Header

Igår var tredje natten jag sov dåligt. Inte på grund av varken Louie (som sover hela nätter sen han var 3 månader) eller S utan av allt annat. Det var sånn storm att fönstren slog och det regnade så kraftigt att jag vaknade och trodde att det var skottlossning utanför fönstret.

Därav bestämde jag mig redan under dagen att kvällen skulle vara min egna. Så när S sen kom hem från jobbet så gick jag in och la mig i sovrummet, med en Ramlösa i ena handen och naturgodis i den andra. Och herregud så skönt det var! Jag låg och kollade några av mina favoritserier, låg och scrollade i telefon och bara va. Jag stängde av hjärnan som annars är på högvarv konstant, helt och hållet.

Tycker också att det är viktigt för både S och Louie att de får vara ensamma med varandra. Så att de får ett eget band, de två. Det har vi varit väldigt noga med. S har sovit själv med Louie både hemma och borta, och varit solo med honom nån dag över helgen då jag fått min egentid. Redan när Louie bara var några veckor gammal.

Eftersom att jag kommer ta majoriteten av föräldrardagarna och vara hemma med Louie så tycker jag att det är viktigt att de får vara med varandra så mycket som möjligt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

"Varför lägger ni inte ut bilder på Louie?"
"Varför visar du inte hans ansikte?"


Jag brukar svara kort att det är för att vi bestämt oss för det. De flesta nöjer sig med det. Andra tjatar vidare.

Det handlar inte om att vi försöker göra oss märkvärdiga som jag förstått att vissa tror. Verkligen inte. Jag vill helst inte ge mig in i diskussionen då arga mammor kan göra en höna av en fjäder. Men jag tänker att jag kan med några få ord förklara min syn på barn som exponeras i sociala medier.

Till och börja med tycker jag att alla borde ställa sig dessa frågor innan man klickar på "publicera": Varför ska jag fylla mitt flöde på sociala medier med mitt barns ansikte? Jagar jag likes? Vill jag visa upp honom? För vems skull lägger jag ut bilderna? Min? Barnets? Andras?

För mig personligen är valet självklart. Han har inte själv valt att hamna på internet och vem är jag att tapetsera ut bilder på honom då?

Alla bilder du lägger upp på Facebook äger dem rättigheterna till. Det vet nog de flesta. Men de flesta har inte blivit drabbade av bildstöld.

Jag har själv blivit utsatt för bildstöld av mig själv. När jag kontaktade företaget som använt bilden på mig i deras reklam, fick jag ett luddigt svar att det var en dansk illustratör som målat en kvinna ur minnet. Bilden finns ingen annanstans än i min mobil och på Facebook.

Svaret från Facebook var att de äger alla bilder jag lägger upp. De kunde inte kolla fallet mer specifikt. Om jag ville kunde jag gå vidare och stämma bolaget som använt bilden. Men att ge sig in och stämma världens största dryckesbolag - det gör man kanske inte i första taget som privatperson.

Det finns två ställen där jag lagt upp någon bild där ansiktet syns, det ena är en bild här nedan och det andra är på min privata Instagram. Där jag har låst profil och där jag kan kontrollera vilka som följer mig. Jag gjorde en rensning på 750 konton innan L kom till världen. Nu är det endast mina vänner, familj och släkt som finns där.

Instagram ägs av Facebook - Ja.
Har de samma villkor gällande äganderätt av bilder? Nej.
På Instagram äger du själv dina bilder.

Det känns för mig tryggare.

Internet är stort. Och kommer finnas en lång tid framöver, antagligen lika länge som jorden snurrar. Bilder försvinner aldrig. Vill Louie se bilder på sig själv när han var liten så kan han kolla i ett fotoalbum med bilder som bara hans familj och vänner har tillgång till.
Inte alla människor i världen.



Men ni kan ju tro mig när jag säger att han är världens gladaste, godaste och sötaste lilla bebis ;-)

Med vänliga hälsningar,
En helt opartisk mor

Likes

Comments

Louies favoritplats. Stå och kolla ut genom de stora fönstena i vardagsrummet och hålla koll på folk, bilar och hundar. Han blir lika glad oavsett vad det är som rör sig därute.


Idag var vi i Lill-Jan skogen med A och tittade in i deras 4H-gård på djuren och fikade ute i det fina vädret (bilden ovan visar regnet häromdagen). Det kändes verkligen som sommarlov i luften idag vilket var väldigt härligt.

Imorgon blir en lång dag så jag borde sovit för länge sedan men har fastnat i Orange is the new black och den sista säsongen. Imorgon ska jag och Louie åka en bit från Stockholm och kolla på ett potentiellt landställe. Han har tidigare åkt bil till min släkt i Dalarna och det gick utmärkt. Vi ska ungefär halva sträckan så jag känner mig rätt lugn.

Likes

Comments

Sen jag skrev här sist. Jag får mail från Nouw att jag fortfarande har läsare. Jag tänker inte be om ursäkt för jag startade allt detta enbart för min egen skull. Men är ju snopet för er som läst från början och som helt plötsligt inte får någon mer uppdatering.

Jag är en periodare. Jag går helt in för något en period. Sen när jag hittar något nytt spännande så försvinner gnistan för det tidigare. Framförallt ni som fått barn förstår.

Att försöka återberätta ett halvår tror jag inte att jag kommer hinna eller orka med. Allt och ingenting har hänt. Men ett axplock:

- Vi hade dop. Vi blev ca 100 personer och allt gick superbra. Louie skötte sig exemplariskt och mosters nervösa nerver om att barnet skulle få ett raseriutbrott och att, citat, alla skulle tro att det var hennes fel, det slocknade ganska fort.
Louie Alexander Bergman

- Sen ett par månader tillbaka sover han hela nätter utan uppvak. Läggs 20, vaknar 08:30. Äta på nätter slutade vi med när han var ca 3 månader. Efter hans egna signaler.

- Började med smakprover vid 3,5 mån. Åt gröt vid 4 mån och mat vid 4,5. Vid 6,5 månad slutade vi med ersättning helt. Han äter numera en flaska välling på morgon & kväll. Däremellan 3-4 mål mat.

- När Louie var 6 månader var vi en vecka på Kreta. Flygresan gick över förväntan, likaså bussresan väl framme. Sov nästan hela resan. Vid denna tid började han "krypa". Dra och släpa sig fram är kanske en bättre beskrivning. Men snabb!

- För en vecka sen reste han sig upp själv med hjälp av att ta tag i en stol.

- Igår fick han sin första tand!


Jag tror att vi får ta allt lite som det kommer.

Just nu sover barnet första napen för dagen och när han vaknar så ska vi ta oss till mall of scandinavia. Jag behöver köpa nya kläder till en studentmottagning vi ska till senare i eftermiddag.

Vi hörs senare!


Likes

Comments

Hela helgen har swishat förbi!

Igår hade vi återbesök på BB inplanerat kl 13:00. Allt såg bra ut och det är en liten mönster-bebis vi har. Sen åkte vi ut till S föräldrar och fikade och när vi ändå var i krokarna åkte vi också förbi mina föräldrar.

Idag har vi bara tagit det lugnt hemma. Förutom att jag tog mig ut i stormen för att åka till Apoteket och köpa lite behövligheter.

Nu har mini precis tagit sitt första bad - som han älskade!

Nu ligger han och jag och slökollar lite tv medans pappan i hemmet har Hockeykväll i vardagsrummet. Det har hållt på sen lunch idag...

Likes

Comments

Måndag 1 november
När jag lagt på med barnmorskan på telefon så sa jag till S vad hon sagt och att vi kanske skulle packa lite saker och ta med. Förlossningsväskan var inte packad, mer än att jag lagt fram vad jag tänkt att vi skulle ha med. Vi stod och velade ett tag, vi skulle ju bara in på kontroll - väska kändes lite overkill. Vi var helt säkra på att bli hemskickade. Men, vi tog med oss både en väska med lite saker och tog med babyskyddet och placerade i bilen.

Resan i bilen var ett helvete. Jag andades igenom varje värk men kände att det var på gränsen till att jag inte orkade. Ett tag tror jag att jag var påväg ut genom panorama-fönstret i taket.

Vi fick parkering precis utanför ingången och i receptionen satt en brysk tant. Jag fick en värk precis vid disken och fick till svar "Nej men du, det där ser ut som små värkar. Du klarar ju att andas igenom dem". Kändes nästan som att jag där och då skämdes. Vad gör jag på förlossningen såhär tidigt? Alla säger ju att det här inte verkar vara något. Först hon i telefon o nu denna tantalona.

Hon sa att vi i alla fall skulle sätta på CTG och lyssna av bebis och kolla värkar. Där fick vi ligga, i ett litet rum som kändes som en skrubb, i över en timme. I efterhand har S berättat att mina värkar var uppe på 95 i kurvan. Under själva förlossningen några timmar senare så hade jag 107. Men då hade jag epidural och lustgas. Hur jag klarade mig igenom den där timmen i skrubben förstår jag i efterhand inte.

Tanten kom i alla fall in en timme senare och sa att hon skulle kolla hur öppen jag var. Hon påpekade flera gånger att troligen skulle jag inte vara öppen något och därmed få en sovdos för att värkarna skulle stanna av så att jag skulle kunna åka hem och sova. Perfekt tänkte jag, sova har jag inte gjort på länge. Samtidigt som jag tyckte att det kändes skit att stänga av allt som kroppen börjat med för att sen gå igenom hela den biten igen några dagar senare.

Jag kommer aldrig glömma minen på henne när hon säger att "Jaha. Ja då vet vi hur öppen du är" och så sätter hon upp två händer och räknar till 9.
9 centimeter. Tappen var helt utplånad.

Man kunde riktigt se på henne hur dåligt hon mådde för att hon inte tagit mig på allvar. Bara för att man andas hyfsat kontrollerat, så betyder ju inte det att man inte kan ha fruktansvärt ont. I efterhand är jag nästan förbannad på den här människan. Vem är hon att dömma?

Hon sa "ikväll blir det bebis hörni", innan hon lämnade S och mig själva. Vi kollade bara helt chockade på varandra och skrattade fram att det var tur att vi tog med väskan ändå.

Vi fick ett stort och fint eget rum. Träffade två fantastiska barnmorskor som verkligen är två hjältar! De var helt perfekta. Kollade igenom mitt förlossningsbrev, där det egentligen kortfattat stod att jag inte vill se några nålar, kanyler i armen, o helst inte se något blod.

Den ena lindade därför in armen när hon satt i kanylen så att jag inte såg nånting. Den lilla förlossningsskräck jag byggt upp dagarna innan var som bortblåst. Tack vare dessa tjejer.

Vi började med lustgas. Jag gillade det. Jag blev salongs och kände att livet var härligt. Däremot så lyckades jag inte pricka in och få någon riktigt bra teknik så när värkarna ökade så satte dem in epidural.

Själva förlossningen sen i sig tog tid. Mini hade inte sjunkit ner helt och alla hinnor var intakta.

Vid 03-04 tiden så tog de hål på hinnorna - båda stod med plastrockar på sig och halvt hukandes under britsen jag låg på. Och jag förstår varför. Herregud. Det blev en mega-splash, haha. Jag trodde aldrig att det skulle ta slut.

Värkarna fortsatte men bebis sjönk inte ner trots att vattnet nu var borta och att jag varit helt öppen i flera timmar. Jag fick värkstimulerande dropp för att skynda på förloppet.

Klockan 07:30 gick de två barnmorskorna av sina skift och jag fick två nya. Också dessa två helt fantastiska.

Till och från kom tantalonan in och kollade till och hjälpte till att försöka "trycka" ner bebis på magen när en värk kom.

