Lugnet i området just nu är natt och dag skillnad i jämförelse mot julen samt nyår. Vi har gått från ett effektivt arbete med sen lunch till att jobba sakta, kanske bara prata med 10 gäster under en hel dag, 8 timmar. Det kommer öka varje vecka men lugnet i området är både skönt och förjäkligt. Det finns inget att göra under arbetsdagarna vilket innebär att jag endast går och längtar till att jag är ledig. För att kunna sätta på mig skidorna och ge mig ut i backen. Skidåkningen just nu är som guld, helt makalöst underbar! Backarna i området är så otroligt fina att det är en fröjd att känna vinden slå mot ansiktet och ta tag i jackan.

Stor kram ♥


Likes

Comments

2016, ja då var det snart slut. Jag vet inte med vilka ord jag ska börja med, jag vet inte vilka ord som ska beskriva detta år. Vilket händelserikt år det har varit, vilka steg jag har tagit. Jag har precis för två veckor sen fyllt 21 år. 21 år är jag idag och jag har hela världen under mina fötter och jag har alla möjligheter att gå precis dit jag vill. Vanligtvis brukar den tanken stressa upp mig men för idag är jag nöjd med den tanken så enkel som den är. Jag har alla möjligheter att styra mitt liv precis dit jag vill.

Detta året har snart passerat, idag är det den 31 december 2016, årets sista dag. Sittandes här i soffan i en by jag besökt flera gånger om under mitt liv känner jag en jäkla stolthet. Jag tror jag skrev det i min förra nyårssammanfattning (jag gör en varje år), att jag är stolt över mig själv. Jag har faktiskt inte bara överlevt detta år, jag har levt. Det är en jäkla skillnad. Det är en enormt stor skillnad i hur jag överlever mina dagar mot hur jag lever dem. Jag gillar alternativ två mycket mer, sen kommer det enstaka dagar, eller perioder då det handlar om att överleva. Det är helt naturligt och jag tar mig an dem på ett annat sätt. Det är inte konstigt att livet går upp, det är inte konstigt att det går ner heller. Mitt i denna berg-o-dalbana får jag inte glömma bort mig, att det är okej att känna och må precis som jag mår.

Majoriteten av dessa dagar har jag sprudlat, varit lycklig och jäkligt glad. Förstår knappt att jag skriver det, men detta år har varit ett av de bästa i mitt liv, av de jag kommer ihåg på senare år ska jag säga. Jag tror inte det handlar egentligen att det har varit stora händelser, att jag fått saker eller vad det nu kan vara. Jag har ett annat tankesätt helt enkelt, det gör livet lättare att leva på något vis. Även att jag har umgåtts med människor som jag mår bra av. Men för att sammanfatta det lite för er, gamla som nya läsare ska jag göra ett försök att berätta mitt år, 2016.

För er som inte vet så inledde jag året på samma plats som jag befinner mig idag, i fjällen, mer specifikt i Vemdalen. Det har utan tvekan varit ett av de bästa besluten jag har tagit, att våga åka och jobba säsong på en plats som är mitt andra hem. Januari, jag hade redan varit på plats här under december, vilket var en ganska tuff månad överlag. Jag flyttade ifrån tryggheten hemma, 45 mil till en helt ny miljö som ändå var bekant och en miljö som jag stortrivs i. I januari började all den där förändringen lägga sig och jag började hitta tillbaka till mig själv igen och förändringen visade sig vara allt mer positiv. Den tjejen jag kände igen från när jag var liten, den där som gick efter vad hon trodde på och inte på vad andra sa till henne. Förändringen blev även lite skrämmande, det var chockartat att vissa dagar vara ångestfri. Ungefär som ”Vadå, kan jag också må bra?” Under februari och mars fortsatte det i samma anda, jag fick fler och fler ångestfria dagar och uner samma period visade livet mig en fantastisk vänskap med helt underbara individer jag idag ser som min andra familj. Jag kastade mig utför stup, metaforiskt menat då, när jag valde och boka en resa till Thailand med personer jag endast känt i tre månader. Efter säsongen väntade alltså en resa till Thailand i 3 veckor. Det är också ett av de bästa besluten jag tagit, utan tvekan, och för att förtydliga lite, jag släppte den där kontrollen som styrt mig under de senaste åren och resultatet, tja, det var bättre än jag kunnat våga hoppats på. Våren bestod av jobb och otroligt mycket skidåkning, solande på fjälltoppar, skratt och en gemenskap jag inte ens vågat drömma om.

