Låt oss ta upp ett väldigt känsligt ämne; utbrändhet.

Om ni frågar vem som helst, specifikt personer i 20-30 års åldern, så kommer ni garanterat få svaret "ja, jag har blivit utbränd pga bland annat mitt jobb och emotionellt utbränd".

Låt oss zooma in lite på just detta;
finner ni det inte lite märkligt att just dagens ungdom löper större risk att bli utbrända än, låt oss säga, våra föräldrar?

Jag tror nämligen att det är så här; på deras tid, var det inte lika mycket krav på vad du skulle kunna när du sökte till en arbetsplats. Du behövde inte ha 30 års erfarenhet av det yrket.  Du behövde inte ha en ingenjörsutbildning till precis allt, etc.

I dagsläget, ska du vara 20 år, med 30 års erfarenhet. Vänta... VA?!
Du SKA ha körkort, spelar ingen roll om du så söker till att vara diskplockare.
Du SKA ha en studentexamen och helst en högskole/ universitetsutbildning.

Det startar just där. Människor i redan högstadiet, blir utbrända. Därför att, de vet. De vet att "klarar jag inte 9.an med bästa betyg kommer jag inte in på gymnasielinjen jag vill in på. Kommer jag inte in där så kommer jag inte heller kunna söka till KTH, kan jag inte det så får jag inte heller jobbet jag vill ha." osv.

DET ÄR JU SJUKT!

Att redan som 15 åring ha sån jävla livsstress och ångest för framtiden att det får många att känna att de inte kommer klara av skolan och då hoppar av.

Nå, åter till just tabun om utbrändhet.
Har du någon gång blivit så pass utbränd så att en sjukskrivning var ett måste, så vet du. Du vet, hur känsligt det är att ta upp framför någon som uppenbarligen aldrig känt stress i hela sitt jävla liv.

Då kan det lätt bli den här; "det är väl bara å köra på? Det är väl inte så jävla svårt? jag har jobbat med 40 graders feber och inte klagade jag? SKÄRP DIG!"

Känner någon igen sig?
Det var väl det jag tänkte.

Är det inte då jävligt fel någon stans?
Att, för det första, arbetsplatserna kör så jävla hårt med en så att till och med ta sig upp ur sängen är en daglig kamp.

För det andra, att när du väl vågat ta steget att inse ditt eget värde, så du väljer sjukskrivning, då blir idiotförklarad.

Och för det tredje, ATT INGEN JÄVEL SER PROBLEMET OCH GÖR NÅGOT ÅT DET!?

Jag blir så jävla less. Ska arbetsgivarna köra slut på oss vid en ålder av 30?

Så ja, jag totalt skiter i om ni där ute, som jobbat i snart 30-40 år inte fattar hur samhället har utvecklat någon form av "arbeta slut på ungdomarna" mentalitet.
Och jag TOTALT skiter i om ni "jobbat ihjäl er med trippla nattskift i snart 30 år" och "jag klagade aldrig".

Nä, OCH!? Det är just där problemet ligger, det är NI som gör utbrändhet till en tabu. Det är NI som i så fall, som har jobbat så jävla hårt, skulle ha lyssnat på era signaler och tagit det lilla lugna.

Skyll för fan inte på oss då, att vi är klena osv.

För ärligt talat, arbetslivet för 40 år sedan, var inte ens i närheten av hur förjävligt det är nu.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Våra kroppar, är ett hus. Hem.
Men också, bara en fasad.
En fasad, som alla runt oss ser först.
Den, som ger insidan en chans.

Det är där, allt blivit fel.
Har du inte en socialt accepterad kropp, dvs, smal men en fyllig röv. Lagomt stora bröst men fasta. Vältränad men ändå slimmad.

Har du inte allt detta, det som alla ser först, får du inte heller en chans att visa vem du är innanför detta skal.

Du kan vara som urklippt ur ett modellmagasin, men du kan ha en shittig personlighet. Vara en riktig skitstövlel.

Men det spelar tydligen ingen roll, för du är snygg. Vacker.

Ingen bryr sig om dig, om du inte är vacker eller död.

This shit, got me fucked up.

Allt jag gjort mot mig själv och min kropp, var pågrund av den meningen. Jag ville att alla skulle se på mig. Och de gjorde de i 2 år av mitt liv. Av fel orsak. Jag var vidrigt smal. Så där så att människor vart äcklade.

Nu mer, kollar de i och för sig också på mig. Men åter igen av fel orsak. Jag är en självskadare. Och det syns. Väl.

Jag känner mig som ett djur på zoo. Alla pekar och viskar när jag går förbi.

Påstå inte att ni vet hur det är, för det gör ni inte om ni själva inte har armar och ben täckta centimeter breda ärr.

Enligt mänskligheten ska jag bära långbyxor och långärmat året om. På somrarna då det kokar ute.

Hur fel är inte det?

Jag börjar dock se nu. Att alla dessa, som stirrar och pekar, inte är värda min energi.
Glo, kräks. Gö va fan ni vill, för mitt liv är viktigare än att fastna vid era kommentarer och blickar. Stirra då, det är troligtvis det mest spännande ni kommer se i hela era jävla liv.

Och till alla er där ute, som får en bitter smak på tungan och i svalget när ni hör mitt namn; tack.

Ni har visat mig hur svaga och patetiska ni är, och hur jävla stark jag är.

Erat hat, livnär jag mig på. Jag växer mig starkare än vad ni någonsin kommer att göra.

Likes

Comments

Denna klump i halsen.
De blanka ögonen.
Tårar som aldrig tar slut.

Ångesten.

Jag vill inte vara hemma.
Jag klarar inte av ensamheten.
Dessa konstanta attacker av sorg och rädsla.