Från ingenstans vad rummet fullt. En professor/överläkare, en yngre läkare och fyra barnmorskor. Det bestämdes att vi var tvungna att använda sugklocka sista biten - för att undvika en för utdragen förlossning. Klockan var nu 10.

Några krystningar senare och jag hör "vad mycket hår han har" och ett harklande från något litet. Upp på bröstet kommer nånting och i min yra dimma hör jag S säga "Han är så liten och skrynklig. Han ser ut som en liten farbror".

Sen försvann alla utom en barnmorska. Hon sydde ihop lite medans jag låg med bebis på bröstet. Så sjukt att det inte kändes över huvudtaget. Jag som varit så rädd för den smärtan. Så var den helt obefintlig.

Sen blev det födelsedagsfrukost och mig ledde de till en dusch medans mini fick mysa med pappa.

Måndag 1 november klockan 10:32 föddes alltså lillen som kommer att heta Louie.

Precis som alla säger så är det en så överväldigande känsla. Det är alla känslor på samma gång.

Det här lilla livet har ingen aning om hur mycket han betyder redan - för så himla många.


Likes

Comments

För att göra det så överskådligt som möjligt så tror jag att jag delar in dagarna för sig och tar allt dag för dag.

Söndag 30 oktober
Mina föräldrar var förbi på lite fika. Jag kände på mig att det började närma sig att mini skulle komma. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag kände att det var på gång, men det var väl mer än förhoppning och längtan efter att ha känt lite förvärkar och morlande i magen.
Jag ringde in till förlossningen vid 22-tiden efter att ha klockat mina förvärkar/värkar under en timme. Jag var så osäker om det ens var värkar. Alla sa att "är det en värk så VET du att det är en värk". Såhär i efterhand: nej. Man behöver inte alls veta. För mig, som har kraftig mensvärk, så kändes det som de.

Vi åkte in, tittade, lyssnade på hjärta och åkte hem. Såhär i efterhand hade jag önskat att jag bett dem kolla om jag öppnat mig något.

Måndag 31 oktober
Jag vaknar runt 04-04:30 och känner att jag måste koncentrera mig på att andas genom värkarna. Hela magen känns som en disktrasa som någon vrider ur på vatten. Jag tog mig till köket och stod lutad över köksön och bara andades. S gick upp vid 05:30 och hittade mig i köket ståendes o andades. Efter lite prat bestämde vi oss för att han skulle åka till jobbet ändå. "Är det en värk på riktigt så kommer jag känna det"

Jag ringde min mor när S åkt för att ha lite telefonsällskap. Hon hörde hur tätt värkarna kom hur jag inte kunde prata under den tiden. Då var hon bara i andra sidan telefonen. Var skönt att veta att någon lyssnade. Även om det rent praktiskt inte gjorde något.

Vid 09:20 går jag på toaletten och märker att jag får blod på pappret. Det som skrämmer och glädjer är att det är klumpigt. Slemproppen tänker jag!
Jag smsar S och säger att jag blöder och att jag tror det kan vara på gång. Ringer sedan förlossningen som svarar att det kanske är på G men att jag ska vänta tills vattenavgång innan vi åker in.
S avslutar sitt på jobbet och kommer hem till 14-tiden.
Med mina ca 2 timmars sömn så är jag vid denna tid rätt trött. Lyckas somna till mellan nån värk hårt klämmandes S hand. Tar en lång dusch men kan inte bestämma mig för om det hjälper.

Ringer förlossningen igen vid 17-tiden och barnmorskan lyssnar igenom en värk per telefon och konstaterar att eftersom att jag andas så pass kontrollerat så har vi inte kommit så långt och kan lika gärna stanna hemma. Jag hade redan bestämt mig innan för att vara hemma så länge som möjligt så gjorde mig inget. Fick rådet om att ta en lång dusch, vilket jag gjorde.

Runt 22-tiden så börjar det bli outhärdligt i kombination med att jag inbillade mig(?) att vattnet gått. Såhär i efterhand är det nästan skrattretande. För det rann bara till lite. När vattnet väl gick - DET vet man, ha ha. Det kommer tätare och framförallt så blir värkarna längre och intensivare. Ringer in en tredje gång. Får rådet att ta två alvedon och en längre dusch och att jag ska ringa tillbaka en timme senare.

