Jag kommer ihåg den första dagen då jag träffade dig. Det var en solig septemberdag och vi skulle ses på en fika.
Jag hade inte riktigt fått en klar bild av dig hur du såg ut. Jag slog dig en signal när jag hade kommit ner till stan och du svarade. Det var första gången jag fick höra din röst. Du hade en stämma som lät ung, energifylld och rar.

Vi gick emot varandra. Jag hade solen som bländade mig i ögonen och jag försökte skärpa blicken på de människor som jag mötte. Till slut fick jag syn på en kille som såg ut att vara i min ålder. Du var lång, smal, välfriserad och bar ett par slitna Vansdojor och en tunn skinnjacka. Där var den där Billy som jag nyfiket hade fått upp ögonen för. Jag tyckte dock att jag kände igen dig. Det var ju du som bar min framtid i dina händer.

Vi sa "hej" till varandra och kramades framför alla människor som satt på uteserveringen. Komiskt nog reagerade jag på din dialekt och jag tänkte: "Han pratar ju inte bred västgötska som jag iallafall, så han bör ju inte vara från dessa trakter". Vi satt mitt emot varandra i lite över 4 timmar och drack minst hundra koppar kaffe var, kollade varandra i ögonen och skrattade hejdlöst. När vi skiljdes åt kunde jag inte sluta le fånigt för mig själv. Du hade en fantastisk personlighet, en känsla av gammalmodighet som klaffar med min och ett utseende som fick mig att smälta. Jag reagerade också på att du hade en krokig näsa som jag antog hade blivit avslagen i ett slagsmål. Senare fick jag reda på att det var en annan historia men tanken var konstigt nog väldigt charmig. En snygg och ung kille från landet som kunde stå upp för sig själv, charma unga kvinnor med sin roliga humor och hålla sig sysselsatt i garaget med att bygga om gamla motorcyklar...
Ja, det var en kille som min pappa gladligen skulle godkänna.

Vi träffades några gånger, både hemma hos mig och hos dig, ca 6 mil ifrån mitt boende. Jag tyckte om dig vansinnigt mycket men jag kunde inte riktigt förstå vart jag hade mig själv på grund av tidigare händelser. Jag var livrädd för att såra dig men jag ansåg att det var min plikt att vara ärlig mot en sådan fin kille. Jag lade mina kort på bordet och erkände min situation. "Det kanske var bäst för oss båda", tänkte jag. Jag kom ihåg att du svarade mig på ett oerhört moget sätt och visade sympati. Men jag genomskådade att det var en sorgsen känsla i grund och botten.

Veckan därpå hörde du av dig ändå, trots att jag sa till dig att du skulle släppa taget om mig. Jag kommer ihåg att du svarade mig så fint den gången. Du sa: "Det är redan försent att släppa dig nu. Du har redan gjort ett sådant starkt intryck på mig". Ännu en till dag gick och du hörde envist av dig igen. Du frågade mig omtänksamt hur det var med mig.
Jag var ärlig och svarade att det inte var så bra. Du frågade vad som hade hänt och jag svarade att jag hade fått ett tungt besked om min hälsa. Jag hade insjuknat i en vidrig sjukdom. MS kallades den enligt läkarna.

Från den dagen tappade jag begreppet om allting. Tiden var inte längre betydelsefull, inte solen som väckte mig på mornarna eller mina fina kläder som hängde i garderoben. Allt var så jävla oviktigt. Den kvällen fick jag ändå vara stark. Jag satt med min mamma i soffan när alla andra hade somnat, pratade om livet och tröstade henne omsorgsfullt. "Det kommer bli bra", sa jag till henne. Hennes klarblå ögon var vätskefyllda, hennes blonda hår hade klistrat sig fast på min axel av värmen och de salta tårarna. "Ibland undrar jag varför mina barn har fått gå igenom så mycket och att motgångarna aldrig tar slut", svarade hon. När jag lade mig på luftmadrassen i min lillebrors rum den kvällen tänkte jag på Billy, vad jag hade sagt till honom. Livet var för kort för att tramsa med det förflutna. Det var dags att låta hjärnan få vila och låta hjärtat få vara med i spelet.

