View tracker

Jag kan inte direkt påstå att det är enkelt att vara tonåring, alla känslor som faller över en, all press och ångest. Det finns de som har det lättare och de som har det svårare. Men hur har jag det? Ja du, till och från men jag har i alla fall en toppen mamma som alltid gör allt för min skull och det är jag lyckligt lottad över. Jag vet att tonårsdepression blir allt vanligare och vanligare men vad kan det bero på? Jag vet inte vad som orsakar andras depressioner men vet vad som orsakerna för mig och den största anledningen just nu är ridningen, Mercy...


Ångest varje dag om jag verkligen har gjort rätt val eller inte. Alla säger till mig att jag har gett upp, att jag inte borde ge upp så lätt. GE UPP OM VAD!? Jag tar inte hur mycket skit som helst vilket jag har fått ganska mycket från det där stället. Jag tröttnade på hur jag blev behandlad, dessutom så gav dem mig inget annat val än att ge upp de som betyder mest för mig. Jag har aldrig känt mig så här tom förut, det är som att jag har ett stort hål som går rakt igenom mig.


Ensamhet och mobbning är något jag är van vid då jag har blivit utsatt sen jag började skolan för 12 år sedan. Jag har bytt skolor, jag har flyttat och mått ur uselt utan att spilla en enda tår. Men nu är jag som en bomb fylld med känslor som snart exploderar. Jag kan vara hur glad som helst men minsta lilla fel som någon säger eller om någonting inte funkar som det ska så får jag en blackout, antingen blir jag så arg att jag inte vet vad jag gör eller så börjar jag gråta mitt från ingenstans. Så ska det inte vara, jag har aldrig känt så här förut och det är inte kul.


Alla dessa känslor har byggts upp under flera år av ilska, sorg och ångest som inte går att hålla inom mig längre. Vad gör man egentligen när allt man gör går fel? Väntar på att allt ska bli bra? Och hur lång tid skulle det ta i sånt fall?


"Everything happens for a reason" men vad är meningen med det här? Vad är meningen med den så kallade "tonårsdepressionen"? Och den vanligaste frågan av alla, vad är meningen med livet? Man pluggar hårt i skolan och är stressad dygnet runt av alla prov och inlämningar för att man måste prestera bra för att ens kunna få ett enkelt litet kassa jobba på Ica. Min mening med livet är hästar men kommer aldrig att lyckas ta mig dit jag vill... Att veta att ens mening är omöjlig är ganska jobbigt.


Inte nog med att skolan pressar oss ungdomar utan vi måste vara smala och vältränade också för att komma någonstans i livet. Vårt psyke ska alltså klara av press, ångest, stress, all typ av träning för att se bra ut, vara bra förebilder för de yngre, vi måste tjäna pengar + försöka vara glada och ha ett socialt liv. Vad är det här för bullshit! Hur ska en enda människa klara av allt det där? Jag förstår att vissa börjar ta droger för att bli avslappnade och komma bort en stund från verkligheten. Det är f*n inte lätt.


Så att ha en grej i livet som verkligen gör en glad är extremt viktigt om man ska lyckats hålla ihop livet. Mercy var min den lyckan men togs ifrån mig. Nu då? 33 dagar har gått och har inte hittat något annat som gör mig glad och kan få mig att koppla av. Känslorna blir bara tyngre och tyngre. Jag försöker att vara glad men vissa dagar är svårare än andra...



Livsglädje <3

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hade tänkt sälja lite av Mercys saker då jag inte har någon användning för det längre...

Pris går att diskutera.

1. Träns i storlek ponny, 200 kr (pannband finns att köpa till)

2. Martingal från lyckås, aldrig använt, storlek ponny 150 kr

3. Förbygel + martingal från lyckås, storlek ponny 200 kr

4. Säkerhetsväst, storlek barn L 200 kr

5. Mountain horse stövlar storlek 37 regular/regular, använda ett få tal gånger, ny pris 3500 kr, pris: 2000 kr

Likes

Comments

View tracker

Nu är det så att det är den 8 mars 2015 och jag fyller 18 år! Detta firades igår men dom två bästa och några till. Idag blev det tårta och in till stan och käka med familj och släkt!



Likes

Comments

Vilken utveckling det är på både mig och Mercy under dessa tre år på de avancerade hopplägret. Det är nästan exakt ett år emellan varje film och det är stor skillnad på alla.




Likes

Comments

Tänkte ta och berätta hur allting ligger till så att ingen uppfattar saker och ting fel.

Har jag slutat ridskolan?
JA!

Varför då?
För jag har ingenting där att göra.

Jag red en gång i veckan på en vanlig grupp annars så red jag bara Mercy i special och min fodervärdsridning. Vad gör jag då för att få vara fodervärd och för att få tävla? Jo jag betalar 100 kr i veckan, jag måste jobba på ridskolan och hjälpa till på alla tävlingar, så som debutant till regional. Allt detta tar mycket tid och nu har de kommit med en ny regel utan att prata med oss få som är fodervärdar. Nu måste man sitta med i US OCKSÅ för att få vara fodervärd!

Hur tänkte dem där? Hur mycket tid tror de att man har? Ska jag skita i skolan och lägga ner all min tid där? Ja det skulle jag gärna göra om jag kunde men det funkar ju inte så. För mig är skolan viktig och tar mycket tid om jag ska kunna klara av teknik linjen. Jag har en hel kur fysik att plugga ikapp på min fritid, jag ska ta körkort och jag ska FÖRSTÅ allt i skolan. Och jag gör aldrig någonting halvdant, jag gör alltid mitt bästa och vill nå så högt som möjligt i allt jag gör. Ska jag då gå med i US också när tiden inte finns? Jag har knappt tid att äta om dagarna och det enda som får mig att gå upp ur sängen är att jag vet att jag ska åka till stallet senare och få träffa den som betyder mest. Hon gav mig ork till att fortsätta men nu är det borta.

