Header

Long time no see. Jag skulle kalla mina två och en halv vecka i frihet som permission. Sedan bröt helvetet lös på riktigt. Jag tog droger. Gräs och methamfetain. Jag blev galen. Helt jävla galen. 25 bältningar på en vecka. Tog varje chans att skada mig. Tog varje chans att göra mig illa. Just nu har senaste veckan varit lugn, men jag har också dygnet runt vak fortfarande.

Jag lyssnar på Kent. Kent som räddar mig och får mig att fly verkligheten. Jag andas orden, orden som får mig att stå fast. Stå kvar. Jag är liten och rädd nu. Jag är i andras händer och har inte kontroll på verkligheten. Rädda mig någon. Snälla rädda mig. Jag är fastkedjad i bältessängen och även när jag inte är det är jag fast i verkligheten. Verkligheten som jag inte vill veta av.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag skriver men inte här. Saker gör så jävla ont just nu och jag famlar i en ensamhet. Jag vill leva, det vill jag för det mesta nu för tiden. Men när jag ser min äckliga kropp vill jag bara ta en kniv och skära bort allt fett. Saknar min avmagrade kropp något innerligt. Saknar att ha kontroll. Men jag har yogan och den håller mig flytande. Tre och en halv månad på avdelningen nu och ingen vet när jag skrivs ut. Men jag tvingar mig själv att fortsätta andas. Det är det enda jag kan göra

Skrivet 18/4-17

Sitter i sjukhussängen bland landstingets lakan. Bredvid mig sitter en personal konstant - ständigt tillsyn efter gårdagens suicidförsök. Jag är så jävla ledsen och så jävla vilsen så jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Kanske är det ikväll jag skriver ut mig och gör slut på allt. Om det nu går.

Likes

Comments

En vilja har infunnit sig. Jag vill verkligen någonting nu, inte bara dö dö dö. Inte bara skära upp handlederna eller strypa mig med lampsladden. Jag vill någonting mer, jag vill inte bara överlever. Jag vill leva. Även om det tar emot som fan att skriva det så har mina tankar förändrats, jag vill nu.

Musiken räddar mig så många gånger. Igår satt vi och tittade på Håkan Hellström på Ullevi 2016 och det får mig att längta, längta så jävla mycket till årets musikfestligheter. Om två veckor är det Petter, sedan Veronica Maggio, två Håkan-konserter (en på stadion och en på Ullevi) och så Way out West för tredje året i rad. Jag kommer få se Petter för en andra gång, Håkan som hjälpt mig att ta mig igenom hela min tonår, Regina Spektor, Lana del Rey, The xx plus massa till. Fan. Det kommer bli så jävla bra. Jag ska göra det bra.

Att det vankas middag är en annan sak. Att jag är livrädd för kalorier och känner mig tjockast av alla är ännu en grej. Men kanske måste jag se bort det för att orka leva. Kunna leva. Livet måste bara bli bättre på något jävla vis.

Likes

Comments

Jag är i ett kompakt mörker. Det gör ont, så jävla ont. Jag gråter slår dunkar kastar mig fram och tillbaka, får hotet om bältning och tar mig samman. Inuti mig är det kaos det är fan inte lätt jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur ska jag ta mig igenom skiten hur ska jag nå strimman av ljus som skymtas där, långt framme i tunneln. Det är inte lätt, det är förbannat svårt. Jag tvivlar på om jag vill leva, tvivlar på om livet är något för mig. Jag har haft ont så länge nu, orkar jag lite till? Mitt inte känns så ruttet, illaluktande, infekterat. Resistent mot all antibiotika som finns. Skorna slår mot asfalten när jag tar hastiga steg. Blåser ut rök samtidigt som händerna antar en blåaktig nyans av kylan. Försöker springa ifrån ångesten, det är svårt, borde jag inte förstått det vid det här laget? Blodröda tårar längs kinderna, ett huvud som värker. Fan åt helvete jag har sagt det förut jag säger det igen. Snart ger jag upp.

