Läs om första dagen här --> Polen del I



Nog om tråkigheter och djupa funderingar kring mänskligheten. Dagen efter Auschwitz vaknade vi upp till soligt och ett vackert Krakow.


kvällen innan hade vi gjort planer om att sno bästa plasten på hostel som vi bodde på.

där kunde vi skriva kärleksbrev och ta en java.

Egentligen så skrev jag ett vykort hem till pappa i Sverige. Han och jag har en överenskommelse att alltid skicka ett vykort på varje nytt ställe man besöker. Jag ligger först mellan honom och mig på att upptäcka nya platser.



Sedan så var det den bästa platsen för att träffa alla som bodde på vårt hostel. Bland annat två australiensare som det för övrigt kryllade av i Krakow.



Nog om australiensare och kaffe. Vi hade viktigare saker att göra. B.la. leta köpcentrum för att svalka oss i deras AC. och möjligtvis kolla in kläder.



Såklart så hade vi även en dag som vi gick runt i Krakow och upptäckte kyrkor, synagogor och fina kvarter.



Sightseeing skedde den sista dagen med en aning trötta steg. Kvällen innan hade vi druckit billig cider och dansat på tre olika dansgolv och besökt två pubar som hette något på polska som jag inte kan minnas. Allt låg vid old town och alla ställen hade minst en trappa inomhus (?!)

Det var alla bilder från Krakow. Rekommenderar att åka hit till prick alla.

Kram!





Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments


En dag bestämde jag och Jenny att vi skulle åka utomlands några dagar till en okänd plats. En okänd plats som för oss var där ingen hade varit förut. Jenny kom och tänka på Krakow i Polen.



Lite som att knäppa med fingrarna befann vi oss på plats. På ett kubanskt inspirerat hostel bokade vi in oss för att stanna i tre nätter.



Resans mål var såklart att besöka Auschwitz som ligger 1,5 h timme med bil från Krakow. Så ofattbart att förstå att något så hemskt kan ha hänt men, så intressant att få ta del av det. Eller försöka att ta del av det.



Intressant var det. Ett plats som jag tycker alla borde besöka. En timmes guidning genom Auschwitz där man fick gå samma grusgångar som så många andra människor har gått men skillnaden mellan mig och de var hoppet. Hoppet om att arbeta sig till frihet och att få leva.

Det som jag kände under besöket var nästan ingenting vilket egentligen låter absurt eller snarare oförskämt. Hur kan man inte känna något på en plats där miljontals offer har mist sina liv? Å andra sidan kan "ingenting" ha tusen olika betydelser. En förklaring kan vara att det är ju ofattbart att någonting sådant här kan hända? hur? så många offer. Miljoner människor som dog.

Men för att vara helt ärlig så bröts "ingenting" under en vistelse i gaskammaren. Hjärtat frös till och känslor som medlidande och fasa uppstod när guiden förklarar att SS-ledare ofta hade fest i husen bredvid kammaren och klagade över att de hörde dödskrik som störde festens nöje. Det så kallade "problemet" löstes med att sätta igång bilars motorer som stod parkerade utanför kammaren som då överröstade skriken.




Fältet utanför lägret var i full blom. Det var som att det gröna försökte skydda det hemska och på något sätt få ens tankar och funderingar dras till det som egentligen är vackert.

Sidney som jag kände igen ifrån vårt hostel stod brevid mig och tog ett kort men handfallet satt kameran på viloläge och suckade tungt efter att kollat på displayen. Jag tror vi där och då var så förvirrade av situationen. Jag sa "It's crazy that is beautiful" och vi kollade menat på varandra och mumlade någonting med really och gick vidare bort från det gröna och tillbaka till grusgången.



Likes

Comments