Flyttlasset hem till Karlstad gick den 24 April, efter 3 dagars fest och tårar som bevis hur mycket jag skulle sakna alla nya vänner som hade börjat betyda något otroligt mycket för mig. Det är utan tvekan den jobbigaste bilresan jag någonsin kört och att komma hem till familjen som stod med öppna armar var skönt. Dock, 29 April stod jag på Arlanda med 3 helt underbara personer och Thailandsresan var bara timmar bort. Ja, Thailandsresan, är utan tvekan de mest fruktansvärda samt underbara jag någonsin upplevt, det var en blandad förtjusning med ett helvete och idag skrattar jag åt det hela. Dock är den historien så lång så vi tar den en annan gång. Tre veckor gick snabbt och väl hemma igen började jag jobba som vikarie inom skolans värld. Ett jobb som var bekant samt även en del av mig saknat under månaderna i fjällen. Jag fick ett heltidsvikariat som sträckte sig till november på en förskola med de allra minsta barnen som jag tackade ja till. Ska jag erkänna var jag nervös inför att börja jobba med så små barn, dessa barn har dock lärt mig så otroligt mycket och jag är otroligt tacksam för att jag har den erfarenheten rikare. I mitten på juni tog min lillebror studenten och min lillasyster gick ur nian, de dagarna var jag nog världens stoltaste storasyster ärligt talat. Vilka individer mina två syskon har växt upp som, jag är enormt stolt över att få vara storasyster till dessa två , helt olika individer.

Sommaren och hösten var okej med det där psykiska, de där spökena och tankarna som kommer då och då. Pilen som hade varit spikrakt uppåt började dala lite nedåt, vilket var ganska jobbigt just då men nu i efterhand känns det okej. Som sagt livet är en åktur, det är lika bra att att acceptera de krokiga vägarna också. Jag hade två veckor ledigt under sommaren, en av dessa lediga dagar tar jag beslutet att åka de där 45 milen igen, för att sedan åka 13 ytterligare till Östersund för att gå på Storsjöyran. En musikfest som också är en höjdpunkterna från året. Jag tänkte lista dem längre ner i detta inlägg. Sommaren gick i en väldig fart, dock ska jag nämna att jag tror aldrig jag har varit så brun som jag var den här sommaren. Thailandsresan satte sina spår sen var det väldigt fint väder stora delar av sommaren och jag var ute stora delar av arbetsdagen.

Hösten knackade på och smög sig fram med kyligare temperaturer och halvtaskigt regn. September var en otroligt varm månad, sommaren höll sig kvar länge tills vädret slog om i oktober. Det var en intensiv höst med mycket jobb. Det jag kommer ihåg främst från i höstas är alla skratt jag fick på jobbet, hur en ett och ett halvtåring fick mig att skratta så tårarna rann ner från mina kinder. Det tar jag med mig från denna höst. Jag ska även inte glömma bort resan med min fina mamma och underbara lillasyster till Storbritanniens huvudstad, London. Det var en otroligt härlig weekend med mycket shopping, god mat och ömma fötter. Kändes som kilometerna var ganska många där och då de där dagarna. Londons arkitektur är ganska speciell ärligt talat, jag hade inte tänkt mig riktigt de byggnaderna som ögat såg. Hur vissa stadsdelar har det där antika kvar och är otroligt vackra precis som de är. Det jag var och fortfarande är mest imponerad över är hur många som kan rymmas i en tunnelbanevagn samtidigt. För tro mig, det var många och det var trångt och jag ska absolut inte glömma ordet varmt.

