Vaknar upp till ytterligare en taggning i en bild med svartvitrandiga saker och tänker att jag inte orkar klicka bort allt något mer. Att en inte tänkte på detta när en valde namn för en sisådär 5år sedan! FEM ÅR SEDAN jag öppnade kontot. Helt sjukt när jag tänker efter. Helt sjukt att jag på 5år har blivit utbildad visual merchandiser, skaffat en karl från ’happy panncake’, köpt hus, vart gravid tre gånger, skaffat två barn, förlorat ett och vart med om 5 helt fantastika, fruktansvärda, lärorika och sorgsna år under denna tid. Sjukt! För att inte tala om hur mycket jag utvecklats bara genom instagram.

Kort och gott. Anledning till mitt namnbyte är helt enkelt för alla taggningar i en massa svartvitrandiga-bilder dagligen. Droppen var förra månaden när jag taggades i en bild med en naken tjej inlindad i något svartvitrandigt band. Då kände jag att det var dags att fundera på ett byte. Sagt och gjort. Och det är ju inte direkt lätt att hitta ett namn som skall spegla det du gör OCH dig själv, som inte får vara för långt, för kort och framförallt inte redan vara upptaget.

Det får ju heller inte låta alltför ’stort’ och få er att tro en besitter det största av självförtroende. Nej inte i lilla-landet-lagom, här skall allt vara på en lagom nivå.. och ’tro för sjutton inte att du är något’.

Glad 2:a advent mina vänner! Med vänlig hälsning, @roomsnthings. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Tänk den där höstdagen vi åkte förbi det där huset som ovetandes skulle bli vårt framtidsprojekt. Vårt hus. Jag hade lagt upp en förfrågan i en köp -och säljgrupp en vecka tidigare och fått napp. Vid första anblick reagerade vi båda två att det var alldeles för mycket att göra, då huset knappt syntes från vägen.

Ett stort träd och en rejält vildvuxen trädgård skymde huset och minns vi båda kollade på varandra och utbrast ”vad ÄR detta?”. Men ett mycket trevligt besök senare resulterade i att utsidan var så orättvis i förhållande till hur mycket potential det faktiskt fanns, både där och på insidan. Vi funderade väl inte alltför länge och det var så otroligt skönt att köpa hus privat och slippa hetsen kring en budgivning.

Sagt och gjort och det första som rök var trädet för entrén. Och allt vildvuxet runt om. Bara det blev en enorm skillnad. Sen började vi fundera på resten. Hur vi ville göra. Det är ju trots allt alltid en kostnadsfråga fast man inte vill görs något halvhjärtat och ångra sig sen. Vi planerade och planerade, samlade in offert efter offert. Och tillslut så...

Visst har jag alltid drömt om nybygge. Börja om från noll med ALLT. Men jag måste säga att jag är så otroligt nöjd och stolt över vad vi skapat trots att det återstår en hel del att göra. Det sista vi gjorde var att måla huet, bygga trall, soldäck och pergola. Dessvärre återstår det lite målning på staket och hus, men det tar vi till våren. Annars är det ett nytt staket nere vid vägen och takbyte som gäller samt få lite ordning i trädgården. Gamla altanen skall byggas om och glasas in och så har vi en dröm om att gräva om framsidan, skapa en snygg entré och göra plats för husvagnen.

Men allt har sin tid. Just nu tänker jag bara vara mamma. Mamma med lite mindre projekt för tillfället.

TACK för responsen på förra inlägget, det betyder så mycket för mig att få sprida informationen om att en graviditet inte alltid handlar om datumet man får nio månader framåt, utan så oroligt mycket annat som kan hända på vägen. Tänker också att det kanske räddar någon bebis om rätt mamma läser det. Jag hoppas av hela mitt hjärta det iallafall.

KRAM

Likes

Comments

Det råder inget tvivel om att barnen är det bästa vi har. Den kärlek som uppstår till det där barnet redan i magen är och förblir en känsla som inte kan beskrivas i ord. Den där längtan, den där väntan, det där plusset och dem där långa sega dagarna på slutet. Men det finns även en baksida. En baksida som många aldrig får uppleva, som tur är.

