Hej...

Jag lever dagligen, alla sekunder under alla dagar utav rädsla. En rädsla som ger mig panik, ångest och bara allmänt rädd.

Den typen utav rädsla är svår att beskriva, inte en rädsla som typ.... när jag ser en spindel eller gå i mörker typ.
Utan en rädsla som.. äter upp en inombords, en frätande rädsla, som ger dig den tunga klumpen i halsen.

Rädslan gör att jag varje dag går o väntar på dessa besked. Dessa typ utav besked som jag förr fått o som jag är livrädd för idag. Samtalet om att någon dött, beskedet om att någon ligger i koma.

Beskedet om cancer.

Det är egentligen den näst största rädslan. För att det känns som att sjukdomen bara leder till dåliga saker. Alltså döden. Det är det jag själv fått uppleva o se o höra. Mormor, morfar o mamma. Sjukdomen tog över alla dessa, som då är familj. Men sen finns det många andra omkring.
Det har gjort att jag inte har något hopp alls när det kommer till den sjukdomen, kommer dagen du får beskedet kan du lika bra ta dig ut till kyrkogården o börja gräva.
Nu är det ju inte så, men det är min bild. Min hemska bild. Bilden jag är så extremt rädd för.

Känner att det får räcka nu. Jag tänker hela tiden.. vad gör jag om det kommer? Inte bara det, utan allt möjligt egentligen. Inte ofta jag fått höra de typer av besked som gör att man känner sig svävande på moln.
Vad gör jag? Vad ska jag göra? O vart ska jag ta vägen? Vart ska jag gömma mig?

Jag känner mig redan nergrävd av allt hittils, o jag kan inte ta något sånt mer. Jag kan bara inte det.
Vissa saker har kommit ifatt mig senaste tiden, o jag är helt ... asså, känns som huvudet slocknat. Jag är bokstavligt talat helt borta, och känner VERKLIGEN hur jag är förstörd inombords, får inte ångest eller något sånt längre utan mitt inre har för tillfället bara gett upp. För inget är lönt, det är lixom inte lönt att sitta med den jävla ångesten o paniken osv, för vad gör det? Bara allt värre.

Det finns mycket bakom allt jag skriver just nu men känner att jag kan hålla mig såhär långt, just nu iallafall. Alltid hört när folk sagt eller skrivit "ta vara på tiden ni har med era nära och kära"
Visst ska man göra det oavsett, men det handlar lixom bara om SEKUNDER. O trodde aldrig riktigt på sånt innan, eller jag tog bara inte in det. Jag trodde aldrig något sånt skulle kunna ske MIG?
Tycker en sak är konstigt och det är tillex när ja läser i tidningar om att den ena o andra blir knivhuggen, skjuten, spårlöst borta o sen hittas död osv. O allt sånt känns så himla overkligt o typ osant. Men tänk att för varje jävla gång finns de familj bakom denna person? Vänner? Partners? Osv... HUR..
Ja, det händer väl aldrig mig?
Men så är det inte, det räcker bara med några sekunder så är någon helt jävla plötsligt borta. En person du kanske såg för 2 minuter sen som HELT PLÖTSLIGT inte finns på jorden mer? Är det bara jag som tycker det låter jätte konstigt o sjukt? O overkligt.

Men det är verkligt. Tyvärr.

När jag ändå än idag kan komma ihåg.. när jag var 6 år gammal och fick reda på en olycka.. som jag oxå fick se på dessa här "tidningar" o "nyheter". O vem råka det då vara?
Jo, min vårdnadshavares son o hans familj.
Men sånt hände ju inte oss?
Men tydligen gjorde det, o det är bara... det går lixom inte att acceptera ibland.

Varför kan man bara inte få bli fri?
Fri från all denna smärta. 💔

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hej på er!

Det är vissa tankar och känslor jag ofta tänker på och känner.. Har aldrig riktigt uttryckt mig om de då det är svårt och inte riktigt får så mycket utifrån det för allt är alltid samma, och det är så det förmodligen är för alla som känner och tänker likadant.

"Ingen förstår mig och kommer aldrig att förstå mig."

"Det är inte lönt jag förklarar för att ingen förstår ändå."

Jag vet att det är väldigt många som känner så, och känt så. Jag är verkligen en utav de. Innan var det mycket värre för mig, det var en stor del till varför jag ofta mådde dåligt.

När man ibland eller ofta mår skit och försöker prata med någon eller bara allmänt skriker efter hjälp, alla andra försöker alltid att hjälpa så gott de kan och komma med råd, så som jag oxå är när någon behöver prata med mig eller få råd.

Men, vissa svar, o konversationer förstör en ännu mer än va man var när man började prata med denna personen.

"Men varför är du så negativ? Du är negativ till allt och vill inte ta emot hjälp och nekar till allt"

"Sluta tyck synd om dig själv och ta tag i problemet eller dig istället"

Ja, det finns mycket mer. Men bara något exempel. Man kan ofta må dåligt, lite hela tiden egentligen. Men när de stunderna eller dagarna kommer där allt rinner ut glaset och man bara behöver lossa lite genom att "prata" med någon just för att inte sitta ensam med det o låta glaset bygga på mer, vilket den egentligen inte kan. Jag känner ofta att det bara handlar om att få prata av sig, inte riktigt få "råd" utav någon annan. För jag menar, människor som inte vet hur det känns o gå igenom det den människan gör kan EGENTLIGEN inte komma med råd då den inte alls vet hur allt är och man egentligen ska gå tillväga? Vet inte riktigt om jag uttrycker mig rätt eller tydligt.

Att påstå man är så jävla negativ hela tiden och tycker synd om sig själv?

Många som inte riktigt tänker sig för, eller.. Vet inte riktigt hur jag ska förklara. Men en så sårbar och förstörd person, iallafall då.. behöver inte få höra skit som detta?

Att tycka synd om sig själv?

