Header
View tracker

Första dagen på Gotland har spenderats i Lummelundagrottan där jag och Linnea gick på grottäventyr. Vi fick ta på oss världens charmigaste kläder, galonbyxor, overall och hjälm.
Under själva turen fick vi klättra, åka båt, krypa, måla krigsmålningar haha och jag tog mig ett dopp i grottan.
Till en början tycker jag att det var lite läskigt då jag är så otroligt mörkrädd men efter att vi fått vandra runt i totalmörker var det inte så obehagligt längre.
Jag och Linnea fick möjligheter till en privatvisning vilket var så skönt då vi verkligen fick upptäcka grottan själva!
När vi sedan skulle plumsa runt lite i vattnet och klättra så tappade jag greppet och ramlade i vattnet. Så upp ut grottan kom en dygnsur Rut med världens största leende på läpparna. Jag älskar verkligen att uppleva nya saker och grottäventyr kan jag nu checka av på min lista.
I väntan på bussen tog vi oss en promenad i naturreservatet som ligger just intill grottan där vi hittade ett fint utkikställe.

Efter några timmars vilande tog vi nya tag och vandrade iväg mot skogen som finns intill vårt boende. Där hittade vi en stig som ledde oss till en klippa vid vattnet. Vi nöjde oss inte där utan fortsatte vår färd och kom fram till en strand där det var helt folktomt. Inte så konstigt att det inte var några människor där eftersom att det var så svårt att ta sig dit med det var så otroligt fint!

Just idag känner jag mig så otroligt lycklig. Jag är på en sån otroligt fin plats med mina bästa vänner, vad mer kan man önska sig?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hela Auschwitz II känns för mig så overklig. Många av byggnaderna är återkonstruerade och stabiliseras av stöttepelare. Resterande byggnader är sönderbombade så stora ytor är endast gräs. Personligen så ser jag många av byggnaderna som rekvisita och inte riktiga just för att de inte är original byggnaderna.

Det som jag reagerade på under vårt besök idag var att längst ned i lägret har de upprättat en byggnad där bilder från offren har hängts upp.

Det var flera plank som var täckta med bröllopsbilder, familjeporträtt och ja alla slags bilder som konfiskerades när de anlände i lägret liksom alla andra behörigheter.

Att se offrens bilder och namn gjorde hela upplevelsen mer verklig. Jag fann mig stirrande på en bild med en liten pojke som motiv. En supersöt liten pojke på kanske 4 år stirrade tillbaka på mig och mina tankar började vandra.

Som halvvuxen kan jag föreställa mig hur personer i min ålder och vuxna respektive föräldrar reagerar vid denna slags händelse. Kärleken för syskon och barn är så stark att för mig är det givet att mina tankar skulle gå till mina syskon och att föräldrar skulle oroa sig för sina barn. Men hur tänker ett litet barn när hen blir fråntagen från sina syskon och föräldrar? Hur beter sig ett barn som har tendensen att trotsa direktiv. Vilka tankar spinner runt i deras små huvuden? Denna pojke liksom alla andra barn och ungdomar som tvångsdeporterades till förintelseläger hade hela livet framför sig, de förtjänade inte att dö på detta hemska sätt, de förtjänade inte att bli fängslad för din etnicitet.

Hur sjukt är inte det att jag känner mer över att se bilder på små barn och inte över att se en kvinna eller man.. De gick alla samma väg till mötes men ändå har jag mer sympati för barnen. Jag kan inte låta bli att få skuldkänslor för detta.

Innan vi trädde in i byggnaden med bilderna så gick vi förbi minnesmonumenten/gravstenarna som upprättats vid den plats de livlösa kropparna brändes efter gaskammaren. På den plats de för 70 år sedan bränt flera tusen kroppar har det idag vuxit fram en äng. När vi kom fram till gravstenarna hoppade en liten hare på ängen framför oss och vi hörde fåglarna sjunga. Med gråten i halsen visade vi våran respekt för de utsatta med att lägga en sten på gravstenen, vilket är judisk tradition, och när jag stod där uppslukad av mina egna tankar inser jag hur vacker platsen är.

Som en tjej i min klass sa, detta tror jag är ett sätt för naturen att visa sin sympati och respekt för offren, genom att blomstra och ge platsen en fridfull känsla har naturen gett allt den kan.


