släng iväg det.

Likes

Comments

Att bli lämnad ensam i känslan av ont i bröstet.
Att bli lämnad ensam med känslan av att nu spricker jag.
Att bli lämnad med en både fysisk och psykisk outhärdlig smärta gör ont.
Så förbannat ont.

Just nu äter jag bland annat Flouxetin, vilket efter två och hela vecka liggandes i sängen, stirrandes i taket, gjort att jag börjat få lite mer lust igen. Jag är nu uppe på normaldos men vi funderar på att höja till maxdos, Flouxetin har hjälpt mig att få energi och viljan att göra saker igen. Små saker, Saker som att gå ut och röka eller ens öppna datorn. Det är så jävla skönt jag mörker att någon medicin faktiskt fungerar men samtidigt frustrerad får självmordstankarna är extrema. Så fort jag går förbi apoteket kommer tanken om att snatta tabletter eftersom alla mina recept är makulerade. Så fort jag ser en bil vill jag kasta mig framför den och så fort jag ser någonting som går att hänga i vill jag hänga mig. Fan. Varför är det så.

Jag vill inte leva ändå så lever jag och ändå finns det saker jag vill uppleva. Allt är så motsägelsefullt. Men just nu andas jag och det får jag väl fortsätta göra ett tag till.

Likes

Comments

För tre veckor sedan flyttades jag till Nacka avdelning 32. Det blev min räddning. Jag var så säker på att jag skulle dö, så otroligt säker men så plockade killarna upp mig från tågspåret. Nu är jag här och det är så annorlunda jämfört med både Haninge, Gubbängen och St Göran. Här blir jag räddad, på Gubbängen bröts jag sakta men säkert ned.

Jag saknar Lotta men det har jag alltid gjort när jag varit ifrån henne. Annars saknar jag ingenting från Gubbängen. Jag minns de ständiga hoten om utskrivning, jag minns läkarnas hån, hur de aldrig trodde på mig. Jag minns vad de lovade men aldrig höll och jag minns hur de lekte med mig som med en marionettdocka. Jag minns MALens ord när jag ville flytta till Nacka "det är bara för att du vill ha LPT och bli bältad". Jag har varit här i tre veckor och jag har inte bältats en enda jävla gång. tillskillnad från när de bältade mig 25 gånger på en vecka på Gubbängen. Här hjälper dem en igenom stormen och tar inte bara den enklaste vägen att spänna fast mig.

Jag minns hur läkaren skrev ut mig när jag tog intoxen av Nitrazepam men hur SÖS skrev ett vårdintyg som gjorde att jag tvingades tillbaka till Gubbängen. Jag minns hur jag satt under mitt näst sista läkarsamtal och mamma hade precis fått reda på att jag var redo att ta mitt liv genom att hoppa framför tåget; och läkaren säger "du hotar bara med att ta livet av dig hela tiden", Men hoten, alla hot, det är det värsta. Att ständigt vara otrygg och rädd. För jag har ingenstans att bo,

Jag minns hur sjuksköterskan sa att läkaren inte skulle förflytta mig och det bästa vore om jag skrev ut mig och sökte på nytt till JBK. Jag undrar fortfarande hur fan hon tänkte dör, Skulle Nacka inte ha några platser lediga skulle jag ju stå handfallen utan någonting alls.

Jag minns hur ont det gjorde i själen när det bara var en person som trodde på mig. Som förstod att tvångstankarna är starkare än allting annat. Precis som de var i fredags när jag sprang in i dörren. Ambulans, lågt blodtryck, dropp, kateter, magnetröntgen och allt det där. Och efterdyningarna, smärtan i nacken som gör att jag äter både Naproxen och Citodon. Ändå är tvångstankarna så starka och jag får hålla i mig själv för att inte rusa in i dörren igen.

Det är mycket sorg nu, Mycket som händer. Det känns som om jag ska gå sönder hela tiden och så kommer impulsen att skriva ut mig och ta livet av mig. Det vore så enkelt, och hade redan varit gjort om inte killarna tog mig från tågspåret för tre veckor sedan. Jag saknar honom. Hela tiden. Han åker en timme enkel resväg för att röka en cigg med mig eftersom han inte är välkommen in på avdelningen. Och snart åker han iväg och vi ses inte förrän i januari då vi förhoppningsvis möts i Indien.

Ibland blir det för mycket och jag kastar alla grejer i rummet i en enda röra, Så som jag gjorde idag. Tur att det finns skötare som hjälper till och städar upp allt jävla kaos. Idag tryckte hon på stora larmet och personal kom rusandes. Som vanligt alltså. Men jag slapp bältessängen. För mig blev detta verkligen räddningen att komma hit. Gubbängen är. under ll kritik om man jämför med den här avdelningen. Och det är så jävla synd att det ska vara så..

Likes

Comments

Jag stirrar upp mot lampan i taket. Fan vad ful den är. I rummet är det dunkelt ljus och bredvid sitter en man för att hålla koll på mig där jag ligger fastspänd - armar, midja, ben, fötter. I ett helt okänt hus i ett helt okänt rum. Jag får både Stesolid, Haldol, Phernegan, och lugnar mig tillslut. Vad hände egentligen?

Jag ber om att få gå ut och röka. Numera med personal. Vad fan spelar det för roll, undrar jag i mitt stilla sinne. Några minuter tar jag sats och springer. Springer och springer springer allt vad jag kan, Tillslut gör bröstet så ont att jag tvingas sakta ned. Fan, Apoteket var stängt och med en kommer nästa impuls. Jag tar mig igenom spärrarna och hoppar ned på tågspåret. Springer. Jag får inte vara för nära perrongen när tåget kommer - dö dör jag inte. Sedan. Sedan är det historia. För mig är det svart förutom att jag minns några tjugoåriga killar skrika polis, och faktiskt hoppar ner på spåret och bär upp mig. Håller fast mig tills väktare kommer. Kommer in med ambulans till St Göran och läggs i bälte i tre timmar.

Jag ville verkligen dö. Jag ville det så jävla mycket. Jag ville inte vara fast i den här världen mer. Världen som inte förstår sig på mig och som jag inte förstår mig på. Jag vandrar runt i korridoren, dunkar huvudet i väggen ibland men är livrädd för att bli bältad av sju män igen och få byxorna neddragna för ännu en spruta.

Läkaren skriver ytterligare ett vårdintyg och jag undrar hur många gånger läkare har satt LPT på mig men sedan har gubbängen skrivit av dem eftersom de ändå inte bryt sug om mig.. Jag får sova en natt på St Göran innan de mot min vilja skickar tillbaka mig till gubbängen..

Likes

Comments

Jag gråter. För jag kastas runt. För det inte finns en trygg plats att vara på. Men jag tror jag har två personer som kämpar för mig. Som försöker få mig att inte falla mellan stolarna gång på gång.

Maten är jobbig igen. Eller har väl alltid varit mer eller mindre. Men med nollade mediciner har jag ingenting som gör mig hungrig. Jag gråter inombords. För det feta äckliga jävla aset jag är. Jag gråter för allt som är fint har blivit fult. Ingen mer mat ska snudda vid mina läppar.

Ska till st Eriks imorgon för misstänkt ögonblödning. Huvuddunkningarna har tagit ut sin rätt. Blir jag inte flyttad till Nacka nästa vecka tar jag livet av mig.

Likes

Comments