Inte en jävel tycker synd om sig själv, utan försöker skrika efter hjälp och behöva tömma sig. När det också blivit den mängden inombords som exploderar så blir man arg, besviken, förkrossad osv. Då uttrycker man kanske sig som påstås vara så jävla negativt? Väldigt komplicerat alltihop, men det jag önskar och önska att det var bättre när det var mina stunder o kan även idag komma, att andra kunde lyssna, bara. Det hjälper något så enormt, här kan jag tex skriva av mig bara för att jag behöver. Efter att jag vart ännu mer förstörd efter varje gång jag pratat med dessa typer utav människor, eller nej ska inte kalla det typer, utan människor som inte förstått eller förstår, så har jag samtidigt blivit starkare i det idag, men då vart jag ännu mer sönder utav de. Jag uttrycker mig om hur jag känner och tycker eller vad det nu ska vara och det andra människor svarar, tycker eller säger skiter jag fullständigt i. Något som går in ur ena örat och ut ur den andra. Detta har lärt mig mycket. När jag idag försöker hjälpa någon annan eller finnas för den. Jag kommer aldrig kunna förstå hur de känner tex om vissa saker då det aldrig hänt mig, hur ska jag då veta? Sitta o påstå dessa råd ska hjälpa? Kanske de kan, men nej. Då kan man snarare skaffa mer proffissionell hjälp för där kan man få mer utav vägledning från människor som är kunniga osv. Det handlar om att man ibland behöver en vän, ett syskon eller familjemedlem eller släkting osv att bara få prata med. Helt enkelt bara kunna på prata/skriva av sig till någon eller någonstans för att det rinner ur näsan på en. Inte svårare än så.

Tycker själv detta blev väldigt konstigt skrivet och vill egentligen inte posta detta inlägg. Men jag tror någon där ute som känner likadant kan förstå. För ofta ger man upp för att det känns som att ingen människa kan "förstå" en.

SP.

Bild på min gamla vän, räddare i många nöder. Han fanns i mitt liv under mycket tuffa perioder, det var han jag vaknade upp för varje morgon.

Likes

Comments

Att vara ett missbrukarbarn..

I mina föräldrars "kultur" fanns det inget som hette känslor. Då menar jag, det var aldrig prat om hur man kände i olika situationer, aldrig prat om hur man mådde.
Än idag kan det sitta i många av oss, både familj och vänner som är uppvuxna i den "kulturen" eller i en familj med den kulturen även fast vi är födda i Sverige.

Det är så sjukt många gånger man berättat, hur det känts, hur man mått och hur man upplevt vissa saker eller hur det tagit på en som person osv osv.. Alla de gångerna har jag kallats "din jävla svenne". För man ser det som "svenskt" att prata om sånt då vi aldrig någonsin haft den möjligheten.

Aldrig är det en tanke om att man är skadad som missbrukarbarn som jag valt att dela med mig av idag.. Utan alltid varit "Din pappa, den jävla knarkaren. Skönt att han är borta så vi slipper alla dessa problem." Allt har egentligen mycket handlat om status o rykte. När de levde i sina hemländer innan Sverige så hade vissa familjer lite mer "status" o bättre rykte om de tillexempel var rika eller stora osv. Min familj o släkt var tillexempel det i Irak. Därför är de så än idag här i Sverige, tänk så pratar folk? Vad ska folk säga? De kan inte se eller höra detta? Bete er på gatorna så inte folk pratar!

Det vanliga jag hört "Låt inte folk säga att Hanas döttrar blev gatubarn och springer runt på gator med olika typer utav människor" Hana, alltså min mamma.

Men så är det inte. Inte i min värld iallafall, jag är så sjukt glad att jag valt redan sen liten att egentligen inte vara så mycket kopplad till det. Jag umgicks mycket med "svenska" vänner och var väldigt mycket ute och inte hemma i den bubblan. O därför blivit "försvenskad" enligt vissa. Men då får det vara så, för jag mådde aldrig bra o leva som de gjorde o gör, jag hade aldrig varit den jag är idag eller varit där jag är idag om jag inte valde denna vägen. O det är jag väldigt tacksam för.

"De jävla knarkarna"
"Det är väl hennes problem att hennes förälder knarkade ihjäl sig"
"Bli inte en knarkare som din pappa"

Till ämnet..
Jag har inte egentligen förens typ Nu insett.. hur det egentligen såg ut.. alltid har jag vetat att pappa missbrukade.. men jag såg det som... jag vet inte riktigt.. men aldrig så illa som jag ser det nu.
Att det faktiskt var det som tog hans liv.
Nu när jag börjat titta tillbaka i mitt liv så dyker där hela tiden upp massa som jag fick uppleva och se som ett litet barn som inte någon, varken barn eller vuxna ska behöva se. Framförallt barn.

Alla gånger han var ute hela nätter o festade och höll på med massa skit, medans min mamma slet med oss två små barn som det inte ens var ett år emellan. Kvällar han kom hem och tvingade mamma sitta med honom o vi låg ensamma rädda i rummet.
Nätter jag vaknade upp med mamma där hon knackar på dörren hos grannar vi kände väldigt väl, in går jag med mamma o där sitter minst 50 personer o festar, alla hade varsin "slampa" stående vid sig. O där satt min pappa.
O där fick han tillsägelse utav mamma och då attackerade han henne. Inte en sekund av den bilden glömmer jag, den är lika klar i huvudet som när jag upplevde det. Hur mamma kunde bli slagen för hon inte orkade ha det så mer.

Har inte stort minne av hur gammal jag var.. men kanske 5? Om inte mindre.. under 7 var det iallafall.

Kvällar jag kunde sitta hemma själv med pappa och där var någon av hans vän över och de satt och drack.. o han räcker fram burken o frågar om jag vill smaka. Som tur var förstod jag att det inte var något jag skulle röra vid.

Det var en gång, som jag aldrig heller kan glömma. Mamma var iväg på student i Göteborg hos en släkting, tillsammans med Jessica. O glad var hon.. Men jag o syrran skulle alltså vara själva med pappa de dagarna..
En kväll så gick han med oss in för vi skulle somna... det gjorde vi. Sen så vaknade jag upp av att något kändes konstigt.. ingen var hemma. Väckte syrran och ute satt vi i vardagsrummet o grät ihjäl oss, kommer ihåg hur jag drog i en tejprulle, jag var livrädd. Vi var väldigt väldigt små.. klockan var mycket.. mamma var inte hemma och inte heller hade vi telefoner för att kunna ringa mamma.
Sen kommer jag inte ihåg tror jag... men han kom nog hem väldigt många timmar senare. Kan än idag prata om denna stunden med min syster och aldrig glömmer vi den.