På söndagen möttes vi igen. Några dagar tidigare frågade du mig om jag ville fika med dig för en sista gång. Vi satt på samma fik som vi gjorde på vår första dejt. Den enda skillnaden var det mörka höstvädret som uppenbarade sig utanför fönstret, och i mig själv. Klockan hade dragit sig över 2 timmar och vi åkte hem till mig för att kolla en film. Det var en komedi som nyligen hade släppts på en streamingsajt. Vi låg i min säng och höll om varandra samtidigt som vi skrattade åt de roliga scenerna. Jag kollade på dig i smyg när du var helt inne i filmen. ”Helvete, vad fin han är”, tänkte jag. Du mötte min blick när eftertexterna visades på teven. Med en mage fylld av fjärilar sade jag:
”Du Billy… Du kan glömma det jag sa till dig....”. Du kollade på mig med en sådan lycka i blicken och kramade mig ännu hårdare.

Min intuition hade inte väglett mig fel. Det var ett ögonblick då jag erkände kärlekens kraft för mig själv och vågade lita på hjärtats kompass. Vi omfamnade varandra in i vår gemensamma framtid den söndagskvällen. Jag visste att det inte skulle bli en enkel resa, men jag visste att jag hade en fantastiskt fin kille vid min sida. En kille som skulle komma att vara min starkaste klippa och få mig att se glatt på livet igen. Meningen hade funnit sin rätta väg i tiden.

Idag sitter jag i vår gemensamma lägenhet och skriver denna text. Vår katt ligger på den persiska mattan och spinner rofyllt. Jag torkar de enstaka tårarna som rinner ned från mina kinder samtidigt som jag låter fingrarna svepa över tangenterna på laptoppen. Du slutar jobbet om mindre än en timma och jag kan knappt bärga mig för att pussa och krama dig välkommen hem.

Jag har fått höra från en andlig kvinna att det var meningen att det skulle bli vi. Det får mig att tro att du är min själskamrat. Hon berättade även för mig att du ser mig som din ”superwoman”. Jag har aldrig känt mig så hedrad förut.

Min pappa frågar mig till och med när vi ska gifta oss. Jag försöker förstå hur lyckligt lottad jag är som har dig i min närhet och får möjligheten att tillbringa en framtid med dig. När jag dagligen mediterar och utför yoga, brukar jag upprepa ett mantra för mig själv.
Det lyder vackrast på sitt språk: ”My life is full of blessings and I’m grateful for it”.

Du är min största gåva från ovan hjärtat.
Du kommer aldrig förstå hur mycket jag älskar dig.

/ Din Linda

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Alla ensamma själar, varifrån kommer ni? Är vi från samma ställe?
​Gud påstår sig veta men vilset har han placerat er i skuggan.
Alla ensamma själar, vart hör ni hemma? En mor omfamnade er kärleksfullt men släppte taget i tryggheten.
Du ensamma själ, vi är här. Ty mörkrets grävande finns det en ljus morgondag, likt en värme att spegla dess omvärld.
Då vet jag en sak du ensamma själ. Vi är från samma ställe.

/ L

Likes

Comments

Mig besegrar du inte, du skulle bara våga försöka.
Lyckas du ta något ifrån mig skulle bara min kraft och mitt mod föröka.
Utan tillåtelse trängde du dig på och vände mitt liv upp och ned.
Det ska du få ångra din jävel för en dag ska jag få ha min kropp ifred.

/ L

Likes

Comments

Skrämmande? Obehagligt? Dystert?
Det är så de flesta kan relatera till mörker. Men låt oss för en stund skåda skönheten i den mörka kulören.

