mitt familjeliv/vardag m.m., om mig

Hej alla mina fina underbara följare & läsare!

Jag är så glad att ni vill läsa min blogg, känns så himla roligt och inspirerande att jag nu har ännu mer som är intresserade av att läsa om mig! Tack alla söta ni!

Och tack för att ni är så tålmodiga...jag skriver "ju" inte så jätte ofta & ännu mindre nu på sommarlovet. Jag kommer nog aldrig att bli en bloggerska som skriver varje dag men nu på sommaren kommer det nog bli ännu mindre tyvärr. Men jag hoppas innerligt att ni förblir tålmodiga för när skolorna börjar igen så kommer det bli mer inlägg. Finns så himla mycket i mitt huvud samt känslor som vill ut...både djupa inlägg & vardagsting etc...

Ni kommer även att få se lite foton på när jag var gravid (som jag lovat för ett antal veckor sedan) och från min tonårstid samt från åren i London etc etc...

Kommer att skriva mer om mitt liv i London, om mitt liv nu, om min neurologiska muskelsjukdom, om magdans m.m. m.m....

Anledningen till att det blir mycket mindre bloggande nu på sommaren är att min söta prinsessa har sommarlov i 10 veckor och jag är så himmelskt glad att jag får vara med henne hela tiden, hon behöver inte vara på fritids en enda dag! Det har hon aldrig varit & kommer aldrig att behöva heller! Vi har det så otroligt bra tillsammans. Min prinsessa & jag njuter av sommarlovet till fullo. Leva i nuet mera- inga rutiner- bara vara här & nu- ingen stress & press. Blir mycket bad, picknick, lek & mys tillsammans, "bara vara", utflykter, parkteatrar, lek med gårdskompisar, sovmorgnar, sena härliga sommarkvällar och våran familjesemester på landet där vi lever i "en rosa bubbla"...

Jag vill vara en totalt närvarande mamma och leva i nuet, ta till vara varenda sekund...

Min dotter & man kommer alltid i första hand såklart! Familjen betyder allt för mig!

Jag hoppas innerligt att ni förstår & är tålmodiga, men självklart kommer jag att blogga lite under sommaren ändå så fort jag får tillfälle! Kommer att svara på kommentarer & mejl också samt försöka läsa era bloggar när jag kan. Ni är underbara & jag gillar att läsa om er.

Tack än en gång för erat tålamod söta ni!

För mig är kärleken & hälsan det viktigaste i livet! Utan min söta underbara prinsessa & man är mitt liv inte värt att leva. Jag vill uppnå en hög ålder så att jag får vara en del av min dotters liv här på jorden så länge som möjligt samt att hon får ha sin mamma i livet länge! Min högsta önskan är att min dotter får ett lyckligt underbart långt friskt liv! Då kan jag dö med ro...

Fotot på rådjuret tog min dotter härom dagen när vi var och badade, det var på vägen hem som hon upptäckte den. Vi stod och tittade på den en ganska lång stund & den tittade tillbaka på oss :) 

När vi var nere vid stranden så gick en svan förbi våran filt, den ville nog också ha picknick "ler"

Vi hade en jättemysig eftermiddag & kväll. Badade och hade picknick, livet kändes underbart! Sommaren är härlig!

Ha en underbar sommar allihopa! Jag kommer som sagt att försöka skriva små inlägg under sommaren så fort jag kan. 

Soliga kramar!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

utmaningar

Http://nouw.com/fruekhamra 

har utmanat mig att svara på lite frågor; 



Röker du?
Nej

Snusar du? Nej

Gör du frukosten själv? Ja men ibland har min söta dotter gjort frukost ❤️ 😊 På helger & semestrar gör min man frukost åt oss alla ibland 😊

Vad gör du när du blöder näsblod? Jag har aldrig blött näsblod.

