Header

Hela Auschwitz II känns för mig så overklig. Många av byggnaderna är återkonstruerade och stabiliseras av stöttepelare. Resterande byggnader är sönderbombade så stora ytor är endast gräs. Personligen så ser jag många av byggnaderna som rekvisita och inte riktiga just för att de inte är original byggnaderna.

Det som jag reagerade på under vårt besök idag var att längst ned i lägret har de upprättat en byggnad där bilder från offren har hängts upp.

Det var flera plank som var täckta med bröllopsbilder, familjeporträtt och ja alla slags bilder som konfiskerades när de anlände i lägret liksom alla andra behörigheter.

Att se offrens bilder och namn gjorde hela upplevelsen mer verklig. Jag fann mig stirrande på en bild med en liten pojke som motiv. En supersöt liten pojke på kanske 4 år stirrade tillbaka på mig och mina tankar började vandra.

Som halvvuxen kan jag föreställa mig hur personer i min ålder och vuxna respektive föräldrar reagerar vid denna slags händelse. Kärleken för syskon och barn är så stark att för mig är det givet att mina tankar skulle gå till mina syskon och att föräldrar skulle oroa sig för sina barn. Men hur tänker ett litet barn när hen blir fråntagen från sina syskon och föräldrar? Hur beter sig ett barn som har tendensen att trotsa direktiv. Vilka tankar spinner runt i deras små huvuden? Denna pojke liksom alla andra barn och ungdomar som tvångsdeporterades till förintelseläger hade hela livet framför sig, de förtjänade inte att dö på detta hemska sätt, de förtjänade inte att bli fängslad för din etnicitet.

Hur sjukt är inte det att jag känner mer över att se bilder på små barn och inte över att se en kvinna eller man.. De gick alla samma väg till mötes men ändå har jag mer sympati för barnen. Jag kan inte låta bli att få skuldkänslor för detta.

Innan vi trädde in i byggnaden med bilderna så gick vi förbi minnesmonumenten/gravstenarna som upprättats vid den plats de livlösa kropparna brändes efter gaskammaren. På den plats de för 70 år sedan bränt flera tusen kroppar har det idag vuxit fram en äng. När vi kom fram till gravstenarna hoppade en liten hare på ängen framför oss och vi hörde fåglarna sjunga. Med gråten i halsen visade vi våran respekt för de utsatta med att lägga en sten på gravstenen, vilket är judisk tradition, och när jag stod där uppslukad av mina egna tankar inser jag hur vacker platsen är.

Som en tjej i min klass sa, detta tror jag är ett sätt för naturen att visa sin sympati och respekt för offren, genom att blomstra och ge platsen en fridfull känsla har naturen gett allt den kan.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments