Det är något som spritter i kroppen. Någon som kallar på henne. Det kallar på henne med rösten, men händerna ja, med alltihop. Kan det vara en rastlöshet som är besläktad med hennes syskons adhd? eller är det bara livet. Livet som kallar på henne och vill att hon ska leva.

- Lev lite då människa, hör hon sin spegelbild säga om och om igen.




Vi skiljdes åt i det kalla ljuset vid spärrarna. Han skulle ta den röda linjen, hon skulle ta den gröna. Precis när tåget anlände till perrongen och de blå dörrarna öppnades var det dags. Det var dags att fly kärleken, kylan, skolan och allt annat som belastade hjärnans tankeverksamhet.



Det fanns ett hav en ocean bort där man kunde äta stark mat och bada. Rena sin kropp och själ med saltvatten. Hon upprepade meningen tills den inte alls hänger ihop och det tappar helt innebörd.




Hon gräver ner fingrarna i sanden och fyller händerna med det. Tänk om det här bara va något lur. Hon vågade inte lämna stranden fall om de andra inte skulle komma ihåg henne och glömma bort att de nyss träffades. När hon vänder sig om möts deras blickar och hon ser i deras ögon att det inte är något lur. Hon har hittat vänner för livet. Hon vill tro att det gör henne lycklig. Det är möjligt att det gör det. Men kanske bara för stunden.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments