Människor lämnar.
Så när vi ligger i sängen klockan 03 på natten, har vi bara oss själva.

Människor sårar. Skär vidöppna sår som det gång på gång strös salt i.

Alla har vi varit i slagsmål. Om det så är med spruckna knogar mot ett mänskligt mål eller med skärsår över kroppen för att bekämpa våra inre demoner.

Det modigaste och mest beundransvärda jag har gjort i mitt liv, var att fortsätta fastän allt jag ville var att dö.

Och jag fortsätter, varje dag. Vare sig jag vill eller inte.

Jag vill vara med och se vart framtiden tar mig. Och jag hoppas på bättre dagar fram över.

Och någon gång, kanske jag kan acceptera mig själv tillräckligt för att kunna leva för min egen skull.

Livet kör över en gång på gång, men en reser sig med brutna ben i hela kroppen och kämpar.

För vad?

Orsakerna är olika för oss alla.

Det finns inga enkla svar. För livet i sig är inte enkelt.

Vi alla lever på lånad tid. Vi är här för att vara den bästa versionen vi kan vara.

Och den versionen, kommer ta år att finna.

Tålamod, är något jag saknar. Men jag lär mig.

När tiden tagit sin rätt, vill jag känna att jag blev den versionen jag ville vara av mig själv.

När tiden tagit sin rätt. Då vill inte jag berätta en berättelse, jag vill tala om en historia.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Be mig inte om förlåtelse. Säg inte till mig hur mycket du älskade mig när jag ligger ensam i badkaret med uppsprättade handleder. Tömd.

Kom inte på min begravning. Fäll inga tårar för mig.

Allt det är för sent.

Allt, har tagit slut.

Du kommer glömma mig. Lika fort som du glömde mitt namn. Mitt ansikte.

Allt, kommer till ett slut. Mitt kom bara tidigare.

Likes

Comments

För vad vet du om sömnlösa nätter.
Vad vet du om den klösande känslan i bröstkorgen som bryter varje litet ben.

Vad vet du om kurrande magar i jakten efter perfektion.
Vad vet du om ångesten för varje andetag.

Vad vet du om jakten på lyckan men är för bekväm i den mörka avgrund som du bosatt dig i.

Vad vet du?

Vet du om, att alla dessa monster som en gång i tiden levde under sängen din, nu mer lever inuti mitt sinne.

Vet du om, att jag är en bättre vän till döden än livet självt.

Jag, är en död i de levandes rike.

Likes

Comments

Kroppen min. Varför gör du så här?

Magsmärtor, yrsel så pass illa så att jag är på svimmninsgränsen, illamåendet och dessa domningar i armar och händer.

Förstår ni hur påfrestande det är när jag gång på gång måste till akuten för dessa tillstånd. Men de hittar aldrig något.

Det skulle vara enklare och en otrolig lättnad om de hittade något. Något en kan göra något åt. Något en konkret kan förklara.

Istället för att konstant gå runt och känna sig döende fysiskt.

Jag är 21 år, men min kropp är snarare 80.

Jag orkar inte med denna konstanta smärta. Det resulterar i en otrolig dödslängtan.

Jag vill bara få detta att sluta.

Snälla, få det att sluta.

Likes

Comments

Jag ska vara uppriktig; jag har fallit tillbaka.
Tillbaka i ätstörningens grepp.

Jag hade gråten i halsen när jag skulle ta en tugga av min brödbit.
Jag mäter mina handleder flera gånger om dagen. Drar upp tröjan framför spegeln, fler gånger än vad jag kan räkna på två händer. Varje dag.

Kalorimessigt; ligger jag under med 1500 kalorier. Varje dag.

Jag får den där kicken. Den kicken när jag äntligen kan känna mina nyckelben. När jag får runt fingrarna med råge runt handlederna.

När jag ser mina revben.

Men trotts denna hemska sjukdom; så är jag medveten.
Jag är fullt medveten vad jag håller på med och vad det har för konsekvenser.

Men ändå fortsätter jag.

Fråga mig inte varför, för det har jag inget svar på.

Jag vill nog helt enkelt vara vacker. Precis som alla andra.

Likes

Comments


Hela livet, har jag väntat. Väntat på att saker och ting skulle ljusna.

