Är det inte lustigt?
Lustigt skrämmande.

Hur denna tomhet, bara slår till.
Som ett eko.
Vakum.

Inget kommer in. Eller ut.

Inga tårar. Inga ord.

Inga skrik på hjälp.

Bara en hopplöshet som sköljer över dig.
Inte som en tsunami.
Mer som tidvattnet.

Svärtan, har fäst sig.
Går inte att skrubba bort.
Den växer sig större.

Slukar dig.

Tröttheten, som inte sömn botar.
Kroppen, är tung.
Så där tung som när någon knutit fast en stor sten vid dina fötter.

Och bara släppt ner dig i giftigt vatten.

Lungorna fylls.

Drunknar.

Du drunknar, men du lever.

Det är inte ångest det handlar om.
Utan tyngden av världen på axlarna.
Av universum.

Av ansvaret av att vara människa.

Att helt enkelt, leva.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Du kanske inte vet det.
Du kanske inte förstår det.

Du kanske inte ser det.

Och du kanske inte hör det.

Men jag som tjej. Kvinna. Har utsatts för saker som inte är något du säger högt.

Men jag har blivit tafsad på utan min tillåtelse, pussad på och slagen på.

Men vet du? Vore det inte för dig, pappa, hade jag inte skrikit på dem. Då hade jag inte slagit tillbaka.

Då hade jag inte varit lika trygg.

För du har lärt mig; att jag är jag. Min kropp är min.

Och jag lever för min egen skull.

Du har lärt mig, att ingen äger mig.

Ingen ska ta sig friheten om jag inte sagt så.

Du. Var och är en del av min räddning.

Min räddning, för att orka.

För att se att livet är vad du gör det till.

Jag skulle inte varit den jag är idag, om det inte vore för dig.

Tack.

Likes

Comments

Jag har inte varit speciellt snäll mot min kropp. Och det har börjat visa sig fysiskt.

Som min far sa: mår inte sinnet bra så mår inte heller kroppen bra.

En av dessa faktorer, är stress.

Men du kan aldrig utesluta denna faktor ur ditt liv.

Antingen då jobbar du upp din toleransnivå för stress eller så får du helt enkelt minska  den yttre stress faktorn så som vissa arbeten, tilltaganden av uppgifter etc, och jobba på din inre stress.

Den inre stressen är det du ska lägga fokus på. För den kommer du leva med hela livet.

Den yttre, kan du göra en konkret ändring på.

Jag är inte som alla andra 21 åringar.
För min kropp, protesterar konstant.
Mitt psyke, är den mörkaste platsen jag känner till.

Men jag föddes som en Bergquist. Och i min familj; ger en inte upp oavsett hur tufft det är. Oavsett hur mycket du vill.

Folk ser på mig, och kanske anser att jag gett upp. Men det är långt ifrån vad jag har.

Ge upp, är när du inte längre försöker över huvudtaget.

Jag, ser bara mitt eget värde och halvt till mitt självmående och tackar då nej till det jag inte känner mig kapabel till.

Det, kallas för att ta ansvar.

Att inte ta åt sig uppgifter som ändå bara blir halvdant gjorda. För då kan du lika gärna skita i det.

Du ska göra ditt bästa. Alltid.

Men det som samhället ser som det bästa är en nivå som knappt någon kan nå.

Du ska göra  DITT bästa. Inte någon annans.

Som jag skrivit förut, vi alla är här på lånad tid, varför försöka prestera 120 procent varje dag när kroppen uppenbarligen säger ifrån.

Jag tänker leva Mitt liv. Inte på någon annans villkor.

Bara på mina.

Likes

Comments

Det är något med hans halvsneda leende som får hela mig att sprudla av behag.

Det är något med hur skriften i böckerna kan få dig att känna dig en aning förstådd.

Det är något med musiken och texterna som får dig att inte känna ensamheten lika kraftigt.

Det är något med stjärnorna på den djupblå himmelen som får dig att se dina problem på avstånd.

Det är något i mig, som växer sig starkare.
Liksom blomstrar och slår rot. Stora och kraftiga rötter av självinsikt och en gnutta självförtroende.

Det är något med den insikten, då du inser ditt eget värde och låter människor som suger ur dig all din livsglädje, gå.

Du släpper taget om dem. Helt.

Det är något med, att andas. Andas med lungor som inte är fyllda med giftigt vatten.

Det är något med de fina stunderna som livet då och då kan kasta åt ditt håll.

Det är något, med att leva.

Likes

Comments

Allt är så tungt.
Jag har börjat ifrågasätta mig själv på existentiell nivå igen.

Vi alla, ska en dag dö. Vad gör då det, om den dagen skulle vara nu?
Vad gör det för skillnad?

Att dag ut och dag in gråta, kvävas av ångest och ha en brutal dödslängtan.

I 16 år. 16 jävliga år har jag stått ut med det här.

Men jag vet inte om jag klarar det länge till.

