View tracker

Ingen annan har gråtit för en så ynklig person som jag. Jag var ingen. Jag var en värdelös och hatad människa. Jag grät varje kväll, eller nästan varje kväll, antingen på grund av de andra eller på grund av mig själv. Jag grät tills jag somnade, eller tills jag inte orkade gråta mer. För jag var så värdelös. Och jag drömde om en person som var... som du. 

Vänd dig om nu, min starka gud, låt dina tårar falla på min hud. Låt dina tårar landa på min arm, medan jag finns och håller dig varm. 

Vänd dig mot mig och låt din kind brottas och slåss mot hatets vind, för alla dina misstag är jag blind, och jag är här, jag är din - Även om du inte vänder dig mot mig som du vänder dig mot henne. 

Vänd dig mot mig som du känner för, som skapar trygghet och aldrig stör. 

Oron du känner har ingen grund. Mitt hjärta är som ett stormigt sund; När vinden viner och åskan slår, välter jag klippan som käpprakt står, med vågor man aldrig kan tänkas se när solen är varm och himlen blå. Precis så fungerar även vi två - Jag är ett hav, och du min storm. Du styr mig med din värme, och när det blir kallt - Ditt leende är solen, ditt skratt är mitt allt. 

I alla urgamla sägner, spår 

Sagor som berättats så många år

Har man aldrig någonsin hört

Om ett vatten som förblev oberört

Av vindens vin och stormens dåd, 

Ett hav som ej kan åskans kod. 

För vad är ett hav utan dess vind? Så backa ej - Låt den slå mot din kind, och som hårda skärvor av krossat glas övertar regnet stormens bas. 

På samma sätt som regndroppar fyller hav, vet jag när din styrketråd går av, och du fyller mig på samma sätt; Din kyla gör mitt blod så hett, och fäller du tårar som regnets droppar må du ej se hur mitt hjärta hoppar. 

Och ja, jag vet att jag blott är koppar, men för mig är du mer än det renaste guld.

Jag delar din glädje, din sorg, din skuld. 

Vänd dig mot mig, min storm, min gud, kom med ett nytt ord, ett mystiskt bud. Kom med en tår så salt som hav, en ocean av det som är du och jag. 

Vänd dig mot mig och låt din kind smekas av kärlekens sköna vind,

För koppar och guld må ej bli ett -

Men för mig är din värme alltid rätt.

25 april 2016



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

 och jag sitter här och väntar på att något ska hända. På att någon ska märka mig, komma fram och trotsa mina taggar. Att se in i blomman innanför taggarna. Någon som inte är rädd för mina taggar. Någon som verkligen inte är rädd. Någon som är stark, som jag inte behöver vara rädd att skada. 

Jag skadar. Oavsett om jag vill eller inte, så skadar jag.  

Jag saknar mina vänner. Min vän Solen, och de andra. Om allt går som jag vill kanske jag får se Solen snart igen. I övermorgon. Men jag vågar inte lita på någonting. Och mitt hjärta brister över att se Solen ledsen. För även om han är Solen som alltid ska lysa för att ge andra liv märker jag när det mörknar inom honom. Han kommer aldrig använda mörkret till att skada någon, för han är Solen. Ibland önskar jag dock att han gjorde det. 

Solen kan inte få Stjärnan som han älskar. För Stjärnan har redan sin Planet. 

Stjärnan är lycklig med sin Planet, men jag undrar hur länge deras lycka kommer vara. Och jag undrar om Solen någonsin kommer skina igen.

Likes

Comments

View tracker

Och du är du.

Ingen är som jag - och ingen är som du.

Tro mig, hur du än vill det är det inte så.

Varför beter du dig så ändå?

Det måste vara enkelt att smälta in, och vara en i mängden. Det är min önskan, men det är även den omöjliga drömmen.

För ingen är som jag,

Och alla är som du.

Hela världen är som du. Du är som hela världen.

Världen är din vän, men inte min. Den har svikit mig och gett mig sår. Dessa sår läker, men går upp igen så fort jag närmar mig dig, min vän. Såren är ett tecken som varnar, och smärtan tar mig tillbaka. Tillbaka till den jag är.