Tänk dig att du får det där plusset på stickan, pirret i magen uppstår och du skall bli förälder för första gången. Redan då eskalerar tankarna och du är bara efter några dagar långt inne i en graviditet som än så länge bara är några veckor ung. Men allt flyter på. Du mår sjukt illa, kräks och får alla andra krämpor, som ingår i denna ändå fantastiska upplevelse. Går på inskrivningssamtal, laddar ner den där appen du använder febrilt trots att du har stenkoll på dagarna, går på rutinultraljud och får det där MAGISKA beskedet om att allt ser bra ut och att du väntar en pojke. Veckorna flyter på och du börjar må bättre. Magen växer och du kan inte längre ha dem där kläderna du alltid haft. Vips är du trettio veckor gången och allt börjar bli tungt. Barnrummet har stått färdigt sedan graviditetsvecka 28 och alla kläder är inhandlade trots att det återstår minst tio veckor utav graviditeten. Vagnen är redo, bäddad och klar för första promenaden.

Allt flyter på, du mår bättre igen och åker iväg på semester. Det är ju trots allt en månad kvar innan nedkomst -en vecka på Öland skadar väl inte? Nej. Tiden där går fort, du kommer hem och inser att det bara är knappa två veckor kvar innan BF 28/8 2015. Då vill du hålla dig hemma, det börjar bli riktigt tungt nu och önskar inget hellre än att bebisen vill ut. Helst igår. Du passerar det där datumet (skit också) och allt blir bara ännu jobbigare. Hur ska jag NU veta när han vill komma ut? Stressad utav att ha gått över tiden och inte längre ha ’ett datum’ att sträva efter. Förrutom det där datumet fjorton dagar efteråt, då du isåfall blir igångsatt. Fem dagar över tiden händer det. Värkarna kommer och vattnet går på dag sex. Allt går bra. Det gör inte ont än och väl framme på förlossningen är du öppen 4cm. Skrivs in, får bedövning, världens bästa hjälp och efter 7 timmars värkarbete föds den vackraste minimänniska du någonsin sett på 4,2kg. En helt perfekt liten Lo. En helt perfekt förlossning jag absolut kan tänka mig göra om.

Tiden går. Den där minimänniskan är inte så liten längre. Ett år är snart passerat och det är dags för ett syskon. Allt flyter på. Du blir gravid direkt och bara tanken på att Lo skall få ett syskon får hjärtat att slå dubbelt. Veckorna går, inskrivningssamtal och krämpor. Denna gången i starkare karaktär. Sammandragningarna kommer alltmer ofta och du söker för dom otaliga gånger hos kvinnokliniken. Ska dom komma såhär tidigt? Ska dom komma såhär tätt? Och vilken smärta är okej? Allt är normalt. Veckorna flyter på. Dags för ultraljud igen och denna gång får könet bli en överraskning vid förlossningen. Det där MAGISKA och lugnande beskedet om att allt ser bra ut, får dina sammandragningar som fortfarande existerar att tystna för några timmar. Det blir så verkligt nu, du skall bli förälder IGEN. Världens bästa känsla. Återigen tagna utav det där ultraljudet, stirrar febrilt på dem där ultraljudsbilderna och försöker med ögat jämföra dem med storebrors. Kan man skåda ett visst kön ändå? För egentligen vill du ju veta så du kan förbereda dig. Men nej. Inte denna gången. Du köper neutralt och rum nummer två har stått klart sedan v.16. Men bara med säng och skötbord denna gång. Dubbelvagnen är inköpt och enkelvagnen såld. Skönt att ha det avklarat tänker du.

Men sedan händer något. Ungefär en vecka efter ultraljudet börjar du blöda lite lätt. Ringer 1177 som lugnar dig med ’det är normalt att blöda’ och ’avvakta en vecka och se vad som händer’ men också poängterar hon att man inget gör innan vecka 22+0. Du hinner tänka hundra tankar, för du är ju bara i v.20. HUR ska en kunna avvakta en vecka? Du blöder iofs inte så mycket än, men det är bäst att åka in akut. Väl där får du vänta i nästan tre timmar innan den där läkaren (som du vid det tillfället inte vet om att du kommer stöta på flera gånger längre fram) och tar in dig på ett rum för undersökning. Öppen 3cm med buktande hinnsäck. Läkarn kollar på dig med sorgsna ögon och förklarar läget. Där och då hamnar du i en annan värld. Du fattar ingenting. Bara gråter.

