View tracker


När börjar man då tänka att man inte kan få barn? Jag hade nog aldrig trot att det skulle kunna hända mig....

När jag var yngre så bodde jag länge utomlands och under en period var jag tillsammans med en kille som jag troligen aldrig skulle ha varit tillsammans med om jag varit hemma I tryggheten i Sverige. Efter avslutade studier så ville jag inte åka hem till tråkiga Sverige och såg då utvägen med den här killen där jag kunde bo och ha någon sorts tillvaro. Om jag kunde ändra något i mitt liv vore det kanske detta beslut om att stanna kvar, men å andra sidan kanske detta beslut har gjort mig till den jag är idag och jag kanske skulle ha gått miste om upplevelser och bekantskaper om jag hade åkt hem.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker


När man är ung så tänker man nog inte så mycket på barn, kanske bara om man vill ha eller inte ha. Tanken att man inte kan få barn ligger långt ifrån verkligheten, snarare är nog tanken,"hjälp, hur blir jag inte med barn?".

När jag var yngre så älskade jag barn, jag satt barnvakt hos grannarna, hjälpte vänner med barn och barn gillade mig. Jag var helt säker på att jag i framtiden ville ha barn men längre än så gick aldrig tankarna, inte när utan bara senare.

Jag hade chansen att åka iväg som au-pair efter gymnasiet och då började jag faktiskt tvivla på om jag verkligen ville ha barn när jag insåg vilket jobb det är ha ta hand om 2 underbara tjejer på 3 månader. ​Det var lärorikt, spännande och ganska tufft för en 18-årig tjej i ett främmande land med ett främmande språk. Under några år efter denna erfarenhet visste jag inte om barn fanns med i mina framtidsdrömmar.

Álla dagens ungdomar som längtar efter barn i tidig ´ålder kanske skulle prova på att vara au-pair ett tag för att förstå att ta hand om ett barn inte bara är gulligt och sött?!

Likes

Comments

View tracker

Ofrivillig barnlöshet. Två ord, ett uttryck. För många har det inte någon större betydelse, kanske inte mer än vad ett brutet ben eller huvudvärk betyder. Men för alltför många innebär dessa ord ångest, desperation, depression, smärta, en kamp, oändliga utredningar, kirurgiska ingrepp, hopp, förtvivlan och ibland en fantastisk glädje då ofrivillig barnlöshet till slut blir föräldrarskap. Vad känner man då, vad upplever man allt och hur reagerar man på frågor från vänner och familj, hur orkar man kämpa mot orättvisor i samhället som ger vissa rätt till specialbehandlingar men inte andra. Hur hanterar man svartsjukan och ilskan man känner då vänner, familemedlemmar blir med barn, när man läser om unga tjejer som använder abort som preventivmedel? Var stoppar man sin egen frustration och förtvivlan månad  efter månad då man inser att "det funkade inte den här gången heller"? Hur orkar man fortsätta efter otaliga försök och när klarar man faktiskt av att säga "jag kommer aldrig bli förälder"? Ingen persons historia är den andra lik och det finns inga lätta svar, jag kan bara ge er min historia och min svåra väg till barn.

Likes

Comments