Vem kan du prata med om allt? Min man ❤️

Har du solglasögon? Ja, vill alltid ha dom på mig när det är sol, obehagligt att kisa och dessutom inte så bra att få solen i ögonen heller! ☀️

Vilken färg har du på tröjan du har på dig just nu? Jag har en kort klänning som är mörkblå med vita prickar (använder den som en tunika, har svarta byxor till)

Sitter du vid en bärbar dator just nu? Nej, jag sitter med min mobil i kökssoffan och min dotter sitter på ett täcke på golvet med en kompis och tittar på paddan 🌸🌸

Är du blyg? Ja, men när jag är med mina nära & kära så brukar jag inte vara så blyg.

Vad tänker du på just nu? Hur underbart det är att få ha min prinsessa hemma i 10 veckor! ❤️❤️ Hon behöver aldrig vara på fritids på loven! 😊

Likes

Comments

utmaningar

Jag blev utmanad av 

Http://nouw.com/Jagochminahjärtan



1) Min underbara dotter & man! 💕 Utan dem är livet inte värt att leva!

2) Mina krämer! Att vårda min hud är ett måste för mig 😊

3) Leave-in conditioner! Mitt hår är mycket viktigt för mig, det är halva mitt utseende 😉

4) Fysisk aktivitet som dans & styrketräning! Att träna & hålla min kropp i trim är både "min medicin" & välmående! 🌸🌸🌸 Om jag inte tränar så blir jag sämre mycket snabbare (har "ju" en neurologisk muskelsjukdom) 

5) Mina närmsta vänner! För mig är det inte viktigt att ha många vänner- en nära äkta vän är mycket bättre än 10 ytliga! 💖

Likes

Comments

mitt familjeliv/vardag m.m.

Hej alla sötisar!

Här kommer en söt kram till er från mig! Ska försöka skriva ett långt inlägg innan helgen :)

Nu ska jag snart hämta min dotter i skolan tillsammans med hennes ena "storasyster". Hon vill överraska sin "lillasyster", första gången hon följer med till min prinsessas skola. De ska sedan ha en myskväll hemma hos oss med film :)

Kraaaaammmm igen!

Likes

Comments

mitt familjeliv/vardag m.m.

​Jag är världens stoltaste mamma! Min dotter var på inträdesprov i tisdags och på fredagen fick vi beskedet att hon kommit in på denna balettskola! Åhh jag svävade fram den dagen. Hon älskar balett och detta är det bästa som kunde hänt henne gällande hennes "balettliv". Efter sommarlovet börjar hon på denna balettskola och kommer gå där 4 ggr/vecka på eftermiddagarna, nästan åtta timmar totalt per vecka. Det känns så himla underbart bra och jag är såååå himmelskt glad. Jag vill inget hellre än att min prinsessa ska få ett lyckligt långt friskt liv och få sina drömmar uppfyllda! Hon vill bli en Ballerina och denna skola är ett stort steg mot den drömmen! Jag älskar dig min underbara dotter! Jag gör allt för dig och skulle dö för dig och vill inget hellre än att du ska få ett himmelskt underbart fantastiskt liv med hjärtat fyllt av lycka & kärlek! Jag vill leva länge så att jag får ta del av ditt liv samt att du får ha din mamma under en mycket lång tid här på jorden. Det är så underbart att vara med dig!

I helgen hade vi en "baletthelg"...min prinsessa & jag var på Operan och såg balettföreställningen "Drömmen om Svansjön". Den var mycket bra och det var underbart att se min dotter sitta där & titta med fascination. Vi hade klätt oss lite finare och hon hade klackskor "ler". I pausen unnade vi oss goda bakelser.

Dagen efter var vi hela familjen på "Kungliga Svenska Balettskolan" och såg elevföreställningen. Vi brukar gå och se deras elevföreställningar både till jul & sommarlovet men denna var den bästa vi sett tyckte vi! Mycket bra! De andra föreställningarna de gjort har också varit bra men denna var EXTRA bra! På vägen dit stötte vi på våran dotters blivande balettlärare, vår prinsessa gillar henne mycket och jag med! Hon verkar vara en sådan underbar person. Hon & hennes man har dansat i Kungliga Baletten i många år som Premiärdansare samt 1:a solist.

Igår söndag var vi på restaurang för att fira att vår balettprinsessa kom in på denna Balettskola. Vi åt och myste alla tre.

Hon börjar bli stor nu, 8 år! Tycker att hon verkligen börjat mogna till sig väldigt mycket nu på sistone. Våran prinsessa är det underbaraste i vårat liv!

Den här veckan är den sista skolveckan före sommarlovet, sedan kommer hon att vara ledig i 10 veckor! Underbart att hon slipper vara på fritids, att hon får vara totalt ledig hela sommaren! Det fick alltid jag som barn och jag är så glad att hon också får den möjligheten. Självklart vet & förstår jag att alla barn inte kan få ha det så, i de flesta eller många familjer idag så behöver båda föräldrarna arbeta och kan inte vara lediga i 10 veckor på sommaren. Dessutom är "ju" alla barn olika så många tycker säkert om samt vill vara på fritids på sommarlovet. De flesta fritids brukar väl ordna mys & skoj på loven antar jag. 

Men min tjej älskar att vara hemma, vi gör så mycket skoj & mys tillsammans samt att hon har massa gårdskompisar att leka med. Det brukar bli en hel del parkteatrar på sommarlovet också, det är kanonkul & mysigt. Gratis också! Det är bara att ta med sig picknick filten och mat och njuta av en härlig föreställning. Vi tycker det är så skönt att slippa rutiner, tidiga morgnar m.m.....vi sover när vi är trötta & äter när vi är hungriga. 

Och när min man har semester så åker vi till landet som ligger i Småland. Vi älskar att vara där alla tre! Det är "riktiga" landet. Vi bara "är" och verkligen lever här och nu och njuter av varann. På soliga varma dagar åker vi till havet och badar & har med oss picknick eller äter på restaurang. När det är lite mindre "somrigt" väder så eldar vi i öppna spisen i stugan. Det är mysigt också. Ibland på nätterna brukar vi gå ut alla tre och titta på månen och stjärnorna på stjärnklara nätter. Det syns så bra mycket bättre på landet än hemma i Stockholm. Det är så tyst och underbart! Skogen ligger precis bredvid stugan. Förra sommaren gick det förbi älg på tomten.

Förresten ganska nyligen så hade vi kalas för prinsessan eftersom hon blev 8 år! Varje år har vi kalas för henne i kvarterslokalen. Det ligger på nedre botten så barnen kan springa ut & in. Kalaset blev lyckat, som alltid, och hon var mycket glad & nöjd! Det är tradition att min man alltid gör sina goda jordgubbstårtor när hon fyller år. Det blev disko, skattjakt, leken "sätta knorren på grisen med förbundna ögon" och fri lek då min dotter kom med förslaget att barnen skulle vara två & två och göra ett litet dansuppträdande för varandra samt teater. Det var uppskattat! Alla verkade ha jättekul!

Nästa gång jag skriver så kanske jag skriver om när jag känner mig som en "Monster Mamma"...jag tror att alla mammor eller många i alla fall känner sig så ibland..."ler"

Ha det gott och ta hand om er alla söta underbara unika! Stor kram!

Likes

Comments

gästbloggare

Hej,

Alla blogg älskare. Mitt namn är Emma & blir 29 år om några veckor. Jag har fått äran att Gästblogga tillbakavisar tack så mycket!

Just nu är jag mamma ledig sen nästan 4 månader tillbaka. Jag lever ihop med min älskade & våra barn som är födda i februari 2014 & 2017 så mestadels handlar min blogg om familjen & massa andra saker dessutom en hel del utmaningar.

Varför jag började blogga var för att visa motsatsen till alla "haters" där ute eftersom jag hamnade på en fjortis sida på fb för ca 3 år & 3 månader sedan. Kika gärna in & lämna lite🐾 Efter dig!

Ha det gött!

All kärlek!

Http://nouw.com/Jagochminahjärtan

Likes

Comments

min sjukdom

Som barn och tonåring var jag gymnast och tränade flera gånger per vecka. Jag har alltid varit mycket stark och fysisk. Sprang t.o.m. snabbare än min 4 år äldre storebror, vilket han säkert inte tyckte var så kul "ler"

Så en stor del av min personlighet är just att jag är så fysisk- älskar att träna, dansa, springa...det är "jag" att vara frisk, stark & använda min kropp...men så smög sig den dumma neurologiska muskelsjukdomen på mig och tog bort mycket av det som är "jag"! Det har alltid varit så viktigt för mig att använda min kropp och är fortfarande därför blir jag så ledsen och arg när min kropp säger ifrån...min kropp klarar inte längre allt det jag klarade förut...den dumma sjukdomen stoppar mig från att göra så mycket...den tar även bort massa självkänsla och självförtroende...får mig att känna mig mindre värd...

I övre tonåren så upptäckte jag att jag inte längre kunde gå upp på tårna, men jag tänkte att det nog berodde på att jag inte tränat på mycket länge eftersom jag slutat som gymnast. Det ångrar jag än i dag att jag slutade med gymnastiken- önskar att jag hållit på några år till innan sjukdomen satte stopp för det. Men tonårshormonerna spökade och fick för sig att det fanns roligare saker än att träna. Min mamma var motionsgymnastikledare för vuxna och "drog" med mig till hennes klass en kväll för hon tyckte inte om att jag inte tränade någonting längre, och det förstår jag. Puss på dig min söta mamma! Det var då jag och mamma upptäckte att jag inte kunde gå uppe på tårna längre när vi alla skulle gå runt i salen på tårna.

Så gick åren och min kropp klarade inte av saker den klarat förut...sjukdomen smög sig på sakta men säkert. och till en början tänkte jag inte så mycket på det...började gå lite konstigt, vaggande & haltande...sjukdomen är långsamt fortskridande så min hjärna registrerade inte att det var något fel under många år. Kom ihåg en gång när jag och en av mina två bästisar gick med högklackat på stan och kände oss mycket fina "ler" och så var det någon som gick förbi oss och frågade om jag gjort illa foten. Han måste ha sett att jag inte gick "normalt". Jag antar att min familj och vänner precis som jag inte tänkte så mycket på att jag gick lite konstigt eller inte kunde gå upp på tårna...de såg "ju" mig varje dag och sjukdomen är mycket långsamt fortskridande som sagt så jag och mina närmsta "liksom" vande sig vid mina fysiska förändringar & så...

Men mamma började ana att det var något, hon trodde kanske typ att det var någonting med höfterna eller något annat fysiskt som skulle gå att åtgärda. Men åren gick och när jag var 19 år så åkte jag till London för att arbeta som Nanny och blev kvar där i många år eftersom jag gifte mig med en engelsman.

Men när jag var 21 år och kom hem till Sverige för att läsa in gymnasiet på Kom-Vux (återvände sedan till London igen och stannade där tills jag var närmare 30 år) så tyckte mamma att jag gick ännu konstigare och skickade mig till olika idrottsläkare men ingen hittade något fel. Men så var det en idrottsläkare som sa att det måste vara neurologiskt.

Då startade en utredning på både mig, mina föräldrar och båda bröder och de hittade då denna neurologiska muskelsjukdom som är obotlig och som aldrig kommer att bli bättre utan sämre. Finns ingen medicin mot den. Den enda "medicinen" är träning och att hålla mig smal. Genom att träna så stärks musklerna som ännu inte är angripna och på det sättet blir jag "ju" starkare...dessutom så har för ett antal år sedan forskningen kommit fram till att träning kan få angripna muskler att bli LITE starkare igen. Eftersom jag inte har alla muskler så om jag skulle gå upp mycket i vikt så kommer det bli mycket svårare och jobbigare för mig att gå och stå.

Mina föräldrar och båda bröder är friska bärare av sjukdomen. Det vill säga att de är helt friska och inte kommer att utveckla sjukdomen, de är endast bärare av den. Finns i generna alltså. Om bara en av mina föräldrar hade burit på sjukdomen så hade jag aldrig blivit sjuk. Bara om båda föräldrarna bär på sjukdomen så kan barnet få det.

Som tur är har inte min dotter sjukdomen och kan aldrig få den! Innan jag och min man blev med barn så kollade vi upp honom. Hade han varit bärare av sjukdomen så hade vi nog valt bort barn eller adopterat. Vårat barn kunde i och för sig ha blivit en frisk anlagsbärare men kunde också ha fått den värsta typen av sjukdomen vilket skulle ha inneburit att vårat barn troligen inte skulle få uppleva sin 5 års dag.

Mina föräldrar hade inte en aning om att de var bärare av denna sjukdom när de fick barn.

Min mamma tog det mycket hårt när jag fick min diagnos, hon grät på nätterna. Jag förstår henne eftersom jag själv är mamma nu.

Men det konstiga var att jag inte kände något speciellt när jag fick min diagnos eller så var jag bara i förnekelse och tillät inga känslor angående detta. Jag bara "körde på" och tänkte inte så mycket på att jag var sjuk. Kände mig "ju" inte sjuk så att säga. Men år efteråt har jag mått mycket dåligt psykiskt, ibland så dåligt att jag pratat med psykolog (fick remiss genom min neurolog doktor). Men om jag ska vara ärlig så har jag för det mesta försökt undvika att prata om sjukdomen, kan gå till psykolog nu med om jag vill men jag vill inte....mår nästan sämre då psykiskt.

Jag har alltid varit i förnekelse och är fortfarande! Vill inte tänka på eller acceptera att min kropp inte är som förr. Blir jätte arg och ledsen inuti när sjukdomen sätter stopp för massa saker. Känns som att min kropp sviker mig!

Jag hade en dröm om att starta ett eget magdans center när jag arbetade som magdanslärare. Hade egen firma och höll på att bygga upp grupper & så...men till sist efter många års kämpande så satte sjukdomen stopp för min dröm! Jag blev sååå ledsen och arg!

När jag ledde flera grupper per vecka så blev det för mycket för min kropp som inte har alla muskler kvar. Vissa dagar kunde jag knappt gå- orkade ingenting. Orkade knappt prata.

Men jag ville inte inse detta, men innerst inne så visste jag men förnekade det för mig själv. Jag tänkte inte ge upp. Kämpa, kämpa, kämpa!

Träning är som "medicin" för mig, men tränar jag för mycket så blir jag sämre fortare och tränar jag för lite så blir jag även sämre då. Det gäller för mig att hitta en balans.

Att leda massa magdans grupper fungerar absolut inte till min stora sorg! Jag får vara elev själv nu någon gång i veckan.

För över 10 år sedan blev jag förtidspensionerad på 50 % och nu för bara några år sedan blev det 100 %. Det har suttit djupt väldigt djupt inne att acceptera att jag behövde pensioneras. Kämpade på tills jag föll ihop i princip.

Jag kom ihåg sista åren jag jobbade som receptionist så ibland när jag kom hem ifrån jobbet så orkade jag inte ens ta av mig skor & ytterkläder utan somnade ofta med allting på i soffan. Att laga mat, städa & andra måsten i livet orkade jag knappt med till sist när jag jobbade. Till en början kände jag mig lat men innerst inne visste jag "ju" att jag inte var lat. Men jag skämdes på något vis att jag var så trött jämt och inte orkade saker & ting. Ville absolut inte bli förtidspensionerad, kändes hemskt! Men till sist var jag tvungen.

Att gå upp för en trappa eller en brant backe är som ett maraton lopp för mig så att säga eftersom jag inte har alla muskler.

Att nästan aldrig få känna sig normalt pigg är inte ett endaste dugg kul.

Att bli utmattad lätt och orkeslös och inte orka med sitt liv med allt vad det innebär.

Att knappt kunna stå still om jag inte kan luta mig eller hålla i mig i något är hemskt och jag hatar det! Folk tror väl jag är full eller något.

Vägrar använda käppen som ligger i garderoben. Jag tänker kämpa in i det sista och ännu mer! VILL ABSOLUT INTE HA KÄPP även fast jag ofta skulle behöva använda det. Inte när jag går men när jag måste stå still, t.ex. i köer eller när jag står och pratar med någon där det inte finns något att hålla i sig i eller luta sig emot. Att försöka stå rakt upp & ner är i stort sett omöjligt för mig utan att vingla. Måste parera med fötterna så att säga samt böja ena benet och "liksom" hänga på ena höften...det är en mardröm!

Ända sedan jag blev förtidspensionerad är livet lite bättre i alla fall...jag har energi kvar nu till att träna som är min "medicin". Som sagt tränar jag inte så blir jag snabbare sämre och sedan jag slutade jobba så har jag ork och tid kvar till "min medicin". Och jag orkar med mitt liv bättre med allt vad det innebär. Kan vila på dagarna. Men som sagt denna insikt tog år att acceptera och jag vägrade "ge upp"!...ville inte pensioneras...kämpade tills jag stupade...

Egentligen är jag fortfarande i förnekelse och "trotsar" min sjukdom...som t.ex. käppen som jag vägrar ta fram...men jag tror faktiskt att det är bra att jag vägrar låta sjukdomen segra...om jag t.ex. skulle börja använda käppen så tror jag att jag skulle känna mig sjukare och på så sätt bli sjukare snabbare...att min kropp då skulle "ge vika" för den dumma sjukdomen! Så länge jag kan hitta andra sätt som att t.ex. luta mig mot väggar, hålla i mig i stolpar m.m....så stannar käppen i garderoben!

Men självklart blir jag otroligt ledsen och arg när jag ser mig själv i skyltfönster när jag går eftersom jag går så konstigt, vaggande gång med knäna rätt så mycket böjda. Har haft perioder då jag har världens ångest av att gå förbi folk...

Slutade för många år sedan att ha på mig shorts samt korta klänningar & kjolar. På sommaren är det långa klänningar & kjolar som gäller på varma dagar. Annars är det utsvängda byxor som gäller. Har nämligen inte haft t.ex. leggings på åratal heller, utsvängda benslut "liksom" döljer lite av mina alltför böjda knän vid gång & så...

Men på stranden är jag barbent, men jag skulle nog inte vilja gå själv och bada...min familj ger mig trygghet på något vis när jag går barbent på stranden...jag är så stolt över min dotter och fokuserar på henne när vi badar & så...

När jag går ensam ute på gatan så har jag även då en del ångest när jag går förbi folk men när jag har min dotter eller/och min man med mig så känns det mycket bättre. Brukar hålla i mig/luta mig mot honom när vi är någonstans där man står still.

Mon dotter har sagt att det är synd att jag knappt kan springa, att mina ben är sjuka, att jag har en sjukdom. Min älskade prinsessa har berättat för mig att hon har berättat i samlingen på skolan att hennes mamma har en sjukdom/har svaga ben. Hon älskar mig så mycket och bryr sig så mycket om mig.

Förra året gick min prinsessa med mig till psykologen några gånger för att prata om min sjukdom. Psykologen föreslog det så att hon inte går runt och bär på en oro angående sin mammas sjukdom...

Jag hatar utseendet på mina fötter, de är felställda p.g.a. min sjukdom...krökta böjda tår bl.a.

Har massa fina högklackade skor i garderoben som jag inte kan ha längre...sjukdomen gör så att jag inte kan gå med dem. Min underbara söta dotter vill ha dom när hon är tonåring "ler"

Blir så utmattad lätt.

Tycker inte om att gå i skogen längre eftersom det är svårt & jobbigt att gå på ojämnt underlag.

Skulle vilja springa tillsammans med min dotter och känna vinden i håret när vi susar fram.

Rädd för framtiden även om jag undviker att tänka på den...vet inte hur jag kommer att vara då...blir "ju" mindre & mindre friska muskler i min kropp...

Vill vara stark och frisk för min dotter och kunna göra allt med henne...

Jag kan inte ens komma ihåg hur det kändes att gå på tårna!

Jag hatar att jag inte kan stå stilla helt normalt...hatar att vingla & parera med fötterna...hatar min gångstil...hatar hur jag "knäar" när jag går...hatar att bli så utmattad lätt...hatar att vara trött & slut...

Hatar att min balans är så dålig, men egentligen är det inte balansen det är fel på men indirekt blir det så...eftersom jag inte har alla muskler så blir jag "ju" ostadigare/vingligare...HATAR, HATAR, HATAR DETTA!!!

Men som sagt jag kämpar och trotsar min sjukdom!

Känner även av i armarna nu ibland också...jobbigt göra något med armarna i högt läge ibland med vissa saker...

Men jag trotsar och kämpar!

Jag går på ren vilja ibland och vägrar känna efter..."kör på" och låter inte sjukdomen besegra mig men det lyckas inte alltid längre så bra...

Ibland har jag knappt kunnat gå på ena foten när jag försökt springa när jag har haft bråttom...kan inte lyfta/böja foten så jag får lyfta med hela benet så att säga för att kunna gå...har inte hänt ofta men när det har hänt så blir jag livrädd! Började för ett par tre år sedan tror jag.

Älskar min familj och de ger mig styrka!

Kärleken besegrar allt...

Likes

Comments

om mig

Hej alla söta!

Tack alla ni som följer mig, känns så otroligt roligt att ni nu är över 60 stycken som vill läsa om mig! Det hade jag inte räknat med när jag startade min blogg förra månaden :) Känns otroligt stort för mig att det är så många som är intresserade av mitt liv. Puss på er! Jag tycker dessutom det är fantastiskt kul att läsa era bloggar också!

Min blogg är lite som en "dagbok"...terapi för mig själv...roligt att se tillbaka på sitt liv i framtiden... och att ni vill ta del av det känns som sagt otroligt roligt! Om jag dessutom kan inspirera någon eller några på något vis så vore det fantastiskt!

I natt kommer jag att skriva ett långt inlägg om min neurologiska muskelsjukdom, men så länge får ni dessa foton som är tagna idag. Upptäckte att jag inte lagt in så mycket bilder på HELA MIG "ler"

Massa varma kramar på er så länge!

Likes

Comments

mitt familjeliv/vardag m.m.

Hej alla söta!

Det var ett tag sedan jag skrev.

Men min underbara dotter har varit jättesjuk i en hel vecka nu så jag tog hand om henne- såklart! Hög feber, supersnorig och "ynkipynki". Min stackars lilla balettprinsessa! I helgen är det balettuppvisning, men jag tror nog hon kommer att vara helt frisk och kry tills dess. De har "ju" tränat på dansen nästan hela terminen nu alla de små ballerinorna "ler"

Min dotter är så stolt när hon står på scenen. Och det är inte helt ovanligt att jag får tårar i ögonen...stolt mamma som jag är!

Efter uppvisningen får hon vackra blommor och en liten present av sina föräldrar som älskar henne över allt annat!

Hoppas hon inte har känt sig alltför hängig i skolan idag utan är full av energi igen. Min sötis bäddade på golvet i vardagsrummet åt mig och henne när hon var sjuk, så vi låg där både dag och natt. Det var mysigt faktiskt att ligga där på dagarna och titta på teve och när hon orkade så satt vi och målade och trädde pärlor. Mycket glass och té serverade jag henne för det är "medicin"..."ler"

Hon var inte så hungrig såklart och magrade lite under veckan, men det tar hon nog igen nu när aptiten säkert kommer tillbaka igen.