Väntat på den stunden då jag kunde säga "jag är lycklig nu".

I flera år, har jag trott att den stunden aldrig skulle komma.

Sen kom Du.

Du vände min värld upp och ner.
Eller snarare, från ner till upp.

Människorna i min omgivning, säger nu mer att jag ser ut att må bra. Ser ut att vara riktigt glad.

Det är som att de tindrande ögonen som lilla Fanny hade när hon var 5 år, har hittat hem igen. De gnistrar som aldrig förr.

Vi två, har börjat bygga ett liv ihop.
Ett liv, som jag nu mer vågar leva tack vare Dig.

Ett liv att hoppas på. Ett liv, som jag inte vill ge upp.

Livslusten, kryper tillbaka. Som ett ivrigt barn som vill lära sig att gå.

Jag vill lära mig, jag vill lära mig att älska livet igen. Och Du står vid min sida och håller mig om ryggen när jag tar mina första steg.

Likes

Comments

Låt oss ta upp ett väldigt känsligt ämne; utbrändhet.

Om ni frågar vem som helst, specifikt personer i 20-30 års åldern, så kommer ni garanterat få svaret "ja, jag har blivit utbränd pga bland annat mitt jobb och emotionellt utbränd".

Låt oss zooma in lite på just detta;
finner ni det inte lite märkligt att just dagens ungdom löper större risk att bli utbrända än, låt oss säga, våra föräldrar?

Jag tror nämligen att det är så här; på deras tid, var det inte lika mycket krav på vad du skulle kunna när du sökte till en arbetsplats. Du behövde inte ha 30 års erfarenhet av det yrket.  Du behövde inte ha en ingenjörsutbildning till precis allt, etc.

I dagsläget, ska du vara 20 år, med 30 års erfarenhet. Vänta... VA?!
Du SKA ha körkort, spelar ingen roll om du så söker till att vara diskplockare.
Du SKA ha en studentexamen och helst en högskole/ universitetsutbildning.

Det startar just där. Människor i redan högstadiet, blir utbrända. Därför att, de vet. De vet att "klarar jag inte 9.an med bästa betyg kommer jag inte in på gymnasielinjen jag vill in på. Kommer jag inte in där så kommer jag inte heller kunna söka till KTH, kan jag inte det så får jag inte heller jobbet jag vill ha." osv.

DET ÄR JU SJUKT!

Att redan som 15 åring ha sån jävla livsstress och ångest för framtiden att det får många att känna att de inte kommer klara av skolan och då hoppar av.

Nå, åter till just tabun om utbrändhet.
Har du någon gång blivit så pass utbränd så att en sjukskrivning var ett måste, så vet du. Du vet, hur känsligt det är att ta upp framför någon som uppenbarligen aldrig känt stress i hela sitt jävla liv.

Då kan det lätt bli den här; "det är väl bara å köra på? Det är väl inte så jävla svårt? jag har jobbat med 40 graders feber och inte klagade jag? SKÄRP DIG!"

Känner någon igen sig?
Det var väl det jag tänkte.

Är det inte då jävligt fel någon stans?
Att, för det första, arbetsplatserna kör så jävla hårt med en så att till och med ta sig upp ur sängen är en daglig kamp.

För det andra, att när du väl vågat ta steget att inse ditt eget värde, så du väljer sjukskrivning, då blir idiotförklarad.

Och för det tredje, ATT INGEN JÄVEL SER PROBLEMET OCH GÖR NÅGOT ÅT DET!?

Jag blir så jävla less. Ska arbetsgivarna köra slut på oss vid en ålder av 30?

Så ja, jag totalt skiter i om ni där ute, som jobbat i snart 30-40 år inte fattar hur samhället har utvecklat någon form av "arbeta slut på ungdomarna" mentalitet.
Och jag TOTALT skiter i om ni "jobbat ihjäl er med trippla nattskift i snart 30 år" och "jag klagade aldrig".

Nä, OCH!? Det är just där problemet ligger, det är NI som gör utbrändhet till en tabu. Det är NI som i så fall, som har jobbat så jävla hårt, skulle ha lyssnat på era signaler och tagit det lilla lugna.

Skyll för fan inte på oss då, att vi är klena osv.

För ärligt talat, arbetslivet för 40 år sedan, var inte ens i närheten av hur förjävligt det är nu.

Likes

Comments

Våra kroppar, är ett hus. Hem.
Men också, bara en fasad.
En fasad, som alla runt oss ser först.
Den, som ger insidan en chans.

Det är där, allt blivit fel.
Har du inte en socialt accepterad kropp, dvs, smal men en fyllig röv. Lagomt stora bröst men fasta. Vältränad men ändå slimmad.

Har du inte allt detta, det som alla ser först, får du inte heller en chans att visa vem du är innanför detta skal.

Du kan vara som urklippt ur ett modellmagasin, men du kan ha en shittig personlighet. Vara en riktig skitstövlel.

Men det spelar tydligen ingen roll, för du är snygg. Vacker.

Ingen bryr sig om dig, om du inte är vacker eller död.

This shit, got me fucked up.

Allt jag gjort mot mig själv och min kropp, var pågrund av den meningen. Jag ville att alla skulle se på mig. Och de gjorde de i 2 år av mitt liv. Av fel orsak. Jag var vidrigt smal. Så där så att människor vart äcklade.

Nu mer, kollar de i och för sig också på mig. Men åter igen av fel orsak. Jag är en självskadare. Och det syns. Väl.

Jag känner mig som ett djur på zoo. Alla pekar och viskar när jag går förbi.

Påstå inte att ni vet hur det är, för det gör ni inte om ni själva inte har armar och ben täckta centimeter breda ärr.

Enligt mänskligheten ska jag bära långbyxor och långärmat året om. På somrarna då det kokar ute.

Hur fel är inte det?

Jag börjar dock se nu. Att alla dessa, som stirrar och pekar, inte är värda min energi.
Glo, kräks. Gö va fan ni vill, för mitt liv är viktigare än att fastna vid era kommentarer och blickar. Stirra då, det är troligtvis det mest spännande ni kommer se i hela era jävla liv.

Och till alla er där ute, som får en bitter smak på tungan och i svalget när ni hör mitt namn; tack.

Ni har visat mig hur svaga och patetiska ni är, och hur jävla stark jag är.

Erat hat, livnär jag mig på. Jag växer mig starkare än vad ni någonsin kommer att göra.

Likes

Comments

Denna klump i halsen.
De blanka ögonen.
Tårar som aldrig tar slut.

Ångesten.

Jag vill inte vara hemma.
Jag klarar inte av ensamheten.
Dessa konstanta attacker av sorg och rädsla.

Jag är trött. Så där trött så att inte ens timmar med sömn hjälper.

Jag vill hamna i slagsmål. Jag vill bli påkörd av en bil. Jag vill att någonting hemskt ska hända mig. Något fysiskt, som man kan ta på. Något man kan förklara.

För det jag känner nu, kan jag inte förklara rättvist.

Jag vill bli skadad, så pass illa, så att det eventuellt är livshotande.

Jag vill bara få ur mig allt det jag håller inom mig. Lagrat på i snart 21 års tid.

Kunna ge någon rejält med stryk och få minst lika mycket tillbaka.

Jag vill känna något annat, än denna hopplöshet. Denna kvävande ångest och sorg.

Bara, ta mig här i från.
På ett eller annat sätt.

Likes

Comments

Jag dödade bit för bit av mig själv för att vara den bästa för dig.

Jag dränkte mina sorger i alkohol och självförakt.

Jag glömde mitt namn, och jag hoppades på att glömma saknaden efter dig.

Med tårar brinnande i ögonen, med rösten som skakar av osäkerhet. Och med rakbladet pressat mot handleden, bad jag dig att inte oroa dig. Att allt kommer bli bra.

Att den sekunden den sista droppen av den röda vätskan som strömmar genom oss, har sipprat ur mig, då jag slår igen ögonen för gott.

I den sekunden, innan mina lungor kollapsade, bad jag dig; "du behöver inte komma ihåg mig. Du behöver inte närvara på min begravning och säga hur mycket du saknar mig. Du behöver inte sörja över mig. Och du behöver inte säga de där tre orden som vanligtvis får människor knäsvaga.
Allt är för sent och min existens, kommer vara ett minne blott."

Likes

Comments