Dagarna innan resan till London var jag iväg till Åre på kickoff med jobbet. Kanske ska jag skiva konferens för det var det de var. Bussresan var lång och 39 av de milen vi åkte var exakt samma bilväg som jag vanligtvis åker hit till Vemdalen. Varenda kurva, varenda raksträcka kändes då bekant och det fick mig att inse att det nu närmade sig för vinter och säsong nummer två. Åre var en stor och rolig fest med underbara kollegor som jag nu saknar vissa dagar, speciellt mina närmaste kollegor. Intensiva dagar med ett hektiskt schema, där föreläsningar, galamiddagar med mera ingick, dock det jag älskade mest var miljöerna, den friska luften som jag fick andas in ett par dagar. Har du aldrig varit i fjällen kan man aldrig förstå kontrasterna av att bo mitt i en storstad som jag vanligtvis gör. Men den där friska, rena luften totalt älskar jag att fylla mina lungor med.

Minnet påminner mig också om en weekend i Göteborg med min saknade vän, den personen som blev som en extra syster för mig under förra säsongen.Vi som idag bor under samma tak just nu och är sambos även i år. Det blev en helg på hotell som bestod av kvalitetstid med hotellfrukost, shopping, en jäkla massa tjat och skratt. Tyvärr var detta i samma veva jag hade förstått att jag var överkänslig mot laktos, jag hade tagit bort all laktos ur kosten sen någon månad innan och fick självklart i mig laktos på tågresan ner till Göteborg, resultatet blev en arg mage under hela helgen.
Det var inte heller många veckor senare det blev en utgång på en av Karlstads största fester med en av mina äldsta och närmaste vänner. Halloweenfesten 2016 – jäklar så laddad jag var. Fejkblod, öppna sår, latex med mera var i hela mitt ansikte. Det var nog egentligen det som var roligast, att få kladda med sminket, festen kunde jag nog ha skippat.

Nu börjar vi komma in i november månad, det är inte långt kvar tills dagens datum. Nerverna inför säsong nummer två började komma. Det var dock inte alls någon oro på samma sätt som förra säsongen. Mer en förväntansfullhet. Jag hade varit upp på en utbildningsdag, kanske ska jag säga att det var mer en träff innan säsongsstarten. Jag passade på att hälsa på vänner, krama om dem och fråga hur deras sommar hade varit. Det är bara ett halvår, men herregud så mycket det finns att prata om. Efter utbildningsdagarna var det mycket tankar som snurrade igång, packningslistor började skrivas samtidigt som jag kände en sorg över att sluta på mitt dåvarande jobb på förskolan. Där jag hade stortrivts med både kollegor och barn. Jag visste dock vart jag ville, jag ville upp hit igen, till fjällen så det där hejdået bestod av väldigt dubbla känslor. Packningen var då mer eller mindre i full gång och flyttlasset mot säsong nummer två gick 5 dagar efter jag hade tackat för mig på förskolan. Det var i mitten på november. Idag sitter jag här, en och en halv månad senare. Med endast en dag kvar till 2017 och blickar tillbaka på detta året med ett stort leende.

Det har varit perioder av dalar, men aldrig så djupa som förut, det har varit perioder av sorg, men inte heller de så djupa som förut. Det har varit ett händelserikt år, men jag är stolt över alla mina uppgångar som motgångar. Nu är det dags att njuta av årets sista dag. Det är dags för mig att sätta igång att baka och förbereda mat. Efter det blir det en dusch och lite sömn då jag vaknade halv sju, klarvaken och med en mage som sved. Lite magkatarr troligtvis, inget ovanligt när det gäller mig.

Gott nytt år!

Likes

Comments

nu är det dags. Imorgon smäller det mer eller mindre, gästerna inför julen anländer till destinationen och då är säsongen mer eller mindre igång på riktigt! Mästerfotografen och tjejen som har blivit en av mina allra bästa vänner knäppte denna bild på mig förra säsongen. Nu är vi sambos för andra gången och jag ser fram emot denna säsong otroligt mycket. Jag är glad att det riktiga startskottet är här. Att försäsongen är slut.

Det kommer vara speciellt iår att fira jul utan mina närmaste familjemedlemmar. Men samtidigt är jag otroligt tacksam att jag har mina sambos, mina bästa vänner, som är som en extra familj, att jag får fira julen med dem.

Nu är det säsongriktigt - och som jag längtat ❤

Stor kram!

Likes

Comments

Idag hängde jag med min sambo (min "roomie" och min bästa vän) till Östersund på lite shopping och fika. Eller kanske ska jag skriva kvalitetstid. Hon körde och jag var DJ, finns väldigt olika åsikter om när jag är DJ men jag tror att hon var nöjd med musiken som spelades. Det är ca 12-13 mil till Östersund enkel resa, så det har varit ett par mil i bil. Men det är inget konstigt, och trots lite fläckvis halka så har det gått bra!

Jag går för övrigt just nu runt och väntar på att säsongen ska dra igång på riktigt.  Att alla ska komma upp och det ska börja. Det är nog cirka 2 veckor kvar innan de och sen smäller det till mer eller mindre. Om 22 dagar är det full rulle här i området. Så det är att försöka njuta av lugnet en stund innan julgästerna anländer. Men trots lågsäsong är det fullt med gäster i området. Alpinklubbarna utnyttjar den tidiga vintern med att bo här varje helg. Så det finns att göra i alla fall.

En ledig dag imorgon sen är det helgjobb som gäller!

två bilder från idag

Ha det superbra! Stor kram ❤

Likes

Comments

2 dygn har jag varit på plats här i detta vinterland! otroligt mycket snö o jag har jobbat 2 dagar nu. De känns ganska ringrostigt men ändå bra. Har pausat i min uppackning av saker då jag tröttnade. Försökt o fortsätta en stund ikväll men får inte jättemycket gjort.

Blir en snabb uppdatering detta. Då jag om en stund ska ut i kylan o åka till en kompis. Jag jobbar hela helgen och är ledig i mitten på nästa vecka innan det är dags igen till helgen. Jobbar inte heltid nu och det gör mig ingeting. Känns skönt med en mjukstart innan det drar igång på riktigt mer eller mindre.  Så detta med att packa upp får fortsätta då. Men jag kan i alla fall bjuda på någon bild från gårdagen. Min första arbetsdag för denna säsong!

Titta på denna miljö, jag älskar den ❤

Likes

Comments

ikväll är ännu en kväll när tankarna är många. de snurrar något så förbannat och kroppen känns överkörd av en bulldozer. Det är inget nytt så men ikväll och under dagen har jag funderat på mina rädslor om att vara lycklig. Att våga släppa på det där lyckliga och bubbliga. Att våga vara jag och våga visa den sidan.
Att visa sann glädje är svårt tycker jag.  framför allt är det svårt att vara just lycklig under längre perioder än några timmar.  Och tänk om det händer något annat hemskt mitt i det där lyckliga och drar ner en på botten igen.

Är jag lycklig inom mig?  Nej jag tror inte det. Jag vill vara men jag är även rädd för att vara det. jag är rädd för att det ska hända något dåligt. något som ger en den där jävligt hårda örfilen och tårarna bränner bakom ögonlocken. Hur släpper jag den där kontrollen och bara är jag. Lycklig eller så ledsen. Varför  är det så fel o bara få vara den man är med känslorna man har just då. Varför ska det vara så svårt mot sig själv och andra och erkänna.