’Skulle JAG förlora mitt barn?’ Ett barn du haft i magen så länge. Det är inte möjligt. Men det är ju precis vad det är. Du kastas in på ett rum på kvinnokliniken eftersom du som sagt inte passerat den magiska gränsen på 22 veckor. I chock sitter du där och känner ditt barn sparka något förgäves. Du frågar sköterskorna vad som kommer hända, vilka förklarar att du kommer genomgå en förlossning. Precis som med första barnet. Samma process. Men i ett bäcken. En metall-potta man sätter fast under toasitsen. Tårarna rinner ännu mer. Du får panik och börjar samtidigt känna värkar. Bebisen sparkar ännu mer och för en gång skull vill du bara få den att sluta. Bara få allt överstökat. Dom proppar i dig all tänkbar smärtlindring, men ändå gör det ont. Vattnet går, du blöder ännu mer och sparkarna blir alltmer intensiva. Krystvärkarna kommer smygandes och efter 4 timmar med värkar är det dags att krysta ut din bebis. Chockad av situationen ber du om hjälp. Du vill inte se, inte höra. Allt går så fort. Du känner en sista spark, allt blir svart, kastar dig in på toaletten med hjälp utav två sköterskor på vardera sida om dig och föder ditt barn i en metallpotta. På bara några sekunder är allt över. Den långa väntan och längtan är över. Du är inte längre gravid och den efterlängtade lillasystern (du senare fått veta att det är) är borta. Du har förlorat en dotter. Förlorat en del utav dig själv.

Där och då vill du bara hem till din förstfödda. Till han som föddes i vecka 41 och vägde 4,2kilo. Bara få allt ogjort och bli gravid igen och glömma allt som precis hänt. Som om att det funkar så? Den verkliga chocken kommer någon vecka senare. Du blir sjuk. Psykiskt. Får symptom på symptom och uppsöker läkare vecka för vecka. Du klassas som kärnfrisk och skickas till psykolog för en kurs i mindfullness. Det hjälper inte ett skit. Du googlar allt ’varför’ men hittar inget som får dig att förstå hur detta kunde hända. ’Naturens gång’ säger alla läkare du träffat, men du är så nere psykiskt så du tror det är allvarligare än så. Du läser symptomen för cancer, ms, hypotyeros, fibromyalgi, endometrios och andra tänkbara sjukdomar, vars symptom nu äter upp dig inifrån. Du blir sjuk i sjukdomen du inte har och vill knappt leva längre. Helt övertygad om att du snart kommer dö tas nya prover återigen på din begäran -kärnfrisk! Hur är det möjligt? Något måste ju vara fel i din kropp.

Efter fyra månader av sorg, terapi och ett försök till välmående får du det där plusset på stickan igen. Du är gravid för tredje gången och LIVRÄDD. Veckorna går och allt flyter på. Tredje inskrivningssamtalet och en önskan om tätare kontroller. Sammandragningarna kommer som ett brev på posten igen, men nu är det ju tredje graviditeten och inte alls ovanligt att dom både kommer tätare och mer intensivt. För vad är sannolikheten att det hemska som hände, skulle hända dig igen? Den meningen får du höra ofta när du oroligt nämner känslan utav att något inte står rätt till, till barnmorskorna du är i kontakt med. Nervöst tickar veckorna på. Du vågar inte ens förstå att du är gravid igen, inte känna, inte hoppas eller längta. Inget rum förbereds och inga kläder införskaffas.

Du åker på kub-test och får absolut bästa resultat, 1:20 000. Det är för bra för att vara sant. Kanske vågar du hoppas nu? Överlycklig över resultatet stirrar du dig blind på dem nya ultraljudsbilderna och vågar skicka några sms om att du är gravid igen till några närmare vänner.