Allt, känns så hopplöst.
Att ta sig upp ur sängen är en prestation i sig.
Att ha interaktioner med människor är påfrestande.

Denna konstanta hopplösheten.

Det som svider mest, är att av alla de psykologer jag har haft under mitt liv; har de en sak gemensamt.

Och det är den här frasen: "Fanny, du är ett för svårt fall för oss att ta hand om."

Så där kom det.

De orden jag aldrig ville höra.

Jag, är för komplicerad för att ens få hjälp.

Jag ville ha hjälp. Men den var utom räckhåll.

Så jag frågar er. Vad är meningen, när du inte kan uppskatta livet.

Vad är då meningen med att fortsätta, när du inte gör det för din egen skull.

Likes

Comments

Människor lämnar.
Så när vi ligger i sängen klockan 03 på natten, har vi bara oss själva.

Människor sårar. Skär vidöppna sår som det gång på gång strös salt i.

Alla har vi varit i slagsmål. Om det så är med spruckna knogar mot ett mänskligt mål eller med skärsår över kroppen för att bekämpa våra inre demoner.

Det modigaste och mest beundransvärda jag har gjort i mitt liv, var att fortsätta fastän allt jag ville var att dö.

Och jag fortsätter, varje dag. Vare sig jag vill eller inte.

Jag vill vara med och se vart framtiden tar mig. Och jag hoppas på bättre dagar fram över.

Och någon gång, kanske jag kan acceptera mig själv tillräckligt för att kunna leva för min egen skull.

Livet kör över en gång på gång, men en reser sig med brutna ben i hela kroppen och kämpar.

För vad?

Orsakerna är olika för oss alla.

Det finns inga enkla svar. För livet i sig är inte enkelt.

Vi alla lever på lånad tid. Vi är här för att vara den bästa versionen vi kan vara.

Och den versionen, kommer ta år att finna.

Tålamod, är något jag saknar. Men jag lär mig.

När tiden tagit sin rätt, vill jag känna att jag blev den versionen jag ville vara av mig själv.

När tiden tagit sin rätt. Då vill inte jag berätta en berättelse, jag vill tala om en historia.

Likes

Comments

Be mig inte om förlåtelse. Säg inte till mig hur mycket du älskade mig när jag ligger ensam i badkaret med uppsprättade handleder. Tömd.

Kom inte på min begravning. Fäll inga tårar för mig.

Allt det är för sent.

Allt, har tagit slut.

Du kommer glömma mig. Lika fort som du glömde mitt namn. Mitt ansikte.

Allt, kommer till ett slut. Mitt kom bara tidigare.

Likes

Comments

För vad vet du om sömnlösa nätter.
Vad vet du om den klösande känslan i bröstkorgen som bryter varje litet ben.

Vad vet du om kurrande magar i jakten efter perfektion.
Vad vet du om ångesten för varje andetag.

Vad vet du om jakten på lyckan men är för bekväm i den mörka avgrund som du bosatt dig i.

Vad vet du?

Vet du om, att alla dessa monster som en gång i tiden levde under sängen din, nu mer lever inuti mitt sinne.

Vet du om, att jag är en bättre vän till döden än livet självt.

Jag, är en död i de levandes rike.

Likes

Comments

Kroppen min. Varför gör du så här?

Magsmärtor, yrsel så pass illa så att jag är på svimmninsgränsen, illamåendet och dessa domningar i armar och händer.

Förstår ni hur påfrestande det är när jag gång på gång måste till akuten för dessa tillstånd. Men de hittar aldrig något.

Det skulle vara enklare och en otrolig lättnad om de hittade något. Något en kan göra något åt. Något en konkret kan förklara.

Istället för att konstant gå runt och känna sig döende fysiskt.

Jag är 21 år, men min kropp är snarare 80.

Jag orkar inte med denna konstanta smärta. Det resulterar i en otrolig dödslängtan.

Jag vill bara få detta att sluta.

Snälla, få det att sluta.

Likes

Comments

Jag ska vara uppriktig; jag har fallit tillbaka.
Tillbaka i ätstörningens grepp.

Jag hade gråten i halsen när jag skulle ta en tugga av min brödbit.
Jag mäter mina handleder flera gånger om dagen. Drar upp tröjan framför spegeln, fler gånger än vad jag kan räkna på två händer. Varje dag.

Kalorimessigt; ligger jag under med 1500 kalorier. Varje dag.

Jag får den där kicken. Den kicken när jag äntligen kan känna mina nyckelben. När jag får runt fingrarna med råge runt handlederna.

När jag ser mina revben.

Men trotts denna hemska sjukdom; så är jag medveten.
Jag är fullt medveten vad jag håller på med och vad det har för konsekvenser.

Men ändå fortsätter jag.

Fråga mig inte varför, för det har jag inget svar på.

Jag vill nog helt enkelt vara vacker. Precis som alla andra.

Likes

Comments