Och jag är inte som du. Därför måste jag ta avstånd nu.

Jag vill. Tro mig, jag vill, men jag är rädd, så jävla rädd. Det blir fel vare sig du går eller stannar hos mig. Bara de modiga stannar. Och de tröttnar, de med.

Något skiljer mig från världen. Jag förstår den inte. Det är lätt för dig, för du förstår den. Därför förstår den dig. Därför förstår alla dig, men ingen mig,

För jag förstår ingen.

Hinder för mig är inte en bom, en mur eller en brinnande trädstam. Hinder för mig är inget jag ser, endast något jag känner. Det är tecken, signaler inifrån, en röst som talar om att "Du förtjänar inte världen. Du sa nej till den. Den erbjöd dig sin arm, men du slog bort den. Därför förtjänar du inte dess vänskap. 

Därför förtjänar jag inte din vänskap. 

När du ser på mig, talar till mig, vill jag bara skrika: "Stanna hos mig!" Men mina läppar, de rör sig ej - Jag står som förstenad och ser dig gå. Jag har förstört allt, du blir mitt straff. Ditt svek är det som blir mitt straff. Och det förtjänar jag, för det är straff eller världen. Jag förtjänar inte världen, så jag förtjänar straff. 

Varför kan inte världen vara en plats som alla förtjänar, oavsett om man väljer att följa den fullt ut? Världen är som en diktator, den vill bara ha dess trogna tjänare. Resten skjuts. Och jag blir skjuten av världen, för jag är inte som den. Så är det inte för dig, för du sitter i världens famn. Du slickar på världens fot, och kysser på världens hand. Därför belönar världen dig. Du vet inte vad sann smärta är. 

Världen sköt mig, och jag höll på att förblöda. Ensam och liten, nere på marken, så övergiven, utan någon som tröstade mig. Nu kanske ni tror att världens hjärta brast, men nej. Världen härskade när jag dog. Den klädde av sig och bad sina tjänare tappa upp ett varmt bad, med extra mycket skum. Sedan satt den där och skrattade när den såg mina ögon slockna.

Trodde den. Men kära värld, min vän - Jag är inte ett så lätt byte. Och du, världens tjänare, vet du skillnaden mellan dig och mig? Vet du vad som skiljer oss åt? Jag kan läka mina egna sår. Världen kan skjuta mig tusen gånger och åter tusen gånger till, men den kan inte ge mig dödliga sår. Aldrig. Om du däremot bryter mot världen en enda gång, och den skjuter dig med, dör du utan att veta hur du skulle räddas. För världen ser mina framgångar som misstag, men jag ser min framgång som lycka. Men när du gör något i roten på framgång, blir det ett misstag genom världens ögon. Och genom dina ögon? Vilka är ens dina ögon? Världens ögon som du, som belöning för din trogenhet,  fick låna. Men var är dina egna?

Åh, min vän. Dem tog din härskare för längesen. 

Jag är jag, 

Och du är du. 

Du är som världen, inte som jag - Och jag är varken som världen eller du. 

Jag är jag. 

Jag är mig själv.

Och jag är stolt.

Likes

Comments

Det finns folk här. 

Men ändå är jag ensam.

Kanske för att det är något annat jag längtar efter. Något jag för tillfället inte kan få. Något jag inte kommer att få på länge.

Det gör ont. 

Är det inte konstigt? Även en Ros känner smärta. Trots taggarna som finns för att skydda min kropp från den. 

Jag antar att de inte är så effektiva mot den smärta som kommer inifrån.

Likes

Comments

Jag älskar regnet. 

Regnet gör mig lugn. Regnet tar bort förväntningar. Regnet ger mig vatten så att jag kan växa. Regnet håller mig vid liv.

Men ibland behöver jag även sol.

Solen är en av mina vänner. Idag talade den till mig. Den sken på mig och gav mig ljus. Ni kanske tänker på er egen sol nu, det gula klotet uppe på himlen som får mig att längta efter regn. Det är inte den jag syftar på. Min Sol finns på jorden. Den lever. Den är min vän. Och det är jag tacksam för.

För även en svart ros behöver solljus för att växa.

Likes

Comments