Idag ska det vara något konstigt mellanting mellan lycklig och ledsen. Är du bara ledsen får du oftast höra - ryck upp dig. Är du bara lycklig får du oftast höra - hur kan du vara så lycklig, världen är full av problem. Så vad blir de kvar då? Människor som sätter upp en vägg  efter vägg runt sina innersta känslor och vi bygger upp en fasad runt om oss. Fasad efter fasad byggs upp, människa efter människa. Jag tycker inte om mellanting. Jag tycker det blir otydligt. Tror aldrig jag har varit en individ som tycker om otydligt. Jag gillar tydlighet! Ändå kan jag inte själv vara tydlig när det gäller mina känslor. Jag är rädd för vad andra ska säga och tycka. Jag är rädd för vad de i min närhet ska säga. Att få höra ahh jag är onormal har jag fått höra flertalet gånger, det är inget jag har lust med igen.

och jag är även en person som tar väldigt mycket personligt. Jag tar åt mig och ord som idiot, pucko, otursmänniska, olycksfågel, deppis, fetto är ord som är inpräntade i mitt huvud. Ord jag aldrig kommer att glömma..

Det är okej att vara ledsen...
Men det är lika okej att vara lycklig ❤

Likes

Comments

Eftersom jag uttrycker mig bäst i skrift, ska jag försöka sammanfatta dagens alla känslor..

Jag och hejdå. Nej det är inget jag gillar. Jag blir så otroligt känslosam vid hejdå så denna dagen har varit en bergodalbana med sina toppar och dalar. Känslorna har bubblat inom mig, sorg blandat med glädje. Idag har jag sagt hejdå till fantastiska individer så som barn, föräldrar och kollegor. Ord som jag kommer sakna dig, pussar och kramar, skratt, mys tar jag med mig till nästa äventyr. Ett barn idag på förskolan som jag har jobbat på sedan juni, tittade på mig när jag blinkade bort tårarna som värst och sa "Sanna inte vara ledsen" så kom hon fram och klappade mig på armen, sen gav hon mig en snabb kram innan hon hämtade en bok och satte sig i mitt knä. Det där lilla tar jag med mig.

För att förklara lite mer, idag slutade jag alltså på förskolan där jag har jobbat de senaste månaderna. Min högra hand, min närmaste kollega kommer jag sakna att jobba med enormt mycket. Vi kanske inte alltid har tyckt lika i allt men enligt mig har vi haft ett fantastiskt samarbete. Hon är exemplarisk på sitt jobb och bara genom att titta på hur hon gör har jag lärt mig enormt mycket! Jag tackar även henne för förtroendet jag har fått och känt. Att ha förtroende är något jag värderar otroligt högt! Och de är tack vare denna person jag faktiskt funderar på förskolläraryrket, det gjorde jag inte innan dessa månaderna. Så tack för att du visat mig hur fantastiskt det är att jobba med de yngre barnen också!

Tårarna har varit många idag och i bilen när jag skulle åka hem brast det på riktigt. Avslut behöver inte vara dåligt. Men känslorna var dubbla den här gången. Allt jag längtar till just nu är fjällen, snön, vännerna som är som min andra familj, skratt och skidåkning. Men att säga hejdå till individerna som har gett mig tröst och skratt varje dag var jobbigt ska jag erkänna.

Men ikväll ska jag försöka blicka framåt mot nästa kapitel, nästa äventyr. Jag tar med mig alla minnen, all kärlek och förvarar det på ett säkert ställe. Att vara mitt emellan två saker är inte lätt det heller. Nu väntar några dagar hemma, i lugnet, innan avresa på onsdag. Så även om äventyret är nära ska jag försöka vara här och nu, försöka bara andas. Njuta och hämta kraft, sova gott inatt - kanske de där 12 h, samtidigt kommer rummet packas ner i en eller två flyttkartonger och kläderna ska ner i resväskan.

Bara försöka vara här och nu är inte lätt, men jag ska göra mitt bästa!

Stor kram ♥



Likes

Comments

Om en vecka sitter jag på en annan ort, 45 mil bort. Ett nytt kapitel ska börja och ett ska avslutas. Det är dags för det där jag har sett fram emot sedan 24 april, packa ihop mina saker, ta med mig alla kläder och åka de där 45 milen norrut mot fjällen, mot mitt andra hem. Där jag mår så otroligt bra i själen, bland bergstoppar och fjäll.

