Header

Tre dagar har gått från det att vi lämnade Ao Nang och fortsatte vår färd till Koh Lanta.
Bilfärden hit var bland de värsta jag varit med om, 13 främlingar blev ihoptryckta i en liten minvan utan AC eller tillåtelse att öppna rutan för bara en gnutta luft.
Jag trodde verkligen att jag skulle få andnöd när en annan av passagerarna trotsade vår chaufför och öppnade ett fönster.

Jag var väldigt tankspridd när vi lämnade av passagerare efter passagerare på ön, jag var orolig över vad det var för boende vi skulle bo på och vad som skulle kunna hända nu när vi bara var två.. men jag lugnades snabbt av den gulliga auran som omgav vårt boende.

Dagarna har gått snabbt här på koh lanta, det är en helt annan stämning på denna ö jämfört med Ao Nang. Redan första dagen konstaterade jag och Agnes, där vi satt på Long beach, lyssnade till ljudet av vågorna och kollade på solen som sakta försvann brorson horisonten, att detta är verkligen är ett stället man åker till för att koppla av.

Andra dagen hyrde vi moppe för att utforska ön, vår nya local friend tipsade oss om hans favorit strand här på ön. Med sämsta lokalsinnet lyckades vi ta någon felsväng eller två innan vi äntligen hittade fram, och jag kan säga att det är ett achievement att köra fel då det i princip bara finns två vägar på hela ön..
Men vi hittade vårt smultronställe, guppandes på de meterhöga vågorna beundrade vi den vackra miljö som omgav oss, omringade av höga klippor och klarblått vatten, paradiset på jorden.
Kvällen avrundades med eldshow på stranden och kvällsprat med Time innan sängen kallade.

Koh Lanta har verkligen gjort ett avtryck på mig, det är ett ställe jag absolut kommer att besöka igen!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Regnet nådde oss även här i Ao Nang, vilket har resulterat i några mysdagar på hotellrummet. Regnet har i stort inte berört mig så mycket då det har varit så mysigt när vi krupit ihop alla fyra framför en film.
Efter en vecka av regn blev jag dock less då jag är så frusen av mig och längtat så mycket efter sol, därför var solstrålarna som kickade fram mellan molnen en fröjd för ögat när vi kom ut från dagens massage.
Därmed fick Phra Nang beach stå för dagens destination då Anya och Mathilda pratat så gott om denna ö. Phra Nang var självklart inte en besvikelse, solen stod på sig hela dagen trots växlande molnighet och sent på eftermiddagen återvände fyra nöjda tjejer till hotellet efter att ha bränt sig i solen.

Nån dag till återstod med regn innan solen verkligen kom fram.
När vädret äntligen var på topp så var det såklart något annat som skulle gå fel..
På grund av stormen som har varit så gick inga båtar ut till öarna.
Vi hade dock turen att bli fel guidade till en mysig liten strand inte alls långt ifrån vårt hotell. Sista dagen tillsammans alla fyra spenderade vi guppande på vågorna fulla i skratt. En stämningsfull solnedgång innan en sista middag tillsammans med Anya och Matilda fick även stå på schemat.
Vi strosade sedan ett sista varv längst Ao Nangs gator innan vi sa godnatt och kramades hejdå.
Jag kommer verkligen att sakna tjejerna.

Likes

Comments

Efter några dagarna av stormväder beslöt vi oss för att byta destination, så vi tog vårt pick och pack mot Ao Nang.
Unde resans gång blev vi bara mer och mer övertygade om att vi gjort rätt val.
Tidigt på morgonen traskade vi ut i monsunregnet för att ta oss ner till piren.
Regnet som vräkte ner från himmelen hade förvandlat vägarna till floder och hem till bassänger..
Under vår bilresa mot Krabi fick vi se en gubbe som paddlade runt i skogen för att ta sig fram, en familj där alla ägodelar var uppflyttade till de högsta hyllorna för att vattnet mådde dem upp till midjan, med barnet plaskandes från en badmadrass användes hemmet som en privat pol.
Det jag grubblade på var att detta monsunregn inträffar varje år, i år lite senare än vanligt men det sker alltid, vilket får mig att fundera på hur många gånger en del familjer har blivit av med sina hem i översvämningarna.. Detta är något som tidigare bara setts på tv, det kändes så odramatiskt av lokalbefolkningen som gick runt där i vattnet och bara väntade på att monsunregnet skulle avta, verkligen en upplevelse för livet.

