Header
View tracker

Hela helgen har swishat förbi!

Igår hade vi återbesök på BB inplanerat kl 13:00. Allt såg bra ut och det är en liten mönster-bebis vi har. Sen åkte vi ut till S föräldrar och fikade och när vi ändå var i krokarna åkte vi också förbi mina föräldrar.

Idag har vi bara tagit det lugnt hemma. Förutom att jag tog mig ut i stormen för att åka till Apoteket och köpa lite behövligheter.

Nu har mini precis tagit sitt första bad - som han älskade!

Nu ligger han och jag och slökollar lite tv medans pappan i hemmet har Hockeykväll i vardagsrummet. Det har hållt på sen lunch idag...

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Måndag 1 november
När jag lagt på med barnmorskan på telefon så sa jag till S vad hon sagt och att vi kanske skulle packa lite saker och ta med. Förlossningsväskan var inte packad, mer än att jag lagt fram vad jag tänkt att vi skulle ha med. Vi stod och velade ett tag, vi skulle ju bara in på kontroll - väska kändes lite overkill. Vi var helt säkra på att bli hemskickade. Men, vi tog med oss både en väska med lite saker och tog med babyskyddet och placerade i bilen.

Resan i bilen var ett helvete. Jag andades igenom varje värk men kände att det var på gränsen till att jag inte orkade. Ett tag tror jag att jag var påväg ut genom panorama-fönstret i taket.

Vi fick parkering precis utanför ingången och i receptionen satt en brysk tant. Jag fick en värk precis vid disken och fick till svar "Nej men du, det där ser ut som små värkar. Du klarar ju att andas igenom dem". Kändes nästan som att jag där och då skämdes. Vad gör jag på förlossningen såhär tidigt? Alla säger ju att det här inte verkar vara något. Först hon i telefon o nu denna tantalona.

Hon sa att vi i alla fall skulle sätta på CTG och lyssna av bebis och kolla värkar. Där fick vi ligga, i ett litet rum som kändes som en skrubb, i över en timme. I efterhand har S berättat att mina värkar var uppe på 95 i kurvan. Under själva förlossningen några timmar senare så hade jag 107. Men då hade jag epidural och lustgas. Hur jag klarade mig igenom den där timmen i skrubben förstår jag i efterhand inte.

Tanten kom i alla fall in en timme senare och sa att hon skulle kolla hur öppen jag var. Hon påpekade flera gånger att troligen skulle jag inte vara öppen något och därmed få en sovdos för att värkarna skulle stanna av så att jag skulle kunna åka hem och sova. Perfekt tänkte jag, sova har jag inte gjort på länge. Samtidigt som jag tyckte att det kändes skit att stänga av allt som kroppen börjat med för att sen gå igenom hela den biten igen några dagar senare.

Jag kommer aldrig glömma minen på henne när hon säger att "Jaha. Ja då vet vi hur öppen du är" och så sätter hon upp två händer och räknar till 9.
9 centimeter. Tappen var helt utplånad.

Man kunde riktigt se på henne hur dåligt hon mådde för att hon inte tagit mig på allvar. Bara för att man andas hyfsat kontrollerat, så betyder ju inte det att man inte kan ha fruktansvärt ont. I efterhand är jag nästan förbannad på den här människan. Vem är hon att dömma?

Hon sa "ikväll blir det bebis hörni", innan hon lämnade S och mig själva. Vi kollade bara helt chockade på varandra och skrattade fram att det var tur att vi tog med väskan ändå.

Vi fick ett stort och fint eget rum. Träffade två fantastiska barnmorskor som verkligen är två hjältar! De var helt perfekta. Kollade igenom mitt förlossningsbrev, där det egentligen kortfattat stod att jag inte vill se några nålar, kanyler i armen, o helst inte se något blod.

Den ena lindade därför in armen när hon satt i kanylen så att jag inte såg nånting. Den lilla förlossningsskräck jag byggt upp dagarna innan var som bortblåst. Tack vare dessa tjejer.

Vi började med lustgas. Jag gillade det. Jag blev salongs och kände att livet var härligt. Däremot så lyckades jag inte pricka in och få någon riktigt bra teknik så när värkarna ökade så satte dem in epidural.

Själva förlossningen sen i sig tog tid. Mini hade inte sjunkit ner helt och alla hinnor var intakta.

Vid 03-04 tiden så tog de hål på hinnorna - båda stod med plastrockar på sig och halvt hukandes under britsen jag låg på. Och jag förstår varför. Herregud. Det blev en mega-splash, haha. Jag trodde aldrig att det skulle ta slut.

Värkarna fortsatte men bebis sjönk inte ner trots att vattnet nu var borta och att jag varit helt öppen i flera timmar. Jag fick värkstimulerande dropp för att skynda på förloppet.