Klockan 23:20 ringer jag sista samtalet till förlossningen och säger att nu kan jag inte andas igenom det knappt. Förklarar att jag börjar få lätt panik.
"Vi har fullt här inne. Verkligen överfullt. Jag vet inte heller inte när det kommer att släppa. Jag är ledsen"
Ledsen!? Tänkte jag. Vad tror du jag är?

Barnmorskan förklarade att det var fullt i hela Storstockholm. BB Stockholm och Danderyd kunde vi glömma, SÖS fanns inte en chans, Huddinge nej - men om vi hade tur - Södertälje Sjukhus.
"Aldrig i livet" svarade jag. Det skulle ta 1,5 timme med bil från Lidingö. En resa jag visste att jag aldrig skulle klara av. Frågade om KS i Solna och fick till svar "Ja juste, jag ringer och kollar".
Såhär i efterhand: Vad då "ja juste"? Hur kan man jobba i Stockholms-regionen och inte ens kolla med alla sjukhus.

Glädjande besked när hon ringde tillbaka - det fanns en plats om vi åkte NU.

Likes

Comments

Jag tror att man har svårt att förstå den här bebisbubblan som det pratas om - om man aldrig varit i den själv. Jag har knappt koll på vilken dag det är längre, eller tid. På ett väldigt mysigt sätt.

Först nu förstår jag vad den här bubblan är, som jag tidigare bara hört lite flyktigt om.

Jag tänkte skriva min förlossningsberättelse i ett separat inlägg o om dagarna nu efter.

🌸

Likes

Comments

Idag 1 november 2016, kl 10:32 så kom vår älskade lilla son till världen.

Ska skriva ner hela förlossningsberättelsen sen när vi kommit hem och hunnit landa lite. Nu är vi på Karolinska Solna BB - och inte BB Stockholm i Danderyd som vi egentligen skulle till. Berättar mer om det sen. Nu ska vi bara mysa och försöka få in att vi numera är en familj på tre.

Välkommen till världen lilla Louie.

50 centimeter lång och 3170 gram och alldeles ljuvlig!

Likes

Comments

Igår vid 22-tiden ringde jag in till förlossningen efter att ha klockat värkarna en timme. De kom med allt från 3-10 min mellanrum, men var inte så långa (fr 15-30 sek) och de gjorde inte heller så ont att jag inte klarade av det. Däremot så kände jag att jag ville kolla av med någon som faktiskt är insatt och vet vad det betyder.
Barnmorskan jag fick prata med sa att jag skulle komma in för en koll, så 15 minuter senare var vi där. Nämnde att jag tyckt att han rört sig slöare och då plockade de ner en läkare som kom med ultraljud.

Allt såg bra ut. Bebis mår bra. Han har tillräckligt mycket fostervatten, bra flöde från navelsträng och hjärtslag runt 140-150 som vi sett tidigare. Konstigt nog registrerades inte mina värkar i maskinen. Läkaren kunde dock känna och se att jag hade värkar och sa att nu är nog allt på gång.

Däremot så kollades det aldrig hur mycket öppen jag eventuellt kan vara (om ens något) utan vi åkte hem och jag ska ringa när det ökar i kraft.

Vaknade vid 04:30 tiden nu av värre och starkare värkar. Fortfarande hanterbara. Men nu börjar de göra riktigt ont. Jag får påminna mig om att slappna av och andas igenom dem. När jag klockade så hade jag 3 ordentliga a 60 sek var inom loppet av 10 minuter.

Jag har tagit en alvedon och ska försöka sova lite till och se hur det utvecklas. Jag som varit helt inställd på att gå över tiden..

Idag är det förresten ny vecka för oss, vecka 40 (39+0) och det är 6 dagar kvar till BF. Fråga är om han håller sig inne tills dess.

Likes

Comments