Efter några timmars resande var vi äntligen framme i solen, det kändes så himla underbart då vi nästan blev lite rädda på vår färd från stormen. Något dopp eller två hann vi på Nopparat thara beach här nedanför vårt hotell innan vi fixade oss för middagen.
För fem år sedan besökte jag denna stad och det är verkligen inte mycket som ändrats sedan dess, när vi gick längst gatorna fick jag en liten hemkänsla tusentals mil från mitt riktiga hem.
Det var skönt att komma till Ao Nangs igenkända gator, det kändes som en säker punkt i vår oplanerade resa.

Likes

Comments

Vi trotsade de oroande väderrapporterna och tog oss ut på äventyr på Koh phangan.
Upp i bergen tog vi oss för att leta efter vattenfall, tråkigt nog var de inte så fantastiska som vi föreställt oss, men vad gjorde det när bara resan i sig själv var helt fantastiskt.
Körande på vår moppen kände jag hur glädje fyllde min kropp, det var knappt så att jag märkte hur det börjat regna för att jag var så uppslukad av den miljö som omgav oss.
Vägarna var smala och kringliga och utsikten bjöd på en tät djungel.
Med åskan dånande över oss och regnet som blev allt mer intensiv begav vi oss hemåt med frusna kroppar och en erfarenhet rikare.


Likes

Comments

Det nya året firades in på det omtalade Full moon party, fyllda med glädje, tacksamhet och förväntningar på det nya året dansade vi natten lång i det färggranna folkhavet av människor.
Förutom de Luleåbor vi bestämt att möta upp utmärker sig ett en person i folkmassan, efter några minuters grubblande insåg jag hur liten världen kan vara, för framför mig står det ingen främling, framför mig står ett välbekant ansikte hemifrån.
För mig symboliserade han allt jag saknade under mitt nyårsfirande, det som gjorde min kväll fullbordad och jag kände mig ytterst tacksam för att få vara just där, just då.
Efter flera timmar av dansande bestämde sig himmelen för att öppna upp sig, vilket fick avsluta kvällen för vår del. Nöjda och belåtna traskade vi ut på gatan som nu hade omvandlats till en liten flod av regnet, för att knuffas med alla andra människor om en taxiresa hem.

Likes

Comments

För fyra dagar sedan började jag och Agnes vår resa, tre mellanlandningar och en båtresa senare var vi framme på Koh Phangan där vi skulle fira in det nya året med Anya och Matilda som redan befann sig i Thailand.
Nervositeten inför denna resa har varit så stark att det har behövt gå hela fyra dagar innan jag kunnat slappna av och uppta verklighet, att min vardag de närmsta månaderna kommer bestå av sol, bad och underbara vyer.

Jag har sedan vi började på gymnasiet pratat om att backpacka i Asien efter studenten.. det känns helt overklighet att jag nu är på resande fot!
Vi bestämde oss för att inte boka upp hela vistelsen utan vi bokar boende under resans gång beroende på vart vi vill åka. Detta är något som gör mig oroligt stressad samtidigt som det ger en spänning på det hela, vi vet liksom inte var vi kommer hamna och vad som väntar oss.
Med detta i bakhuvudet har jag grubblat på allt som kan gå fel under flygresan..

Det var därmed en lättnad att se Matilda och Anya ligga där på stranden när vi anlände till vårt hotell, för mig utstrålade dom en säkerhet. De har redan rest runt i Thailand under några veckor så jag har funnit mig själv att lita helt på deras omdömen.

Likes

Comments

Första dagen på Gotland har spenderats i Lummelundagrottan där jag och Linnea gick på grottäventyr. Vi fick ta på oss världens charmigaste kläder, galonbyxor, overall och hjälm.
Under själva turen fick vi klättra, åka båt, krypa, måla krigsmålningar haha och jag tog mig ett dopp i grottan.
Till en början tycker jag att det var lite läskigt då jag är så otroligt mörkrädd men efter att vi fått vandra runt i totalmörker var det inte så obehagligt längre.
Jag och Linnea fick möjligheter till en privatvisning vilket var så skönt då vi verkligen fick upptäcka grottan själva!
När vi sedan skulle plumsa runt lite i vattnet och klättra så tappade jag greppet och ramlade i vattnet. Så upp ut grottan kom en dygnsur Rut med världens största leende på läpparna. Jag älskar verkligen att uppleva nya saker och grottäventyr kan jag nu checka av på min lista.
I väntan på bussen tog vi oss en promenad i naturreservatet som ligger just intill grottan där vi hittade ett fint utkikställe.

Efter några timmars vilande tog vi nya tag och vandrade iväg mot skogen som finns intill vårt boende. Där hittade vi en stig som ledde oss till en klippa vid vattnet. Vi nöjde oss inte där utan fortsatte vår färd och kom fram till en strand där det var helt folktomt. Inte så konstigt att det inte var några människor där eftersom att det var så svårt att ta sig dit med det var så otroligt fint!

Just idag känner jag mig så otroligt lycklig. Jag är på en sån otroligt fin plats med mina bästa vänner, vad mer kan man önska sig?

Likes

Comments

Hela Auschwitz II känns för mig så overklig. Många av byggnaderna är återkonstruerade och stabiliseras av stöttepelare. Resterande byggnader är sönderbombade så stora ytor är endast gräs. Personligen så ser jag många av byggnaderna som rekvisita och inte riktiga just för att de inte är original byggnaderna.

Det som jag reagerade på under vårt besök idag var att längst ned i lägret har de upprättat en byggnad där bilder från offren har hängts upp.

Det var flera plank som var täckta med bröllopsbilder, familjeporträtt och ja alla slags bilder som konfiskerades när de anlände i lägret liksom alla andra behörigheter.

Att se offrens bilder och namn gjorde hela upplevelsen mer verklig. Jag fann mig stirrande på en bild med en liten pojke som motiv. En supersöt liten pojke på kanske 4 år stirrade tillbaka på mig och mina tankar började vandra.

Som halvvuxen kan jag föreställa mig hur personer i min ålder och vuxna respektive föräldrar reagerar vid denna slags händelse. Kärleken för syskon och barn är så stark att för mig är det givet att mina tankar skulle gå till mina syskon och att föräldrar skulle oroa sig för sina barn. Men hur tänker ett litet barn när hen blir fråntagen från sina syskon och föräldrar? Hur beter sig ett barn som har tendensen att trotsa direktiv. Vilka tankar spinner runt i deras små huvuden? Denna pojke liksom alla andra barn och ungdomar som tvångsdeporterades till förintelseläger hade hela livet framför sig, de förtjänade inte att dö på detta hemska sätt, de förtjänade inte att bli fängslad för din etnicitet.

Hur sjukt är inte det att jag känner mer över att se bilder på små barn och inte över att se en kvinna eller man.. De gick alla samma väg till mötes men ändå har jag mer sympati för barnen. Jag kan inte låta bli att få skuldkänslor för detta.

Innan vi trädde in i byggnaden med bilderna så gick vi förbi minnesmonumenten/gravstenarna som upprättats vid den plats de livlösa kropparna brändes efter gaskammaren. På den plats de för 70 år sedan bränt flera tusen kroppar har det idag vuxit fram en äng. När vi kom fram till gravstenarna hoppade en liten hare på ängen framför oss och vi hörde fåglarna sjunga. Med gråten i halsen visade vi våran respekt för de utsatta med att lägga en sten på gravstenen, vilket är judisk tradition, och när jag stod där uppslukad av mina egna tankar inser jag hur vacker platsen är.

Som en tjej i min klass sa, detta tror jag är ett sätt för naturen att visa sin sympati och respekt för offren, genom att blomstra och ge platsen en fridfull känsla har naturen gett allt den kan.


Likes

Comments

Denna dag har inte varit lika tuff som gårdagen. För att lätta upp på stämningen i klassen har lärarna lagt upp schemat så att vi får ta en heldag i staden Krakow.

Krakow är den äldsta staden som finns i Polen och var tidigare Polens huvudstad.

Jag brukar alltid bli förälskad i alla de städer jag reser till men i just denna stad såg jag inte charmen. Det påminde mycket om gamla stan i Stockholm och just därför fann jag inte denna stad så lockande.

Det som dock var annorlunda var de judiska kvarteren som fanns i staden men som inte längre är bebodda av judar. Husen i detta kvarter har bevarats till minne av förintelsen. Så byggnaderna är gamla stenhus och runt på gatan ser man judestjärnor.

Vi fick efter vandringen i gamla stan fritid i några timmar så jag och alla tjejer ifrån klassen hoppade på en rischka liknande minibuss och tog en liten tur genom staden. Vi kopplade in en av våra mobiler i rischka bussen, slog på five more hours och time of our lives, drog på volymen på max och cruisade igenom staden med stil. Med våra fina stämmor fick vi personer på gatan att sjunga med, folk vinkade glatt och bilar vevade ned rutan för att dunka musik med oss. Det var så himla kul men ganska så pinsam 😄
Efter vår tur genom stan letade jag och mina girls efter ett fik i nån timme och det var så värt att leta! Vår glass var verkligen värd mödan att gå några mil.