Det färgstarka trädet skiner ståtligt på sin plats i sommarens ljusa solsken. Vi får en känsla av liv, kanske hopp. Men plötsligt står det vackra trädet där helt naket i sin mörkaste skugga. Jag tycker inte det är en syn av besvikelse. Trädet står ju där i sin klaraste form utan prålig utsmyckning.

I mörkret får vi se oss själva på djupet. Vi tillåter oss att känna alla känslor. Det må vara skrämmande men ändå behövligt.

​"Normal people have no idea how beautiful the darkness is".

Jag kan inte sluta inspireras av utvecklingens skönhet. Efter ett ras finner vi styrkan i mörkret och möjligheten att kunna resa oss upp igen. Visst finns det chans till förändring. Vi får verktyg som vi egentligen borde använda oss av och uppskatta mer. Men trots detta säger människor att botten är nådd i en negativ bemärkelse.

Tidigare var jag rädd för mörkret. Vinterns mörker, nattens mörker och yttre mörker som letat sig in i mig. Men det finns en annan sida av mörkret, en djup lockelse. Många gånger har jag känt hur det har tagit min hand och bett mig följa med. Jag gick in som ett barn och kom ut som en vuxen. Min rädsla tonades ned samtidigt som jag kände något nytt. Jag insåg att det inte var så läskigt som jag trodde. Jag insåg att mörkret inte var dött utan något levande.

Ibland tror jag att det är det enda som lever. Och allt som lever är ju vackert, inte sant?

/ L

Likes

Comments

När jag ser mörker skapar du en gnista.
Jag trodde att allt var förlorat och att mina grenar och löv hade vissnat.
När marken faller under mina fötter hittar du en säker plats för mig att stå på.
Jag trodde att solen hade gått ner för gott men ändå får du den att stiga morgonen därpå.
När vinden river i mina segel, lugnar du vågorna.
Jag trodde jag skulle drunkna och aldrig bli kvitt frågorna.
Men du ger mig svar efter alla gånger på varje incident.
Idag vet jag att jag är säker och att denna kärlek är någonting jag tidigare aldrig har känt.

​​/ L

Likes

Comments

Jag är som en tickande bomb.

En bomb som väntar på att få explodera. Inte i ett hotfullt syfte, snarare tvärtom.
Jag är som en tickande bomb som behöver få explodera i frid.

Jag kämpar mot rädslan som står på andra sidan av dörren. Rädslan knackar inte artigt på. Han sliter upp dörren och agerar framfusigt. Mitt mod och min styrka får ständigt kämpa med att slänga ut sin fiende genom samma entré.

Jag tror inte på oro och rädsla. Nej, jag tror på det goda, kärlek, hopp och glädje. Varje dag välkomnar mitt mod dessa fenomen och jag tackar dem. En dag hoppas jag på att dem kommer att flytta in hos mig, stanna förevigt och blockera rädslan från entrén.
Det är ett önsketänkande.

Jag vet att jag har kommit en bra bit på vägen, men någonstans under ytan finns en tickande bomb.

Du skulle bara våga att trycka på den knappen vid fel tidpunkt.
Jag ska utlösa den i fridens tecken.

/ L

Likes

Comments

Har du någonsin fått frågan om du tror på Gud?

Jag har fått den frågan många gånger. Vid varje tillfälle har jag tvekat på mitt svar.

Jag är kluven om min tro.
Jag skulle vilja säga att jag tror på något som heter livet och att detta har fått smeknamn. Moder jord, Gud, Ödet...
Men Meningen, vem är han eller hon?

I stunder blir vi belönade med rikedom av alla dess slag och i nästa stund blir vi rånade på våran kärlek. Meningen, säg mig, vad är ditt syfte? Hur kan det vara meningen med att människor blir sjuka eller dör? Har du Kosmos någon större plan för oss? Men varför har ni så jävla bråttom?

Jag blir van vid tanken att livet är härligt och allting går som det ska. Men plötsligt straffar ni mig, för vad? Jobbar ni skift Gud och Djävul? Och jag ska säga dig en sak Ödet.... Ibland passar du inte dina jobbtider korrekt.

