View tracker

Postad i: Allmänt

Så är det skit påriktigt. Hej er!

Jag hade fullt upp från morgon till kväll igår så ursäkta tystnaden här inne. Jag började min dag med att köra Nicke till jobbet för att jag skulle kunna ha bilen till mitt förfogande resten av dagen. Sedan åkte jag iväg till Helsingfors med Elly och Achilles och vi hade en fantastiskt rolig dag tillsammans.

Vi avslutade vår dag på språng med tacokväll här hemma. Humöret låg dock i botten då jag plötsligt stod mitt uppe i universum största bråk med min syster och sånt klarar jag liksom inte alls av. Fyfan för att bråka med någon som man bryr sig så mycket om.. Senare på kvällen avlöste den ena skiten den andra och till sist hade så många demoner från de senaste åren sprungit ikapp mig så skiten eskalerade till fullständig ångest och panik. Jag hade igen nästan glömt hur vidrigt det är när det blir sådär, jag verkligen hatar den delen av mig själv och jag hatar när ångesten river i mig så jag inte vet varken in eller ut.

Sen så har mina rygg- och ben krämpor bytts ut mot en annan krämpa och jag orkar inte ens börja förklara hur det tar mig i nerverna. Nu har jag istället en obehaglig stickande känsla precis under revbenen och så strålar det ut mot sidorna. Den här känslan kommer så fort jag är hungrig och jag gissar faktiskt på halsbränna. Det skulle inte förvåna mig med tanke på alla piller jag trycker i mig. Men ska jag inte kunna ta dem i framtiden så skiter jag i det här och blir fet igen på heltid. Inte mig emot, jag älskar att äta så det kan väl kvitta. Benet värker fortfarande och efter ridningen började det göra ont i ryggen igen såå nu skiter jag i det här. Jag sov ungefär 1,5 timme inatt och utan sömn med värk och ångest blir jag en elak människa.

Det ska bli så skönt att sticka iväg härifrån på tisdag. Jag åker till mitt älskade Skåne, hem till min andra familj. Jag har ingen hemresa bokad utan tänker stanna där tills jag börjar längta hem igen. Nu avslutar jag här för jag hatar verkligen hela världen idag och vill ju inte gärna smitta av det på er. Hoppas ni hatar livet lite mindre än jag idag och får en fin lördag. Jag tror jag ska supa mig riktigt full idag sådär rakt från bag in boxen och kanske trycka in en B&J också för att få den ultimata tyck synd om mig själv - upplevelsen. Tur är Tina här just nu, en av de få personer som känner mig bättre än vad jag känner mig själv och som klarar av att inte gå mig på nerverna med bara sin existens.

Ha det!

Likes

Comments

Postad i: Hästarna

Godkväll finisar!

Jag är världens lyckligaste just nu för vet ni - jag kunde rida idag!! Och inte bara rida lite utan jag kunde rida hela min träning för Ia! Wohoo ingen är gladare än jag! 😍🎉💃

Jag var redigt nervös när jag skulle sitta upp på Silver idag och det enda jag kunde tänka på var hur förbannat jävla ont det gjorde i min rygg förra onsdagen och vad jag ska ta mig till om det kommer tillbaka medan jag rider. Jag valde att rida Silver idag för hon är lättare på så vis att hon går fram för egen motor och jag kan sitta på henne utan problem. Men jag hade ju kanske inte tänkt på hur reaktiv och kvick hon kan vara, speciellt när hon varit ledig dagen innan. Jag höll på att få mig en flygtur vid första galoppen men förutom den incidenten och några brunst fasoner mitt i lektionen gick det hur bra som helst att rida! Visst, helt smärtfritt var det inte, jag kan tex inte rida lätt trav eller lägga någon större vikt på vänster ben - men jag kunde rida. Jag fick till och med beröm av Ia för hur väl jag passade ihop med Silver 😍

Jag är på så jäkla gott humör just nu. Jag förstår att jag måste ta det lugnt nu och jag behövde ju nog en hel del assistans av syster idag i stallet då jag inte kan lyfta något utan att det hugger till i svanken men bara känslan av att kunna åka till stallet och rida om jag känner för det är himla befriande. Det är lustigt det där med hur hjärnan funkar - jag är världens lataste person och jag kan verkligen behöva strida med mig själv för att ta mig iväg till stallet alla dagar. Men så när jag plötsligt fråntas möjligheten att kunna göra det, ja då jäklar kan jag knappt tänka på något annat. Någon där ute som läst psykologi som kanske kan förklara vad det beror på? Spännande är det hur som helst haha!

Efter träningen kelade jag länge och väl med världens finaste Jackson och jag fick nästan nypa mig i armen så fin som han är. Min drömkille alla kategorier 💖 Jag är lite nervös över att sitta upp på honom igen faktiskt, han är rätt så biffig just nu och har redigt med överskottsenergi. Syster kanade efter honom hela vägen in från hagen medan han gick mer på bakbenen än på alla fyra. Lille knäpphästen!

Nu ska jag avsluta den här fantastiska dagen med ett cheatmeal. En ljuvlig doft av pommes sprider sig som bäst i huset och jag ska avnjuta dem med ett berg ketchup (alltid sockerfri, all annan ketchup smakar röv) och cola zero. En lite bättre torsdag helt enkelt 👌 Godnatt allihopa!

Likes

Comments

Postad i: Foton & bilder, Hästarna

Eftersom jag inte kan rida just nu och har haft en rätt tråkig period med hästarna så har jag inget nytt och kul att skriva om på häst fronten. Jag längtar tillbaka till sadeln igen, jag längtar efter att få träna och ha roligt med mina fyrbenta bästisar igen och jag ser fram emot våren och tävlingssäsongen.