Dagen efter börjar helvetet. Igen. Du blöder och känner sammandragningar. Åker in igen för kontroll. Inga konstigheter. Allt ser bra ut. Du andas ut och blödningarna avtar. Sammandragningarna är dem samma, men du känner dig ändå lugn eftersom du blivit undersökt. Symptomen på den där ’allvarliga sjukdomen’ du tror du har kommer smygandes igen, men alltmer intensivt. Du googlar massor, men numera graviditetsrelaterade sjukdomar. Eftersom du precis fått ett lugnande besked på posten om cellprov utan förändringar, kan du iallafall utesluta livmoderhalscancer. Du läser på och trillar in på en sida med information om försvagad livmoderhals, även kallad cervixinsufficiens. Men hinner knappt ta in informationen om det förens du får ont i magen igen.

Det är mitt i semestern och den planerade resan till Öland och Västervik i två veckor hänger runt knuten. Du vill försäkra dig om att du faktiskt kan åka. Du känner dig inte bekväm med dessa sammandragningar och får efter många om och men efter två veckors kämpade en avbokad tid två dagar innan avresa mot söder, hos kvinnokliniken. Felfri undersökning. Inga konstigheter. Men magkänslan säger annat. Den säger till dig att ta det lugnt, inte bära ditt barn och vara observant.

Du är nu gravid i v.17 och det är dags för avfärd mot Västervik och efter knappt en vecka på campingen vaknar du av vattenavgång. Det är iallafall vad du tror. Googlar och åker till närmsta förlossning. Du träffar världens bästa personal som tar massvis med prover och skall snart få träffa den där läkaren som sover på övervåningen. En resande läkare från Norrköping. Du känner återigen käftsmällen runt hörnet och ser den där blicken framför dig som läkaren gav dig förra gången allt gick åt helvete. Efter tio minuter ligger du där, med samma besked. Öppen 2cm med buktande hinnsäck, men inget vatten och inget blod. Du gråter floder och läkaren lugnar dig med att säga att det FAKTISKT finns en grej han kan göra för dig. En chans för din bebis att överleva.

Sagt och gjort har du efter fyra timmar blivit opererad med cerklage under narkos. Ett gummiband som håller ihop tappen. Du har legat lodrätt på ett operationsbord då läkaren ’skakat’ in hinnsäcken i livmodern på dig för att kunna sätta cerklaget. Allt lyckades utan minsta komplikation. Du känner en lycka du inte känt på länge och funderar på vad som hade hänt om du kommit in en timme senare. Eller åkt till ett annat sjukhus. Eller vart hemma. Eller om denna läkare hade hunnit åka hem till Norrköping den här dagen.

Han informerar om riskerna och att ’denna lösning kan fungera några veckor’ om du har tur. ’Sätt upp delmål’ säger han och menar v.22+0 (det räknas som bebis), v25+0 (över 50% överlever), v28+0 (över 90% överlever) samt v32+0 (dom flesta överlever). Du får numera inte lyfta, inte leka, springa eller ens gå. Du har strikt sängläge och blir sjukskriven. Du får antibiotika för att undvika infektion och har inbokade mätningar av livmodertappen varje vecka framöver. Semestern tar slut, du måste åka hem och vila. Bara vila.

Veckorna går och du har hunnit googla mycket. Vart på massa kontroller och det är dags för det där rutinultraljudet. Livrädd för att både stå, gå eller sitta, ligger du på madrass varje vecka fram och tillbaka i baksätet på bilen. Ultraljudet går sådär magiskt bra som förut och du får veta att du väntar en flicka. Igen. Du brister ut i gråt och skriker till din sambo att ’nu kommer hon’. Trots en enorm tur att hon fortfarande ligger kvar i magen kan du inte känna lycka. Inte ens hopp.

Två veckor efter ultraljudet. På den där rutinkontrollen av livmodertappen läggs du in. Tappen är för kort och chansen är stor att du kommer föda. Du skickas till akademiska i knappa 22 fullgångna veckor och blir varse om både överlevnadsstatistik och framtida komplikationer innan du knappt hinner in på rummet. Du får kortison för hennes lungmognad. Du googlar foster i olika veckor för att på något sätt förbereda dig på vad du har att vänta. Du får medicin för att stärka tappen och laxerande medel för att inte påverka cerklaget vid toabesök. Men inget händer och tappen växer såpass så att du får börja röra på dig igen.