Jag förstår en del av det hela. Jag förstår att livet tar och livet ger. Med tiden får jag klartecken om att det var meningen att saker skulle ske. Då känner jag mig lättad och klok tills alarmet går och tillvaron havererar.
Hur kan ni lura mig så?

/ L

Likes

Comments

En stund då jag alltid lever i nuet...

När morgonens solstrålar skiner in genom fönstret och jag försiktigt öppnar ögonen och vaknar till en ny dag. Jag vaknar inte själv en sådan morgon. Jag vaknar i din varma famn och hör dina andetag.

Du är inte vaken, men för stunden är det vackert. Jag kollar på dig med värme och kärlek i blicken. Ditt bröst höjs och sänks i takt med dina andetag och innanför kan jag tyda ett bultande hjärta.

Jag känner mig trygg och tacksam när jag vaknar vid din sida. I den stunden finns det inte plats för en enda tanke i mitt huvud. Jag har bara det där leendet på läpparna och njuter av tillvaron.

Sedan sker det vackraste, när du vaknar, kollar mig djupt i ögonen och säger: "Godmorgon gumman".

Det är då jag lever i nuet. Och det är då jag inser att jag har min egna solstråle som är mer betydelsefull än dem som skiner utanför fönstret. Det är han som ligger bredvid mig och delar min kärleksfulla  morgonstund.

/ L

Likes

Comments

I kvällens mörka himmel.

Gatulamporna och fordonens lyktor lyser upp staden på samma sätt som de gjorde igår. Men idag är det ingen vanlig kväll. Ikväll känner jag en lugn och behaglig ström som forsar genom min kropp. En ström som jag kallar för glädje och lycka.
Februarikvällens mörka himmel skrämmer mig inte ikväll. Den ger inget dystert intryck. Ikväll är den rofylld och jag kan inte sluta begrunda den.

Jag kan heller inte sluta tänka på livets två sidor. När jag tänker efter är livet uppbyggt i två delar som bildar ett par.
Ett mynt har två sidor. För att ro en eka behöver du ha två åror. Detta plural kommer till att nå oss människor i livet också.
Det handlar inte om antingen eller som vi oftast brukar säga. Det handlar om ordet "och".
Jag kan omöjligt känna glädje eller sorg. Jag kan omöjligt vara frisk eller sjuk, och jag kan omöjligt leva eller dö.
Jag kommer att känna glädje och sorg. Jag kommer vara frisk och sjuk, och tillsist;
Jag lever nu och jag kommer att dö sen.

Livet har alltid två sidor. Två delar som bildar ett par.
Det är fascinerande att se hur tillvaron vänder på en 5-krona. Från dag till dag och stund för stund. Vi kan då trösta oss med att en jobbig dag eller stund inte varar förevigt. På andra sidan av myntet finns motsatsen och snart vänder livet på det lilla substantivet. Men lika snabbt kan livet rassla till i plånboken och fippla tillbaka myntet i föregående position.

Därför ska vi alltid glädjas åt våra fina stunder och ta till vara på dessa. Och just ikväll begrundar jag februarikvällens himmel som att jag aldrig har sett den förut.

/ L

Likes

Comments

Visst är det svårt att tro?

Men jag hatar ensamheten. Den gör mig rastlös, nervös och ibland rädd.
Men jag älskar ensamheten också. Det finns inget som distraherar mig och jag skapar bättre kontakt med själen.
​Det är så jag växer som människa.

När jag blickar tillbaka så har jag tagit mina hårdaste strider i tystnaden, utan någon vid min sida.
Det har varit tufft och stunderna har varit plågande. Ingen vill ju gå ut i krig ensam.
Varje gång vet jag dock att det har funnits en mening.
Det som plågar mig för stunden kommer att göra mig starkare och modigare till nästa strid.

Men visst är det svårt att tro, när du sitter där i ensamheten.

​/ L

Likes

Comments