I väntan på fräscha bilder och något nytt från stallet så tänkte jag visa några bilder på Jack och hans utveckling de senaste sju månaderna. Nu har jag ju som sagt inga dagsfärska ridbilder på honom så det får bli fram till december. Så fort det blir ljusare ute ska syster och jag ha massa photoshoots ute i paddocken - de senaste tre Equiline seten är ju ofotade sådär officiellt så vi har att stå i 😉

Jack april 2016

Maj 2016

Juli 2016

Augusti 2016

September 2016

Oktober 2016

November 2016

December 2016

Jag är rätt stolt över min och Jacks utveckling på bara lite mer än ett halvt år. Det ska bli spännande att se hur det ser ut om ytterligare ett halvt år, om vi får hållas friska och allt går som det ska så kör vi och ser var vi hamnar sen 😉

Likes

Comments

Postad i: Allmänt

Åh ni kan aldrig gissa vad som hände idag?!

Jag åkte ju till sjukhuset idag för att äntligen få träffa en läkare och få veta vad som felar med min rygg och mitt ben. När jag kom dit visade det sig att jag inte alls skulle få träffa en läkare utan en fysioterapeut. Suck!! tänkte jag och var lagom bitter när jag blev inkallad.

Men alltså den kvinnan gjorde nog magi vad än hon gjorde! För det första var hela hon helt fantastisk, hela hennes energi utstrålade lugn och vänlighet - och jag som avskyr sjukhus och får ångest bara av att sätta mig i bilen för att åka dit kände mig helt avslappnad i hennes närhet. Hon var så noggrann och gick systematiskt igenom alla punkter på sitt papper, testade och kände för att avgöra var smärtan kommer ifrån och hur den uppkommit. Hon visade mig olika övningar och rörelser för att stretcha musklerna, och hur jag kunde röra mig för att lindra nervsmärtan. Till sist tejpade hon min rygg och rumpa med kinetiskt tejp på de ställen hon trodde orsakade smärtan.

Jag var rätt skeptisk över att några fjuttiga övningar och lite tejp verkligen skulle hjälpa efter den här helvetes veckan och frågade om inte en läkare kunde skriva ut mer muskelrelaxerande tabletter för säkerhets skull. Jag må vara löjlig men jag vill inte att den smärtan jag hade i onsdags ska komma tillbaka, jag är livrädd för det faktiskt.. Hon förstod min rädsla och bad en läkare skriva ett recept innan jag gick. Alltså bägge tummar upp och tio poäng till denna fantastiska kvinna! Jag har alltid haft himla svårt för läkare och läkarbesök, jag blir kallsvettig bara av att sitta där och får tvinga mig själv att hållas lugn. Men med den här kvinnan kände jag mig trygg i över en timme, det var något nytt!

Åkte sen på äventyr med frugan och vi hade en helt jävla perfekt dag tillsammans, så som för det mesta när vi slår våra fantastiska skapelser ihop och umgås en hel dag 👌 Vi åkte och solade och jag brände röven och ryggen i solariet (rätt ironiskt med tanke på vad jag skrev tidigare idag hahaha!) och kinetiska tejpen typ smälte sönder. Sen hade roligt på andras bekostnad i Sello, åt gott på vår cheatday så som sig bör och sedan spenderade vi lite för lång tid inne i Citymarket där vi luktade på sköljmedel. Jag storshoppade inne på Gina Tricot och handlade två plagg för hela fem euro, det ni!

Någonstans där bland allt det där hajade jag plötsligt till - jag var helt smärtfri. Alltså fattar ni??!!! Jag hade inte det minsta ont nånstans för första gången på en vecka när vi stod där, trots en hel dag på "språng". Alltså jag var helt amazed, inte ens muskelrelaxerande hade jag tagit eftersom jag skulle köra på dagen - så vilken annan förklaring finns det än att tejpen och de små stretch övningarna hjälpte?? Jag är helt mållös iaf! Nu värker det lite men inte alls som tidigare kvällar den senaste veckan. Jag har inte velat vara utan tabletterna så ont som det gjort och jag började seriöst tappa hoppet om att det nånsin skulle sluta göra ont. Okej, fullt så dramatiskt var det ju kanske inte, men herregud så frustrerande det är att ha ont någonstans och bli begränsad i allt!

Nu vågar jag ju inte ropa hej riktigt ännu, jag ska fortsätta ta muskelrelaxerande till natten för att ge musklerna en chans att vila ut ordentligt medan jag sover. Sedan ska jag stretcha på morgonen i lugn och ro och ta det lugnt ett tag till, men sen borde jag vara fit for fight igen. Hurra!! Jag överväger dock att rida träningen imorgon ändå, jag vill inte förlora min plats och att betala för fler träningar där jag inte själv rider har jag ingen större lust med. Läkaren skrev ut ett intyg på att jag är oförmögen att anstränga mig just nu men nu är det ju inte ett jobb att rida en träning haha. Men jag får se vad jag bestämmer mig för, jag vill ju inte gärna att piriformis muskeln krampar ihop igen och så är jag tillbaka på ruta ett igen - men jag vill ju så gärna rida!!

Godnatt allihopa, sov gott!

Ursäkta den täta strömmen av selfies här, jag underhåller mig själv med att ta en massa selfies på dagarna hahahaha!

Likes

Comments

Postad i: Allmänt

Hej vänner! Tusen tack för alla kommentarer på föregående inlägget, det var inte helt lätt att publicera det så att läsa era peppande ord känns bra 💖

Idag ska jag återigen till sjukhuset och hoppas på att få någon klarhet i vad som felar med mitt ben. Jag börjar bli redigt trött på att inte kunna göra något alls och det är svårt att hålla humöret uppe när jag inte kan träna eller rida så som jag skulle vilja.. Jag fattar inte hur de som är långtidssjuka pallar med vardagen, speciellt om de är begränsade i vad de kan göra. Det måste ju vara fruktansvärt jobbigt och tära massor på psyket. All min respekt till dem, verkligen. Jag själv lider "bara" av kronisk värk i ryggen men den är inte nära på så pass illa så att jag inte skulle kunna leva ett vanligt liv och göra de saker jag känner för.