Likes

Comments

View tracker

Denna dag har inte varit lika tuff som gårdagen. För att lätta upp på stämningen i klassen har lärarna lagt upp schemat så att vi får ta en heldag i staden Krakow.

Krakow är den äldsta staden som finns i Polen och var tidigare Polens huvudstad.

Jag brukar alltid bli förälskad i alla de städer jag reser till men i just denna stad såg jag inte charmen. Det påminde mycket om gamla stan i Stockholm och just därför fann jag inte denna stad så lockande.

Det som dock var annorlunda var de judiska kvarteren som fanns i staden men som inte längre är bebodda av judar. Husen i detta kvarter har bevarats till minne av förintelsen. Så byggnaderna är gamla stenhus och runt på gatan ser man judestjärnor.

Vi fick efter vandringen i gamla stan fritid i några timmar så jag och alla tjejer ifrån klassen hoppade på en rischka liknande minibuss och tog en liten tur genom staden. Vi kopplade in en av våra mobiler i rischka bussen, slog på five more hours och time of our lives, drog på volymen på max och cruisade igenom staden med stil. Med våra fina stämmor fick vi personer på gatan att sjunga med, folk vinkade glatt och bilar vevade ned rutan för att dunka musik med oss. Det var så himla kul men ganska så pinsam 😄
Efter vår tur genom stan letade jag och mina girls efter ett fik i nån timme och det var så värt att leta! Vår glass var verkligen värd mödan att gå några mil.

När vi sedan skulle hitta tillbaka till tågstationen så började det vräka ned så vädret kan ju också ha influerat mina åsikter om staden. Jag har trotts vädret och mina tankar om staden haft en toppendag.

Jag behövde en paus från allt det jobbiga och bara umgås med mina vänner. Lyckan att få uppleva detta med mina tjejer är obeskrivlig, jag är så glad att jag har dem vid min sida!

Likes

Comments

Dag två i Polen. 

Vi anlände till Krakow mitt på dagen igår och fick åka igenom den Polska landsbygden på väg hit till Auschwitz. Jag måste bara säga wow vilka hus. Inget hus är lik den andres, alla har sin speciella stil and I LOVE IT!

Gårdagen var egentligen inte så intressant, jag gjorde bort engelska nationella och sprang till en matvaruaffär typ 30 min bort, bara för att förtydliga så är det den närmsta affären. Så jag och några fler ifrån klassen tog en liten powerwalk efter middagen. När vi sedan kom tillbaka och första folkmordsredovisningen var klar kände jag mig helt slut i kroppen så somnade direkt jag la huvudet på kudden.

För dem som inte vet det så är jag på fältstudier I Polen, Auschwitz, med min klass. Här på plats ska vi redovisa om ett folkmord som vi jobbat om i några veckors tid men även gå på besök i förintelseläger, arbetsläger och besöka staden Krakow.

Idag har vi besökt både Auschwitz I och Auschwitz II (Birkenau).

Nu kommer jag endast att berätta om Auschwitz I eftersom att jag kunde inte riktigt ta in Birkenau besöket. Det var nog jobbigt att besöka första lägret men som tur var så ska vi tillbaka till Birkenau på torsdag och så förhoppningsvis så kommer jag att kunna berätta om den upplevelsen senare i veckan.

Att formulera meningar om dessa besök är så otroligt svårt. Jag har ännu inte bearbetat att jag faktiskt varit där. Att fota mitt besök i Auschwitz I var i princip uteslutet. Jag var så fylld med känslor och tankar att ta foton inte ens kom på tal. När jag såg skylten ARBEIT MACHT FREI som pryder ingången till lägret brast det i mitt hjärta.

Det har inte känts verkligt att vi faktiskt skulle få besöka dessa läger fören jag såg dem med mina egna ögon och nu kan inte bilden försvinna från mitt minne.

Tänkt att så många människor har gått in genom de portarna, gått på de gator som jag just vandrat på. Skillnaden mellan mig och dem är att jag får lämna och komma tillbaka, för de flesta var deras resa enkelriktad..

Att endast gå där mellan husen tyckte jag personligen inte var något märkvärdigt, dels för att de husen skulle kunna vara vilka hus som helst men också för att det är så svårt att föreställa sig att här levde en gång människor i skräck och under vidriga förhållanden. Speciellt när alla byggnader är fyllda med turister och det är underbara sommarfärger som livar upp hela området. Vi hörde fåglarna kvittra och foton togs här och där.