Likes

Comments

Så jävla rädd och ledsen att jag går sönder inombords. Hatar mig själv och allt vad min existens är. Jag vet inte vad det mer finns att säga.

Likes

Comments

Man inser vilka som finns kvar när det är svårt och vilka som väljer att gå. Jag inser och har insett de senaste dagarna att det jag intalat mig själv varje dag de senaste åren är sant, att ensam alltid kommer att vara starkast. Om man är ensam slipper man bli lämnad, man slipper bli sviken, man slipper bli klandrad när man redan klandrar sig själv så mycket att man nästan går under. Jag är människa. Bara människa. Jag gör fel och jag har det svårt, det har kanske du med, vi alla kanske har det i olika nivåer. Jag försöker överleva, försöker ta steg för steg framåt och när vissa får det att låta som att jag är milsväg bakåt, så får jag faktiskt höra från personal vilken jävla resa jag har gjort. Från att ha dygnet-runt-vak i en månad, höra stora larmet gå på håll för att jag försöker ta livet av mig eller hur jag skriker fastspänd i bältessängen, till att kunna gå ut själv. Till att våga åka tåg själv. Till att äta en frukt på egen hand. För vet ni, jag bryr mig fan heller om det är en jävla anorexi jag har eller om det är min Asperger, att äta är något så otroligt svårt och om det vore lätt skulle det inte vara på det här sättet. Jag skulle inte låtsas ha det svårt för allt jag önskar är att det ska bli lätt igen. Men en sak är säker, ni kommer aldrig se mig falla till botten igen.

Jag kommer resa mig. Bli stark igen. Finna min inre styrka och kärleken till livet kommer övervinna rädslan att leva. Kanske inte idag, kanske inte imorgon, men i framtiden. Your mind creates the future. Jag vill inte vara en börda för någon av er så jag gör som jag brukar och så kommer det förbli. Jag halsar giftet för att döda ångesten och bränner sönder för att det inte ska göra lika jävla ont. Jag gör jag gör och jag fortsätter göra för ni får mig att göra det. Ni tror att ni hjälper men ni stjälper och jag orkar inte ert jävla spel något mer. Nu andas jag. Inhale. Exhale. Lägger mig på yogamattan och låter tårarna rinna. För allt som gör ont, för allt som är svårt. Men jag reser mig igen, jag lovar.

Likes

Comments

Jag kommer nog aldrig att bli hel igen. Bitarna som har gått isär kommer förmodligen aldrig att falla på plats igen. Det förflutna jagar mig så mycket, hela tiden finns det någonting som påminner mig om det som varit. Det som fick familjen att splittras, det som fick mig att bli rädd och det som satte de djupaste spåren i mig. Åter igen är jag där, strävar nedåt så fort som möjligt. Jag trodde det var över, vi alla trodde det var över. Att det inte längre skulle sukta mig, att det inte längre skulle locka så mycket som det ännu gör. Men det gör det, och det skrämmer mig som fan. Hon sa vi vet båda att vi kan gå ned jävligt fort om vi bara vill. Och hur jag än vill undanhålla sanningen så har hon rätt. Jag äter inte. Jag svälter mig. Allt för att få lugnet tillbaka, se kilona rinna av mig och känna tomheten i magen. Jag vill tillbaka till då kroppen var lätt. När det tyngsta jag visste var luften att andas. Trots att benen var trötta, så inihelvete trötta, sprang dem fram och tillbaka på Stockholms gator för att förbränna. Jag saknar hur jag såg ut, men allra mest hur det dämpade ångesten. Den djävulska ångesten, det är alltid den som är orsaken till allt.

Jag har ätit ett halvt äpple och två dadlar. Köpte morotsjuice, två päron och avokado. Vem lurar jag egentligen? Kommer jag ens äta det där? Jag vill inte ha något, det är inte till mig, för mig. Jag är inte i behov av näring. Samtidigt gör sig tröttheten påmind och det är jobbigt att gå upp och ned för trappan när jag ska röka, promenera till bensinmacken för att köpa cigaretter och jag tar buss för jag är rädd för att svimma.