Alla var trötta, kände sig så maktlösa o kunde absolut inte göra något åt allt han höll på med. Alla fick bara lida o hänga med typ.. Farmor o Farfar, är än idag slitna pga allt han hållt på med.

Alkohol är det jag mest kommer ihåg jag såg mycket av när jag var liten... Mamma o pappa skiljde sig när jag var 7 och sedan kommer jag inte ihåg de åren till jag blev lite äldre, men skulle inte riktigt säga att jag o min syster hade så väldigt mycket kontakt med honom. Han var alltid ute o flängde på gatorna..
Ju äldre jag blev desto mer förstod jag o fick se mer utav vad han höll på med. Inte längre var det alkohol mer, knark.. bara knark..
Kändes som att pappa höll på med allt möjligt.. knark, konflikter, stölder osv.. vet inte hur många gånger han heller suttit inne. En sommar skulle han ta oss till Tosselilla och vi skulle äntligen få umgås med vår pappa. Mamma blev med åren bara sjukare och sjukare, o därför var det hur stort som helst för oss att få åka till Tosselilla, med pappa!!!
Väl på morgonen skulle vi mötas vid bussen... Pappa kom aldrig.. Det visade sig sen att farmor skulle åka med istället för pappa åkt in i finkan. Den besvikelsen o smärtan var så jävla tung. O ändå var jag så liten o bara var så glad för o gå på Tosselilla med pappa.

Pappa träffade senare även en tjej han blev ihop med o flytta ihop med osv.. o fick även en Son... En sommar skulle vi åka och hälsa på pappa o vara hos honom under sommaren, för vi bodde de året i Göteborg. Mamma var för sjuk för att bo ensamma här i Malmö, o Göteborg fanns hela släkten. Min syster skulle stanna hela sommaren men jag skulle åka hem tidigare, jag kunde aldrig vara utan min mamma. Aldrig. Även där kommer jag ihåg hur han lämnade oss sent på natten..
De skulle bara ner till tvättstugan. Men ändå fattade vi att inte fan är man i tvättstugan i 2 timmar som det hade gått då.. jag o syrran grät o var livrädda, kommer ihåg att jag ringde mamma och var så rädd och bara ville hem till henne. Under samtalet kommer pappa in.. mamma fick prata med honom. Han stängde av o kommer förbannad emot mig, tar ett stryptag o sa att jag bara skulle våga ringa mamma nästa gång.

Den stunden, exakt den stunden fick jag för resten utav mitt liv en annan bild av min pappa. Det var något inom mig som slocknade som gjorde att jag aldrig varit nära till min pappa, alls.

Jag åkte hem till Göteborg, pappa åkte med på tåget för jag var för liten, mötte mamma på stan och vi åt på mcdonalds. Sen skulle pappa ta tåget direkt hem, än idag kan jag känna hur jävla ont i hjärtat jag fick, fick någon sorts skuldkänslor. Eller nej, jag vet inte. Jag ville bara bryta ihop, för han skulle åka tillbaka.
Jag var lixom "pappalös" hela livet o saknade bara o få ha en pappa, jag älskade min pappa något så enormt men hade ändå aldrig en relation till honom. Sen åkte han hem och kommer inte ihåg mycket mer efter. Men min syster stanna där resten utav sommaren.. Då hade han tagit med både henne och flickvännen ut på stan o inne på en butiken börjar han plocka på sig.. o den gången blev han påkommen, poliser kom o min syster fick åka med in. Hon räknades som en "medhjälpare" eller vad det heter. En anmärkning på det. O inte va hon gammal.

Det har varit väldigt många gånger som vi fått vara med under dessa stunder o fått se hur han höll på med sånt. Han kunde inte köpa en liten påse godis till mig när jag bad honom om det en gång, för den påsen stoppa han innanför jackan. Jag var alltid så jävla rädd.



Kontakten med pappa var lite till o från under alla år.. När jag väl var lite äldre, över 10 måste det vara.. kunde mamma och pappa iallafall ha en "kompis" relation utan att äta upp varandra och det gjorde att vi både kunde o Fick träffa honom oftare.. Det var väldigt tufft för mamma för jag kommer ihåg hur sårad hon kunde bli ibland när vi skulle gå o träffa pappa. Det blev lixom som ett val, att välja mellan mamma eller pappa.
"Fan vad du älskar din pappa då"
Den meningen kom alltid vid de tillfällena, inget gjorde mig mer ledsen. För jag älskade ändå min pappa o ville träffa honom. O ändå kände jag sån skuld för jag "lämnade" mamma o hon kände sig så lite värd i de lägena. Det är egentligen hon som varit både mamma o pappa för mig och min syster. Han var aldrig någonsin en pappa för oss. Aldrig.

Året innan pappa gick bort, alltså 2013 hade han tagit en rätt hög dos av några tabletter som gjorde att han somnade väldigt djupt o sov på vissa delar av kroppen som gjorde att njurarna slutade fungera, de totalt la av. Typ något sånt..
inlagd blev han, var kopplad till massa slangar och sånt för när njurarna inte funkar kan man ju inte kissa, o all den vätskan samlades i kroppen o han svullnade o var lika stort som ett hus, det sjukaste jag sett. Samtidigt var mamma oxå inlagd på sjukhuset. Så jag o syrran var ju hela dagarna på sjukhuset för att båda var inlagda, o redan den tiden där var alla dagar en äcklig dag med massa oro inom sig för vad som skulle ske den dagen för mamma. Det var som att man bara väntade på att allt skulle ta slut.. För vi visste alla att allt var mot sitt slut.. o jag förstod heller inte riktigt vad som hände med pappa o vad som kunde hända, om det var allvarligt??