Nu hoppas jag på att bli kvitt den här smärtan jag haft den senaste veckan för det har inte varit trevligt alls kan jag lova. Jag känner mig som världens gnällspik och nu när tålamodet börjar tryta så vet jag att jag kommer bli så jäkla jobbig mot allt och alla och det orkar ingen med, mig själv medräknad. Jag ska dessutom flyga till Köpenhamn på tisdag och det funkar ju inte att släpa på en tung väska och skynda mellan gate och tåg om benet är cp..

Idag ska jag och frugan dra iväg på äventyr efter att vi är klara hos respektive läkare. Vad vi hittar på är ännu oklart men sola ska vi åtminstone göra för åh så det är skönt att ligga där i 20 minuter och bara njuta av värmen och "solen"! Jag älskar att jag redan fått lite färg på kroppen efter bara två gånger i solariet. Jag kan inte säga att jag blivit brun för det har jag inte utan jag är en ton ifrån likblek vilket känns som en vinst i sig haha! Vilket jobb det kommer vara att få till den där mörka brännan igen men det är ett projekt jag gladeligen lägger tid, energi och pengar på. Jag bryr mig faktiskt inte ett skit om det där med att det är farligt att sola solarie för det är lite överdrivet faktiskt. Solar man smart och använder solarielotion som återfuktar huden samt är noga med att aldrig bränna sig så är det inte det minsta farligare än att vara utomhus. Sen så kanske man inte behöver sola 20 minuter fem gånger i veckan för då kan man ju räkna med att se ut som ett russin innan man är 45, måtta med allt liksom. Egentligen ska jag nog inte sitta här och förespråka att sola solarium men alla tar ansvar över sin egen kropp och jag har bara upplevt positiva saker med att åka till solarie öarna regelbundet. Det finns inget mer avslappnande än att ligga där och bara stänga av hjärnan och låta kroppen suga i sig d-vitaminet. Efteråt är jag piggare än nånsin och känner mig så fräsch som jag aldrig gör annars, och så är det ju så snyggt att ha lite färg på kroppen! Man ser snäppet lite mer levande ut och som jag skrev så är det en sak att vara fet men att vara blekfet (min autocorrect envisas att skriva blekhet hahahaha) är bara big no no för mig 😉

Bla bla bla, sällan jag svamlar iväg såhär i mina morgoninlägg. Nu måste jag gå och göra mig i ordning och ta tag i den här dagen. Håll tummarna för att läkaren hittar vad som felar och att jag snart är tillbaka i sadeln och på gymmet.. Ha en fin dag, kram!

Likes

Comments

Postad i: Allmänt, Min viktresa

Jag vill dela med mig av mina tankar kring kroppshetsen och smalhysterin som alltid följer hand i hand med januari och nytt år. Eller vadå, den finns ju där mest hela tiden, överallt, men just den här tiden på året känns det som att den fullständigt eskalerar. Instagram exploderar av alla inspirational quotes, bilder på vältränade rumpor med käcka citat som att du bara behöver börja för att bli en champion. Nyårslöften avläggs där det lovas att äta så lite som möjligt och träna så mycket och ofta som möjligt. Man ska ständigt förbättra sig själv, bli starkare, snabbare, smalare, duktigare. Man ska ha dyra träningskläder och man ska ta bilder på gymmet och utanför i alla vinklar och situationer. Man ska mealpreppa och man ska ta hand om sig själv utöver tränandet och det vanliga livet. Man ska helt enkelt bara vara så jävla snygg och perfekt hela tiden, för det är då man duger. All denna kroppshetsen bidrar till att fler och fler trampar ner sig i ätstörnings träsket, ett helvetes hål där jag själv är nere och kämpar from time to time.

Och jag ska inte ljuga för er eller försöka framstå som något bättre. Jag faller också för allt det där. Jag faller för trycket och känner ständigt att jag behöver förbättra mig själv, bli lite bättre, lite starkare och bara lite snyggare - för då kommer mitt liv bli så mycket bättre. Jag följer otaliga fitspo konton på Instagram, jag blir peppad av alla dessa käcka quotes överallt och jag letar ständigt efter den bästa vinkeln att ta selfies i för att se så smal ut som möjligt. Min hjärna är programmerad till att smal=lycklig och att jag omöjligt kan vara lycklig om jag är tjock. Det är vårt samhälle som format mig och programmerat min hjärna såhär, och jag är långt ifrån ensam. Det kniper till i magen när jag stöter på unga tjejers Instagram konton där de gör allt i sin makt för att se ut som som sina förebilder, för att få flest likes och för att känna sig duktiga. Jag tänker att det är så synd om dem och önskar att det inte skulle vara såhär - och sedan inser jag att jag gör precis samma sak själv.

Januari är här, månaden som är känd som nystartens och bantningens månad. Alla får en kick av känslan av en fräsch start och lovar än det ena och än det andra. Gymmen är fyllda till bristningsgränsen med ivriga människor som banne mig ska börja sin resa mot sitt nya, vältränade jag. Försäljningen av träningskläder och redskap skjuter i höjden och proteinpulvren och tillskotten är slutsålda på alla webbshoppar. Det är inget fel på det här alls, förutom när det tyvärr spårar ut för så många. Jag är en av dem det spårade ut för, så pass att det höll på att gå riktigt illa. 

Jag blev så matad med information om att jag måste gå ner i vikt för att duga så mitt huvud var så sprängfyllt med tankar om träning och kost så snart fick inget annat plats längre. Jag var fast besluten om att bara jag fick väck allt fett så skulle all ångest och skit försvinna och mitt liv skulle bli en enda dans på rosor. Vad jag inte förstod var att jag identifierade mig själv med mitt fett och hade gjort det så länge att jag inte ens visste vem jag var utan allt det. I takt med att kilona rasade förlorade jag mig själv mer och mer så till den grad att jag till sist inte ens kände igen tjejen i spegeln längre. Vad jag trodde skulle bli början på mitt nya, lyckliga liv visade sig vara början på en mardröm fylld av självförakt och kroppshat.