Vad ska jag göra. Hur ska jag ta mig loss. Jag är fast i hennes grepp igen och det skrämmer skiten ur mig. Jag vill bara må bra någon gång, inte falla igen. Men det gör för ont, allt gör för ont, för att jag ska kunna släppa taget.

Likes

Comments

När det känns som om du gjort allt sagt allt men inte får några svar
När det känns som om ditt bästa inte är tillräckligt bra
När fördämningarna brister och du håller tillbaka en stormflod
När verkligheten skakar och det flyter svart snö i ditt blod


Och så har ännu en person försvunnit ur mitt liv. Jag förstår inte, jag förstår verkligen inte. Det blir alltid såhär, och för varje gång försvinner om än mer tillit till andra människor. Vad gör jag för fel, varför är jag aldrig tillräcklig. Jag stirrar ut på husen som svischar förbi när tåget kör i sin högsta hastighet. Funderar på om det är nu jag ska kliva av tåget, hoppa ned på tågspåret och sätta mig där. Men jag gör det inte. Det är inte det jag vill. Egentligen vill jag bara dämpa den fruktansvärt vidriga ångesten som äter upp mig inifrån. Jag kliver av tåget vid Handen, styr stegen in mot centrum. Med ett enda mål: apoteket. Det är fyra stycken före mig och jag fingrar nervöst på min nummerlapp. Försöker tänka men allt är en enda jävla röra och jag vet inte längre vad som är rätt och fel. När det blir min tur är jag beredd. Men, inte beredd på att alla mina åtta recept är makulerade. Jag som hade tänkt ta ut mina 100 stycken 10 mg Stesolid, bara för att få lite lugn. För att få lite ro inombords. Men, ingenting finns att ta ut och jag sätter mig gråtandes på huk utanför glasväggarna. Plötsligt kommer impulsen som ett skott från himlen och jag går med skakiga ben och tar alvedonpaketen för att betala. Sedan köper jag en cola och på en äcklig illaluktande toalett i centrum sväljer jag tabletterna, fyra åt gången. Tablett efter tablett. Tills, ångesten bryter mig som ett jävla slag i kroppen och jag får panik, slänger resten i papperskorgen och skyndar därifrån.

Några timmar senare har ambulansen hämtat mig från avdelningen och jag befinner mig på Södersjukhuset akutmottagning. Jag får veta att jag lyckligtvis inte tagit en livsfarlig dos, vilket jag var fullt medveten om eftersom jag bara ville skada mig, och jag får några timmar senare efter blodprover och artärprover åka tillbaka till avdelningen. Nu orkar jag inte mer, jag vet inte hur jag ska klara det här. Det räcker nu.

Det är fler än du & jag
Som förlorat nåt vi älskar i elden
Fler än du & jag
Som dansar för oss själva i mörkret
Som om det inte fanns nån morgondag
Jag vill inte vara ensam
Men vem vill vara ensam


Likes

Comments

Mat. Någonting så basalt men samtidigt så komplicerat. Sedan tretton års ålder har jag haft diagnosen Anorexia Nervosa, sedan elva års ålder har mat varit någonting mer än bara något man stoppar i munnen och tuggar. Jag har länge haft en skev förhållning till ätande och har i princip nästan hela min tonårstid (och därefter) varit underviktig på grund av störda beteenden. Nu, sedan jag fick diagnosen Aspergers har jag förstått att mina ritualer och tvångsmässighet kring ätande hör till den diagnosen men när jag pratade med min kontaktperson idag kom vi överens om att enbart en autism inte bidrar till att man svälter sig till ett BMI på 12, en puls på 36 och ett blodtryck på 50/40. Det bidrar enbart inte till att man långa, långa perioder är tvångsvårdad på olika ätstörningskliniker pågrund av att man håller på att ta livet av sig. Idag står fortfarande diagnosen Anorexia Nervosa på papper, men min läkare är osäker på om diagnosen ska tas bort i och med den nya. Huruvida det stämmer, vad som är rätt och fel, kan diskuteras och det var just det här jag och min kontaktperson pratade om. Vad är Aspbergers och vad är Anorexi?