Jag kommer aldrig i mitt liv kunna beskriva smärtan för varje gång o dag jag gick ifrån mammas eller pappas rum på sjukhuset.. för där låg de ensamma i rummet , den ena som inte ens kunde gå för allt var svullet o den andra som egentligen bara väntade på att allt skulle ta slut. Varje dag körde vi pappa i en rullstol till mamma, den tiden där o den relationen de hade, har jag aldrig sett mellan de. Jag lagade massa gott o tog med mig till de båda o satt o åt med de.. En gång körde jag pappa i rullstolen o skojade me honom o körde som en galning o han bara skrev för han trodde han skulle trilla.. den kvällen var inte alls längesen.. Efter ett tag fick båda komma hem iallafall, pappa fick ha rullator o använda sig utav.. Där kommer jag ihåg att jag hade någon sort ilska inom mig mot pappa.. det var en kväll på vintern.. slutet på 2013 där jag är ute med en vän o möter på pappa, som hade ätit falafel i en resturang som var i hörnet på vår gata.. kämpandes o snön med rullatorn o helt uppblåst.. hjälpte honom o gick sedan direkt. Det är det jag mest ångrar än idag.. hur kunde jag lämna min pappa där ensam kämpandes me rullatorn i snön? Inte visste jag att inom ca 2 månader så skulle jag aldrig mer få se honom.

Januari 2014
14/1
Ca 22.30 på kvällen ringer porten på vår telefon.. o jag hade en känsla av att det skulle vara pappa.. jag sa till mamma innan hon skulle svara "om pappa vill sova här så låt honom inte". Det kom absolut från ingenstans. Men jag har hela uppväxten haft en rädsla av att pappa ska fråga om han ska få sova hos oss. Jag har väl sett honom så hög att jag blivit rädd o inte vetat vad han kunnat göra. Han kommer upp.. o aldrig hört honom så glad, aldrig!!! In kommer han genom hallen o kallar på mig o min syster stolt o säger titta jag kan gå på mitt ben. Första dagen han kunde gå på sitt ben igen, helt utan rullator eller kryckor. Han var gladare än någon annan. Den lättnaden, att veta att iallafall han nu var frisk. Bara mamma kvar.. Han stannade inte länge hos oss.. Men jag kommer ihåg att han stod o pratade med mamma o samtidigt tittade mig i ögonen väldigt konstigt emellan åt.. jag förstod inte riktigt.. o inte förens nu efteråt jag tycker allt var så konstigt.. Efter en stund skulle han gå.. o han sa hejdå kanske ca .. 3 gånger till mig o min syster o pussade ihjäl oss o gav oss massa pengar kommer jag ihåg.. det var så sjukt olikt pappa.. jag förstod inget. Men var en så stor lättnad att han var frisk o glad. O så hade han även varit nykter o ren i ca.. 3 månader tror ja det var..
Dagen efter var han borta. Helt borta. Utav överdos.. pappa hade förr tagit överdos många gånger men alltid klarat av sig men även sagt att han känt av döden. Men den gången.. fanns där ingen återvändo alls.. det hade gått för lång tid tills han hittades ..

Idag får jag leva med att jag inte hade en pappa i mitt liv, o när han väl fanns var allt bara av skit.. mina ögon har fått se väldigt mycket o öron fått höra väldigt mycket..

Han hade lovat mamma att finnas kvar efter att hon skulle gå bort o ta hand om oss, men sedan gav han upp det o sa alltid till mamma att han skulle se till så han skulle dö före för att han visste att han aldrig skulle klara av o ta hand om oss för han visste hur förstörd han var som person.
I samband med pappas död fick mamma även veta att hon hade 6 månader kvar att leva. O det hade hon..
💔

Vet att allt är krångligt skrivet men jag har skrivit exakt allt som kommit upp i huvudet under tiden jag skrivit texten så det kan hoppa lite o handlar om lite allt möjligt.

Ta vara på era nära o kära, man vet aldrig vad som kan hända om bara några sekunder.

SP.



Här är gamla bilder på mig o pappa och mig o mamma. ❤️

Likes

Comments

Hej grabbar o töser!

Har perioder där inget alls kommer i huvudet om vad jag ska skriva, sen finns där perioder där jag kanske har 100 inlägg o skriva på en dag hehe...

Idag tänkte jag skriva lite om det som står i rubriken. Det kan dock tolkas på flera olika sätt..

Jag har aldrig varit ensam i mitt liv, har alltid såklart haft människor i mitt liv osv. Men man kan ändå vara ensam. Det är väldigt många som inte riktigt förstår hur man menar när man säger att man känner sig ensam.
Man känner dig ensam i sig själv och i allt o alla. Oavsett människor i sitt liv osv osv, så känner man sig så ensam i allt. Tror många kan känna igen det o förstå, men inte alla.

"Omg, jag vill också ha en egen lägenhet!!!"
"Är det inte rätt skönt att leva utan "föräldrar"
"Jag vill också kunna vara så fri och inte vara begränsad för något!"
"Jag vill också kunna vara ute hur länge jag vill utan att någon ska tjata på mig"
"Tänk att också kunna ha egen lägenhet och kunna ha vem som helst hos sig när som helst"
"Man kan handla precis vad man vill, man kan göra precis vad man vill"
"Det bästa måste vara att ingen längre tjatar på dig om att städa ditt rum, du kan göra precis hur du vill"
"Du har det fan bra, bor själv och allt"

Detta är det vanligaste jag hör av alla möjliga. O jag har alltid på något sätt blivit ledsen när jag hör sånt här. Det är inte som jag menar att jag lever som skit o inte är tacksam för det jag har o att ingen har det värre än mig osv. Men är det verkligen så som alla ser det?

Nu är det ju bara unga som säger sånt här, ungdomar som bor hemma o inte orkar mamma o pappas tjat och regler osv. Alla vill alltid flytta hemifrån o leva sitt egna liv utifrån sina egna villkor o regler. Det kan jag förstå för det har väl jag oxå känt någon gång när jag bodde hemma.

Många som även är tvungna till att flytta hemifrån i olika fall, för de som tillexempel ska plugga någon annanstans än hemma. Där blir det även en annan bild utav det hela för de, att man inte vet hur man ska flytta ifrån familjen, hur ska man kunna sova på nätterna? Vem ska laga maten? Städa huset? Betala allt? Ha koll på en bostad? Ja, allt som ingår..

Jag hoppar lite i vad jag försöker få ut av detta för det är svårt att säga det på ett sätt som inte ska tolkas fel. Jag tänker inte på mitt egna liv utan helheten, där är väldigt många som får leva på detta sättet.