Aldrig någonsin har jag mått så dåligt som jag gjorde när jag vägde 75 kg. Jag hade kämpat röven av mig i ett och ett halvt år och lyckats med något som inte många klarar av på så kort tid, jag hade gått ner hälften av min kroppsvikt utan operation eller andra hjälpmedel. Utåt sett målade jag upp en bild där jag åt hälsosamt och regelbundet, där jag kände mig stark och kunde springa långt och lyfta tungt. Sanningen var dock en helt annan, jag hade svält mig själv och gått ner mig så djupt i anorexi träsket så jag inte visste hur fan jag skulle ta mig upp därifrån. Plötsligt kändes alla de käcka citaten och fitspo bilderna som en käftsmäll, de var bara en bekräftelse på vilket jävla misslyckande jag var och jag ville bara spy på hela skiten. Aldrig någonsin har jag känt mig så värdelös som hösten -15, jag var smal och snygg men inte fan var jag det minsta lyckligare för det. Tvärtom så mådde jag mer skit än jag någonsin gjort, varför var det ingen som hade berättat om den delen av hetsen? Varför var det ingen som sade åt mig att det kvittar hur mycket jag bantar eller tränar så kommer jag ändå aldrig vara nöjd? Varför var det ingen som sade åt mig att om jag hatar mig själv och min kropp från första början så kommer jag aldrig kunna bli lycklig oavsett vad jag väger?

140+ kg och 75 kg. Jag mår inte bra på någon av bilderna men jag kan inte minnas att jag någonsin skulle mått så dåligt när jag vägde 140 kg som jag gjorde när jag låg på 75 kg. När jag var stor så var jag stor och så tänkte jag faktiskt inte himla mycket på det. Jag har alltid haft relativt bra självförtroende och det var sällan jag lät min vikt hindra mig i något jag ville göra. Jag visste att jag var tjock och jag visste att jag nog borde leva hälsosammare men jag stressade aldrig över det. Såklart fanns det stunder då jag skämdes och önskade att jag kunde sjunka under jorden och slippa alla hånande och elaka blickar men för det mesta gick jag rak i ryggen med huvudet högt. Jag var ju jag, skit samma att min ass var en och en halv meter bred liksom. Men så kom den där stunden på stranden i Thailand då jag bestämde mig för att nu får det räcka, den mest förödmjukande stunden i mitt liv som kickstartade ett händelseförlopp som skulle komma att sluta riktigt illa. Stunden då jag kände att jag inte duger som jag är och jag måste förbättra mig, att jag måste gå ner i vikt och bli snygg för då jäklar - då kommer allt bli så mycket bättre! Eller, då kommer jag i alla fall få sola i bikini ifredstranden i Thailand utan att någon kommer fram och rekommenderar en klinik som utför fetma operationer till mig.

Jag nådde mitt mål på en ohälsosamt kort tid och det enda folk kunde se var hur duktig jag varit, hur otroligt många kilon jag gjort mig av med och vilken fantastisk förebild jag var. Aldrig har jag fått så mycket uppmärksamhet som jag fick under hösten 2015. Min inkorg fullkomligen svämmade över av meddelanden av bekanta och främlingar som ville ha tips och råd kring diet och träning, jag fick förfrågningar om att delta i alla möjliga olika föreläsningar och artiklar, jag stod modell för sminkmärken och webbshoppar och jag matades med komplimanger från alla håll och kanter, även från de mest otänkbara personerna. Såna som var mina plågoandar under skoltiden kom fram och klappade mig på axeln för nu dög jag ju, nu var jag inte fet och äcklig längre. Jag vet inte hur många killar som ville träffas, jag var något av en kändis på det stora vape forumet och jag sög i mig all uppmärksamhet så till den grad att jag glömde bort vem jag är och att jag faktiskt har en man som älskar mig och har älskat mig sen dag ett oavsett hur jag sett ut.

Jag gled länge på denna vågen tills det en dag plötsligt slog mig som en tsunami - jag ville inte ha den där jävla uppmärksamheten. Inte alls, inte ens lite. Jag ville inte vara någons förebild, jag ville inte dela med mig av diet och träningstips och jag orkade inte längre höra på allt beröm från höger och vänster. Jag blev äcklad över att det var så tydligt hur jag duger som smal men som tjock var jag bara någon i mängden, ingen alls. Plötsligt började uppmärksamheten kännas falsk och elak och värre än glåporden och de fula blickarna jag fick ta som tjock. Jag äcklades över hur samhället är, hur tydligt det var att man måste vara smal för att duga, men mest av allt äcklades jag av mig själv. För jag hade ju inte gått ner i vikt genom ett hälsosamt leverne, jag hade inte en stark kropp och en platt mage. Nej, jag hade ju svält mig. Jag hade utvecklat ett belöningssystem där jag fick unna mig en näve kolhydrater om jag lät bli att äta på två dagar. Jag mätte min framgång i hur synliga alla ben i min kropp var och det enda som  spelade någon roll var att det visade minus på vågen varje gång jag klev på den, vilket var två gånger om dagen. Mitt uppe i allt detta visste jag hur jävla galet allt det där var men ändå fortsatte jag, med komplimangerna och uppmärksamheten som bränsle på min eld.

Jag vill aldrig någonsin dit igen. Hela 2015 känns som en enda lång mardröm och jag ryser när jag tänker på den. Men det var ju inte bara i mitt huvud demonerna satt, nej hand i hand med all den där osäkerheten och den oäkta uppmärksamheten följde också ett gäng riktigt ohälsosamma förhållanden. Jag släppte in människor alldeles för nära inpå för att jag trodde att jag behövde dem. En av dessa människor hetsade mig att bli ännu smalare för att annars skulle jag förlora allt som är viktigt för mig. Jag minns vilken fruktansvärd känsla det var att stiga på vågen och inse att tiden håller på att rinna ut, jag var fortfarande för tjock och jag måste gå ner några kilon till för att duga. För jag var inte bra nog när jag svälte mig så att jag svimmade varje gång jag reste mig, när jag var så smal som jag aldrig varit i vuxen ålder. Nej, jag skulle ner mer, mer och mer - det var aldrig nog.