En månad går och du är såpass ’frisk’ så du förflyttas till patienthotellet Ronald McDonald för observation. Väl där får du ta del utav andra åkommor och patienter och blir liksom sådär sjuk igen. Psykiskt. Du känner SÅ med dem andra på boendet, men mår inte bra utav att möta cancersjuka barn och vuxna i köket varje morgon. Symptomen kommer smygandes igen och du längtar så oroligt mycket hem. Hem till den där tvååringen som inte sett sin mamma göra något annat än ligga ner, sedan semestern. Du är på återbesök och får besked om att få åka hem. På natten får du värkar (såklart som ett brev på posten vid bra besked) och åker in. Falskt larm.

Vecka 27 är kommen och du får åka hem. En vecka kvar till nästa mål, 28 fulla veckor. Då kanske man kan andas ut? Tappmätningarna fortsätter och den krymper och växer. Fem dagar innan din dotter föds är du på mätning igen, ny läkare och nya restriktioner med tanke på att din tapp växt på sig ytterligare och han poängterar att det inte finns något bevis på att sängläge ger effekt. ’Hallå?! Så jag har alltså legat i fjorton veckors sängläge helt i onödan? JAG måste väl vara ett bevis NOG på att det funkat? Jag sitter ju här fortfarande med min dotter i magen?’ Du blir totalt förvirrad. Men dessa veckor i sängen har vart fruktansvärda och såklart litar du på hans ord. Du följer med och handlar, sitter upp och äter och drar något varv med dammsugaren. Det där vardagliga du inte gjort sedan i juli.

Fem dagar senare som sagt, den 16:e oktober, föds en flicka i vecka 30+3. En helt perfekt tjej. Om det är orsaken av okunskap från den sista läkaren du träffat kanske skall förbli osagt. Huvudsaken är att du vet att DU gjort allt i din makt för att rädda ditt barn. Dom fjorton veckorna i sängläge är förbi och byts ut mot en säng på neonatalen där flera veckors vård väntar din dotter. Tack och lov är du som skulle ha fått barn sedan v17 väldigt påläst och vet att ett barn som föds i dessa veckor oftast klarar sig utmärkt bra. Men med lite hjälp i början. Chocken kommer tre dagar efter förlossningen då du verkligen förstår vad som hänt. Dina tårar rinner.

Tänk dig, hon är här nu. Men du förstår inte. Kommer aldrig förstå. Den där lilla donnan som skulle ut redan i vecka sjutton är HÄR, om så nästan tio veckor förtidigt, men hon är här. Cerklage är ett mirakel. Det räddade henne. Din läkare räddade din dotter. Hur skall du någonsin kunna tacka honom? Vad gjorde att just HAN befann sig på just det där sjukhuset den dagen och inte hemma i Norrköping? Att kunskapen fanns på världens minsta förlossning. Vad hade hänt om du åkt till det stora sjukhuset tio mil bort vi tänkte från början?

Det är frågor du knappt vågar tänka på. Frågor du aldrig kommer få svar på. Det var helt enkelt meningen. Det var meningen att allt det där skulle hända där och då. Inte en dag tidigare. Inte en dag senare. Utan just precis exakt då. Du får gåshud av bara tanken. Att hon sedan föds exakt en månad innan du förlorade hennes storasyster och vänder världens otursnummer till ett lyckonummer och på samma klockslag som sin storebror, kan nog bara hennes storasyster svara på.

Tänk dig att förlora ett barn. Nästan två. Det går inte. Det går inte att förstå förens du vart med om det. Tänk dig att din egen magkänsla nonchaleras och du inte får hjälp i tid. Tänk dig att tid inte finns. Tänk dig att du skall få behöva förlora ett barn innan du träffar någon som så sent i ett öppningsskede gör något han aldrig gjort förut, bara för dig, för att du skall slippa genomgå samma skit igen när det faktiskt finns en chans. Tänk dig att den där flickan ingen trodde skulle överleva fyra veckor med förutsättningarna som var, överlevde fjorton. Om du bara visste hur många läkare som inte sätter cerklage bara sådär. Om du bara visste hur många som saknar kunskapen. Om du bara visste hur många som förlorar sina barn på grund utav detta. På grund utav en försvagad livmordertapp. Som kan drabba vem som helst trots en hur fantastisk förlossning som helst. Förlorar sina barn beroende på vart dom söker vård för detta i Sverige. Om du bara visste det.