Många unga tar snabba beslut om att flytta för att man är desperat, men när man väl är där så ångrar man alltihopa och vill tillbaka hem till mamma o pappa. Det är verkligen inte konstigt. Inte är det många som heller i en tidig ålder "stabila" för att hålla i ett helt eget hem o hela sitt liv själv, alla är inte redo. Det är så sjukt olika för alla.

Men där är personerna som inte har något val.. det är de mitt hjärta brinner lite extra för. Blir så ledsen.
Det finns både för o nackdelar med det, absolut, men jag känner att så ska man inte behöva tänka, så ska det egentligen inte vara. Att så ung behöva se för och nackdelarna i det fastän det kan vara väldigt bra? För det är inte så jätte viktigt just då.
Personer som kanske inte har de stabila boendet o slutar med att de som unga så fort som möjligt måste flytta till eget. De som även är i mitt läge, inte har föräldrar o flyttar till eget.
Ja det finns massa olika situationer o allt är olika för alla.
Men hur är det egentligen? Är det så jävla bra med egen lägenhet o egna regler o lyx liv? Är det verkligen så det ser ut?
För de som är tvungna och inte har något val, är det en rolig grej då? Eller är det snarare en plåga? Ja, det kan jag säga att det är.
Att så tidigt behöva ta hand om allt själv, meningen är att man ska gå i skolan och sköta det o bara få lixom vara ung, det är vi alla en gång. Den tiden i livet finns utav en anledning. Man ska få uppleva sin ungdomstid, gå i skolan o sköta de o vara med kompisar o ja allt vad det nu är. Måste kanske det inte är, ja menar man dör inte utan det. Men det är väldigt väldigt viktigt. Att få vara barn och ung. Inte behöva vara vuxen hela jävla livet, man blir väldigt sliten i en väldigt tidig ålder.

Något jag många många gånger sagt och säger är:
"Jag är 19, men känner mig som 40."

Hur rätt låter det egentligen? Att behöva känna då? Det är inte bara en tanke eller inbillning eller vad nu vissa kan påstå, att känna sig helt utmattad i livet så ung är inte meningen. Jag tycker inte det iallafall.


En sak är säker iallafall
Jag kommer aldrig någonsin kunna ta barndomen och ungdomen från mina barn. Jag kommer se till så de får uppleva den tiden till 100%.

Jag tycker det borde vara så för alla. Man är i den åldern o kallas "typisk tonåring" av en anledning. Inte behöva vara vuxen till 200% o tappa allt annat. Tror ni att skolan är prio ett i det läget då?


Nej. Här sitter jag och inte tagit studenten som jag skulle gjort i vanliga fall.

(Ser inte det som något fel, utan bara ledsen över allt.

SP.

Likes

Comments

Hejsan mina kära.
Har senaste tiden påbörjat skriva här på bloggen men slutat med att jag skitit i det o inte lagt ut något.
Jag försöker skriva här när jag har något att skriva om, om mina tankar o reflektioner över saker osv.

Idag ville jag prata om ADHD.
Jag är inte så jätte insatt, eller snarare knappt insatt i det o känns som jag inte vet mycket om det. Fast sen så tänker jag inte att ja vet mycket om adhd bara för att det sägs eller står någonstans att det är "så det är" eller brukar vara för jag ser det som att det är olika för alla. Mina tankar o erfarenheter kommer att skriva endast utifrån mig, o min adhd och mitt liv med adhd.

Jag kommer från en familj som inte är födda och uppvuxna i Sverige, o det betyder då att saker som "adhd" o olika typer av sjukdomar eller diagnoser inte är något för de i deras liv eller värld. Inte satt de i deras land och blev utredda och fick hjälp o mediciner? Det fanns o finns inte sånt i deras länder, eller kulturer överhuvudtaget. Säger man idag till någon av de att jag har adhd så är det mer "men vafan, det finns inget sånt. Sluta stoppa i dig en massa mediciner som skadar dig o klara dig själv istället".

Det är största anledningen till att jag egentligen sitter här idag, i de flesta situationer och i mående till en stor del, faktiskt.

Jag har alltid känt mig annorlunda, även som barn. Men inte som många andra beskriver det egentligen, man är annorlunda, det är man.. Man är inte dom "alla andra" , normala människor, eller vad normal nu faktiskt egentligen är..

Jag har under min uppväxt allmänt blivit annorlunda behandlad, o har nog egentligen mest tänkt att det är därför jag är "annorlunda" för jag blir inte behandlad som man ska eller som andra? Både av vänner, familj o släkt. Jag har alltid varit den lixom udda personen, men även den som syns o hörts mest, haha.. För det är jag bäst på!

" Jävla dampunge "
Alltid har man väl oxå kallats för jävla dampunge, eller jävla adhd barn osv. Aldrig har jag sett det som att adhd är något "problem" eller någon sorts diagnos eller liknande? Utan bara en mer damp människa typ. Väldigt svårt att förklara, men alla är vi olika o vissa kanske har kortare stubin än andra osv.

Det är lite så jag sett adhd som. Men helt ärligt, inte förens rätt nyligen har jag insett, handlar adhd verkligen om att jag är ett damp barn? Att jag bara e arg? O har värre ilska än andra o har problem med o bli arg?
Det är så jävla mycket mer än så, jag önska verkligen att man kunnat lära sig mer om detta, för jag ser nu att inte fan är det många med förståelse, förståelse till att man är lite annorlunda än andra som man är van vid.

Koncentrationssvårigheter?
Impuls?
Energi?
Känslor?
Ilska?
Depression?
Tvång?
Perfektionist?
Kontrollbehov?

Vad är allt detta?
Hur många är det som egentligen vet vad allt detta innebär? Det är egentligen mer än så då det är olika för alla, men lixom det som oftast ingår i det. Adhd är förnamnet, inte damp. Det är 100 andra delar i det namnet. O tro det eller ej, det är plågande, slitsamt.