Jag vill dela med mig av de här bilderna till er även om jag kanske inte är helt bekväm med hur jag ser ut och känner mig just nu. Som jag berättade för er bestämde jag mig för att göra detta på ett annat sätt den här gången, på ett sätt där jag inte hatar mig själv och varje cell i min kropp varenda dag. Jag vägrar gå ner mig i anorexi träsket igen och lika lite vill jag hetsäta mig igenom varje dag. Jag vill helt enkelt hitta en balans där jag känner att jag har kontroll över mina tankar och över vad jag stoppar i mig, en balans där jag mår bra och känner mig duktig och stark. För att det ska lyckas så måste jag acceptera mig själv och min kropp, något jag har jobbat stenhårt med den senaste tiden. Jag vill inte hata mig själv längre, jag vill inte äcklas av min egen spegelbild och förakta varenda centimeter av min kropp. Jag är trött på kroppsförakten och fetthatet, hur ska jag nånsin kunna älska mig själv påriktigt om jag ständigt tänker att jag måste förbättra mig innan jag kan göra det? Om jag bara gör det tvärtom istället, om jag bara lär mig älska mig själv som jag är nu så är jag säker på att resten följer med mycket lättare. Jag är i alla fall stolt över vad jag åstadkommit hittills, visst känns det jobbigt med stor viktuppgång, det känns som att jag är tillbaka på ruta ett igen - men på samma gång är jag stolt. Jag har tacklat mina värsta demoner och jag har klarat av att ta mig upp från de djupaste träsken utan att drunkna. Vad spelar då en fluffig mage och dallriga lår för roll, det är ju jag?

Likes

Comments

Postad i: Allmänt

Hej finisar! Hoppas allt är bra med er denna kyliga tisdag.

Jag vaknade imorse utvilad och nöjd för första morgonen på rätt länge. En lång varm dusch innan läggdags och så rena, krispiga lakan är det absolut bästa receptet för en god natts sömn. Medicinerna jag tar gör mig mosig och trött i både kropp och knopp och det känns som att det kvittat hur länge jag sovit den senaste veckan så har jag inte känt mig utvilad när jag vaknat. Men nu så!

Igår var jag tvungen att åka till sjukhuset för att en läkare skulle få kolla på mitt ben. Nu gör det nämligen inte ont i ryggen längre utan smärtan har flyttat sig ner i benet - rättare sagt i låret precis under skinkan. Det bränner och sticker och varje gång jag försöker böja mig framåt eller ska sträcka på benet så krampar det på samma sätt som det gör precis sekunden innan man får sendrag. Den känslan är alltså där hela tiden och nu börjar mina nerver tryta på allvar..

I vilket fall som helst var det så gott som omöjligt att få någon läkartid. Jag lovade mig själv att inte ens börja skriva något om den allmänna vården här i Raseborg för jag är inte helt säker på att jag kan hålla god ton. Men alltså hur svårt ska det vara egentligen?? Förra onsdagen ringde jag sjukhuset i panik då jag hade så ont så jag trodde jag skulle dö, ja - helt seriöst så var det så illa. Jag slog 112 flera gånger men vågade aldrig ringa, varför vet jag inte ens? Aja hur som helst så ringde jag ju sjukhuset bara för att få höra att det råder kaos där och sköterskan rekommenderade att jag fortsätter knapra piller och försöker stå ut tills nästa dag för att slippa köa i typ sex timmar. På torsdagen ringde jag hälsovårdscentralen men där var det två timmar lång telefonkö och jag sket i att lyssna vidare efter att jag hörde det så slog på luren. Sen åkte jag ju privat till läkare och betalade 120 euro för lite rumpepill i ungefär två och en halv minut.

Nu har jag knaprat piller i mängder i snart en veckas tid och det har bara blivit lite bättre. Jag är bitter och inåtvänd över att inte kunna träna, jag saknar att rida mina hästar och jag börjar bli redigt fittig på att inte kunna stå, gå, sitta eller ligga skapligt utan att det smärtar och bränner. Jag känner mig seriöst som en pensionär när jag inte kan gå eller ställa mig upp utan att ta stöd av väggen eller möblerna, rullator next!

Så jag ringde till hvc pånytt igår och kom fram efter bara några minuter i kö hör och häpna! Så förklarade jag mina åkommor för sköterskan varpå hon svarade att hon tyvärr inte kan hjälpa mig för hon har inga lediga läkartider alls kvar i januari längre. Say what now?? Assåeeh näe, jag fick bita mig länge och väl i tungan innan jag frågade henne vad hon tycker att jag ska ta mig till då.. Jag förstår ju att det inte är hennes, ej heller läkarnas fel att tiden inte räcker till utan det är ju slipsnissarna som bestämmer i vår stad som felet ligger hos så det är ju klart att jag inte tar ut min frustration på dem. Men det är svårt att bita ihop och hålla en saklig ton när man bara vill skrika rakt ut att "vad fan är det för fel på er, hur jävla svårt ska det va att bara få gå till en läkare?!". Nåja, hon hade en tid att erbjuda mig och den var inom 45 minuter från det att jag ringde och jag var ju tvungen att ta den även om jag satt hemma utan bil just då.