När vi sedan skulle hitta tillbaka till tågstationen så började det vräka ned så vädret kan ju också ha influerat mina åsikter om staden. Jag har trotts vädret och mina tankar om staden haft en toppendag.

Jag behövde en paus från allt det jobbiga och bara umgås med mina vänner. Lyckan att få uppleva detta med mina tjejer är obeskrivlig, jag är så glad att jag har dem vid min sida!

Likes

Comments

Dag två i Polen. 

Vi anlände till Krakow mitt på dagen igår och fick åka igenom den Polska landsbygden på väg hit till Auschwitz. Jag måste bara säga wow vilka hus. Inget hus är lik den andres, alla har sin speciella stil and I LOVE IT!

Gårdagen var egentligen inte så intressant, jag gjorde bort engelska nationella och sprang till en matvaruaffär typ 30 min bort, bara för att förtydliga så är det den närmsta affären. Så jag och några fler ifrån klassen tog en liten powerwalk efter middagen. När vi sedan kom tillbaka och första folkmordsredovisningen var klar kände jag mig helt slut i kroppen så somnade direkt jag la huvudet på kudden.

För dem som inte vet det så är jag på fältstudier I Polen, Auschwitz, med min klass. Här på plats ska vi redovisa om ett folkmord som vi jobbat om i några veckors tid men även gå på besök i förintelseläger, arbetsläger och besöka staden Krakow.

Idag har vi besökt både Auschwitz I och Auschwitz II (Birkenau).

Nu kommer jag endast att berätta om Auschwitz I eftersom att jag kunde inte riktigt ta in Birkenau besöket. Det var nog jobbigt att besöka första lägret men som tur var så ska vi tillbaka till Birkenau på torsdag och så förhoppningsvis så kommer jag att kunna berätta om den upplevelsen senare i veckan.

Att formulera meningar om dessa besök är så otroligt svårt. Jag har ännu inte bearbetat att jag faktiskt varit där. Att fota mitt besök i Auschwitz I var i princip uteslutet. Jag var så fylld med känslor och tankar att ta foton inte ens kom på tal. När jag såg skylten ARBEIT MACHT FREI som pryder ingången till lägret brast det i mitt hjärta.

Det har inte känts verkligt att vi faktiskt skulle få besöka dessa läger fören jag såg dem med mina egna ögon och nu kan inte bilden försvinna från mitt minne.

Tänkt att så många människor har gått in genom de portarna, gått på de gator som jag just vandrat på. Skillnaden mellan mig och dem är att jag får lämna och komma tillbaka, för de flesta var deras resa enkelriktad..

Att endast gå där mellan husen tyckte jag personligen inte var något märkvärdigt, dels för att de husen skulle kunna vara vilka hus som helst men också för att det är så svårt att föreställa sig att här levde en gång människor i skräck och under vidriga förhållanden. Speciellt när alla byggnader är fyllda med turister och det är underbara sommarfärger som livar upp hela området. Vi hörde fåglarna kvittra och foton togs här och där.

Allt känns bara så overkligt. Det är svårt att ta in allt på en gång och det märktes tydligt på mitt beteende idag. Efter besöken i de första blocken (husen) i Auschwitz I var jag så känslomässigt laddad att jag istället för att brista ut i gråt blev stum. Jag vandrade där i min ensamhet och verkligen drog mig ifrån alla jag kände, jag ville inte ha någon nära mig, jag ville inte ha någon som klappade mig på ryggen eller gav mig en kram när tårarna rann nedför mina kinder. För tillslut kom dem och när jag väl började gråta kunde jag inte sluta..

Det som verkligen fick mig att tappa andan var när vi steg in i rummet där det finns högar med hår. Allt hår som rakades av när människor skulle gasas ihjäl sparades och återanvändes till filtar m.m.

Synen av högar med hår fick jag att tappa balansen, det var det första tillfället allt började kännas verkligt för mig. Vi fick sedan se högar med resväskor där det både står namn och adresser, barnkläder som fråntagits vid mördande och skor... Det var så många skor..

Det sjukaste är att allt som jag får se här i Auschwitz är inte ens en bråkdel av vad som existerat, detta gör mig tom.

Förstår ni att man kan bli så känslomässig att man blir helt tom? Does it make sense?

För just så känner jag så. Jag måste ta tid att bearbeta den information jag intagit idag för att kunna sätta ord på mina känslor. Hur länge det kommer ta vet jag inte, det kan ta bara några timmar, dagar, veckor eller månader.

Allt känns bara så ofattbart, hur kan människor vara så omänskliga..

​Jag lovar att ta fler bilder vid nästa besök

Likes

Comments