Jag har alltid varit en person med tydlig vilja, riktig stark vilja, envis jävel. Som alltid gått efter min egna hjärna, inte för att det alltid är bäst. Men man blir som en egen person i sin diagnos, när jag väl är där så stoppar ingenting mig, inte något, inte NÅGOT. Säger min hjärna en sak så ska det vara så eller bli så, ibland så finns det inte ens något att gå efter i hjärnan, det är då allt blir svart, då finns där absolut ingenting. Inga tankar ingenting, utan bara en ren jävla bomb. Där allt styr dig, både i handlingar, känslor o ord osv. Där styr man inte sig själv, vilket många inte kan förstå. Om jag kommer till den punkten där det blir svart, då är det SVART. Då gör jag saker jag inte vet att jag gör, då säger jag saker jag inte vet att jag säger. MEN, tro mig.. det kommer ikapp dig direkt efter. När man väl landat, kommer allt upp som en film i huvudet, o där bryts man. Av ångest o ånger. Där man ångrar det man sagt o gjort.

Men för mig kan det ibland bli så svart att även om jag sen inser så ångrar jag mig inte, jag säger väldigt ofta att "det skiter jag fullständigt i". Jag kan totalt låsa ut alla mina känslor o alla mina tankar o fullständigt skita i vad jag gjort o sagt, det har sårat väldigt många i mitt luv, det vet jag om. Jag ser verkligen inte detta som en ursäkt till dessa dåliga handlingar, man kan inte säga ja men jag har adhd så då gör eller gjorde jag så. Det gör verkligen ingenting av det mer okej, ABSOLUT inte. Men vad ska man utgå ifrån? Hur ska man göra? Vad ska man göra? När man kommer till en punkt där inget i världen kan styra en mer..

Impuls.
Usch, impulsen. Den jag har mest o störst problem med. Allt går SÅ fort. Så jävla fort. Det är det jag menar med att säger hjärnan något så sker det DIREKT utan att ens tänka en enda jävla gång. Utan jag gör det. Konsekvenser? Haha, det finns inte.
Fast det gör det ju verkligen, men allt löser väl sig?
Allt är så konstigt.. jag lever än idag i konsekvenser pga detta. Där jag inte alls tänkt utan agerat direkt.
Hör jag något litet som spräcker min bomb så kan jag vända världen upp o ner utan o tänka? Men tänk så var det inte så? Allt är alltid annorlunda, jag har inte ens lyssnat på allt? Utan just det som gör att ja går igång utgår jag ifrån? Det går heller inte. Har hamnat i så många konflikter pga det, o det är inte hälsosamt, för fem öre.
Nu kan jag kanske ge er ett exempel..
Om jag ser en bil som jag faller för som hade kostat 100.000kr , då vrider det direkt o blir .. denna ska jag ha. Jag har inte pengarna till det, det finns inte någon möjlighet att överhuvudtaget skaffa mig denna bilen i mitt liv. Vart ska jag få 100.000 ifrån? Hur ska jag betala den under tiden jag har den? Månadskostnaderna?
Haha men det löser sig! Allt löser sig!
NEJ.
Jag gör allt för att hitta lösning just där o då för att DENNA BILEN SKA JAG HA!!!
Kanske finns möjlighet att ta bilen på delbetalning? Kanske hittar möjlighet till att låna 100.000 utav någon? Ja jag kollar på ALLT. Hittar en lösning. Köper den, o sen sitter jag där varje månad o får mina räkningar o inte har möjligheten att betala de o vart leder det..? Till skulder? Anmärkningar o fan o hans moster.. o där sitter jag o seriöst köpt mig en bil på typ 5 min för där o då skulle jag ha den oavsett vad.

Nu har ju inte detta hänt, men detta är ett stort exempel. Allt går så fort, utan att tänka. Har jag bestämt mig för att jag ska ha den bilen här o nu då ser jag till så att det sker.

Fyfan vad jag fått konsekvenser pga dessa typer utav situationer.
Nu handlar detta om i alla möjliga situationer men försökte ge ett exempel som man kanske kan förstå...? Hoppas jag.

Koncentrationssvårigheter.
Dehär med koncentrationen.. haha. Vet inte ens hur jag ska börja eller om jag ens orkar börja för hur jag ska egentligen uttrycka mig.
Jag har inte under mitt liv haft dessa grova svårigheter jag har idag. Det jag mest kan kolla på är skolan..
2 år i gymnasiet.. vad gav det mig?
INTE ETT JÄVLA SKIT.
Bara problem, dessa två år bestod av ENDAST konflikter o problem. Psykisk slit bara.
Kunde gå in på en lektion o vara helt galen o skrika o skratta o göra precis allt annat än vad jag skulle göra. Kunde få en uppgift, o eftersom jag visste att jag aldrig skulle klara av o koncentrera mig o klara det så blev jag arg, skrek på lärare.
O inte fan skulle jag göra uppgifter?
"FATTAR NI INTE ATT JAG INTE KAN"
Den meningen vet jag inte hur många gånger jag sagt, ut från den lektionen gick jag. Så var det varje dag, varje lektion. Jag gjorde bokstavligen ingenting. Kan nästa räkna med fingrarna av allt ja gjort under min tid där.
Jag kan fortfarande inte acceptera att jag har så svårt o inte klarar av det, jag har ju alltid haft så lätt för mig i skolan o klarat mig oavsett vad? Skolka hela 8an o distans i 9an o fick betyg i alla ämnen o klara allt oavsett, nu kan jag inte ens skriva en uppgift? Kan inte ens titta på en.
Att bara höra de orden utav en lärare att vi har en läxa eller ska skriva en uppgift kokar inom mig, jag vill inte acceptera det.

Det värsta av allt är att ja inte klarar av o kolla på en film, om någon frågar mig om jag vill kolla en film så vill jag hoppa på den människan o bita av näsan, typ.
Bara ordet gör mig så jävla arg.

Tvång
Det här med tvång är så himla svårt. För det finns olika typer utav tvång. Men tvånget i Adhd..
Väldigt kort o lätt..
Ställer man in hjärnan till något och det ändras då briser det TOTALT.
Ändringar, klarar man inte av.
Säg mig aldrig en sak som du sen ska ändra eller inte hålla. Det är bokstavligen det värsta, o det är då jag oftast blir som värst arg!!!