Klockan 07:30 gick de två barnmorskorna av sina skift och jag fick två nya. Också dessa två helt fantastiska.

Till och från kom tantalonan in och kollade till och hjälpte till att försöka "trycka" ner bebis på magen när en värk kom.

Från ingenstans vad rummet fullt. En professor/överläkare, en yngre läkare och fyra barnmorskor. Det bestämdes att vi var tvungna att använda sugklocka sista biten - för att undvika en för utdragen förlossning. Klockan var nu 10.

Några krystningar senare och jag hör "vad mycket hår han har" och ett harklande från något litet. Upp på bröstet kommer nånting och i min yra dimma hör jag S säga "Han är så liten och skrynklig. Han ser ut som en liten farbror".

Sen försvann alla utom en barnmorska. Hon sydde ihop lite medans jag låg med bebis på bröstet. Så sjukt att det inte kändes över huvudtaget. Jag som varit så rädd för den smärtan. Så var den helt obefintlig.

Sen blev det födelsedagsfrukost och mig ledde de till en dusch medans mini fick mysa med pappa.

Måndag 1 november klockan 10:32 föddes alltså lillen som kommer att heta Louie.

Precis som alla säger så är det en så överväldigande känsla. Det är alla känslor på samma gång.

Det här lilla livet har ingen aning om hur mycket han betyder redan - för så himla många.


Likes

Comments

View tracker

För att göra det så överskådligt som möjligt så tror jag att jag delar in dagarna för sig och tar allt dag för dag.

Söndag 30 oktober
Mina föräldrar var förbi på lite fika. Jag kände på mig att det började närma sig att mini skulle komma. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag kände att det var på gång, men det var väl mer än förhoppning och längtan efter att ha känt lite förvärkar och morlande i magen.
Jag ringde in till förlossningen vid 22-tiden efter att ha klockat mina förvärkar/värkar under en timme. Jag var så osäker om det ens var värkar. Alla sa att "är det en värk så VET du att det är en värk". Såhär i efterhand: nej. Man behöver inte alls veta. För mig, som har kraftig mensvärk, så kändes det som de.

Vi åkte in, tittade, lyssnade på hjärta och åkte hem. Såhär i efterhand hade jag önskat att jag bett dem kolla om jag öppnat mig något.

Måndag 31 oktober
Jag vaknar runt 04-04:30 och känner att jag måste koncentrera mig på att andas genom värkarna. Hela magen känns som en disktrasa som någon vrider ur på vatten. Jag tog mig till köket och stod lutad över köksön och bara andades. S gick upp vid 05:30 och hittade mig i köket ståendes o andades. Efter lite prat bestämde vi oss för att han skulle åka till jobbet ändå. "Är det en värk på riktigt så kommer jag känna det"

Jag ringde min mor när S åkt för att ha lite telefonsällskap. Hon hörde hur tätt värkarna kom hur jag inte kunde prata under den tiden. Då var hon bara i andra sidan telefonen. Var skönt att veta att någon lyssnade. Även om det rent praktiskt inte gjorde något.

Vid 09:20 går jag på toaletten och märker att jag får blod på pappret. Det som skrämmer och glädjer är att det är klumpigt. Slemproppen tänker jag!
Jag smsar S och säger att jag blöder och att jag tror det kan vara på gång. Ringer sedan förlossningen som svarar att det kanske är på G men att jag ska vänta tills vattenavgång innan vi åker in.
S avslutar sitt på jobbet och kommer hem till 14-tiden.
Med mina ca 2 timmars sömn så är jag vid denna tid rätt trött. Lyckas somna till mellan nån värk hårt klämmandes S hand. Tar en lång dusch men kan inte bestämma mig för om det hjälper.

Ringer förlossningen igen vid 17-tiden och barnmorskan lyssnar igenom en värk per telefon och konstaterar att eftersom att jag andas så pass kontrollerat så har vi inte kommit så långt och kan lika gärna stanna hemma. Jag hade redan bestämt mig innan för att vara hemma så länge som möjligt så gjorde mig inget. Fick rådet om att ta en lång dusch, vilket jag gjorde.

Runt 22-tiden så börjar det bli outhärdligt i kombination med att jag inbillade mig(?) att vattnet gått. Såhär i efterhand är det nästan skrattretande. För det rann bara till lite. När vattnet väl gick - DET vet man, ha ha. Det kommer tätare och framförallt så blir värkarna längre och intensivare. Ringer in en tredje gång. Får rådet att ta två alvedon och en längre dusch och att jag ska ringa tillbaka en timme senare.