Snälla pappa skjutsade mig till sjukhuset och väl där visade det sig att ytterligare tre personer hade samma läkartid som jag och att tiden visst inte skulle hålla som planerat. Aja, nu var jag redan där och orkade verkligen inte bry mig så satt mig ner och väntade och var tacksam över att jag laddat mobilen innan vi åkte. Till min stora förvåning blev jag inropad typ en kvart senare och tänkte att jag för en gångs skull hade tur. Nä, det hade jag ju inte alls det för det var ingen läkare som tog emot mig utan en sköterska. En sköterska som berättade att det var fullt upp på sjukhuset och det hade skett dubbelbokningar så om jag ville kunde jag fortsätta vänta på att en läkare skulle hinna titta på mig men det skulle i värsta fall dröja ända till kvällen. Eller så kunde jag boka in en ny tid till fysio akuten tills imorgon och hoppas på det bästa där. Vid det skedet var jag så uppgiven så jag sket i vilket och bokade om tiden. Istället gav sköterskan mig en färgglad käck broschyr där jag skulle lära mig andas rätt för att hantera smärta och värk bättre. Eh, visst - tack så himla mycket för den hjälpen, den bortkastade tiden och det onödiga körandet fram och tillbaka till Ekenäs. För jag har ju inte annat för mig ☺☺

Okej, jag inser nu att jag precis skrivit ett helt inlägg om mitt tillstånd och mitt misslyckade läkarbesök - så kanske jag inte har så mycket annat för mig eftersom det här tycks vara det mest spännande som händer i mitt liv just nu. Nä men missförstå mig rätt nu, det är verkligen inte sköterskornas eller läkarnas fel att det är såhär och jag är absolut inte bitter eller arg på dem. Tvärtom lyfter jag på hatten till dem för att de orkar slita femton timmars pass, jobba för tre på en gång och ändå orka bemöta patienterna med ett leende och en trevlig attityd. Det hade jag nog inte klarat av om jag vore lika stressad och trött som de flesta verkar vara där på sjukhuset, så verkligen all eloge till dem. Min ilska riktas till dem som bestämmer att det ska sparas pengar, beskäras här och dras in där. Förnya det här, låna pengar där - såklart är det vi som lider av det, inte dem. Slipsnissarna sitter där och tar en massa beslut på papper och deras största huvudbry är vart de ska åka på sin fyra veckor långa betalda semester och vart de ska göra av sin monstruösa lön varje månad.

Nä stopp nu Cessi, jag skulle inte skriva om det här nu hade jag ju bestämt, för det spårar bara ut när jag eldar upp mig haha!

Inatt fick jag besök av Yaromir i mina drömmar. Det var första gången jag drömde om honom sen han dog och jag minns inte var vi var eller vad vi gjorde i drömmen, jag minns bara känslan av att han var nära mig hela tiden och den känslan satt kvar även efter att jag vaknat. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på min bästa vän och jag saknar honom så det river sönder mig inifrån. När jag tittar upp på himlen klumpar sig gråten i halsen och jag skulle göra vad som helst för att ha honom här hemma med mig där han retade gallfeber på mig med sitt eviga stirrande på mig, istället är han långt borta uppe bland stjärnorna 😢

Men att han hälsade på mig i mina drömmar inatt betyder väl ändå att han fortfarande vaktar över mig, trots att han inte står där i köket och viftar på lille stumpen när jag kommer ner på morgonen? Jag vill tro att han gör det i varje fall.. älskade Yaromir 💖

Nu sätter jag punkt här innan jag tröttar ut er helt med mitt svammel. Jag önskar er alla en fin dag, jag ska försöka göra det bästa av min situation och försöka svänga de negativa tankarna till något bättre. Puss och kram!

Det finns seriöst ingen bättre känsla än när jag är i fas med mig själv. När naglarna och fransarna är nygjorda, håret är precis färgat och brännan börjar synas efter några gånger i solariet. Jag känner mig aldrig så fräsch som när allt är on point, och så den här fräscha känslan som kommer inifrån efter en vecka av hälsosamt leverne kronar det hela. Jag springer omkring i huset och tar selfies i alla rum och vinklar, man måste ju passa när man för en gångs skull känner sig snygg haha!

Jag älskar mina piller och pulver, de ger mig trygghet i det jag håller på med och gör så jag blir mer peppad och fokuserad. Kanske det är placebo och kanske jag slänger en massa pengar i sjön, men det skiter jag faktiskt i för det funkar för mig anyway!

"Bring me food now you hooman slave." Där uppe sitter hon varje dag och spejar ut över sin kingdom

Likes

Comments

Postad i: Hästarna

Jag läser många hästbloggar drivna av både hopp- och dressyr ryttare för att få inspiration, tips och råd kring utrustning och för att hänga med i svängarna helt enkelt. På Ingrid Skoogs blogg går kommentarsfältet varmt då hennes läsare tycker att hon inte rider tillräckligt varierat med sin Ems.

Efter att ha läst alla kommentarer från ryttare som tycker det är ett djurskyddsbrott att bara rida ut i skogen en gång i veckan till de som bara rider i ridhus/paddock tänkte jag att jag kunde dela med mig av min syn på vikten av att rida varierat.

När vardagen rullar på som den ska rids mina hästar fyra eller fem dagar i veckan och är lediga eller jobbar på lina resterande dagar. Nu har det blivit en längre lugnare period pga diverse orsaker men eftersom tävlingssäsongen är på inkommande har vi trappat upp träningen sakta men säkert igen. Jag skyndar långsamt med Jack då han är äldre och rider inte lika ansträngande och långa pass som med Silver just därför. Han kan redan rörelserna och uppgifterna så jag behöver inte nöta på dem utan bara upprätthålla hans kondition och sakta men säkert bygga en stark och hållbar kropp. Silver är inte helt trygg i rörelserna och behöver stärka sina gångarter samt öva på sin koncentration så henne rider jag lite längre pass med när vi tränar.

Jag är noggrann med att variera träningen så att hästarnas motivation hålls uppe och att de tycker att träningen är kul. Jag försöker också variera underlag minst två gånger i veckan för senorna och ledarnas skull, nu på vintern räcker det med att skritta ut för de frusna vägarna är perfekt hårda för att stärka benen. Vi har lyxen att ha en himla fint botten i både ridhuset och i paddocken, geopaden är fantastiskt bra underlag att rida på som varierar beroende på hur fuktigt det är.

En vanlig vecka kan se ut såhär för hästarna:

Måndag: Arbete inspänd på lina ca 30 minuter inklusive uppvärmning och avskrittning. Jag är lite nojig med att longera då jag tycker att det medför onödigt slitage på hästarna att arbeta på böjt spår så jag försöker hålla den träningsformen till ett minimum. Tömkörning är något jag skulle vilja lära mig då det är ett utmärkt alternativ till longering och man kan jobba hästen på samma sätt som från ryggen. Om vår förening ordnar en clinic igen ska jag absolut delta!