Jag är trött. Så där trött så att inte ens timmar med sömn hjälper.

Jag vill hamna i slagsmål. Jag vill bli påkörd av en bil. Jag vill att någonting hemskt ska hända mig. Något fysiskt, som man kan ta på. Något man kan förklara.

För det jag känner nu, kan jag inte förklara rättvist.

Jag vill bli skadad, så pass illa, så att det eventuellt är livshotande.

Jag vill bara få ur mig allt det jag håller inom mig. Lagrat på i snart 21 års tid.

Kunna ge någon rejält med stryk och få minst lika mycket tillbaka.

Jag vill känna något annat, än denna hopplöshet. Denna kvävande ångest och sorg.

Bara, ta mig här i från.
På ett eller annat sätt.

Likes

Comments

Jag dödade bit för bit av mig själv för att vara den bästa för dig.

Jag dränkte mina sorger i alkohol och självförakt.

Jag glömde mitt namn, och jag hoppades på att glömma saknaden efter dig.

Med tårar brinnande i ögonen, med rösten som skakar av osäkerhet. Och med rakbladet pressat mot handleden, bad jag dig att inte oroa dig. Att allt kommer bli bra.

Att den sekunden den sista droppen av den röda vätskan som strömmar genom oss, har sipprat ur mig, då jag slår igen ögonen för gott.

I den sekunden, innan mina lungor kollapsade, bad jag dig; "du behöver inte komma ihåg mig. Du behöver inte närvara på min begravning och säga hur mycket du saknar mig. Du behöver inte sörja över mig. Och du behöver inte säga de där tre orden som vanligtvis får människor knäsvaga.
Allt är för sent och min existens, kommer vara ett minne blott."

Likes

Comments

Någonting sliter i mig.
Drar mig itu.

Tankarna som aldrig lämnar mig.
Svullna, blanka och tomma ögon.
Den svidande klumpen i halsen.

Det känns som att jag andas genom ett sugrör.

Saknaden efter dig.
Varje dag, timme, minut utan dig klöser sönder mig.

Jag vill vara perfekt.
Jag vill att mitt hår ska växa till midjan.
Jag vill vara så smal som jag en gång var.

De ständiga tankarna kring maten.
Det bulimiska beteendet.
Självskadorna.

Allt, för att jag vill dit igen. Där jag var för 20 kilo sen.

Jag vill känna mig fin.

Men jag är långt ifrån det.

Mitt självförakt är så stort så att det inte finns några enheter i världen som kan mäta det.

Min kropp, är ett fängelse. Ett fängelse som jag avskyr mer än självaste livet.

Men när jag är med dig, så är livet acceptabelt. Till och med bra.

Jag vill bara må bra. Känna det där lyckoruset som du ger mig.

Jag vill ju bara vara med dig.

Älskade, älskade du. Du får mig att glömma hur förstörd jag är.

Likes

Comments

Livet, är ett för stort ansvar för en vanlig dödlig att ha hand om.

Vissa, klarar denna uppgift galant. Andra, går hela livet och funderar hur de ska bära sig åt.

Alla dessa känslor vi inte kan styra över, alla val och alla krav.

Förväntningarna på oss som människor är skyhöga. Du ska klara skolan med en studentexamen. Du ska ha ett flådigt jobb med en skyhög ingångslön. Räkningar ska betalas, barn är något en bara ska ha. Körkort är ett krav för ditt arbete.

Jag förstår att folk lessnar ur. Det gjorde jag.

När en vart på botten finns det två vägar att gå; ner i underjorden för att aldrig komma tillbaka eller kämpa med blodiga knogar upp till ytan.

Jag kan fortfarande känna att livet är helt meningslöst ibland, men jag vet nu vart jag hör hemma. Vart jag är trygg. Och det, är den finaste gåvan någon gett mig.

Likes

Comments

Det är som att jag slagit av. Någon har dragit ut en plugg.

Skuld, rädsla, ilska, ledsamhet. Allt det är borta.

Att vara ett offer, är inte längre min grej.

Och vet ni? Det är det bästa som hänt mig.

Jag känner mig, levande.

Inte längre gå och dra på sig offerkoftan.

All skit som hänt, har gjort mig starkare. Jag har sett, känt och gjort saker som jag inte önskar att någon ska gå igenom.

All dessa år i den mörkaste tunneln, börjar jag se ljuset.

Livet, var beredd. För här kommer jag.

Likes

Comments

Mitt i allt detta kaos, fanns du.

Allt har fallit isär, men du finns där.

Livet fortsätter, men med ett hål någonstans där emellan.

Hålet, som växer sig större.

Kanske kan det fyllas, med din närvaro.

Snälla, stanna.

Likes

Comments

Sockret på dina läppar förvandlas till salt i såren.

Leendet har nu mera blivit tårar på dina rosenröda kinder.

Kyssarna på huden blir till centimeter djupa skärsår.

Livslusten är nu mera dödslängtan.

Livet, är inte menat för alla. Och jag tror mer på att livet, aldrig var menat för mig att leva.

Likes

Comments

Stormen  inuti. Tårarna utanpå.
Smärtan, vreden.

Skratten som ekar mellan väggarna. Vinglas efter vinglas. Smaken av lycka.

Faller platt, ner mot marken. Som att jag fått en käftsmäll. En käftsmäll av verkligheten.

Verkligheten som kryper in under skinnet och sliter bort bort för bit av mig.

Skinnet, läker aldrig. Öppna sår som det strös salt i.

Svedan, får tårarna att rinna upp i ögonvrån igen.

Tomheten. Eko.

Glädjetårarna. Tacksamheten.

Livet med Borderline.

Likes

Comments