Klockan 23:20 ringer jag sista samtalet till förlossningen och säger att nu kan jag inte andas igenom det knappt. Förklarar att jag börjar få lätt panik.
"Vi har fullt här inne. Verkligen överfullt. Jag vet inte heller inte när det kommer att släppa. Jag är ledsen"
Ledsen!? Tänkte jag. Vad tror du jag är?

Barnmorskan förklarade att det var fullt i hela Storstockholm. BB Stockholm och Danderyd kunde vi glömma, SÖS fanns inte en chans, Huddinge nej - men om vi hade tur - Södertälje Sjukhus.
"Aldrig i livet" svarade jag. Det skulle ta 1,5 timme med bil från Lidingö. En resa jag visste att jag aldrig skulle klara av. Frågade om KS i Solna och fick till svar "Ja juste, jag ringer och kollar".
Såhär i efterhand: Vad då "ja juste"? Hur kan man jobba i Stockholms-regionen och inte ens kolla med alla sjukhus.

Glädjande besked när hon ringde tillbaka - det fanns en plats om vi åkte NU.

Likes

Comments

Jag tror att man har svårt att förstå den här bebisbubblan som det pratas om - om man aldrig varit i den själv. Jag har knappt koll på vilken dag det är längre, eller tid. På ett väldigt mysigt sätt.

Först nu förstår jag vad den här bubblan är, som jag tidigare bara hört lite flyktigt om.

Jag tänkte skriva min förlossningsberättelse i ett separat inlägg o om dagarna nu efter.

🌸

Likes

Comments

Idag 1 november 2016, kl 10:32 så kom vår älskade lilla son till världen.

Ska skriva ner hela förlossningsberättelsen sen när vi kommit hem och hunnit landa lite. Nu är vi på Karolinska Solna BB - och inte BB Stockholm i Danderyd som vi egentligen skulle till. Berättar mer om det sen. Nu ska vi bara mysa och försöka få in att vi numera är en familj på tre.

Välkommen till världen lilla Louie.

50 centimeter lång och 3170 gram och alldeles ljuvlig!

Likes

Comments

Igår vid 22-tiden ringde jag in till förlossningen efter att ha klockat värkarna en timme. De kom med allt från 3-10 min mellanrum, men var inte så långa (fr 15-30 sek) och de gjorde inte heller så ont att jag inte klarade av det. Däremot så kände jag att jag ville kolla av med någon som faktiskt är insatt och vet vad det betyder.
Barnmorskan jag fick prata med sa att jag skulle komma in för en koll, så 15 minuter senare var vi där. Nämnde att jag tyckt att han rört sig slöare och då plockade de ner en läkare som kom med ultraljud.

Allt såg bra ut. Bebis mår bra. Han har tillräckligt mycket fostervatten, bra flöde från navelsträng och hjärtslag runt 140-150 som vi sett tidigare. Konstigt nog registrerades inte mina värkar i maskinen. Läkaren kunde dock känna och se att jag hade värkar och sa att nu är nog allt på gång.

Däremot så kollades det aldrig hur mycket öppen jag eventuellt kan vara (om ens något) utan vi åkte hem och jag ska ringa när det ökar i kraft.

Vaknade vid 04:30 tiden nu av värre och starkare värkar. Fortfarande hanterbara. Men nu börjar de göra riktigt ont. Jag får påminna mig om att slappna av och andas igenom dem. När jag klockade så hade jag 3 ordentliga a 60 sek var inom loppet av 10 minuter.

Jag har tagit en alvedon och ska försöka sova lite till och se hur det utvecklas. Jag som varit helt inställd på att gå över tiden..

Idag är det förresten ny vecka för oss, vecka 40 (39+0) och det är 6 dagar kvar till BF. Fråga är om han håller sig inne tills dess.

Likes

Comments

Mamma och pappa var förbi en sväng och fikade. Jag hade fryst in de där äppelkransarna jag gjorde och allt slank ner så fick åtminstone bra betyg.

Till middag gjorde jag pasta bolognese med extra allt. Vart så gott! Ett tips är att ha kanel i. Låter märkligt men blir hur gott som helst.

Sen har vi gjutit av magen! Sånn där variant man gör med gips. Ska visa imorgon när den torkat. Vart rätt häftigt även om jag inte vet vad vi ska göra av den. Kommer inte direkt vilja hänga upp en avgjutning av min kropp på väggen, ha ha.

Nu har vi precis kommit hem efter en prommis. Jag har haft värkar till och från hela dagen och tänkte att en promenad skulle hjälpa men icke. Ska försöka klocka dom nu och se hur ofta/sällan de kommer så får vi se.