Jag får ständigt nya idéer på hur jag ska förhålla mig till mat. Ena månaden provar jag en diet, två månader senare är jag inne på en ny. Och med diet, då menar jag inte bara ett sätt för att minska i vikt. Jag talar om ett ätbeteende som fortlöper under en tid, som har ett visst sätt att vara på och som tvångsmässigt håller mig i sina klor. Sedan jag blev utredd fick min läkare här på avdelningen förklarat för sig att jag ska slippa äta lanstingets mat. För mig blir det alldeles för rörigt med såser, saker som är blandade, grytor och allt vad den veganska maten innehåller. Jag ska slippa bli itvingad mat som får det att vända sig i mig av äckel och obehag - jag ska få äta det som fungerar för mig. Sedan två veckor tillbaka bestämdes det att jag ska få äta en speciell paj två gånger om dagen. Det ska vara COOPs ost/broccoli paj - ingenting annat. Men, i och med det bestämdes det också att mitt matstöd skulle tas bort.

Min läkare menar att jag inte känner samma behov som andra människor. Jag känner inte att jag behöver äta, jag blir inte hungrig, sugen eller tycker att min kropp behöver näring. Jag tror att jag kan leva på ett sätt som andra inte lever på. Detta, i och med att matstödet har tagits bort, gör att jag i princip inte äter någonting. Jag äter inte om jag är ensam och jag är jävligt duktig på att underhålla sanningen för alla runt omkring mig utanför avdelningen för att inte oroa. Jag är inte hungrig, så varför ska jag då äta. Igår slog den nya idéen till. Jag SKA äta. Jag KAN äta. Men jag ska äta på mitt sätt, precis som jag gjort de senaste tio åren. Viljan att vara vegan har funnits länge men jag har inte tillåtits sedan jag sist var det och levde på rå naturell tofu och kokt brysselkål. Att jag vill vara vegan handlar egentligen inte om att gå ned i vikt, det är faktiskt ganska lite som handlar om viktnedgång och hur jag ser ut. Att jag vill vara vegan betyder ännu mer struktur, ännu mer ramar, exakt det jag hela tiden eftersöker. Mamma menar att jag blir ännu mer fast i mina störda ätbeteenden och det antal livsmedel jag klarar av att äta kommer att bli ännu färre. Jag vill inte se veganism som någonting sjukt. Kanske kan det hjälpa mig att äta överhuvudtaget, för inte är det ju bättre som det är nu när jag inte vill äta någonting alls.

Igår bestämde jag mig för att från och med nu ska jag bara leva på bananer, apelsiner, avokado, juicer och nötter. Jag påtalade detta för min kontaktperson idag och hon blev inte direkt glad. Hon menar att jag borde sträva mot ett sunt förhållande till mat, men då frågar jag; vad är ett sunt förhållande till mat? Är det sunt att äta allt? Är det sunt att äta kött, mejeriprodukter, socker och salt. Jag lägger ingen värdering i det, jag ifrågasätter det bara. Min kontaktperson säger att jag kommer få brister och att min kropp inte kommer fungera med den här ensidiga kosten. Jag är rigid och menar att jo, det kan jag visst göra. Jag vet att jag klarar mig, det har jag gjort sedan jag var tretton. Men, att psykologen som utredde mig säger att det är okej för mig att äta bara en sak, innebär också att jag ska träffa en dietist, vilket jag förmodligen kommer att göra i nästa vecka. En dietist som ska se till att jag får i mig tillräckligt med proteiner, kolhydrater, fett, mineraler, vitaminer. En dietist som kan bedöma huruvida jag kan leva på nästan enbart frukt, när alla runt omkring mig säger nej.

Imorgon ska jag prata mer med min kontaktperson om MAT så vi får se vad som följer hädanefter. I will tell you.

Likes

Comments