Tisdag: Träna dressyr ca 45 min inklusive uppvärmning och avskrittning. Ibland rider jag längre än så, ibland kortare - jag avslutar passet då hästen går som jag vill och vi uppnår de saker jag bestämt mig för att träna den dagen. Med Jack rider jag rätt lite trav då det är den mest slitsamma gångarten, galopp och skritt är bäst för att stärka och bygga muskler.

Onsdag: Skritt jobba minst en timme, gärna ute på hårt underlag. Ibland tillåter inte vädret eller tidtabellen att rida ut och då skritt jobbar jag istället i ridhuset eller i paddocken. Jag fokuserar mycket på sidvärtes rörelser och samling samt lydnad under dessa pass.

Torsdag: Jogga i ca 30 minuter. Under de här passen rider jag samma rörelser som under ett dressyrpass men i en lång och låg form så hästen får stretcha ut ordentligt och bli lösgjord. Mitt i joggingpasset plockar jag alltid upp hästen i en högre form för att känna efterspänsten finns där, men utöver det rullar jag oftast på i ett aktivt tempo och checkar av så hästen är framför skänkeln och ärlig på stödet till handen.

Fredag: Träna dressyr för tränare/träna på egen hand, oftast ca en timme. Under träningen vill jag att hästen ska vara lösgjord och lyhörd så jag kan ut det mesta av pengarna jag lägger ut på att rida för tränare, därav jogget dagen innan.

Lördag: Rida ut i ett friskt tempo för att höja på motivationen och se så att hästarna behåller sin framåtbjudning. Klättra gärna i mån av möjlighet. Jag märker tydligt på mina hästar när de tycker ridhuset eller paddocken blir för enformigt. De tappar framåtbjudningen och hittar på en massa hyss för att få lite action. De ser hemulen i alla hörn och blir allmänt jobbiga att rida. Då vet jag att det är dags att skippa de fyra väggarna och rida ut i skogen och låta dem springa av sig. För tillfället är det dock ett självmordsuppdrag att ge sig ut ensam med mina hästar då de har varit riktigt heta hela vintern, och med sällskap är jag inte så säker på att jag skulle kunna hålla dem det har blivit rätt få uteritter på sistone. fort vi kommer in i rutinerna igen ska det dock bli ändring det, nu har det räckt med bus lösa i ridhuset eller ute i snön på lina för att pigga upp dem när de känts som att motivationen tryter. Klättring är den absolut bästa styrketräningen för hästar så jag försöker klättra så mycket jag kan i mån av möjlighet. Det gör jag oftast med hjälp av gramaner för att underlätta för dem att komma upp med ryggen och därmed bygga rätt muskler. Jag spänner självklart aldrig någonsin in dem men ger dem ett litet stöd för att försäkra mig om att de inte belastar sig fel.

Söndag: Vila. Endera får de stå helt eller så får de promenera för hand alternativt busa lösa i ridhuset.

Nu är det ju inte ens nära på alltid som en vecka ser ut såhär, det beror helt på hur jag mår och om jag har träning inbokad eller inte. Jag bryr mig inte heller om mina hästar är lediga några dagar extra eller om de inte blir tränade alls ibland. Såklart har jag drömmar och mål att uppnå tillsammans med dem och det är viktigt att med rutiner men de är trots allt inga GP-hästar utan mina kompisar. Det är alltså inte blodigt allvar även om båda två ska tävla aktivt den här säsongen. Jag har provat på det där med att slaviskt följa ett veckoschema och det funkar inte alls för mig. Det funkar inte för mig att tvinga mig själv att rida, känner jag inte för att göra det en dag så gör jag det inte heller för då blir det bara pannkaka.

Jag älskar att skriva listor, göra scheman och strukturera upp saker och ting - jag är en riktigt nörd när det kommer till sånt och jag har otaliga anteckningsböcker med fina pärmar och guldiga blad där jag skriver ner allt som gäller hästarnas (och min) träning. För det mesta följer jag det till punkt och pricka men råkar det sig att det inte blir som planerat är det inget som stör mig. Huvudsaken är ändå att jag alltid joggar och rider igenom hästarna dagen innan en träning och dagen efter ska de alltid röra på sig. Sedan vill jag gärna jobba dem på lina dagen efter att de vilat mest för att checka av så att de inte är stela eller ömma och så att de får busa av sig eventuell överskottsenergi. Resten kvittar egentligen ☺

Det blev kanske ett rätt luddigt inlägg, jag ber om ursäkt över det, men jag hoppas att jag lyckades förmedla min filosofi kring hästarnas träning och vikten av varierad träning. Jag vill också understryka att jag inte på något vis är någon expert inom ämnet utan jag delar helt enkelt bara av mig av vad som är ett fungerande koncept för mina hästar. Jag är rätt stolt över Jacks utveckling och hur fin jag fått honom i kroppen på bara nio månader, och Silver har blivit rätt maffig i kroppen hon med sen jag köpte henne i september. Jag har följt detta upplägg med bägge två och känner mig trygg i det. Hur planerar ni veckan för era hästar? Dela gärna med er i kommentarsfältet!

Såhär ser det ut när jag jobbar hästarna på lina. Jag är inget större fan av att spänna in med stumma inspänningstyglar utan använder en chambon för att hjälpa dem söka sig neråt och ett brett gummiband kring rumpan för att hjälpa dem få in bakbenen under sig och höja ryggen.


Såhär kan det se ut på ett träningspass där vi tränar styrka och koordination. Jack är bekväm i en lite högre form och trivs att jobba där, dock måste jag vara jätte observant så han inte kryper bakom lod och knäpper av i nacken = oärlig form där han springer med sänkt rygg och bakom skänkeln.


Uteritter och klättring är bland det bästa som finns. Har man dessutom det bästa av sällskap med sig kan det inte bli annat än bra!