Depression, är något som oxå ingår. Där man i perioder "faller". Där man går in i depressioner.. vet inte om ja ska kalla det "mini depressioner". Eller nej, det är väldigt olika, ibland kan man kalla de mini men ibland är det verkligen inte mini.
Med adhd är allt 100 gånger värre än vad det är för de "normala" människorna. Allt blir värre än vanligt, när man mår dåligt är det gånger 100.
Det är mycket så med känslorna.
Älskar jag någon då ÄLSKAR jag.
Hatar jag då HATAR jag.
Allt blir mer än vanligt, alltid blir lixom så exakt, så starkt o känsligt, det ska lixom vara EXAKT på pricken.
Väldigt svårt att förklara, blir jag glad så är jag gladare än jesus, blir jag ledsen är jag riktigt ledsen osv.

Något jag har väldigt svårt med eller har "problem" med som jag vet är mycket kopplat till allt detta är att, när jag träffar på människor som behöver hjälp, som har det tufft, som kanske mår på ett sätt jag själv gjort på en gång i tiden, som går igenom något jag gått igenom eller något liknande, de situationerna är de som på riktigt kan knäcka mig, där bildas någon sorts ENORM ilska, o det är för hur arg jag är för mitt förflutna o anledningar till det o mitt mående. Inte fan i helvete ska jag sitta o titta på någon som upplever samma sak? Ingen hjälpte mig när jag behövde det. Jag går all in. Jag tar över hela den personen o hela dens liv o alla problem, jag packar ner det i en ryggsäck o hänger den på mina axlar, nu ska jag ta över detta o ändra detta för detta får inte hända. Jag är så sårad o förstörd pga mitt egna, det sista jag vill att någon annan ska behöva uppleva det jag upplevt, oavsett vad det är.
Just de människorna bryr jag mig EXTRA mycket om, av hela hjärtat o min själ, men allt blir så stort o grövre.. så det blir för mycket.
Alla dessa situationerna har inte slutat bra för mig.
Jag bryr mig alldeles för mycket när jag blir så arg o tar över allt o börjar styra en annan människa som om de vore en docka.
Jag vill bara kunna hjälpa.
Jag vill hjälpa så mycket o bryr mig så jävla mycket så det blir helt fel och blir att jag förstörs ännu mer o kan även upplevas som jag förstör eller förstört den människans liv mer än vad som var. Det kanske är så, jag vet inte. Men mitt syfta var inte så, jag har bara velat alla väl.
Men inte lätt för alla att förstå det, för det blir så fel.

Mycket man får skit för, många konsekvenser man får, mycket smärta o sårbarhet. När man aldrig menar illa eller något fel, pga adhd.

Men det är min styrka, jag älskar min adhd.

Vet inte om jag uttryckt mig ordentligt o tydligt, men hoppas några kan förstå lite ur min vinkel i min egna problematik.
SP.

Likes

Comments

Hejsan Grabbar!

Ett tag sen nu.. men ni vet hur det ligger till.

Liten uppdatering om mitt liv kanske?

Jag jobbar fortfarande som vanligt så där är inget nytt om de, dock så sökte jag in till en utbildning igår :D

Delar inte med mig av detaljer här, men fan va nöjd jag är. Ingen gymnasieutbildning, den chansen är över i min värld då jag valt bort gymnasiet helt. Jag jobbar fortfarande efter att sträva mot min mål.

Får antagningssvar i Augusti så det är en liten bit kvar.. snacka om att tålamodet spricker. Jag kommer iallafall jobba under sommaren o "leva livet" o njuta på mitt sätt. Egentligen så är det inte mycket mer att berätta. Just nu väntar jag bara på svar för att kunna sätta igång livet ordentligt :D


SP.

Likes

Comments

Hejsan gott folk, fina vänner och alla hatare o snakes ;)

Tänker inte varje gång upprepa att jag suger på att uppdatera osv. Fast det är jag ju.. men ja!

Lite mycket grejer som sker just nu om dagarna och orkar egentligen inte finna lucka för att blogga. Funderar kanske på att faktiskt bli duktig. Men det lär vi ju märka.

Jag jobbar som vanligt, jag är igång med körningen förfullt och har riskettan imorgon. Så den delen flyter på. Sen är det mycket annat privat som sker, kommer en dag jag kan öppna mig mer, jag har inte problem med att dela med mig av mitt liv, alls. Men nu är det så att det finns små ormar som är ute efter vissa grejer. Så jag håller den delen av mitt liv för mig själv just nu! 😚

Jag var i Göteborg i helgen, på student. Det är ju studentperiod nu och det är verkligen ingen tid om året jag tycker om. Har aldrig tyckt så speciellt om studenten. Själv skulle jag ju ta studenten denna veckan (om jag gått i skolan som jag skulle). Men nu blev man ju inte som man skulle så det får vara. Söker massa utbildningar just nu :) Hoppar förmodligen direkt in i någon ordentlig utbildning än något jävla barnsligt gymnasie, usch. Den delen av mitt liv är avslutat och kommer inte tillbaka. :)

Massa planer som är planerade och allt ska bli bra ska ni se! Jobbar efter min dröm. 🌟

Men nu måste jag bege mig mot jobbet så vi hörs grabbar!

och en bild på min älskade Peppe grismaja , som jag saknar honom. Riktig stjärna på jorden. ✨❤

​SP.

Likes

Comments

Hej på er!

Ett tag sen nu, inte haft någon lust att skriva och haft många funderingar på att det kanske är lika bra att lägga ner. Men vi får se hur allt fortsätter funka, skriver som sagt när lusten finns och att det finns mycket att skriva om.

Men till ämnet nu, morsdag.

Jag har alltid haft starka och fasta åsikter om dagar som denna. När mamma levde så "firade" man dagen som man "brukar". Mys o presenter. Det är lixom en tradition och vana inom samhället. Men om man går längre in i det så är det en sak som irriterar mig. En dag om året morsdag? Farsdag likaså? Alltså, jag känner skam inom mig. Varför ska där vara en dag om året där man "hyllar" föräldrarna. Alla jävla dagar om året är de lika mycket mor och far. Sen kan det vara lite kul med en speciell dag där man tänker på det lite extra mycket. Men hallå? Komigen, ens egna mamma och pappa?