Men det är inte första gången ridskolan ändrar reglerna utan att prata med oss fodervärdar. Vi har alltid haft en garanterad plats på alla klubbtävlingar, det var liksom bestämt. Men sen så förra våren införde de ett lottningssystem och vi trodde inte de gällde oss utan vi skulle fortfarande ha våran garanterade plats men så var det inte. Ännu en gång de bestämmer något utan att prata med oss dom de drabbar och det tycker jag är en självklarhet att man sätter sig ner och diskuterar saken. För jag vet att det inte är bara jag som har mycket i skolan och har det stressigt. Jag tycker att vi ungdomar har för mycket press på oss, ni ska göra ditten och datten, ni måste klara av det där och göra så här, inte prata hur vi vill för att vi är "förebilder" .

Jag var med i US tidigare och tyckte inte alls om det. Vad man en sa så vart man nertryckt, det var aldrig tillräcklig bra. Det var tjafs och bråk KONSTANT! All energi som togs ifrån en varje aktivitet som man gjorde och planerade, och all tid för möten och aktiviteterna och hålla kolla på alla barn var bara för mycket. Jag kan inte tala för de andra fodervärdarna men jag orkar verkligen inte med allt, att behöva gå med i US igen där var gränsen.

Och om jag inte är fodervärd så får jag inte tävla och det är de jag vill, jag är en tävlingsmänniska. Jag vill inte sitta och "hobby rida". Eftersom att jag inte är fodervärd längre så behöver inte jag vara stallvärdinna heller så bye bye måndagar, i med detta så kan jag inte rida kvar i specialen då mina måndagar betalade den. Och jag stannar verkligen inte kvar på ridskolan för att "hobby rida" en gång i veckan på någon storhäst som jag inte ens tycker om.

Men jag kan inte beskriva smärtan över hur det känns att jag var tvungen att lämna den jag älskar mest, den som har lärt mig så mycket, den som lös upp mina dagar. Varje dag som går som du sakta men säkert kommer tappa dina muskler, din fina hållning och form så kommer en bit av mig att försvinna. Allt som jag har lärt dig kommer att tyna bort i tomma intet.

Jag önskar så oerhört mycket att det inte hade behövt bli så här...


Likes

Comments

Jag trodde aldrig att det skulle sluta så här. Vi har så många minnen tillsammans och vilken resa vi har gjort!

Den 30 juli 2012 var första gången jag någonsin satt på din rygg och jag kände direkt att detta var en häst för mig, Den här vill jag utvecklas med och komma någonstans med. Men det var otroligt mycket jobb då hon knappt kunde någonting.

Den 11 augusti 2012 på det avancerade lägret så hade vi våran första hopplektion tillsammans och du skickade mig i backen två gånger i rad men inte skulle jag ge upp! Tummen bröts men vi kämpade på med hoppträningen och tränade terräng dagen efter.


Träning och träning och träning. Vi började starta lite klubbtävlingar och lokala hopptävlingar hemma på klubben den hösten och allt gick super!


Under våra 2 & ett halv år tillsammans har vi startat upp till LC hoppning och LA i dressyr men vilket hårt jobb, tid, svett och tårar jag har lagt ned på att få dig till den du är idag. Från att inte kunna gå i form till att gå ett LA program, Att alltid ha panik inne på dressyrbanan till att kunna genomföra något svårt men ändå behålla lugnet.


I hoppningen har du lyckats bryta min tumme, näsa och gett mig ett flertal hjärnskakningar men det är bara att hoppa upp igen och göra om. Aldrig att jag skulle ge upp även hur envis du var. Jag flög hej vilt flera gånger om, gör om gör rätt. Alltid lär jag mig något nytt. Men så många gånger som vi har haft underbara träningar, där du har flugit över hindren. Tror vi kom upp till 115-120 cm och det är inte dåligt för en underbar ridskoleponny.

Vi har misslyckats totalt på tävlingar i både dressyr och hoppning. Har utgått från dressyr en gång, ramlat av på två hopptävlingar. Men vi har även lyckats flera gånger om och nått det resultat som jag har strävat efter.


Vi har så mycket kvar att lära utav varandra, det är för tidigt för att säga adjö. Vad ska jag göra utan dig? Du är solljuset i mitt liv, den som livar upp mina dagar och kan få mig att vara glad. För mycket minnen med dig som kommer att hamna i dimman, trodde vi skulle ha mer tid på oss att skapa fler minnen tillsammans. Jag kan inte tacka dig nog för dessa år med dig, allt jag är lärt mig och inte bra inom ridningen, utan tålamod, tillit, styrka och extremt mycket mod. Du är och kommer alltid att vara det bästa som har hänt mig!


Likes

Comments

Sista gången med dig idag, sista gången jag satt på din rygg, sista gången som jag kan kalla dig min. Jag vet inte om jag ska vara glad för att jag fick rida dig och vara med dig idag eller om jag ska vara ledsen för att allt är över.

Varje dag med dig har vart toppen, du är min stjärna och nu när vi är som bäst båda två så tar vår resa slut. Jag är så ledsen för att det behövde sluta så här, önskar att det fanns en annan väg. Det känns inte som att det här är sant, känns som att vi träffas nästa vecka och veckan efter den och veckan där på...

Tack för allt mitt fina lilla vita sto! ♡





Likes

Comments

Plockat ihop lite smått och gått från Pelle träningen som vi hade den 1/2, fina Mercy är bara bäst!


Likes

Comments

UF mässa i Älvsjö, tidig uppgång och hårt arbete!





Likes

Comments