Bommar och cavalettin är absolut de bästa redskapen för att träna kontroll och koordination och jag måste bli bättre på att släpa fram bommar och hitta övningar. Hoppning är den bästa styrketräningen som finns och den absolut bästa motivationshöjaren för mina hästar som bägge älskar att hoppa. De går aldrig så bra och känns så fräscha och pigga som dagarna efter att de fått hoppa. Jag är dock alldeles för feg för att styra mot ett hinder så duktiga Linn och Axa i stallet får ta hand om den delen hihi!


Såhär kan det se ut när jag joggar hästarna i en lägre form. Fokuset under dessa pass ligger på att jobba aktivt men avslappnat genom hela kroppen, höja ryggen och sträcka ut överlinjen.

Och här är några exempel på hur det ser ut när vi skritt jobbar.

Likes

Comments

Postad i: Cessis naglar

I samband med att jag äntligen fick fransarna påfyllda och lite färg på kroppen efter 15 minuter på solarie öarna kändes det väldigt skönt att få nya fräscha naglar också.

Jag och Danica har varit vänner sedan högstadiet och vi har nog passerat det vanliga "kund och nagelteknolog-stadiet" för länge sedan. När vi träffas blandar vi nytta med nöje och umgås i många timmar medan vi fixar mina naglar eller fransar. Oftast gör vi det när barnen somnat för kvällen och det är så himla mysigt att sitta där med en kär vän och snacka om allt och inget medan inspirationen flödar och alla andra sover.

Såhär blev årets första naglar, väldigt annorlunda för att vara jag men som jag gillar dem!

Nude med inslag av hologram glitter 👌

Likes

Comments

Postad i: Allmänt

Hej på er.

Jag har låtit bli att skriva något här de senaste dagarna eftersom jag inte haft något positivt eller intressant att komma med, då låter jag hellre bli att skriva något alls än att förpesta alla andra med mitt dåliga humör.

Just nu är jag riktigt bitter och nedstämd över många olika saker. Sen känns det ofta som att den ena skiten avlöser den andra tills man är mitt uppe i en riktig skitstorm och så vill man inget annat än försvinna långt in under en stor jävla sten och inte komma fram förrän det ljusnar. Suck.

Här kommer min neggo-lista just nu:

🖕 Dag fem idag med värk och fanskap. Nu har smärtan dessutom flyttat sig ner i benet och det krampar och bränner hur jag än försöker avlasta det. Det börjar gå mig på nerverna rätt rejält så småningom.

🖕 Som om det inte vore nog att jag fortfarande är invalidiserad så vaknade jag med halsont och en sprängande huvudvärk. Släng på lite av frugans kräksjuka också så blir det ju så bra som det kan bli.

🖕 Motivationen till att träna och springa ligger för en gångs skull på topp och jag har hur mycket spännande som helst inplanerat med hästarna och så kan jag inte göra ett skit. Det är förbannat frustrerande kan jag lova!

🖕 Jag hade betalt för ytterligare en träning i fredags för Juho Norilo. Tror ni jag kunde delta? Nej, jag fick snällt stå och se på när Linn red träningen jag betalade för och min viktigaste uppgift den dagen var att agera taxi. Som tur var hade jag rätt god utsikt medan jag gjorde det så jag slapp vara helt knäckt över oförmågan att rida.

🖕 Jag jobbar dagligen stenhårt med mig själv och min attityd och inställning till livet och allt det för med sig men det är jäkligt svårt att rise above när det bara finns så dumma människor där ute som helt enkelt inte förstår bättre än att gå mig på nerverna exakt hela tiden. När det inte räcker att få hela handen utan man ska gapa efter mycket, så mister man ofta hela stycket - synd bara att det ska vara så svårt för vissa att förstå.

🖕 En stor del av min energi går just nu åt till att försöka få rätsida på en relation som håller på att gå käpprätt åt helvete och just nu känner jag verkligen inte alls för att hålla på med nåt sånt. Jag borde bara vända ryggen till och gå iväg men som bekant så är jag inte den personen som klarar av att göra det så här står vi då mitt uppe i något som suger tomt all min energi. Blä 👎

🖕 Idag när jag skulle tona håret upptäckte jag att någon fattig liten jävel har öppnat hårfärgs förpackningen och snott framkallningskrämen. Ursäkta mig men vem fan gör så?! Jag har varit med om det förut och därför köper jag numera alltid samma färg för att den är ihoplimmad vid öppningen. Tydligen så hjälper inte det när någon gjort sig besväret att öppna förpackningen i bottnen och sedan tejpat fast skiten igen?! Äeeh alltså jag orkar inte men såna imbeciller.. 🔫

🖕 Jag saknar Yarro alldeles galet mycket. Så pass att jag började storböla på vägen hem från stan inatt, jag hatar att han inte är här med mig längre och jag hatar att sakna någon så här mycket. Jag bara hatar det och jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka min allra bästa vän och stolthet igen.

🖕 Jag har sockerabstinensen from hell och går ständigt och letar efter något att stilla sötsuget med. Trots att jag vet att det inte finns nåt i skåpen går jag ändå och tittar, är man dum så är man..

🖕 Medicinerna jag käkar gör mig dödstrött och segare är sirap i huvudet hela dagarna. Det kvittar hur mycket jag sover så är jag fortfarande lika trött och så känns det som att alla mina tankar går i slowmotion. Allra helst skulle jag bara skita i att ta dem men då kan jag inte hantera smärtan från benet. Oh what a time to be alive.

Slut på klagan.

Dog kolisdöden igår i affären, men tror ni jag kunde köpa det och trycka i mig hela brödet? Nej, för jag dietar..

Som tur var spenderade jag både fredag och lördag kväll/natt med denna fina pingla och fick nya fransar och naglar, det enda positiva hela veckan typ..

Drog och solade med syrran igår och jag hade nästan glömt bort hur otroligt skönt det är att ligga där och känna hur kroppen suger åt sig av d-vitaminet och värmen. Jag ska absolut ta tag i det överdrivna solandet igen, det är en sak att vara fet men att vara blekfet är bara äckligt.

No words needed..

👊

Likes

Comments