Packningen är redan igång. På onsdag morgon nästa vecka bär det av mot säsong nummer 2. Jag har längtat efter den i flera månader, veckor och dagar och snart är den faktiskt här! Det är både osannolikt och otroligt spännande. Det är dags att packa ihop rummet igen och flytta de där milen norrut. För ett år sedan var jag otroligt orolig inför denna flytt. Ångest varvat med glädje var en skör tråd. Idag är det nästan noll oro för flytten, ingen alls. Jag vet redan att jag kommer sakna familjen, det är det som är tuffast. I år är det nog vetskapen om att det är den första julen vi inte kommer vara tillsammans, det är lite sorgligt. Även om det innebär sorg så är jag otroligt lugn i att jag kommer uppleva en fantastisk jul i alla fall. Men i år med fantastiska vänner som jag har längtat efter sen jag såg dem sist. Det kommer bli bra det med men det kommer med säkerhet vara konstigt också.

Ni som känner mig och har läst min blogg sedan ett år tillbaka vet att jag och packning inte är några bra vänner. Packning för mig är ångestladdat, varför kan jag inte riktigt svara på. Får sätta mig och fundera på det någon kväll. Men jag blir oftast virrig i huvudet och för att slippa denna virrighet behöver jag ha en struktur i min packning. Jag behöver oftast planera och skriva de där listorna för att sedan bocka av vad jag packat och inte. Saknar jag struktur i min packning stannar nästan världen upp och jag blir paralyserad och bara sitter och stirrar. Igår var en sån kväll. Igår packade jag kläder, jag har lovat mig själv att inte ta med för mycket kläder inför den här säsongen... Jag har redan med mig alldeles för mycket kläder och jag har inte packat ner hälften än. Varför blir det alltid så? Är det någon som kan svara mig på den frågan? Men jag har ärligt fuskat lite.. Jag har köpt vakuumförpackningar som jag packar kläder i.. Då ser det inte så mycket ut! Kanske kan jag lura ögat lite...

Med packningen igång är också verkligheten ett faktum. Drömmen är här och det är inte bara förväntan som jag känner. Ett annat kapitel ska avslutas. Avslut är sorgligt och jobbigt, det har jag alltid tyckt och det är nog ikväll den polletten ramlade ner. Det är dags att sluta på detta jobbet. Jag har sedan i juni, efter jag kom hem från Thailand jobbat på en förskola med de allra minsta barnen, 1-2 år gamla. Jag har jobbat med barn förut, men aldrig så små. Jag har jobbat som fritidspedagog, vikarierat för lärare, elevassistent, resurs med mera i åldrarna 6 till 15. Jag var lite nervös inför att börja på detta jobb om jag ska vara ärlig, för jag visste att det inte var samma sak som att jobba med äldre barn. Men dessa små, dessa 1 och 2åringar har gett mig så otroligt mycket kärlek. Pussar och kramar är en vardag, att få höra "du är bäst Sanna", och att skratta så det krampar i magen gör jag nästan varje dag. Dessa individer har även gett mig tröst de dagarna jag inte har varit på topp. Jag ska vara ärlig, det är jobbigare än jag trodde att sluta och lämna detta.
Jag har trivts så otroligt bra, med mina närmaste kollegor och med de som jag inte arbetar med dagligen. Jag har skrattat varje arbetsdag trots dagar som inte alltid är superroliga! Jag är tacksam över att ha de kollegorna jag har! Känslan inom mig säger att det kommer vara två tuffa dagar nu som väntar med gråten nära. N
u när jag skriver är gråten nära.

Så för nu tror jag det är dags att avrunda detta inlägget. Men känner jag mig själv rätt kommer det snart ett till.

Ha det bra så länge!

Stor kram ♥





Likes

Comments