Allt känns bara så overkligt. Det är svårt att ta in allt på en gång och det märktes tydligt på mitt beteende idag. Efter besöken i de första blocken (husen) i Auschwitz I var jag så känslomässigt laddad att jag istället för att brista ut i gråt blev stum. Jag vandrade där i min ensamhet och verkligen drog mig ifrån alla jag kände, jag ville inte ha någon nära mig, jag ville inte ha någon som klappade mig på ryggen eller gav mig en kram när tårarna rann nedför mina kinder. För tillslut kom dem och när jag väl började gråta kunde jag inte sluta..

Det som verkligen fick mig att tappa andan var när vi steg in i rummet där det finns högar med hår. Allt hår som rakades av när människor skulle gasas ihjäl sparades och återanvändes till filtar m.m.

Synen av högar med hår fick jag att tappa balansen, det var det första tillfället allt började kännas verkligt för mig. Vi fick sedan se högar med resväskor där det både står namn och adresser, barnkläder som fråntagits vid mördande och skor... Det var så många skor..

Det sjukaste är att allt som jag får se här i Auschwitz är inte ens en bråkdel av vad som existerat, detta gör mig tom.

Förstår ni att man kan bli så känslomässig att man blir helt tom? Does it make sense?

För just så känner jag så. Jag måste ta tid att bearbeta den information jag intagit idag för att kunna sätta ord på mina känslor. Hur länge det kommer ta vet jag inte, det kan ta bara några timmar, dagar, veckor eller månader.

Allt känns bara så ofattbart, hur kan människor vara så omänskliga..

​Jag lovar att ta fler bilder vid nästa besök

Likes

Comments

Såhär i skrivandes stund sitter jag och dagdrömmer om att resa världen runt.

Mitt största intresse är verkligen att resa och jag har i två dygn suttit och kollat på resor och resmål.

De destinationer som står högst upp på min lista just nu är Australien, Brasilien, Paris, Karibien och Tokyo.

Samtidigt som jag drömmer om nya resmål så har jag kollat tillbaka på hur mycket jag egentligen upplevt. Det är få tillfällen jag rest endast för att få åka på solsemester. De flesta resor som jag varit på har varit studieresor eller för att uppleva kulturen. Att åka som riktig turist och endast ligga på stranden eller i en solstol vid poolen är inte något för mig.

Jag har fått testa på att gå skola i Spanien och upplevt allt ett spansk liv har att erbjuda, Jag har fått ta del av en sådan fin by som Taize i Frankrike där gemenskap är nyckelordet, jag har fått möjligheten konfirmera mig i Italien, åka på studieresa till Malta och ta del av deras underbara klimat. Jag har fått semestra i Thailand och Gran Canaria där hiking var favoritaktiviteten.

Det många dock tar för givet är resor inom Sveriges gränser. Jag har fått ta del av Gotlands underbara vyer och Gothias oslagbara fotbollsfestival.

Alla mina resor har gjort mig så mycket rikare på egenskaper och har fått mig att växa som person. Varje resa har gett mig nya vänner som jag både saknar och älskar. Skälet till att jag fått ut så mycket utav alla resor och över huvud taget fått ta mig iväg är på grund av att jag testat mina gränser och godtagit nya utmaningar.

Jag har ställt mig utanför min lilla box i livet som många är så rädd för att kliva ut ur, ett ja kan ta dig så långt som du endast kan drömma om. Jag är så otroligt glad över att jag sagt ja till alla dessa resor. Nästan alla resor har jag dessutom genomfört själv, det har gjort att jag träffat dubbelt så många människor som om jag skulle haft med min bästa vän. Alla personer jag träffat under mina resor är nog det jag är mest tacksam över. Jag förvånas ständigt över hur underbara människor kan vara och hur rätt personer kan göra din resa oförglömlig.

Jag har ett litet löfte till mig själv under detta år. Det löftet är att jag ska säga ja till saker som skrämmer mig. För jag upplever hellre saker jag senare kan ånga än att ångra att jag aldrig sa ja till något som skulle ha kunnat vara en underbar upplevelse


Likes

Comments

Jag testar på detta med att blogga än en gång då.

Min plan är att använda denna blogg som en reseblogg inför mina sommarplaner, men utöver det kommer ni att få följa min vardag.

Likes

Comments