Jag gör allt för henne, kärleken till min dotter är villkorslös och jag skulle dö för min prinsessa. Inget ont får hända henne!

Har alltid tyckt om att vara tillsammans med min söt, göra saker med henne och verkligen vara närvarande. Att få se sitt barn växa upp är helt fantastiskt. Jag har aldrig saknat "egen tid" när hon var hemma med mig alla dessa år innan skolan började. Livet är så kort och tiden går så fort och barnen växer upp alldeles för fort, så jag vill ta till vara varenda sekund medans jag kan.

Hon har aldrig sovit i någon spjälsäng utan sov med mig. Det var så mysigt när jag ammade och hon somnade bredvid mig fortfarande ammandes.

Jag har suttit på golvet och lekt tillsammans med henne och gör fortfarande fast nu är det andra sorts lekar såklart eftersom hon snart är åtta år :)

Att bygga koja på balkongen tillsammans är en kul "grej" nu när vädret är varmt. Då brukar vi sitta i kojan och äta samt ligga bredvid varandra och berätta små sagor ur fantasin.

Igår när hon hade blivit piggare efter många dagar av hög feber så gjorde hon en överraskning...skapade pappersfigurer som hon tejpade fast på grillpinnar och framförde sedan dockteater för mig. Jag fick också göra det åt henne sedan men med egna figurer såklart  :)

I lördags var faktiskt ena hennes "storasyster" hon henne trots att hon var sjuk. De myste i soffan tillsammans med en film. Min sötis somnade i hennes knä. Jättegulligt!

Det är inte hennes riktiga storasyster men eftersom hon är 14 år så har det blivit så. Hon är underbar med min prinsessa och tycker om henne sååå mycket! Det gör den andra systern också som är 12 år. Min dotter älskar båda sina "storasystrar"!

Min man och jag älskar också dessa två tjejer, de har blivit som våra "extradöttrar"! Vi umgås med deras föräldrar och är mycket goda vänner och brukar ha middagsdate hemma hos dem eller oss och prata & skratta hela kvällen. Vi vuxna brukar sitta i köket och barnen är i vardagsrummet. Det är skönt att ha bra vänner att umgås med och som dessutom är ens grannar.

Vi har flera grannar som vi umgås med, det är genom barnen vi blivit vänner. Jättemysigt område vi bor i där det är ett "gäng" barn som leker med varann. Vilken tur att barnen ordnat så att vi vuxna blivit så bra vänner "ler"

Nästa gång jag skriver kommer det nog att bli ett känslosamt djupt inlägg om min neurologiska muskelsjukdom.

Nästa vecka har jag planer om att leta fram fotona på när jag var gravid så att ni får ta del av dem. Jag har själv inte sett dem på åratal, så det ska bli jättekul! Ska bli sååå roligt att få visa min dotter dem! Tyvärr har jag inte framkallat några foton sedan min prinsessa kom till världen, men jag kommer nu att så smått börja framkalla de bästa bilderna sedan hon kom till världen och sätta dem i fina fotopärmar.

Nu ska jag snart iväg och hämta min balettprinsessa i skolan.

Ha det gott och kram på er!

Likes

Comments

om mig

​Hej alla söta!

Jag vill börja skriva oftare på min blogg och lite mer om mitt vardagsliv också...förlåt mina söta följare att det är "snålt" med inlägg :(

Började med min blogg förra månaden och jag är väldigt seg på att komma igång ordentligt​. Sorry! :(

Men ni får ha tålamod med mig för jag kommer sakta men säkert att bli en bättre bloggare!  :)

Känns otroligt roligt att jag nu har fått en hel del följare, jätteroligt! Tack alla ni! :)   

Puss o Kram på er!                                                               

Likes

Comments