Jag skäms, det är inte fel på att folk firar denna dagen då jag själv gjorde det och absolut ge all uppmärksamhet till föräldrarna, men tycker ni inte det ska vara så varje dag? För varje dag du lever, du äter, skrattar och upplever roliga saker och varje gång du somnar, är tack vare dina föräldrar. Så vad händer med de andra dagarna, jag kan faktiskt tro ibland att jag har blivit så efter mamma och pappas bortgång, men till en viss del kan det gott o väl stämma. Men fortfarande. Det finns så mycket annat i världen och livet som sker, ta vara på det o försök göra någon nytta till viktiga saker istället för en dag extra för "mamma" eller "pappa". De dagarna ska vara varje dag.

Ibland skäms jag över världen jag lever i, samhället snarare.

I andra länder sitter små barn gråtandes utan mat och vatten, här sitter vi en extra onödig dag med lite tårta och presenter.

Man hör hur illa det låter.

SP.

Likes

Comments

Hejhej!

Jag har tänkt nu i några dagar på detta med bloggandet, jag är inte 100% aktiv varje dag. Jag har nu kommit fram till att jag skriver när jag känner för det och har något att skriva om. Min tanke var inte att detta skulle vara en vardaglig blogg egentligen, utan mer en dagbok. Typ. Där jag kan skriva av mig när jag behöver det, både vid bra o dåliga tillfällen.

Idag är en dag där jag är oehört negativ, eller vet inte om jag ska kalla det negativ. Jag känner inte riktigt att jag är den negativa personen jag en gång i tiden var, jag är nere, mår väldigt dåligt och ifrågasätter bara livet. Jag är trött, sliten, sårad, besviken & ledsen. Jag är trött på livet, på mitt liv.

Jag har alltid varit medveten och alltid sagt till mig själv att jag har inte det värst, jag ser inte mitt liv som det värsta som finns och att ingen kan må sämre än jag. Men för mig, som person, som en individ. Är mitt liv alldeles för mycket nu. När jag säger nu menar jag inte bara "nu" denna perioden. Utan, 19 år, av helvete. Vattnet har totalt runnit ur glaset. Jag har mått väldigt dåligt för det mesta hela tiden under mitt liv, men senaste året/ halvåret så har mitt mående varit något helt annat. Det har inte varit det måendet där jag låser in mig själv och bara inte pallar. Utan det har nått sitt slut i allt och ingenting fungerar. Skolan tex, en av de största sakerna i livet, fungerade till slut inte. Det var aldrig längre de snacket från familj och lärare där alla sa "Susi du måste ta tag i dig själv och det här", "Du måste sluta låsa in dig själv och komma ut o göra annat". Utan det var "Susi detta funkar inte för dig längre", "Gör nu något annat med ditt liv, tänk på detta senare i ditt liv". Jag tror att folk omkring sett att gränsen är nådd nu, nu går det bara inte mer.


Jag har så många frågor till livet, som man inte kan få svar på heller.

Jag är så jävla trött på att vara sårad, ledsen och gråta, ha ångest alla timmar om dygnet, ha panik över allt, inte se något mål i någonting. Jag ser allt snarare som att dagar bara går o saker sker som de gör för det är ändå snart slut. Allt kommer försvinna ändå. Skitsamma..

En människa, är ett djur. Ett flockdjur. Vilket innebär att man inte kan vara ensam, leva ensam. Vilket då blir brist på kärlek. Som sedan leder till att människor blir sjuka och kan även dö.

Jag har alltid haft brist på närhet, trygghet och kärlek i mitt liv. Men nu har jag verkligen förlorat allt. Vilket jävla barn ska behöva förlora till o börja med sina föräldrar? Varken jag eller NÅGON ANNAN. Alltså varför? Vad är meningen? JA livet är så, alla dör någon gång. Jag vet om allt detta. Men jag har bara dessa stunderna, och de river ner mig. Jag är trött på detta nu. Jag är trött på att bli lämnad, jag har många i mitt liv som älskar mig. Men för mig i huvudet, har jag sådan trauma från allt och ser ingen. Jag ser mig själv som ensam. Jag har ingen mer. Vafan har jag att leva för? För en fin framtid med bra utbildning, jobb och familj? Varför ska en skadad skäl skapa allt detta? För att "allt ska bli bra". Saker blir inte bra, man lever alltid med skiten. Sen lär man sig att leva med det, men SKITEN FINNS FORTFARANDE DÄR ALLTID. JAg ser det som plågeri, varför ska en människa behöva lida. Alla sjuka människor, varför ska de lida på vita sjukhus tills de dör? Varför accepterade jag min mammas död? Jo för hon fick äntligen vila från all sin jävla smärta och lidande i livet. Men andra utan sjukdomar, som psykisk lider. Det är hemskt det oxå! Varför ska man lida i det?

Det finns proffissionell hjälp......... Ja men vet du vad? Mördare sitter inne kortare än andra som sitter inne för ha stulit kalsonger.

VAFAN HJÄLPER DET!?

Öppna alla ögon, se verkligheten o hur livet faktiskt ser ut. Inte ska någon jävla psykolog kunna prata mig ur allt? Inte ska några jävla plastiga och pulvriga tabletter lösa mina problem? Skrattretande. Till allra högsta nivå.

Jag är så arg, förstörd och sårad.

Inget i världen kommer någonsin kunna sätta ord på min smärta.

Nu vill jag få somna, få vila, få slippa den smärtan. Jag vill bara få somna från detta livet.

Varför föds man om man ändå ska dö?

Varför kommer sommar när det ändå kommer snö?

SP.


Likes

Comments

Hej på er!
Idag är jag ledig från jobb och det är SUPER fint väder. Man blir så pigg o glad!

Idag är det 12 Maj...

Vilket då menas att det var 1 år sen det brann på Bökeberg. En oehört hemsk upplevelse vi alla fick vara med om. Jag skrev en uppgift om branden på Svenskan, där jag skrev om branden ur mitt perspektiv och hur jag upplevde det. Den finns ute på Sveriges Ridgymnasiums Facebook sida.


Här kan ni läsa den. Dock blev ordningen nerifrån upp.


SP.

Likes

Comments