Likes

Comments

Inatt har jag vaknat säkert varannan timme med värkar. Försöker andas igenom de och tänka att det går över men vissa gånger höll jag verkligen på att börja gråta. Känner mig nästan rädd för förlossningen nu, än att jag längtar som jag gjort senaste veckan...

Däremot så tror jag att det hade varit värre om jag inte läst denna bok.


Den har faktiskt, hittills, hjälp en del. Och då har jag inte ens kommit in till förlossningen än. Men måste säga att det även är en så bra bok när det kommer till mental förberedelse. Finns många bra tips, övningar och knep för att ta sig igenom värkar etc.

Nu har jag ju såklart ingen aning om hur bra den är och hur mycket den hjälper när det väl är dags. Kanske hjälper den ingenting. Men då har den i alla fall hjälpt mig lite nu innan!

Likes

Comments

Känns som att det är det enda jag gör just nu. Går runt och längtar efter saker.

Mest av allt så längtar jag såklart efter att få träffa trollet i magen. Vilket är en så konstig känsla. Längta efter något man inte har en aning om. Jag vet inte hur du ser ut, eller vem du är. Förutom att du är en blandning av mig och S.

Längtar nå fruktansvärt efter att få tillbaka min vanliga kropp. Så mycket att jag nästan kan gråta. Vågen visar snart på 20 kg uppgång och det stressar mig. Jag vill väga min normala vikt. Jag vill ha min normala kropp. Jag vill kunna använda alla mina kläder, toppar, jeans, jackor, skor (hej svullna vader och fötter som endast tillåter ett fåtal sneakers och UGGs). Jag förstår att det är fånigt att lägga för mycket tanke på hur min kropp ser ut nu. Eftersom att den bara kommer se ut så ett par veckor till. Sen kommer det vända. Och gå tillbaka. Men ändå. Jag kollar inte ens i spegeln längre.

Jag längtar efter att kunna sminka mig och känna mig fin. Det gör jag inte nu. Jag sminkar mig och känner mig uppblåst, svullen och allt annat än fin. Smink kan göra mycket men det kan inte trolla bort vätska i ansiktet. Jag är medveten om att det är hemskt ytligt och utseendefixerat. Men det kan inte hjälpas. Jag bryr mig om sånt. För min skull. Inte för andras. Jag struntar fullkomligt i hur andra ser mig. Viktigast för mig är hur jag mår. Och jag mår inte bra med 20 kg extra på kroppen.

Jag längtar till att kunna resa mig upp ur sängen enkelt. Och inte känna mig som en blåval varje gång.

Jag längtar till att inte behöva springa på toaletten en gång i timmen.

Jag längtar till att kunna se mina fötter.

Jag längtar till att kunna gå i rask takt. Jogga. Springa. Motionera.

Jag längtar till att kunna böja mig ner och plocka upp något utan att det blir ett mission som nästan måste planeras.

Jag längtar tills jag kan sova på mage. Eller rygg om jag så vill. Eller höger sida. Eller vänster för den delen. Nu sover jag så gott som sittandes. Det är det enda som hjälper mot halsbrännan. Och enda sättet jag får bra stöd.

Jag längtar till en platt mage. Till fasta ben och armar och till att bara ha en haka och ett normalt käkben. Ett käkben som syns.

Jag längtar till att kunna korsa en gata utan att behöva tänka "hinner jag verkligen vagga över här, tänk om det kommer en bil".

Jag längtar till att sluta be om hjälp.
Allt ifrån att bära in matkassar från bilen, till att knyta skorna, till att ge mig fjärrkontrollen för att jag knappt kan resa mig. Jag är en sånn som vill klara mig själv och som sällan, snudd på aldrig, ber om hjälp.

Snälla lilla pyret i magen. 6 november är du beräknad. Ska vi säga att det är sista dagen du får lov att vistas på det här All Inclusive-hotellet du huserar i, i magen?

Likes

Comments

Klockan är 23 och vi ligger i soffan och kollar film. Rättelse: S ligger i soffan. Jag sitter och är som nå form av huvudstöd/kudde. För en halvtimme sedan började han andas tungt så nu sovs det för fulla muggar. Han är som ett barn när det kommer till kvällen. Somnar han i soffan och jag frågar om vi ska gå in och lägga oss istället, så är alltid svaret nej. Precis som när man var liten och man blev tillsagd av sina föräldrar. Man ville så gärna bara ligga kvar i soffan med tv-ljudet i bakgrunden. För gick man med på att gå och lägga sig så var ju kvällen slut.


Så. Jag låter honom ligga kvar. Med huvudet i knät. Medans jag ser klart filmen.

När vi vaknar imorgon är det 7 dagar kvar till BF. Alltså för lika kort tid sedan ordnades babyshower till mig. Det känns som igår.

🌸

Likes

Comments