Tänk vilken tur du hade. Vilken tur att du inte befann dig på ditt hemsjukhus när det hände.

För utan din läkare, cerklaget eller den där husvagnssemestern på just exakt det där stället -hade din dotter aldrig legat i din famn idag.

Jag gråter tacksamt över att du valde livet, valde mig. Att du fick chansen och tog den ♡

Likes

Comments

Det råder delade meningar kring denna ’köphets’ som blivit kring BLACK FRIDAY och till en början av veckan var jag bara förbannad över butiker som skylta med bra rabatter, men istället höjde grundpriserna på produkterna. Med andra ord är jag väldigt glad över att jag var ute i god tid denna gång och kunde spana in barnens julklappar som jag vart intresserad utav. Så ’hon som inte skulle handla något’ bojkotta företagen som försökte lura henne på SÅ vis och istället handlade det som kändes rätt och utav butikerna som faktiskt erbjöd en hel del rabatt.

Donnan är ju mini och kommer väl kanske dra storlek 50 till jul. Så jag passade på att handla en del kläder till henne i en storlek hennes brorsa på över fyra kilo knappt kunde ha en vecka när han föddes, så lite nytt behövs.




Rosa klänning hittar du här / Grå klänning hittar du här / Strumpbyxor hittar du här / Turban hittar du här / Rabbit klänning hittar du här / Hängselbyxa hittar du här

Jag fyndade även en del grejer för framtida behov till otroligt bra priser -babygym, lekmatta och figurer. Det finns ju ingenting förutom kläder som känns rätt just nu att köpa när hon är så liten. Vilken bebis över huvudtaget är i behov utav något annat, egentligen? Men det är ju såklart alltid kul med något inför framtiden och därför har hennes mamma bestämt sig för att börja samla lite Maileg. För hur ljuvliga är dem inte? Du hittar dem ENDAST IDAG till 25% rabatt med koden: BLACK här.

Må min son ha mycket svart och vitt hemma. Som det iallafall ser ut på bild. Men tro inte han saknar färgglatt eller något intresse för annat. Lilleman älskar spindelmannen och cars just nu, så givetvis är jag på jakt efter något av dessa. Men än så länge har jag fyndat lite kläder från HM, en ny pippiryggsäck till dagis och ett bilgarage till alla miljoner bilar han äger.

Vad tycker ni om black friday? Har ni fyndat något?

Likes

Comments

Tänkte jag skulle börja blogga igen efter tio års uppehåll. Och vad passar inte bättre än att börja när man har som mest tid. Eller har jag det? Jag tror det iallafall.

Just nu kastas vi mellan två hem, hem som är hemma och på neonatalen. Och har min tvååring (den vackra skapelsen på bilden ovan) tur får han träffa mig 2-3 gånger i månaden. Det KÄNNS vill jag lova. Men hans lillasyster behöver mig, föds man i v.31 måste man ha sin mamma närvarande. Och varje gång jag tänker den tanken får jag så otroligt dåligt samvete. Han behöver ju mig också, lika mycket som sin lillasyster. Det är så svårt det där med att inte kunna räcka till för alla. Jag längtar efter en normal vardag så jag kan kräkas, samtidigt som jag är så otroligt tacksam över vården vi får och att vi skapat världens starkare lilla donna. Efter allt.

Nog om det för den här gången. Berättar gärna mer ingående om vårt mirakel i ett inlägg längre fram. Ett inlägg jag skulle tycka vara viktigt att förmedla. Om en graviditet som inte riktigt blir som man tänkt sig.

Tanken med bloggen är helt enkelt att den skall komplettera min instagram samt en fristad för mig själv att ventilera i. Jag hoppas jag kommer kunna dela med mig utav lika mycket inspiration som jag gjort tidigare, men med en touch utav mig själv och allt mitt.

Hoppas ni hänger på!

Likes

Comments